Swedish Agency for Marine and Water Management

I juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal och/eller regional samförvaltning av fiskresursen. Samförvaltningsinitiativet (SFI) baseras på tanken att det enbart är möjligt att hållbart förvalta en gemensam resurs om det görs gemensamt.

Under hösten gick Fiskeriverket ut och bjöd intresserade grupper att inkomma med en intresseanmälan. 17 grupper anmälde sitt intresse varav Fiskeriverket utsåg sex att följas på nära håll. Naturvårdsverket och länsstyrelserna deltog i urvalsprocessen. Initiativen valdes ut enligt givna kriterier så som geografisk avgränsning, gruppens sammansättning, samförvaltningserfarenhet och sociala förutsättningar, resursen som ska förvaltas och bredden av problemställningar.

Arbetet i de sex olika initiativen har sedan dess startat upp eller fortsatt i redan påbörjad riktning. Det finns inte ett samförvaltningsinitiativ som är likt det andra. Detta är en viktig faktor för initiativens framgång. En mångfald bland initiativen leder till mångfald i arbetssätt och resultat, och en möjlighet att lära av varandra.

Att gemensamt och på lokal nivå förvalta fiskresursen är otrampad mark. På vägen mot nya förvaltningsformer kommer både framsteg och misstag att göras. Det är av stort värde för deltagarna att under resans gång få chans att utbyta erfarenheter med andra som arbetar mot samma mål.

Den 7 oktober 2005 kallade därför Fiskeriverket till ett första gemensamt möte för alla initiativ för att resonera kring och dela varandras erfarenheter från samförvaltning. Samtliga sex initiativ deltog, och det gjorde även berörda myndigheter (se bifogad deltagarlista). Denna rapport förmedlar vad som presenterades ocn diskuterades på mötet.

Under sommaren 1997 provfiskade Sötvattenslaboratoriets miljöenhet 43 sjöarspridda runt om i landet. Provfiskena var i huvudsak utförda inom programmet för den nationella kalkuppföljningen (IKEU) samt inom det nationella miljöövervakningsprogrammet. I många av sjöarna har provfisken utförts under en lång följd av år.

I många av de provfiskade sjöarna noterades tydlig påverkan av försurning. I flera av sjöarna har fiskarter helt försvunnit pga av försurning och i en sjö hade fiskbeståndet helt försvunnit. I flertalet av de kalkade sjöarna observerades ingen försurningspåverkan på fisken. Kalkning i kombination med andra fiskevårds-åtgärder hade dessutom gjort att fiskbestånden i flera sjöar normaliserats under senare år.

I en av de okalkade sjöarna har fiskbeståndet vid tidigare års provfisken uppvisat tydliga försurningsskador. Vid 1997 års provfiske avvek emellertid inte fångsten från vad som var förväntat. Det skulle kunna vara en effekt av minskad deposition av försurande ämnen.

I några av sjöarna, framförallt nordligt belägna, noterades en kraftig nyrekrytering av abborre vid 1997 års provfiske. Nyrekryteringen kommer sannolikt ha effekt på förekomsten av abborre i många norrländska sjöar under flera år framåt. Det är troligt att gynnsamt klimat bidragit till nyrekryteringen. I en avsjöarna har abborrbeståndet ökat av andra orsaker. Årets provfiske visade att en olovlig introduktion inneburit att ett bestånd etablerats och detta kommer sannolikt ha negativa effekter på de ursprungliga arterna i sjön; öring och elritsa.

I en av de kalkade fjällsjöarna noterades en kraftig nyrekrytering av röding men det är oklart vad som är anledningen. I en försurningspåverkad och tidigare fisktom fjällsjö fångades ett fåtal rödingar. Det är emellertid osäkert huruvida rödingarna är inplanterade eller om de kommit till sjön på naturlig väg. I en annan av fjällsjöarna, belägen inom Abisko Nationalpark, kunde det konstateras att rödingbeståndet sannolikt är hårt beskattat av fiske. Åldersanalyser visar att ingen röding äldre än sex år har påträffats vid något provfisketillfälle och att den äldsta rödingen i 1997 års fångst var endast fem år gammal. I en annan av sjöarna har begränsningar av fisket bidragit till att provfiskefångsten vid 1997 års provfiske i högre utsträckning utgjordes av äldre och större individer. I den sjön utgörs fiskbeståndet av öring och inplanterad småspigg.

Sommaren 1998 provfiskade Sötvattenslaboratoriets miljöenhet 39 sjöar spridda runt omi landet. Provfiskena var i huvudsak utförda inom programmet för den nationella kalkuppföljningen (IKEU) samt inom det nationella miljöövervakningsprogrammet. Många avsjöarna har provfiskats under en lång följd av år.

Under 1996 och 1997 har det uppkommit rika årsklasser av abborre i flera norrländska sjöar. Detta har gjort att provfiskefångsterna av abborre har ökat i dessa sjöar. Uppkomsten av de rika årsklasserna kan sannolikt förklaras av ett för abborren gynnsamt klimat. I norra Sverige var augusti 1996 och hela sommaren 1997 varmare än motsvarande perioder under övriga år på 1990-talet.

I en av de okalkade sjöarna har fiskbeståndet vid tidigare års provfisken uppvisat tydliga försurningsskador. Braxen, som är en försurningskänslig art, har emellertid under senare år genomgått en nyrekrytering i sjön, sannolikt till följd av ökade pH värden. Denna tendens gäller inte generellt för de sjöar som provfiskades, utan flera sjöar uppvisade tydliga försurningsskador. I flera av sjöarna har fiskarter helt eller delvis försvunnit pga av försurning. I flertalet av de kalkade sjöarna observerades ingen försurningspåverkan på fisken. Kalkning i kombination med andra fiskevårdsåtgärder hade dessutom gjort att fiskbestånden i flera sjöar normaliserats under senare år.

Bland de sjöar som enligt en vattenkemisk bedömning var försurade visade de nyligen framtagna bedömningsgrunderna för fisk stora avvikelser gentemot förväntade värden. Ingen av dessa sjöar klassificerades som klass l (ingen eller obetydlig avvikelse från förväntade värden) och i 60% klassificerades fångsten som klass 4 (stor avvikelse från förväntade värden) eller högre. Bland de kalkade sjöarna klassificerades 53% som klass1 och de neutrala referenssjöarna klassificerades 47% som klass 1. I knappt 1% av dekalkade sjöarna och de neutrala referenssjö­arna klassificerades fångsten som 4 eller högre.

Utsättningar av fisk har förekommit under lång tid och det kan därför idag vara svårt att utifrån ett provfiske bedöma om de fångade arterna är naturligt förekommande eller ej. Bland de sjöar som provfiskades 1998 var flera av fiskbestånden resultat av både avsiktliga och oavsiktliga nyintroduktioner. I dessa sjöar är sik, röding och mört de arter som på detta sätt har etablerat flest bestånd. Öring och gös är arter som sats ut i många av sjöarna men som endast gett upphov till sporadiska återfångster i provfisken.

Den biologiska kontrollen av vattenrecipienten vid Oskarshamnsverket har efter 1988 bedrivits i enlighet med vad som föreslagits i brev från Naturvårdsverket (SNV) till OKG 1988-12-13 (SNV 82-5377-88) med överenskomna kompletteringar enligt brev från OKG till SNV 1989-03-06. Ett biologiskt kontrollprogram för vattenrecipienten fastställdes av länsstyrelsen i Kalmar 1990-12-27.

Basundersökningar inför lokalisering av ett kärnkraftverk till Simpevarpshalvön inleddes redan 1962 och vissa moment har pågått sedan dess. Vissa av undersökningarna har hela tiden bedrivits parallellt i Simpevarp och i ett referensområde, Kvädöfjärden, nära Valdemarsvik (Figur 1). Det senare området har tidigare benämnts ”Jämförelseområdet”. Verksamheten under 1980-talet tom 1988 presenterades under sommaren 1990 i en serie om tio rapporter med svensk och engelsk sammanfattning (se litteraturlista).

Årsrapporten redovisar översiktligt kontrollverksamheten under 1991 tillsammans med preliminära resultat, främst från de moment som följer långsiktig utveckling hos fisk, bottendjur och algsamhällen.

Den biologiska kontrollen av vattenrecipienten vid Oskarshamnsverket har efter 1988 bedrivits i enlighet med vad som föreslagits i brev från Naturvårdsverket (SNV) till OKG 1988—12—13 (SNV 82—5377—88) med överenskomna kompletteringar enligt brev från OKG till SNV 1989—03—06. Ett biologiskt kontrollprogram för vattenrecipienten fastställdes av länsstyrelsen i Kalmar 1990—12—27.Basundersökningar inför lokalisering av ett kärnkraftverk till Simpevarpshalvön inleddes redan 1962 och vissa moment har pågått sedan dess. Vissa av undersökningarna har hela tiden bedrivits parallellt i Simpevarp och i ett referensområde, Kvädöfjärden, nära Valdemarsvik (Figur 1). Det senare området har tidigare benämnts ”Jämförelseområdet”. Verksamheten under 1980-talet t.o.m. 1988 presenterades under sommaren 1990 i en serie om tio rapporter med svensk och engelsk sammanfattning (selitteraturlista). Årsrapporten redovisar översiktligt kontrollverksamheten under 1992 tillsammans med preliminära resultat, främst från de moment som följerlångsiktig utveckling hos fisk, bottendjur och algsamhällen.

Två system för anrikning och insamling av naturligt zooplankton i kylvattenrecipienter har utvecklats för odling av fiskyngel. Det första bygger på anlockning med undervattensljus och pumpning av organismerna till flytande odlingsenheter. Systemet är automatiskt och drivs av elström från landnätet. Den tekniska tillgängligheten har varit god. Planktonorganismerna har storlekssorteras genom att nätkassar monterats runt lamporna. Vid Oskarshamnsverket har i genomsnitt insamlats 45—565 g zooplankton per lampa och natt. Insamlingssystemet bedöms vara användbart i produktiva områden med måttlig vattenomsättning. Det andra systemet avfiltrerar plankton ur kylvattenströmmen med roterande håvar. Rotationen drivs av vattnets rörelseenergi, och håvarna rengörs kontinuerligt med högtrycksspolning. Det på plankton anrikade vattnet från håvarna pumpas kontinuerligt till ett sorteringsverk, där oönskade storleksfraktioner avlägsnas, varefter vattnet fördelas till odlingsenheterna. Funktionen har prövats vid Forsmarksverket och befunnits vara lovande. I medeltal insamlades 280 g zooplankton per dygn under en period av ca fem veckor. Båda systemen befinner sig i ett tidigt stadium av utveckling och har inte uppnått sin fulla potential. Förbättringar föreslås och diskuteras.

Kustfiskeprojektets målsättning är att ge en sammanfattande beskrivning av fiskresurserna utmed den svenska kusten, hur dessa utnyttjas och av vilka. Arbetet inleddes med Bottniska viken och fortsätter här med med en beskrivning av förhållandena vid Egentliga Östersjöns kuster. Provfisken har gjorts i Stockholms skärgård, vid östra Gotland samt i Blekinge och Skåne, områden där kunskapen om fisksamhällena bedömdes vara bristfällig. Enkätundersökningar har genomförts för Stockholms skärgård, rörande fisket i gränsområdet mellan Östergötland och Småland, östra Gotland samt Skånes sydöstra kust. Enkäterna har vänt sig till olika kategorier fiskande med frågor om fiskevanor, redskapsval och fångst. Statistik från fiskeloggböcker och landningar har utnyttjats för en beskrivning av yrkesfiskets struktur och fångster.

Kustfiskeprojektets resultat visar, att abborre och mört dominerar varmvattensamhället i så gott som alla studerade kustområden från Blekinge till Norrbotten. Höga tätheter av abborre och mört påträffades i Blekingeskärgården, medan tätheterna var låga vid Gotland och Skåne. Höga tätheter av abborre konstaterades även i Stockholms ytterskärgård, där dock andra sötvattenarter var ovanliga. Gers var vanlig i alla områden utom vid Gotland, medan björkna saknades norr om södra Bottenhavet och vid Gotland.

Ett kallvattensamhälle dominerat av torsk och/eller flundra observerades i alla studerade områden i Egentliga Östersjön. Torsken var vanligast vid Gotland, Skåne och Blekinge, medan flundra dominerade i Stockholms skärgård samt i Östergötland och Småland. Sik, nors och hornsimpa, karaktärsarter för Bottniska vikens kallvattensamhälle, var vanligast i norra Egentliga Östersjön. Strömming förekom i alla områden.

Enkätundersökningarna visade att fritidsfisket, liksom i Bottniska viken, svarade för en väsentlig, och i vissa fall dominerande, del av fångsterna av flera arter. En utpräglad dominans för yrkesfiske observerades endast för ålfisket i Östergötland och Småland och för det kustnära torskfisket i Skåne. Jämförs enkätundersökningarna med modern och äldre fångststatistik, indikerar resultatet att en mycket stor del av den minskning som skett av yrkesfiskets fångster har ersatts av fångster i fritidsfiske. En sammanfattande slutsats är dock att de flesta arterna, med undantag av torsk och ål, idag utnyttjas under sin produktionskapacitet.

Det yrkesmässiga kustfisket kan indelas i två huvudsektorer. Den vad gäller utövarna största baseras på nätfiske efter torsk på frivatten från förhållandevis småbåtar (<12 m). Denna sektor svarade 1996 för en tredjedel av Östersjöflottans torsklandningar och kompletterade sitt fiske med fångst av flundra, piggvar och strömming. Den andra sektorn baseras på ålfiske med bottengarn och småryssjor, i första hand på enskilt vatten, ofta kompletterat med fiske efter abborre, gädda, gös, sik och flundra.

Undersökningar gjorda 1994-1997 i ett antal områden i Kalmarsund visade minskande bestånd av främst gädda och abborre samt en låg årsyngelproduktion vid jämförelse med tidigare studier. Observationerna stöddes av rapporter från fiskare och allmänhet och uppfattades så allvarliga, att ett tvåårigt forskningsprojekt beslutades genomföras för att dels dokumentera skadornas karaktär och geografiska utbredning, dels analyserade bakomliggande orsakerna. Projektet, som pågick under 1998-1999, omfattade ett flertal områden efter Kalmarsunds fastlandskust, ett område öster om Öland, samt några referensområden norr om sundet och ett söder därom. Inventerande provfisken och årsyngelundersökningar gjordes för att kartlägga fisksamhällets sammansättning och rekryteringen till de vuxna bestånden. Trålningar genomfördes under abborrens kläckningsperiod för att mäta tätheten av fisklarver samt undersöka deras överlevnad och tillväxt. I samband med detta gjordes insamlingar av djurplankton för att kartlägga larvernas födounderlag. Fält- och laboratorieexperiment genomfördes för att studera romutveckling, kläckning och larvöverlevnad hos gädda och abborre. Som stöd vid tolkningarna av resultaten inhämtades vattenkemiska data från den samordnade kustvattenkontrollen i Kalmar län.

Tätheten av främst vuxen abborre men även gädda var mycket låg i områ­det mellan Emån och Revsudden i sundets mitt och andelen gamla fiskar var stor. Även längre ner mot länsgränsen fanns tecken på att bestånden var negativt påverkade. På lokalen vid östra Öland var tätheterna likaså mycket låga. Inventeringen av årsyngel gav en ännu mer negativ bild. Bara ett fåtal yngel av abborre och gädda fångades i hela Kalmarsundsområdet. Även yngel av karpfiskar,strömming och stubbar förekom i lågatätheter. Något påverkade alltså fiskrekryteringen så negativt, att även de vuxna bestånden av flertalet arter reducerats. Det strandnära yngel- och småfisksamhället dominerades av spiggar, vilka förekom i högre tätheter än i referensområdena. Resultaten från de lokaler som besökts vid upprepade tillfällen visade att skadorna förvärrats med tiden.

Vattenkemiska data visade, att högsalt- eller ammoniumhalt knappast kunde vara en tänkbar förklaring till den uteblivna rekryteringen. Ammoniumhalterna når inte skadliga nivåer i rekryteringsområdena, och salthalten har minskat i stället för ökat i kustområdet under de senaste 10 åren. Såväl fält- som laboratorieexperimenten gav resultat som talar emot en toxisk påverkan på föräldrafiskar eller ägg och larver. Befruktningsgrad, kläckning och larvöverlevnad vartill synes normala. Undersökning av snäckor från de områden där kläckningsförsök och rekryteringsstudier genomfördes, visade att det åtminstone detta år inte förekom larver eller cerkarier ögonsugmasken Diplostomum sp. under den känsliga period då fisklarver kan dödas av parasitangrepp. Eutrofiering har förts fram som en tänkbar orsak till den sviktande fiskrekryteringen. Närsaltsdata visar att området är övergött, och en förändrad kvä­ve/fosforkvot antyder att primärproduktionen blivit alltmer kvävebegränsad under produktionsperioden senare år.

Eutrofieringen yttrar sig som en ökning av primärproduktionen. Halterna klorofyll-a har tenderat att öka i de kustnära vattnen och bedöms som höga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och Hav (1999). Under de senaste 4-5 åren har halterna emellertid sjunkit, vilket kan kopplas till ökat siktdjup. Utvecklingen indikerar att en större del av primärproduktionen under senare år sker i det bentiska växtsamhället. Denna utveckling ses inte i referensområdena. Även om en rik bottenvegetation normalt är positivt för fisk, kan alltför kraftig algpåväxt ha flera negativa effekter, t ex att leksubstraten försämras. En förskjutning av produktionen från pelagiska mikroalger till det bentiska systemet kan också innebära att fiskens födotillgång påverkas. Analyserna av zooplanktonproven visade tydliga avvikelser jämfört med referensmaterialen, såväl vad avser artsammansättning som täthet, och indikerar att födounderlaget försämrats för pelagiska fisklarver, t ex abborre, strömming och stubbar.

Utsläppen från Mönsterås Bruk har också ansetts utgöra en möjlig förklaring. Om skadorna på fisk beror på eutrofiering, kan effekterna av brukets utsläpp ses som ett bidrag bland andra till den antropogena belastningen i området. Risken för att toxiska eller hormonellt stö­rande ämnen i avloppsvattnet påverkat fisken måste enligt resultaten från fält och laboratorieexperimenten bedömas vara liten.

Kalmarsund hyser landets tätaste skarvkolonier. Teoretiska beräkningar, baserat på uppskattningar av skarvbeståndets storlek, visar att dess konsumtion skulle kunna uppgå till den totala produktionen av stationär fisk i området vilket kan vara en viktig förklaring till de minskande tätheterna. Det finns dock observationer som talar mot skarven som den enda bakomliggande faktorn. Årsyngel utnyttjas normalt inte som föda av skarvarna, och rekryteringen försämrades inte bara för de stationära arterna abborre och gädda, utan även för stubbar och sillar vars vuxna bestånd inte påverkas lika starkt av skarv. Modellsimuleringar visar dock, att i dagens situation kan skarvpredationen effektivt motverka att bestånden återhämtar sig när, förhoppningsvis, rekryteringen åter börjar bli normal.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen.

Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten.

I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med detta år avser publicera årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”. Resultaten från Forsmark, Oskarshamn och Ringhals presenteras i årets rapport. Beroende på att Vattendomstolens slutbehandling av Barsebäcksverket pågick under 1993 förelåg vissa oklarheter i kontrollprogrammets form och genomförande. Från och med innevarande år genomför dock Kustlaboratoriet kontroll enligt ett fastställt program, och vid nästa års rapportering kan resultaten från samtliga kärnkraftverk presenteras.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen. Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten. I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen.

Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten.

I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna. Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen. Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten. I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Under 1997 publicerades sådana rapporter från undersökningarna vid Forsmarks och Oskarshamnsverken. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie”Kustrapport”.

Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken. Årsrapport för 1997

Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1997 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program. Med anledning av observationer i bl a kontrollprogrammen har under året även genomförts vissa specialundersökningar vid Forsmarks, Barsebäcks och Oskarshamns kraftverk.

Forsmark

I likhet med tidigare år genomgick bottenfaunan i Biotestsjön kraftiga svängningar. Glattmaskar och fjädermygglarver försvann i stort sett vid årets slut efter en period med mycket höga tätheter. Tätheten av fisk varierar också i Biotestsjön, även om fluktationerna är mindre dramatiska. Efter en svacka under 1990-talets mitt har beståndet av mört åter ökat. Fångsten av abborre har nästan kontinuerligtökat från 1980 till 1993, följt av en tillbakagång som fortsatte 1997. Sannolikt bidrar den svaga rekryteringen 1995 till resultatet. Bottenfaunan utanför Biotestsjönhar tidigare samvarierat i täthet med referensområdet i Finbo. Under 1997 avviker dock stationen i Forsmark med minskande biomassa bottendjur medan den fortsatt stiger i Finbo. Provfiskena gav höga fångster av abborre och särskilt mört i skärgården. Totalfångsterna var de högsta som uppmätts sedan programmet startade 1983. Årsklasserna av abborre 1994 och 1995 var jämförelsevis starka i Forsmarksområdet vilket vid sidan av den varma sommaren kan bidra till att förklara de höga fångsterna. Tätheten av årsyngel var relativt låg 1997, men den synnerligt goda tillväxten antyder att årsklassen ändå kan bli stark. Ingen torsk fångades under 1997, vilket visar att det fortfarande saknas rekrytering till Ålandshav och Bottenhavet. Tätheten av sik fortsatte att minska och har legat på låg nivå sedan 1992.

Oskarshamn

Fångsterna av abborre i Hamnefjärden har legat på hög nivå under 1990-talet. Bilden kvarstod under sommarprovfisket, medan vårundersökningen gav vikande fångster. De höga fångsterna är anmärkningsvärda mot bakgrund av den höga temperaturen, över 30°C under provfisket i augusti. Fångsten av gulål låg kvar på en hög nivå under 1997. Beståndet domineras sannolikt fortfarande av ålar som sattes in under 1980-talet. Abborr-rekryteringen i Hamnefjärden var mycket svag 1997, och den nedgång som noterades efter 1993 har alltså accentuerats. I området utanför Hamnefjärden gav provfiskena mycket goda fångster av abborre, medan tätheten av mört tycks minska efter 1994. Mönstret överensstämmer väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Årsklassanalysen på abborre visade en ovanligt hög andel ettåriga fiskar i 1997 årsprov, vilket torde bero på att tillväxten varit osedvanligt snabb. En generellt god tillväxt hos abborre i Simpevarp antyder positiva effekter av kölvattnet även utanför Hamnefjärden. Åldersfördelningen indikerar inga markanta variationer i årsklasstyrka hos abborre under senare år. Fångsterna av strömming vid Simpevarp minskade för tredje året i följd. Den tidigare visade anlockningseffekten kvarstod dock. En art som varierat kraftigt är rötsimpan, som minskat till låga tätheter efter 1991-92. Fångsterna av torsk fortsätter att spegla den i stort sett uteblivna rekryteringen sedan 1980-talets mitt. Bottenfaunan i Simpevarpsområdet har under i stort sett hela undersökningsperioden sedan 1962 samvarierat väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Resultaten 1997 avvek inte från detta mönster. Antalet arter tenderar att öka, medan individtätheterna fluktuerar över tiden. Jämfört med föregående år hade blåmusslor och snäckor minskat i proven.

Barsebäck

Provfiskena med småryssjor visade som tidigare år att gulålen anlockas till utsläppet. Fångsterna på övriga stationer har i flera fall varierat kraftigt, vilket kvarstod 1997. Generellt sett finns en tendens att fångsterna ökat något under 1990-talet, men denna bild kan inte bara vara beroende av tätheten utan även av att temperaturen varit hög. Tånglaken har tidigare varit vanlig i fångsterna. Under de senaste två-tre åren har den dock minskat i förekomst och låg 1997 på en mycket låg nivå på samtliga stationer. Fångsterna av torsk, mest ung fisk, har återhämtat sig något från 1980-talets låga värden. Ingen större förändring noterades dock 1997. Generellt visar provfisket att utsläppsområdet inte avviker från de övriga stationerna. Förekomsten av små-ål i silstationen kontrolleras årligen för att fastställa kompensationsbehovet. Knappt 200 kg småål fångades. Då skador på ål tidigare överkompenserats, ansågs ytterligare utsättningar av ålyngel inte vara motiverade under 1997.

Ringhals

Fångsterna av gulål i ryssjefisket har varierat kraftigt i recipientområdet, medan övriga områden legat på en betydligt lägre och mer stabil nivå. Resultaten 1997 visade som tidigare en tydlig anlockningseffekt. Stensnultra och skärsnultra är strandlevande fiskar som trivs i varmt vatten. Trots detta visas ingen anlockningseffekt. Den art som tydligast visar anlockningseffekter är strandkrabban. Den nedgång i täthet hos denna art som indikerades 1996 efter höga fångster 1994-1995 fortsatte 1997. Kallvattenarterna, representerade av rötsimpa, oxsimpa, femtömmad skärlånga, tånglake och torsk, visade alla tydliga skyendereaktioner med låga fångster i närområdet. Oxsimpan har liksom tånglaken minskat i täthet under en följd av år, vilket fortsatte även 1997. Fångsterna av ung torsk var låga 1997, vilket indikerar att rekryteringen till kustområdet fortsätter att vara svag.

Särskilda undersökningar

Temperatureffekter på fiskars könsorgan har studerats vid kraftverken i Forsmark, Oskarshamn och Barsebäck. Abborre, gädda, mört, gers, björkna och tjockläppad multe har undersökts. Tecken på resorbtion av ägg under olika stadier avutveckling har noterats för samtliga arter. Allvarlig påverkan som kan kopplas till hög temperatur har visats för abborre, gädda och mört. Gersen och förmodligen även den tjockläppade multen påverkas lite, medan björknan, som är portionslekare, reagerar med en ökad äggproduktion. Skadorna hos abborre och mört var i vissa fall så allvarliga, att fiskens fortplantning helt slagits ut. I många fall observerades massförekomst av en mikrosporidie, en parasit som förökar sig inne i äggen, hos fiskar med fortplantningsskada. Parasiten förekom vanligt hos mört och i ett fåtal fall hos gädda, medan den saknades hos abborre. Effekterna på fortplantningen kan alltså inte enbart härledas till angrepp av parasiter.

Basundersökningar och kontroll av Oskarshamnsverkets påverkan på miljön har pågått sedan 1962. Undersökningarna var till en början brett upplagda, men kom efterhand att inrikta sig främst på påverkan på fiskbestånd och bottenfauna. Förekomsten av abborre har följt en ökande trend, såväl i kraftverkets närhet som i referensområdet i Kvädöfjärden. Mörten har ökat signifikant i referensområdet. Den förhöjda vattentemperaturen i kraftverkets närhet har medfört en anlockning av varmvattengynnade arter som abborre, mört och björkna och har visats ha en starkt positiv effekt på tillväxten hos dessa. Under senare år framträder tydliga indikationer på en snabbare tillväxt hos abborre även i mera måttligt påverkade områden i den omgivande skärgården. Likaså indikerar resultaten att anlockningen av karpfiskar till utsläppsområdet leder till minskad förekomst i den omgivande skärgården. Någon sådan effekt har inte observerats för abborren. Fångsterna av gulål i Hamnefjärden har ökat kraftigt under senare år, främst p g a ett lyckat resultat av utsättningar under 1980-talet.

Fångstutvecklingen för strömming avviker från utvecklingen i Östersjön som helhet och tyder på en fortsatt omfattande anlockning under vinterhalvåret. Tillkomsten av den tredje reaktorn, i kombination med generellt höga vattentemperaturer, har medfört att strömmingen uppehållit sig på större djup än tidigare. Storskaliga beståndsfluktuationer samt starkare koncentration till utsläppsområdet har medfört markanta ökningar för ett flertal arter efter 1980-talets mitt. Förekomsten av torsk har dock minskat drastiskt till följd av en tillbakagång för hela östersjobeståndet.

Temperaturhöjningen i recipienten har inte medfört någon anmärkningsvärd höjning av sjukdomsfrekvensen hos fisk. En parasit i ålens simblåsa, Anguillicola crassus, etablerades snabbt i närområdet i slutet av 1980-talet, men även om de höga temperaturerna gynnat dess utveckling har den på senare år också blivit vanlig i andra kustområden. Störningar på könsorganen har under senare år varit vanliga hos flera fiskarter. Problemet har främst studerats hos abborre och mört och symptomen ses som en effekt av att onormalt höga temperaturer under större delen av året leder till störningar på de processer som styr äggutvecklingen hos honan.

Fångsterna i det yrkesmässiga ålfisket i kraftverkets närhet har uppvisat små förändringar sedan 1970-talet. Skillnader mellan enskilda år var dock stora. Några effekter av driften på fångstens storlek har inte kunnat påvisas.

Bottenfaunasamhällena i Simpevarp och Kvädöfjärden har utvecklats likartat under en lång följd av år. Under 1990-talet inträffade dock en utarmning av samhället på den djupare lokalen vid Simpevarp, sannolikt till följd av att ökad näringstillförsel via kylvattenströmmen medfört syrebrist i sedimentet.

Algsamhällena på hårda bottnar har studerats genom dykningar sedan 1989. Områdets tångtälten tillhör de rikaste i Kalmar län och har också stor utbredning i djupled. Under senare år har dock en försämring inträffat till följd av betning av ett kräftdjur, tånggråsuggan. En motsvarande uttunning av tångbältet har konstaterats på många andra platser i länet.

Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1999 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program.

Forsmark

Liksom tidigare varierade bottenfaunan i Biotestsjön kraftigt under året. Faunan dominerades av tusensnäckor, medan det var ont om kräftdjur och Östersjömusslor. Totala individtätheter och biomassor var jämförelsevis höga, speciellt under början av året.

I fiskena har fångsterna av mört ökat under senare delen av 1990-talet, men var under 1998 och 1999 något lägre än 1997. Mörten rekryteras inte inne i Biotestsjön utan vandrar in genom fiskgallren som små. Fångsten av abborre, som ökade 1998, minskade återigen 1999 med avseende på antal. Tillväxten hos abborrarna var däremot mycket god och den totala vikten hos abborrarna var högre än vid något tidigare fiske.

Bottenfaunan på utsidan Biotestsjön ökade i individantal och biomassor på den medeldjupa stationen (16 m vid Länsman) och biomassorna var 1999 de högst uppmätta sedan provtagningarna startade. En liknande ökning i biomassor skedde under 1990-talet även i referensområdet i Finbofjärden.

I fiskena efter varmvattenarter ökade fångsterna av abborre kraftigt 1999 både i Forsmarks och i referensområdet i Finbofjärden. Även åldersfördelningen i fångsterna 1999 var likartade med ett stort inslag av tvååriga abborrar, men i referensområdet fanns dessutom ett stort inslag av femåriga abborrar födda 1994.Årsklassen var tidigare också stark i Forsmarksområdet, men äldre fiskar verkar försvinna härifrån, medan abborrarna blir ganska gamla i Finbofjärden.

Vid fiskena efter kallvattenarter fanns i fångsterna 1999 ingen torsk varken i Forsmarks- eller Gräsöområdet och fångsterna av sik och hornsimpor var små.

Produktionen av årsyngel i skärgården var relativt liten och tillväxten hos abborryngel var medelgod. Även i Biotestsjön var tätheten av abborryngel nå­got lägre än normalt, medan däremot tillväxten hos dessa var den hittills högst uppmätta, vilket torde bero framförallt på höga och för yngeltillväxten optimala temperaturer under sensommar och höst.

Vid kontrollen av skador på könsorganen hos abborre i F3:s kanal hade totalt 5% av abborrarna synliga skador på könsorganen 1999, jämfört med 0% 1998 och 20% 1997.

Oskarshamn

Fångsterna av abborre och mört i provfiskena i Hamnefjärden har varit höga sedan slutet av 1980-talet. Fångsterna av abborre under sommaren minskade mellan 1998 och 1999. För abborre i vårfisket och för mörten var registrerades små förändringar och båda arterna låg kvar på en relativt hög nivå. Ålfångsterna minskade något för tredje året i rad och det är sannolikt att effekten av utsättningar i slutet av 1980-talet avklingar.

Resultatet av abborrens lek i Hamnefjärden har varit svagt efter 1993 och förbättrades inte märkbart under 1999. Andelen stora abborrhonor (>30 cm) medför ögat synliga skador på könsorganen uppgick till 6% i augusti i Hamnefjärden. I Kvädöfjärden påträffades inga skador vid kontroll i oktober. Hos mörten var skadefrekvensen för alla kontrollerade mörthonor 11% i Hamnefjärden och 3% i Kvädöfjärden. Förekomsten av simblåseparasiten Anguillicola crassus hos ål har under senare år varierat mellan 50 och 60% med en svagt vikande tendens. 52% av ålarna var infesterade 1999. Frekvensen av yttre sjukdomssymptom var liten till måttlig och dominerades av hudsår.

Abborrfångsterna i den omgivande skärgården och i referensområdet i Kvädöfjärden ökade generellt genom fortsatt rekrytering av abborrar födda 1996 i båda områdena och av abborrar födda 1997 i Kvädöfjärden. Mörten ökade nå­got vid Simpevarp, men trenden där har varit vikande under den senaste tioårsperioden. Mörtfångsterna i Kvädöfjärden har varit små efter 1994 och förändrades i ringa omfattning 1999. Sjukdomsfrekvensen är i allmänhet mycket låg i fångsterna under sommarfisket och var så även 1999. Strömming dominerar fisket efter kallvattenarter under våren och fångsterna låg på en stabil nivå 1996-1999, efter att ha minskat markant i mitten av 1990-talet. De låg dock fortfarande högre än under perioden före 1984. Torsk och rötsimpa förekom rikligt framtill början respektive mitten av 1990-talet, men har därefter fångats mycket sparsamt.

Mjukbottenfaunan på transportbottnar i Simpevarp och Kvädöfjärden har ett välutvecklat djursamhälle med dominans för blåmussla och Östersjömussla. Faunan har utvecklats positivt från mitten av 1970-talet, såväl avseende individ- som artrikedom. På de djupare lokalerna i båda områdena har indikationer på syrgasbrist i sedimenten förekommit under flera år på 1990-talet och abundansen har varit relativt låg under hela 1990-talet. Tidigare starka bestånd av vitmärla har försvunnit och dominansen har övertagits av Östersjömussla. De hårda bottnarnas algsamhällen vid Simpevarp tillhör de rikaste i Kalmar län. Betning skadade blåstångsbältena i mitten av 1990-talet, men därefter har en återhämtning skett och sammanhängande bälten fanns 1999 på 14 av 15 provtagningspunkter.

Barsebäck

Provfisken med ålryssjor gav små fångster av gulål i april på alla lokaler, även om en viss uppgång noterades för lokalerna närmast kraftverket. Ålfångsterna i augusti ökade för alla fem lokalerna, på lokalen närmast kylvattenutsläppet till en rekordhög nivå. För tånglaken finns en allmänt vikande trend under 1990-talet och fångsterna var fortsatt små 1999. Fångsterna av torsk har varit större under 1990-talet än under föregående decennium. Rekordstora torskfångster erhölls för två lokaler i april 1999 och fångsterna på de övriga var oförändrat höga. Ett högsta värde noterades även för en lokal i augusti. För övriga lokaler noterades en tillbakagång från 1998, men nivån var fortsatt hög. Förändringarna för skrubbskädda mellan 1998 och 1999 var små. Denna art har under senare år förekommit sparsamt på våren, då fångsterna domineras av vuxen fisk. Ungfisk har dominerat i augustifisket och har förekommit förhållandevis rikligt från 1995 och framåt. Den mängd småål som följer med kylvattnet in i silstationerna beräknades 1998 uppgå till ca 40 kg. Små mängder glasål förekom under februari och mars. Några kompensationsutsättningar till följd av utslagningen genomfördes ej på grund av tidigare överkompensation.

Ringhals

En anlockning av gulål till utsläppsområdet har visats genom provfisken medålryssjor i april och augusti. Fångsterna har varit små under senare år, både i utsläppsområdet och i referensområdet i Vendelsöfjorden. En relativt stor ökning noterades dock för fångsten i utsläppsområdet i augusti 1999. Skärsnultra fångas främst i utsläppsområdet, där fångsterna minskat efter en uppgång i början av 1990-talet till nivåer som är jämförbara med perioden dessförinnan. Minskande fångster har även registrerats för stensnultra under 1990-talets senare del. Denna art har varit vanligast i referensområdet. Förändringarna mellan 1998 och 1999 var dock genomgående positiva. Den mest utpräglade anlockningen till kylvattnet har observerats för strandkrabban. Fångsterna ökade markant nära utsläppet i augusti 1999, medan förändringar i övrigt var små.

Arter som föredrar kallare vatten har visats sky det varma kylvattnet. Effekten har varit tydligast för rötsimpa och tånglake. Generellt vikande utveckling har påvisats hos oxsimpa och tånglake under 1990-talet och fångsterna har under senare år stabiliserats på en låg nivå. Aprilfångsterna av oxsimpa i Vendelsö-fjorden steg dock markant i april 1999. Fångsterna av rötsimpa har varit relativt stabila under 1990-talet och har genomgående varit störst i referensområ­det i april. En kraftig tillbakagång registrerades dock mellan 1998 och 1999. En ökning noterades för femtömmad skärlånga, som under senare år främst fångats vid utsläppet under våren. Förekomsten av torsk i ryssjorna påverkas främstav artens rekryteringsframgång. Stora fångster i augusti 1998 dominerades av torskar födda 1997 och 1998 och följdes aven motsvarande uppgång i vårfisket 1999, främst representerad av den senare årsklassen. Fångsterna i augusti detta år var dock små, i synnerhet i utsläppsområdet. Torskägg och torsklarver har förekommit rikligare i intagskanalen under flera år på 1990-talet än tidigare. Detsamma gäller för ägg och larver av plattfiskar, vars förekomst dock steg redan i slutet av 1980-talet. Tätheten av ägg och larver av torsk var dock låg 1999. Plattfiskägg och larver av plattfiskar förekom med måttliga mängder. Larver av rötsimpa och tejstefisk förekommer under vintern och har ökat sin förekomst under senare år. Glasålar förekom sparsamt under stora delar av 1980- och 1990-talen, med undantag för perioder med högre täthet 1981-1983 och 1992-1995.

Försök med odling av fiskyngel från larvstadiet till en för utsättningar ändamålsenlig storlek har genomförts i kylvattenrecipienterna för kraftverken i Oskarshamn och Forsmark. Abborre (Percafluviatilis) och gös (Stizostedium lucioperca) har använts som modellarter. Ett odlingssystem med flytande täta odlingskassar har utvecklats, och den enda födokällan har varit naturligt zooplankton, som insamlats med för ändamålet utvecklade anrikningssystem. Ljusets betydelse för tillväxt och överlevnad har studerats. Belysning av odlingskassama under hela dygnet har visat sig gynna tillväxten. Vidare har yngeltäthetens betydelse i relation till födotillgången undersökts. Abborre har odlats i höga tätheter med upp till 82% överlevnad och god tillväxt. Vid odlingförsök i Forsmark producerades som bäst i en enhet besatt med 25 000 abborrlarver ca 7 000 yngel med en längd av ca 3 cm; överlevnaden var alltså 28%. Gösyngel har odlats vid Oskarshamnsverket. Det sista försöksåret producerades diygt 2 000 yngel. Kannibalism har orsakat betydande mortalitet; överlevnaden var som bäst 12%. Kannibalismens orsaker diskuteras och förslag till förebyggande åtgärder framföres.

Fiskeriverkets utredningskontor i Luleå och Härnösand samt kustlaboratoriet i Öregrund har utfört en kartering av kustfisket i Bottniska viken. Fyra områden har studerats under 1991, Gräsö, Hornslandet, Holmön och Råneå skärgård. Områdenas omfattning och lägen framgår av figur 1. Undersökningen ingår som en del i Kustfiskeprojektet och har genomförts i form av en enkätundersökning. Syftet har varit att få en bild av fisket i respektive område; i vilken utsträckning fiske bedrivs, med vilka redskap det fiskas, hur stort fångstuttaget är samt fördelningen mellan fritids- och yrkesfiske. Framförallt har fritidsfisket belysts, eftersom omfattningen och strukturen av detta fiske varit dåligt känd.

The distribution of young pelagic fish in autumn was studied by hydroacoustic techniques in two coastal areas in the SW Bothnian Sea, one exposed to cooling water from a nuclear power plant and the second a reference area free from local disturbance. Generally, herring young-of-the-year dominated among pelagic fish and often constituted over 80% of the total numbers of fish counted. Young herring were concentrated to certain parts of the studied archipelagos, predominantly to the more shallow waters and to the outer parts of the small inlets commonly occurring in these coastal areas. When comparing the results of subsequent visits in the different study areas, it was evident that the estimated densities often varied markedly between days, although the distributionpatterns did not change. This was interpreted as an effect of migrations in and out of waters too shallow to be monitored by echosounder techniques. In September young herring evidently still depends upon an access to sheltered and very shallow habitats. Abundances of herring fry were higher in the cooling water exposed area compared to the reference, supporting earlier observations on positive temperature effects on fishrecruitment at this nuclear power plant.

Ett nytt index för bedömning av ekologisk status med hjälp av fisk i rinnande vatten har utvecklats. VIX (VattendragsIndeX) kräver standardiserat elfiske. Omgivningsvariabler som också behövs är avrinningsområdesstorlek, andel sjö i avrinningsområdet, minsta avstånd till närmaste sjö uppströms eller nedströms, höjd över havet, lutning, medeltemperatur för helår respektive juli, vattendragets bredd och provtagen area. Dessutom används bedömning av ursprunglig populationstyp av öring (strömlevande, sjövandrande eller havsvandrande) för att kunna anpassa indexet utefter detta.

Potentiella indikatorer som testades var de som ingick de gamla bedömningsgrunderna (FIX), europeiskt fiskindex (EFI) och dessutom sex indikatorer som testats vid utveckling av en bedömningsmodell för laxfisk i kustvattendrag (HÖL). De sex indikatorer som till slut kvarstod i indexet för bedömning av generell påverkan var sammanlagd täthet av öring och lax, andel toleranta individer, andel lithofila individer, andel toleranta arter, andel intoleranta arter och andel laxfiskarter som reproducerar sig. Separata sidoindex kunde också räknas ut för att tydligare påvisa olika typer av påverkan, det vill säga surhet, övergödning, morfologisk och hydrologisk påverkan. Där ingick bland andra en sjunde indikator, Simpsons diversitet, för hydrologisk påverkan.

Fokus var inställt på att kunna finna en så tydlig separation som möjligt av påverkade lokaler (klass 3, 4, 5; måttlig, otillfredsställande respektive dålig) och opåverkade lokaler (klass 1 och 2; hög respektive god). Det färdiga indexet VIX kunde klassa 66 % av lokalerna korrekt till påverkad/opåverkad i det dataset som användes i indexutvecklingen. Då indexet tillämpades på ett oberoende dataset var andelen korrekt klassade lokaler 73 %.Indexet kan påvisa generell påverkan, surhet, övergödning och med sidoindex även morfologisk och hydrologisk påverkan. Däremot saknas i indexet fortfarande ett tydligt påvisande av påverkan på konnektivitet för fisk i vattendrag.

Det är välkänt att vattendragens strandmiljöer har en grundläggande betydelse för strömvattenekosystemens funktion och produktion. Skyddet av vattendragen och strandmiljöerna har dock länge varit eftersatt och istället har dessa miljöer varit utsatta för en omfattande påverkan. I skogslandskapet har främst skogsavverkningar, hyggesbehandlingar och anläggningen av skogsbilvägar påverkat de mindre vattendragens funktion och produktion. I jordbrukslandskapet har vattendragen påverkats kraftigt av elimineringen av våtmarker och det intensiva åkerbruket.

I båda landskapstyperna har påverkan medfört förändringar i vattendragens avrinning, temperaturregim, tillförsel av organiskt material, sediment och näringsämnen. Detta har i allmänhet resulterat i en reduktion av strandmiljöernas och vattendragens biologiska produktion och mångfald. Särskilt laxfiskar som öring, harr och lax har påverkats negativt av markanvändningen inom vattendragens avrinningsområden. Flera studier har visat att frekventa och höga sedimenttransporter påverkar tillgången på lämpliga lekbottnar och utkläckningen av yngel, och att även höga vattentemperaturer sommartid och låga vintertid kan försämra fiskens överlevnad. Dessutom har en minskad förekomst av död ved i vattendragen medfört en ökad erosion i vattenfåran och en förlust av vinterståndplatser, vilket ytterligare har försämrat fiskens överlevnadsmöjligheter.

Flera undersökningar har dock visat att skogs- och jordbrukets påverkan på strömvattenekosystemen kan begränsas genom avsättning av skyddszoner längs vattendragen. Skyddszonerna verkar exempelvis dämpande på avrinningsökningen och utjämnar flödestopparna. De begränsar också erosionen i vattenfåran, samt uttransporten av sedimentmaterial och näringsämnen från fastmarken till vattendragen. Enligt genomförda studier kan skyddszonerna reducera avrinningsvattnets halt av sedimentpartiklar med 23-97%. Upptaget av kväve och fosfor har varierat mellan 24 och 94%, respektive 6 och 96%. När skyddszonerna har varit bredare än 10 m har upptaget av näringsämnen i regel varit högre än 50% Upptaget av nä­ringsämnen har i allmänhet ökat med vegetationszonens bredd. Den allmänna rekommendationen är därför att skyddszonerna skall vara minst 15 m breda och ha en flerskiktad vegetation för att effektivt begränsa påverkan på vattendragens vattenkvalitet. Andra faktorer som påverkar skyddszonernas effektivitet som sediment- och näringsfilter är markens lutning, jordartstypen samt avrinningens storlek och intensitet.

Undersökningarna har också visat att skyddszonerna skall vara minst 20 m breda och ha minst 60% av den urpsrungliga krontäckningen kvar för att undvika förändringar i vattendragens vattentemperatur efter avverkning. En omfattande forskning beträffande nedfallet av död ved har dessutom visat att skyddszonerna vid mindre vattendragskall vara minst 20-30 m breda för att bibehålla en oförändrad tillförsel av död ved tillvattendragen. Även bevarandet av vattendragens biologiska produktion och mångfald beträffande fisk och bottenfauna kräver minst 20-30 m breda skyddszoner. Bredare zoner är främst aktuella vid större vattendrag och sjöar samt vattendrag där lokala förhållanden som t ex brant lutning och erosionsbenägna jordar kräver bredare skyddszoner.

För att erhålla en fullgod anpassning av skyddszonernas utformning till lokala förhållanden är det nödvändigt att klassificera vattendragen och strandmiljöerna med avseende på vattendragstyp respektive vegetationstyp, biologiska värden, påverkansgrad, marklutning, och erosionskänslighet. Under senare tid har hierarkiska klassificeringssystem baserade på geomorfologiska-hydrologiskaprocesser utvecklats och även anpassats för att klassificera vattendragen med avseende på behovet av skyddszoner. De hierarkiska klassificeringssystemen har fördelen att de kopplar klassificeringen av vattendragen i stor regional skala med klassificeringen av enskilda biotoper och bottenstrukturer. Klassificeringen utgår från en uppdelning av vattendragen i fem rumsliga klassificeringsnivåer; vattendrag (avrinningsområde), större vattendragsavsnitt, mindre vattendragssträckor, habitat (höljor/forsar) och mikrohabitat (bottenstrukturer).

Skyddszonerna gör vanligtvis störst nytta om de avsätts längs de mindre vattendragen högt upp i avrinningsområdet där huvuddelen av avrinningsbildningen sker. I en delfall kan det dessutom vara nödvändigt att avsätta skyddszoner längs temporära vattendrag och andra områden av betydelse för avrinningsbildningen. Skyddszonerna bör vara sammanhängande och avsättas på båda sidor om vattendragen. Vid utformningen bör man eftersträva multifunktionella skyddszoner med en flerskiktad vegetation med örter, buskar och träd. Viktiga funktioner som skyddszonerna skall uppfylla är erosionsbegränsning, sedimentupptag, upptag av nä­ringsämnen, utjämning av flöden, reglering av ljusinflödet till vattendragen, utjämning av vattentemperaturen och tillförseln av organiskt material som löv och död ved. Bredden på skyddszonerna är beroende av vattendragens storlek, vattendragstyp och skyddsvärden och strandmiljöernas mark- och vegetationsförhållanden. För att bestämma skyddszonsbredden rekommenderas att man först bestämmer minsta acceptabla skyddszonsbredd för varje eftersträvad skyddszonsfunktion och skyddsklass, och sedan utvidgar zonerna när vattendragstypen och mark och vegetationsförhållandena kräver detta, t ex vid erosionsbenägna jordar och brantmarklutning. Vid avgränsningen av skyddszonerna har man vanligtvis utgått från vattendragens högvattensnivåer, men även vattendragens medelnivåer har använts som utgångspunkt.

Riktlinjer för skyddszonernas utformning har i varierande omfattning varit baserade vattendragens skyddsvärden, olika vatten- och miljökvalitetsmål, samt skyddszonernas förmåga att reducera påverkan ur olika aspekter, t ex skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen som kväve och fosfor, förmågan att begränsa temperaturför­ändringar och skyddszonernas betydelse för vattendragens tillförsel av död ved. Riktlinjerna har också tagit hänsyn till vattendragens storlek, vattendragstyp, fiskförekomst och marklutning. I en del fall har riktlinjerna förordat en uppdelning i en inre helt orörd skyddszon närmast vattendragen och en yttre skötselzon med särskilda regler för avverkning. De anvisade skyddszonsbredderna har i regel varierat från 5 m upp 50 m för mindre till medelstora vattendrag beroende på markanvändning, vattendragstyp och skyddsvärde. I vissa fall har ännu bredare skyddszoner anvisats. Speciellt gäller detta större vattendrag och sjöar där anvisade skyddszoner har varierat från 30 upp till 200 m. I skogslandskapet har riktlinjerna i stor utsträckning beaktat skyddszonernas multifunktionella betydelse och särskilt skyddszonernas betydelse för tillförseln av död ved till vattendragen. I jordbrukslandskapet har riktlinjerna däremot varit mera inriktade på skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen och endast i liten utsträckning beaktat andra aspekter. Det rekommenderas att avsättningen av skyddszoner kopplas till kvantifierbara mål vad gäller miljökvalitet och biologisk mångfald.

Fiskeriverkets kustlaboratorium bildades 1 juli 1991. Personalen hade tidigare ingått i Naturvårdsverkets kustvattenenhet. Denna formaliserades i slutet av sjuttiotalet men växte fram redan kring 1970, då den radioekologiska sektionen utökade sina ekologiska undersökningar inom ramen för ”Kustundersökningen”och ”Värmegruppen”. Som ett led i en allmän nedläggning av Naturvårdsverkets laboratorier avvecklades enheten 1992. Kustlaboratoriet har anförtrotts att sammanställa föreliggande lista över enhetens alla rapporter 1970—1990. Vi har dessutom lagt till våra egna för 1991 och 1992. Fortsättningsvis kommer vi att i några ”Kustrapporter” per år publicera innevarande och föregående årsrapporter från laboratoriet.

Följande rapport redovisar resultatet från standardiserade provfisken i fem sjöar som ingår i det nationella programmet för att följa effekterna av kalkning i sjöar och vattendrag (IKEU). Sjöarna (Stora Ålagylet,Västra Hultasjön, Härbillingen, Gärsjön och Stora Vrångstjärnet) ingår i ett delprogram inom IKEU med syfte att undersöka eventuella följder av att medvetet kalka med en hög kalkdos. Syftet med att använda denna kalkningsstrategi är att kalkningen också ska ge effekter nedströms i vattensystemet.För att få en bild av eventuella effekter på livet i sjön som beror av höga kalkdoser, höga kalkhalter, högt pH och buffertförmåga genomförs provtagning av vattenkemi, plankton och bottendjur i sjöarna under åren 2006-2010. För att komplettera undersökningarna med data om fisksamhället genomfördes ett standardiserat provfiske år 2009. Provfisket ska ses som en engångsinsats och för närvarande planeras inget ytterligare provfiske i de fem sjöarna. Delprogrammet kommer att slutföras år 2010 och utvärderas under 2011.

Vid undersökningar av försurade och kalkade vatten är sammansättningen av kräftbeståndenen viktig parameter att beakta. Både flodkräfta (Astacus astacus) och signalkräfta (Pacifastacus leniusculus) är känsliga för vattenkemiska och hydrologiska störningar i form av surstötar och hör till Sveriges mest försurningskänsliga organismer. Kräftor bedöms ha en undre tolererbar pH-gräns på mellan 5,5-6,0, men detta varierar beroende på bl.a.humushalten i sjön. Båda våra kräftarter används som indikatorer på god vattenkvalitet och försurning. Flodkräfta är dessutom en prioriterad art vid val av objekt för kalkning och biologisk återställning.

Arten blev under 2005 uppflyttad från sårbar till starkt hotad enligt rödlistan för hotade arter (Gärdenfors, 2005). Den är även upptagen i EU:s habitatdirektiv. För att följa populationsutvecklingen behövs längre tidsserier av standardiserade provfisken i sjöar och vattendrag. I dagsläget har vi mycket få sådana serier där uföraren är en regional eller central myndighet. Idag görs det uppföljningar efter utsättning av flodkräftor (effektuppföljning vid återintroduktion av flodkräfta som biologisk återställning efter kalkning), men det saknas provfisken efter flod- och signalkräfta inom IKEU. Det är därför angeläget att inkludera fältundersökningar av kräftor inom IKEU programmet.

I Fiskeriverkets kräftdatabas lagras och bearbetas data om kräftor i form av provfisken, förekomstuppgifter och pestuppgifter. Kräftdatabasen ger underlag för jämförelser mellanfisken, förekomster och pest på lokal, regional eller nationell nivå. Uttag i form av översiktliga provfiskerapporter (se bilagan) kan göras direkt efter inmatning.

The present manual presents the code of practice for electrofishing in Sweden, with special comments on safety, field data sampling and planning of surveys. The manual follows the Swedish electrofishing standard, and also the coming EU standard regarding the use of electrofishing to determine the biological status of watersheds.Electrofishing in Sweden is carried out with single-anod systems, both battery- and petrolpowered. As most waters have low conductivity (<30 mS/m) effects used are below 1000 Watt. Fishing is carried out by wading and usually the crew consists of two persons.To be allowed to perform electrofishing you have to get three permits; the landowners consent, governmental licence to use electricity to catch fish and approved training in animal handling. Electrofishing data are stored in SERS (Swedish Electrofishing Register) at the Institute of Freshwater Research. The database to date contains 18 000 electrofishing occassions.

Mellanskarvens ekologi och effekter på fisk och fiske

Mellanskarven är såväl en insjö- som havsfå­gel. Den häckar i grunda kustområden och insjöar i Syd- och Mellansverige samt sällsynt i norrlands kustland. Kärnområdet för beståndet av svenska mellanskarvar är södra Kalmarsund där skarven etablerade sig på nytt i slutet av 40-talet efter att ha varit fördriven som häckfågel i Sverige under nära 50 år. Fram till mitten på 80-talet var antalet skarvar i Sverige mycket lågt men populationen har under de därpå följande tio åren genomgått en mycket kraftig tillväxt. Denna kraftiga beståndstillväxt är gemensam för stora delar av Västeuropa, och har satts i samband med förbättrat fågelskydd samt förändringar i fiskbestånden vilken kan bero på ökad eutrofiering.

Vad beträffar födan är skarven generalist och fångar de fiskarter som är vanligast förekommande och mest tillgängliga. Abborre och mört är de dominerande fiskarterna i sjöar och grunda kustområden och är också viktiga byten för skarven. I skärgårdsområden, under skarvarnas häckning, utgör även tånglake och strömming en stor andel av födan.

Den urgamla konfliktsituationen mellan människa och skarv har sitt ursprung i konkurrens om en gemensam resurs samt fåglarnas påverkan på vegetationen på de öar där de häckar. Skarvens effekter på yrkesfisket kan indelas i direkta och indirekta effekter. Till direkta effekter hör skador på fisk samt förlust av fisk i redskap genom skarvpredation. Till indirekta effekter hör långsiktiga förändringar av fisksamhällena orsakat avskarvens fiskkonsumtion. Ett annat problem är att ett mycket stort antal skarvar drunknar i redskap.

Bitskador på fisk av skarv i redskap förekommer lokalt i Sverige, och under vissa perioder. Av de platser där en dokumentation och kvantifiering av skador på fisk ägt rum (insjöar i Skåne och Östergötland, kustområden i norra Kalmarsund och delar av Vä­nern) är omfattningen av skador för närvarande förhållandevis liten. Endast i Vänern (vissa områden) och Roxen, Ög, kan stundom ett större antal fiskar vara så pass skadade att de blir osäljbara för yrkesfiskaren. Storskaliga förändringar av fiskpopulationer genom skarvpredation har i studier ej kunnat beläggas men teoretiska beräkningar av skarvarnas fiskuttag i närheten av stora kolonier antyder att fåglarna rimligen kan påverka fiskbeståndens storlek. Förändringar i fiskarnas beteende och därmed uppehållsort ärockså att vänta i närheten av stora skarvkolonier.

En del yrkesfiskare uppfattar skarvens predation på ål som ett problem. Alen har ett högt kommersiellt värde och är en viktig inkomstkälla för ett antal yrkesfiskare i Syd och Mellansverige. Det är oklart hur mycket ål skarvarna konsumerar, men totalt sett är ålen av liten betydelse som föda för skarven. Ålinvandringen till svenska vatten har under senare decennier minskat utan fullgoda förklaringar. Med minskade åltätheter kan deti nte uteslutas att skarvpredation, och omfattande yrkesfiske av ål, ytterligare kan krympadet redan svaga ålbeståndet. Yrkesfisket efter ål i insjöar och i Östersjön är idag dessutom mer eller mindre helt beroende av stödutsättningar.

Den kraftiga expansion av antalet skarvar som ägt rum under senare år har nu delvis avstannat. Orsaker kan vara populationsmättnad på grund av födokonkurrens, begränsande faktorer i övervintringskvarteren, brist på lämpliga boplatser samt mänsklig förföljelse vid skarvarnas häckningsplatser.

Regulations concerning salmon in the Baltic Sea were made more restrictive in order to save the wild spawning stocks.

Financial support to the fisheries sector has risen substantially since Sweden acceded to the EU.

In aquaculture, weak market conditions persisted, hitting the industry hard.

The total catch was down nearly 12 per cent compared with 1995, but its value was up by 9 per cent. The volume of fish landed in other countries increased.

Consumption of fish increased.

Sweden was again a net importer of fish and fish products, lead by shellfish. However, exports of processed products, especially products made of herring, rose, spurred by the creation of new export opportunities following the country’s accession to the EU. 

The fleet continued to age: as of end-1997, 58 per cent of the fishing vessels registered in Sweden were older than 20 years. Sweden’s vessel decommissioning scheme, which was initiated in 1995, continued.

Preliminary figures for 1997 indicate that Sweden’s total catch was marginally higher than in 1996: about 350 000 tonnes (landedweight). In value terms it increased 5 per cent, to around SEK 1 000million (ECU 117 million).

The spawning migration of salmon into the main Baltic Sea rivers was larger than in recent years. Because of steadily improving environmental conditions, the seal population increased considerably.

Exports of processed products to Europe (especially herring) continued to expand, but at a slower pace than in the previous two years.

Intresset för de naturliga musselbestånden har sedan slutet av sextiotalet, när musselfisket upphörde, varit ytterst begränsat. I samband med EU-inträdet har emellertid intresset för svenska musslor ökat i Europa, samtidigt med att försäljningen i Sverige av färska musslor har ökat markant. De största volymerna musslor som säljs i Sverige kommer från long-lineodlingar, och det är tack vare odlarnas marknadsföringsinsatser, leveranssäkerhet, samt kvalitets- och toxinkontroll som försäljningen också av vilda musslor nu stadigt ökar. En viss skörd av vilda musslor har periodvis kompletterat produktionen från odlingarna framför allt i samband med att skörd från odlingar har stoppats på grund av algtoxiner. Lokala variationer i toxinförekomst kan innebära att ett vattenområde är avstängt för skörd samtidigt som det kanske kan går bra att skörda i fjorden intill. Under vintern 1998 har odlare varit tvungna att köpa musslor från Danmark för att hålla kontinuerliga leveranser då musslorna varit toxiska på Bohuskusten. Att hitta toxinfria områden i Sverige är således en angelägen framtida uppgift. Bara några få av de förekomster som här redovisas har undersökts med avseende på toxiner. Fiske efter musslor kan således utgöra ett viktigt komplement till odling och kan även åter fungera som en självständig näring. För att undersöka förutsättningarna för ett framtida varaktigt fiske har bestånden utmed västkusten inventerats.

Strategisk musselodling för att skapa kretslopp och balans i ekosystemet - kunskapsöversikt och förslag till åtgärder

Sustainable Coastal Zone Management (SUCOZOMA) är ett projekt som syftar till att kritiskt granska pågående verksamheter i kustzonen samt undersöka möjligheter för en hållbar utveckling med nya verksamheter. Musselodling är en näring som lever upp till kraven för hållbar utveckling och därför studerar vi förutsättningarna för en utökad odling. Flera forskningsrapporter från skilda håll i världen visar också hur eutrofieringens negativa effekter hämmas av musslornas filtrering av stora volymer kustvatten (Cloern 1982, Kautsky 1982, Meeuwig m fl1998), och hur biodiversiteten ökar, då musselodlingar etableras (Thulin 1998, Loo & Rosenberg 1983 och Roman & Peres 1989).

Näringen utvecklades i Sverige under början av sjuttiotalet (Haamer 1975), men trots goda fysiska förutsättningar och stor framtidstro, stannade expansionen av i början av åttiotalet, framfor allt beroende på att algtoxiner periodvis gör musslorna otjänliga som mat (Edebo m fl1988, Haamer m fl 1990) vilket vållar odlarna stora ekonomiska förluster. En annan bidragande orsak till stagnationen har varit oförmåga att organisera och finansiera den kommersiella verksamheten (Haamer 1997, Kollberg 1999). Legala eller byråkratiska hinder finns inte idag för en expansion men restriktioner kan förmodligen komma om näringen växer kraftigt och börjar ta plats (Ellegård 1998). Grundförutsättningarna för en positiv långsiktig utveckling är att den åtföljs av forskning och en strikt kontroll, framför allt av algtoxiner men också av miljögifter, bakterier och virus (Kollberg 1999).

Blåmusslan är en filtrerande organism, som lever av att filtrera bort växtplankton och annat organiskt material ur vattnet och omvandla detta till animaliska proteiner användbara till mat eller foder. Kunskapsöversikten belyser musslornas roll i ekosystemet och hur odling kan användas till att utöka musslornas gynnsamma påverkan på miljön. Ett ökat näringsuttag från svenska övergödda kustvatten är önskvärt och möjligt med hjälp av musselodling. Med strategiskt lokaliserade odlingar skulle eutrofieringens negativa effekter, såsom grumligt vatten (stor planktonbiomassa) och döda bottnar (stor nettoproduktion) kunna reduceras i områden med begränsat vattenutbyte (Haamer 1996, Meeuwig m fl1998). Delar av näringsflödet till havet skulle på ett naturligt sätt kunna återfö­ras till land med musselodlingen, och man kan skapa ett nytt agro-aqua kretslopp för närings- och livsmedelsproduktion i linje med riksdagens planer för kretslopp och hållbar utveckling.

This study is a first attempt to evaluate the effects of fishing on the development of fish communities in small Swedish lakes within national monitoring programmes. The lakes have been test-fished annually for seven to nine years. Questionnaires gave some further information from 19 out of 27 test-fishes lakes, but it could not be used for quantificationof total fishing pressure. The analyses weretherefore focused on known yield by annual testfishing with the Swedish standard method.

Fishing pressure should be related to the available amount of fish and its annual production, but standardised test-fishing gives only relative values of biomass and abundance. Potential biomass and production was therefore estimated using published relationships with total phosphorous concentration.The estimates for the test-fished lakes were usually comparable to values from independent measurements in similar lakes. The variation in total phosphorousconcentration was to small for reliable ranking of lakes by area-specific biomass and/or production of fish. The catch by test-fishing was, however, estimated to take 0.1-15.5% of the annual production, depending on which empirical relationship was used for estimating potential production.The test-fishing pressure exceeded a general recommendation of maximum 10% of annual production in only three out of 27 lakes, and only when using the method that gave the lowest estimate of annual production.

The development during 1994-2002 was analysed by a number of metrics on status of the fish communities and its populations of perch (Percafluviatilis), roach (Rutilus rutilus), Arctic char (Salvelinusalpinus) and brown trout (Salmo trutta). A total of 71 significant trends were found among 337 time-series. It means that the structure of the fishcommunities and populations has changed in different ways during 1994-2002. The changes were a mixture of what could be expected following either increased or decreased fishing pressure, as well as result of other changes in the environment. Fishingpressure due to test-fishing was expressed as areaspecificeffort, rather than catch as a proportion of an uncertain estimate of annual production. Expected effects of high fishing pressure, such as decreasing mean individual mass or increased proportion of young fish were not more frequent in the lakes with the highest area-specific effort.

The development of metrics for measuring effects of fishing is suffering from a demand of documentation of total fishing pressure in small and intermediate sized Swedish lakes. It is therefore hard to find both reference values and scales for impacton the status for the selected metrics. Anyway, there is an obvious need to use a combination of metrics, because single metrics (e.g. mean individual mass) may change in the same direction due to several different causes.

Detta arbete är en vidareutveckling av de bedömningsgrunder för miljökvalitet, som togs fram 1999 på uppdrag av Naturvårdsverket. Det är föranlett av att EU år 2000 tog beslut om införande av ett ramdirektiv för vatten. Målet är att uppnå en god ekologisk status senast 2015, och måluppfyllelsen ska bland annat bedömas utifrån fisksamhällets struktur. Den ekologiska kvalitetskvot som föreslås nu (EQR8, baserad på åtta fiskindikatorer) har många likheter med det tidigare svenska fiskindexet (FIX). Bedömningen är baserad på ett antal fiskindikatorer som kan beräknas via fångster i standardiserade provfisken med Nordiska översiktsnät. Grundläggande indikatorer, som antal inhemska fiskarter, relativt antal individer och biomassa, är gemensamma i EQR8 och FIX. Båda metoder tar hänsyn till naturlig variation i indikatorvärdena beroende på sjöns geografiska läge, area och djup. Värdena från ett provfiske jämförs med ett beräknat, objektspecifikt referensvärde.

Den viktigaste skillnaden ligger i urvalet av sjöar för uppskattning av indikatorernas referensvärden. Tidigare användes alla tillgängliga provfiskedata för att uppskatta typiska indikatorvärden. Nu användes bara det senaste provfisket i varje sjö, och urvalet begränsades till sjöar med låg påverkan av surhet (pH > 6), närsalter (totalfosforhalter < 20 μg/l) och markanvändning (jordbruk och öppen mark < 25 % och tätort och bebyggelse < 1 % av avrinningsområdets area). Även kalkade sjöar uteslöts ur referensmaterialet, som avsågs representera sjöar med hög och god status enligt ramdirektivets definitioner. Många av sjöarna har provfiskats inom regionala program, där data för påverkansklassning saknas. Länsstyrelserna bidrog till att öka dataunderlaget, och totalt klassades 508 av 1 157 sjöar som referenser eller påverkade. Referensmaterialet bestod av 116 okalkade sjöar. Resten fördelade sig mellan 168 påverkade sjöar och 224 kalkade sjöar med i övrigt uppfyllda referenskriterier.

Uppdelningen av data i referenser och påverkade sjöar gav möjlighet att testa 16 fiskindikatorers respons på de utvalda typerna av påverkan. Även de kalkade sjöarna utmärkte sig genom att flera fiskindikatorer avvek i samma riktning som i sura sjöar. Resultatet användes som kriterium för att välja indikatorer till ett sammanvägt index. Skillnader mellan referenser och påverkade sjöar i både gamla och nya index undersöktes. Både FIX och EQR8 var bättre på att separera sura, jämfört med eutrofa sjöar, från referensförhållanden. EQR8 var bättre än FIX på att urskilja eutrofa sjöar.

De nya bedömningsgrunderna kan förbättras ytterligare. Ett viktigt steg är att öka dataunderlaget för att klassa provfiskade sjöar som referenser eller påverkade. På sikt bör även andra typer av påverkan ingå i referenskriterierna. Det är nödvändigt för att studera effekter av till exempel klimatförändring, reglering av vattennivåer, skogsbruk, fiske och introduktion av främmande arter.

Under många år, särskilt under 1960- och 1970-talen fördes en, tidvis mycket animerad diskussion, om den s k alterneringshypotesen, dvs sillperioderna på de svenska och norska västkusterna skulle ha alternerat med varandra enligt ett speciellt mönster. Detta innebar att då en sillperiod avslutats i Bohuslän skulle sillen gå till utmed Norges västkust och successivt dra sig mot norr. Då en sillperiod avslutats i Nord-Norge skulle sillen återigen gå till i Bohuslän och ge upphov till en ny period där, varefter förloppet skulle upprepas.

Huvudkombattanter i striden var förre chefen för Fiskeristyrelsens Havsfiskelaboratorium i Lysekil Hans Höglund och den norske forskaren Finn Devoid vid Havforskningsinstituttet i Bergen. Devoid hävdade alterneringshypotesens riktighet medan Höglund ansåg den oriktig bl a på grundval av det faktum att sillen i Skagerrak och den på norska västkusten skulle tillhöra olika sillstammar med olika vandringsmönster.

Sedan Höglund pensionerats och efter det att han arbetat med olika fiskeribiologiska spörsmål tog han åter upp problemet med alterneringshypotesen och vid sin död 1986 efterlämnade han ett manuskript vilket innehöll ett utkast till ett kapitel i en planerad bok.

Utkastet presenteras i denna FISKERIVERKET INFORMATION i stort sett så som Höglund lämnade det. Endast en del formella ändringar har gjorts, t ex strykning av hänvisning till tabeller som inte återfunnits etc. Arbetet innehåller en stor mängd referenser, många hänvisande till avsnitt i olika norska årsberättelser, t ex från Selskabet for de Norske Fiskeriers fremme, samt tidnings och tidskriftsnotiser. Höglund efterlämnade ingen referenslista men vi har försökt sammanställa en som dock ej är komplett.

Vid läsning av Höglunds arbete är det uppenbart att det avsetts vara en del av ett större verk. Huvudändamålet med publiceringen har inte varit att egentligen bidra till en lösning av problemet, utan att snarare belysa hur fiskeristatistik insamlades och fiskeriundersökningar bedrevs i Skandinavien under senare hälften av 1800-talet. Arbetet visar dessutom på ett enastående sätt hur en noggrann och penetrerande forskare som Höglund arbetade, ja nästan pressade sig fram bland både lättillgänglig och otillgänglig information. Det ligger nästan något av detektivroman över det hela - dock utan den slutliga lösningen, men pekande mot denna.

This is the final report from the project ”Viviparous blenny as an indicator of effects of toxic substances” designed to develop a system of environmental monitoring where the viviparous blenny, or eel-pout, (Zoarcesviviparus L.) is used as indicator species for occurrence of toxic substances in the sea and for ecological effects of such substances. The system should be possible to use both within programmes concerning monitoring of emissions and receiving waters as well as in long-term monitoring of reference areas. Several single species systems have been developed in order to enable laboratory measurements of biological effects of toxic substances. Reactions observed are, however, frequently difficult to transfer to ecologically relevant disorders in nature. A single species system for programmes concerning control of emissions and receiving waters should include not only measurement of effects on the individual level in the laboratory and the field, but also monitoring of population variations as well as, if the relevant substances are persistent and bioaccumulating, chemical analyses. If the species chosen is a fish, it should have the following properties:

♦ 1. A stationary mode of living throughout its entire life cycle. This is essential for linking observations to pollution in the controlled area.

♦ 2. Sufficiently large in size to provide samples large enough for individual chemical and physiological analyses.

♦ 3. Easy to catch, also as fry.

♦ 4. Rich abundance, preferably within a large area of dispersion.

♦ 5. Long life, which makes it possible to integrate effects through time and to investigate the importance of long-term exposure.

♦ 6. The possibility of determining age is required for analysis of dose/effect and for studies of the population’s age distribution, which may indicate disorders in reproduction or increased mortality.

♦ 7. Suitability for monitoring of emissions, which implies that it should be possible to register ecologically important effects of emission not only under controlled laboratory conditions but also in the field.

Jacobsson et al. (1986) demonstrated that the viviparous blenny has the above-mentioned characteristics. The authors base this statement on earlier knowledge as regards the six first requirements and on an experiment described in their paper with regard to the seventh. Several freshwater species also have the required properties but hardly any other marine species present in Swedish waters. This implies that the coast of western Sweden lacks good alternative indicator species; the national monitoring of concentrations of harmful substances makes use of the non-stationary flounder. Also in relation to our freshwater fishes, the blenny has an important advantage: It gives birth to live fry after a long gestation period (4—6 months). In this way, a general problem is eliminated in studies of reproduction parameters in fish, namely the difficulty to identify brood origin and measure reproduction success among individuals.

Föreliggande arbete utgör slutrapport från projektet ’Tånglaken som indikator på effekter av giftiga ämnen". Avsikten har varit att utveckla ett miljökontrollsystem där tånglaken (Zoarces viviparus (L.)) används som indikatorart för förekomst av giftiga ämnen i havet och ekologiska effekter av sådana ämnen. Systemet skall kunna användas inom såväl utsläpps- och recipientkontroll som inom långtidsövervakning i referensområden (PMK). Flera enartssystem har utvecklats för att i laboratoriet söka mäta biologiska effekter av giftiga ämnen. Observerade reaktioner är dock ofta svåra att överföra till ekologiskt väsentliga störningar i naturen. Ett enartssystem för såväl utsläpps- som recipientkontroll bör innefatta inte bara mätande av effekter på individnivå i laboratorium och fält utan även kontroll av beståndsvariationer samt, om aktuella ämnen är persistenta och bioackumulerande, även kemisk analys. Väljer man att arbeta med fisk, bör arten ifråga ha följande egenskaper:

■ 1 .Ett stationärt levnadssätt under hela livscykeln, vilket är nödvändigt för koppling av observationerna till det kontrollerade områdets föroreningar.

■ 2.Tillräckligt storvuxen för att ge prover stora nog för individuell kemisk och fysiologisk analys.

■ 3.Lättfångad, även som yngel.

■ 4.Rik förekomst, helst inom ett stort utbredningsområde.

■ 5.Lång livslängd, vilket gör det möjligt att integrera effekter över tiden och undersöka betydelsen av långtidsexponering.

■ 6.Möjlighet att bestämma åldern krävs för analys av dos/effekt och för studier av beståndets åldersfördelning, vilken kan indikera störning av fortplantningen eller ökad mortalitet.

■ 7.Lämplighet för utsläppskontroll, vilket innebär att det skall vara möjligt att registrera ekologiskt betydelsefulla effekter av ett utsläpp inte bara under kontrollerade laboratorieförhållanden utan att det också skall tänkas gå att göra motsvarande observationer i fält.

Jacobsson et al. (1986) har visat att tånglaken besitter de ovan uppräknade egenskaperna. Författarna baserar detta konstaterande på tidigare befintlig kunskap vad gäller de sex första kraven och på ett i uppsatsen beskrivet experiment vad gäller det sjunde. Också flera sötvattenfiskar har de nödvändiga egenskaperna men knappast någon annan i svenska vatten förekommande marin art. Detta innebär att Västsveriges och Skånes kuster saknar goda alternativa indikatorarter; PMK:s miljögiftsprogram utnyttjar t ex i sin kustlokal i Västerhavet den icke stationära skrubbskäddan. Även relativt våra sötvattenfiskar har tånglaken en väsentlig fördel: den föder levande ungar efter en långdräktighet (4-6 månader). Härigenom elimineras ett generellt problem vid studier av reproduktionsparametrar hos fisk, nämligen svårigheten att klargöra individuell kulltillhörighet och reproduktionsframgång hos individer.

This report has been prepared as a background document for the environmental cooperation around the Baltic Sea. The report focuses on coastal area planning as a process to include physical, biological and human components within a comprehensive management framework for the coastal zone.

One of the purposes of the report has been to provide demonstration material for use in the Swedish bilateral cooperation with countries in central and eastern Europe.

It should be underlined that the management and planning strategies must be developed within the framework of the cultural, legal and administrative system of each country. In developing these strategies the comprehensive plan of the Municipality of Lysekil could be seen as an example of the Swedish approach to coastal and marine management at municipal level.

The report has been prepared by Lars Johansson and Antonia Sanchez Hjortberg, Swedmar, the international consultancy group of the National Board of Lisheries.

The report has been compiled with the help of the Municipality of Lysekil and the County Administrative Board of Gothenburg and Bohuslän, which have kindly put their planningmaterial and knowledge at disposal. Also the ELEM Architects in Gothenburg, the municipality's planning consultant, has provided valuable assistance.

This work was carried out at the request of the Swedish Environmental Protection Agency which also has funded the report.

Swedmar

De norrländska flodkräftorna kan i framtiden utnyttjas ur flera synvinklar såsom:

□ en produktionsbas för sättkräftor för hela landet,

□ en nischprodukt för landsbygdsföretagare med lämplig mark,

□ en del i ett företagsfiske och i ett turistfisket ex för fiskeriföreningar.

Behovet av åtgärder för att skydda flodkräftan som art har föranlett Fiskeriverket att utarbeta ett förslag på aktionsprogram för flodkräftans bevarande i Sverige. Eftersom flodkräftan är hotad i hela sitt ursprungliga spridningsområde är åtgärderna inte bara av svenskt utan även av europeiskt intresse.

För den enskilde kräftodlaren i Norrland är två frågor av betydelse:

□ går det att odla kräftor med lönsamhet i Norrland?

□ vilka förutsättningar och hinder gör sig gällande?

Från Fiskeriverkets sida har man velat redovisa var kunnandet står i dag vad gäller forskning, biologi och praktiska erfarenheter. Därutöver har ekonomiska kalkyler tagits fram utifrån de biologiska och forskningsmässiga erfarenheter som kommit fram.

1988 gav Magnus Fürst ut sin senaste reviderade upplaga av ”Kräftodling i dammar” i serien ”Information från Sötvattenslaboriatoriet, Drottningholm”.

1986 genomfördes en regional undersökning över kräftbeståndet i Västemorrlands län av Thomas Birkö varvid nyttiga kunskaper om de förutsättningar och de villkor som gäller för kräftor i Norrland kom fram. Kunskap om de norrländska kräftorna kom också via de undersökningar och de försök som Sötvattenslaboriatoriet gjorde som en följd av Ljungans reglering i västra Medelpad vid Östavall och Alby.

1988 påbörjades ett sexårigt försöks-och forskningsprojekt med försöksanläggningar i Ensillre i Västernorrland och Vaine i Jämtland, vars syfte bl a var att svara på de frågeställningar som angivits ovan.

Förutom kunskaper från dessa källor har information hämtats från våra nordiska grannländer vad gäller forskning och försök med flodkräfta.

Trots de betydande insatser som gjorts av forskare och praktiker kan vi konstatera att betydande osäkerhet kvarstår i metodutvecklingen när det gäller kräftodling och då speciellt för de mer intensiva formerna.

Det är därför på sin plats att betona att de ekonomiska kalkyler som tagits fram gäller under de speciella förutsättningar som råder för just de här beskrivna fallen.

Vårt råd är därför för Dig som är intresserad av kräftodling:

□ Undersök Dina speciella förutsättningar, tänk på de speciella riskerna i norrländsk kräftodling och skynda långsamt!

□ Skaffa Dig kunskap om kräftor och kräftodling!

□ Planera Din verksamhet väl!

□ Förbered Dig väl inför kommande drift!

1. The combined effect of reproductive strategy and environmental factors on the recruitment process is discussed for the most important Balticfish species.

2. A recruitment model primarily based on growth-related mortality during the first year of life was developed for perch (Pereafiuviatilis L.). Since growth was in general not food-limited the main factors influencing recruitment were temperature and day-length related. The model predicts growth and variations in year-class strength in the Gulf of Bothnia populations. The recruitment in most other species with similar temperature preferences inhabiting the region, known as warmwater species, was similarly considered to be governed by the abiotic factors.

3. The recruitment of several autumn and winter spawning fish in the Gulf of Bothnia, species which have relatively low temperature preferences, is greatly influenced by the abiotic conditions during the first winter. To model recruitment for these species winter conditions must consequently be considered.

4. Areas occupied by larvae and fry of spring spawning herring (Clupeaharengus L.) during the early mortality, when the yearly recruitment is established, were extensively studied in the Gulf of Bothnia. Shallow and sheltered habitats, previously not considered to be relevant for herring recruitment, were demonstrated to be of great importance as nursery areas.

5. The importance, i.e. its productive qualities, of a coastal area for recruitment can be evaluated from relevant recruitment models, comprehensively treating abiotic and biotic regulating factors. The geographical extension of recruitment areas may be estimated based on knowledge of the general distribution of early developmental life stages in relation to morfometrical characters of the potential environment.

Kustfiskeprojektet har som syfte att vidga vår kunskap om fisk och fiske längs Sveriges kuster. I denna del behandlas Öresund och Västerhavet. Data har hämtats från studier av enskilda arter, recipientprogram, yrkesfiskets loggböcker samt enkätundersökningar av yrkes- och fritidsfiske inom avgränsade kustavsnitt.

Västkusten är den produktivaste och artrikaste delen av Sveriges kustområden. Gynnsamma närings-, salthalts- och strömförhållanden medför att kustzonen fungerar som barnkammare och uppväxtområde för fiskarter och skaldjur, av vilka många är av stort ekonomiskt intresse. Artantal och biomassa av både fisk och skaldjur ökar från Öresund i söder till Skagerrakkusten i norr som en effekt av stigande salthalt.

Det strandnära fisksamhället domineras av skärsnultra, stensnultra, svartsmörbult, ål, tånglake, röt- och oxsimpa. Ung torsk och plattfisk förekommer också rikligt i provfiskefångsterna. Tätheten ung torsk, mätt i ryssjeprovfiske, återspeglade årsklassvariationerna i Västerhavet. Metodiken kan alltså användas för att indikera rekrytering.

Trålprovfisket gav information om fisksamhället i kustzonens yttre del. Vitling var den vanligast förekommande arten. Sandskädda, rödspätta, lerskädda och torsk dominerade bland bottenbundna arter. Även i detta fiske var inslaget av ung torsk och plattfisk stort, medan fisk av kommersiell storlek förekom mycket sparsamt.

Provfisken i Öresund, norra Halland och Bohuslän visar att bestånden av bottenlevande arter som ål, simpor och snultror, liksom ungfiskbestånden av torsk, rödspätta, tunga och skrubba, i stort sett varit oförändrade under de 10-20 år som dessa fisken har pågått. I norra Halland kan dock en ökning noteras i antalet fångade strandkrabbor. De vikande fångster av exempelvis vuxen torsk i kustzonen, som på senare tid påtalats, kan enligt dessa resultat inte förklaras av en försämrad rekrytering.

Mängden ålyngel som driver in till Europas kuster har minskat sedan 1980-talets början. Detta har inte påverkat ålfisket vid västkusten enligt såväl provfiskeresultat som journalföringar av yrkesfisket. Förklaringen kan vara en täthetsberoende dödlighet under den första tillväxtfasen i kustvattnen som medför att variationerna i rekrytering suddas ut.

Förkustfisket är de viktigaste arterna ål, sill och skarpsill samt olika skaldjur, medan torsk- och plattfiskar är av mindre betydelse för närvarande. Vissa arter som ål utnyttjas maximalt, medan en potential för ett utökat fiske finns exempelvis för krabbtaska och valthomssnäcka. Anmärkningsvärt är att yrkesfisket är starkt koncentrerat till endast två arter, ål och havskräfta.

Antalet yrkesfiskare och fiskefartyg har minskat sedan 1970-talet. Under 1997 fanns 420 licensierade yrkesfiskare på västkusten och cirka 1000 fiskebåtar och fiskefartyg. Flest fiskare finns i norra Bohuslän, runt Göteborg samt i Varberg och Falkenberg. De flesta kustfiskarena är inriktade på fiske med ryssjor, tinor och burar, därnäst är bottentrålsfiske och garnfiske vanligast.

Västkustens fiskresurser är också en stor tillgång för sport- och husbehovsfisket. Makrill, torsk, öring och hummer är fritidsfiskets viktigaste arter i de norra delarna av västkusten, medan torsk, sill och öring i stor utsträckning fiskas i de södra delarna. Fritidsfiskets sammanlagda fångster överstiger yrkesfiskets för laxfisk och vissa arter av plattfisk, åtminstone i kustnära områden.

Skattningar av arealavkastningen inom olika kustavsnitt, visar på en årsmedelfångst på över 30 kg per hektar i Bohusläns kustområden, medan den endast uppgår till ca 15 kg i Öresund. Marknadsvärdet för det totala fiskets fångster enligt 1997 års prisnivå kan vid Fjällbacka i norra Bohuslän skattas till mellan 1000 och 1500 kr per hektar, medan det ekonomiska värdet är betydligt lägre i områden där fångsterna av skaldjur är låga eller tämligen låga som i Halland och Öresund.

When Sweden joined the European Union in 1995 this involved among others participation in the ongoing structural programmes. For the fishery sector a structural programme was elaborated and became operative in early 1996. As part of a review after the first year the National Board of Fisheries, with participation of the County Administrations and the Fishermen’s Federations, conducted a study to identify the needs and the conditions for future development of the fisheries in the Baltic.

The study was conducted based on the assumption that the long-term objective for the sector is to develop a sustainable and rational fishery where the distance between capture and consumption is minimized and at the same time involves a handling and product development which provide the best added value and there by the optimal economic use of the fishresources.

As an outcome of the study a possible development is presented where the present herring and sprat fishing is restructured from fishing for fishmeal and fodder to a fishing in the first hand directed towards human consumption. To realize such a restructuring there is need for extensive investments in a number of plants in the concerned region to obtain the capacity to handle and process all herring and sprat landed primarily for human consumption and then the remainder for fodder. One important part in this process is that the fish is landed fresh in RSW-tanks (refrigerated seawater tanks).

The National Board of Fisheries could through structural funds support such a development.

In order to get a better base for supporting the processing and distribution of other fish than herring and sprat from the Swedish Baltic coast, a distribution- and marketing study should be carried out.

There is also need to develop a model with guidelines and quality standards in order to meet the increasing requests and demands from the consumers on quality and environmental aspects.

The annotations cover the time from the middle of the 18th century to the end of the 1970’s. Three periods can be distinguished. -During the first period, from the middle of the 18th century until the beginning of the present century, taxonomic studies (PetrusArtedi) and descriptions of fish species occurring in Swedish waters were the dominating activities. From this period, annual reports are available on fisheries, at that time coastal only, from Norrland in the Baltic Sea to Bohuslän, in the Skagerrack. The first marine environmental issue was the question whether train oil waste was dangerous for the fishery during the herring period in the 18thcentury in Bohuslän. Herring periods, during which herring occurred in enormous quantities in the archipelago of Bohuslän, were considered to be caused, at least partly, by major oceanographic changes. Swedish oceanographers took the initiative for an international coordination of marine research.

During the second period, from the beginning of this century until 1948, the International Council for the Exploration of the Sea, ICES, was established, whereby efforts became internationally coordinated. Numerous biological investigations were carried out on herring, sprat, codfishes and flatfishes. Studies were also made on benthos and plankton, and a network of oceanographic observations was established in the Skagerrack/Kattegatt and in the Baltic. A number of experiments were conducted with fishing gear. Results from fishery investigations were used as background material i.a. for management measures. A comprehensive study on fish and fisheries in northern countries was published in two volumes of “Fiskar och Fiske i Norden”, edited by K.A. Anderssson, 3 edns.

The third period, starting in 1948 when the Royal Fishery Board (now the Swedish National Board of Fisheries) was established, commenced with a large number of taggings of herring and cod, in order to study migrations and growth. Through excavations of sub fossile waste the origin of the herring, present during the herring period of the eighteenth century, could be identified. In the context of environmental issues in the sea, it was found that our long term series on biological and oceanographical data was the most valuable material available. The oceanographic situation was monitored particularly in the Baltic. Following the increased exploitation of fish stocks, there was a pronounced shift of focus towards stock assessments. Some socio-economic studies were also made.

Produktionen av elektrisk energi i kondenskraftverk kräver stora mängder kylvatten. I Forsmark, liksom vid de övriga svenska kärnkraftverken, släpps detta kylvatten till havet efter att det passerat verkets kondensorsystem. Stora mängder värme tillförs på detta sätt kustekosystemet. Den miljöpåverkan som kylvattenanvändningen kan leda till skall enligt svensk lag följas i recipientkontrollprogram. När man beslutade bygga ett kärnkraftverk i Forsmark tog man också fram riktlinjer för vilka undersökningar som skulle göras som förstudier innan produktionen startade, samt ett program för den kontroll som skulle ta vid när elproduktionen kommit igång. Som ett stöd för kontrollverksamheten har man dessutom fortlöpande genomfört olika forskningsprojekt. Denna forskning har i regel bedrivits i Biotestsjön vid Forsmark.

Naturvårdsverket var genom sin kustvattenenhet huvudman för undersökningarna när förstudierna inleddes. Vid detta verks omorganisation 1991 överfördes kustvattenenheten till Fiskeriverket. Ett nytt laboratorium inrättades, Kustlaboratoriet i Öregrund, vilket sedan dess ansvarat för genomförandet av kontrollundersökningarna. Länsstyrelsen har ett övergripande ansvar som tillsynsmyndighet, och beslutar i frågor som rör t ex ändringar i kontrollprogram eller behov av kompletterande undersökningar. Förutom det biologiska kontrollprogram som här redovisas bedrivs radiologiska undersökningar under ledning av Statens Strålskyddsinstitut. Kustlaboratoriet bidrar vid denna kontroll genom bl a insamling av material för aktivitetsanalyser.

Resultaten från recipientkontrollen redovisas fortlöpande i årsrapporter. Enligt bestämmelserna för programmets genomförande skall dessutom större, mer sammanfattande och analyserande, rapporter avges vart femte år. De första fem driftsåren rapporterades 1985. Under denna period var kontrollen mycket omfattande, och behandlade många delar av det påverkade kustekosystemet. Efter rapporteringen kunde man fatta beslut om reduktioner i programmen, vilka började övergå mer till att följa långtidsutvecklingen hos några valda organismsamhällen. Nästa rapportering gjordes 1990. Bilden började nu klarna ytterligare vad gällde riskerna för olika former av miljöpåverkan, och övergången till ett basprogram kunde fortsättas. Det program som nu rapporteras har sin tyngdpunkt i långtidsövervakning av fiskbestånd och bottendjur i Biotestsjön samt i de omgivande vattenområdena.

Kylvattenutsläppet från Forsmarksverket kan ske genom dels ett ordinarie utlopp riktat mot den öppna Öregrundsgrepen, dels genom ett reservutskov som leder in i skärgården. Reservutskovet används främst vid driftsstörningar. Kontrollprogrammet täcker därför både de öppna områdena i Öregrundsgrepen och den innanför liggande skärgården. Som referensområde för undersökningarna har Finbofjärden vid NV Åland valts. Vissa referensundersökningar görs också öster om Gräsö.

Forsmarks Biotestsjö har varit en bas för den nordiska kylvattenforskningen i samfinansierade forskningsprogram där svensk, finsk och dansk industri deltagit. Även om denna rapport främst behandlar resultat från de löpande kontrollprogrammen, presenteras delar av forskningsresultaten för att man lättare skall kunna analysera, förklara och förstå samband mellan olika delprogram och de observationer som gjorts.

Svenskt småskaligt kustfiske - problem och möjligheter

Kustfisket har varit av stor betydelse i Sverige. Eftersom salthalten varierar från 25‰ i Skagerrak ner till 3‰ i Bottenviken, fiskas ett stort antal arter. Dessa och deras förekomst vid olika kuststräckor beskrivs. Sill/strömming, som förekommer vid alla kuststräckor, har historiskt spelat en dominerande roll för flertalet fiskare. I mitten av 1900-talet minskade dock kustfisket efter denna art i betydelse p g a minskad efterfrågan och lägre priser. Eftersom även binäringar som jordbruk och kustsjöfart gick tillbaka, har antalet yrkesfiskare minskat med ungefär 80% det senaste halvseklet.

Flertalet återstående kustfiskare har ersatt sill/strömming med andra målarter. Med hjälp av de officiella loggböckerna har de ca 1 000 licensierade fiskare som 1997 fiskade från båtar <12 m grupperats i följande kategorier utgående från målarter och redskap:

Bottniska viken

- lax- och sikfällor

- strömmings- och siknät

Östersjön (inkl Öresund)

- torsk- och piggvarsgarnålbottengarn

- nät och ryssjor

Västkusten

- ålryssjor

- kräftburar

- trålare

- kombinationsfiskare

I Bottniska viken är lax och sik de för fisket viktigaste arterna. I södra Sverige dominerar torsk och ål, tillsammans med sötvattenarter och plattfiskar vid Ostkusten samt skaldjur, främst havskräfta, vid Västkusten.

Det småskaliga kustfiskets starka och svaga sidor diskuteras. För samhället är dess främsta fördel bidraget till sysselsättningen i glesbygder. Vidare är dess inverkan på bestånden i allmänhet måttlig, och det finns fortfarande underutnyttjade resurser av kustarter, som också har en växande marknad. Tillgången till de viktigaste målarterna minskar dock p g a hårt fiske eller naturliga orsaker. Andra problem, t ex handelsmönster som missgynnar småskaligt fiske samt sälangrepp på redskap och fångster, bidrar till att kustfisket fortsätter att utvecklas negativt. Åtgärder för att vända utvecklingen föreslås. De viktigaste är:

• öka de lokala fiskarenas inflytande på resursförvaltningen

• minska fisketrycket på torsk och skapa särskilda kvoter för kustfisket

• uppmuntra lokal beredning, levandelagring och en reduktion av antalet mellanhänder i handeln för högre och stabilare priser till fiskaren.

En studie har gjorts av barn och ungdomars (9-17 år) fiske. 1349 personer från klasser 3, 6 och 9 från 23 kommuner har deltagit.

Kunskaper om barn och ungdomars fiske är bristfälliga. 1 arbetet med utredningen Fritidsfiske 90 ansåg man inom Fiskeriverket det nödvändigt att få kompletterande kunskap.

Frågorna utformades så att jämförelser kunde göras med vuxengruppen. Två frågor från vuxenstudien; "Hur nöjd man är med fisket" och "Hur fisket påverkas av miljöförändringar", gavs endast till de äldre ungdomarna, 13-17-åringarna.

En stor del av deltagarna är intresserade av olika former av friluftsliv som båtsport, sällskapsdjur, häst, friluftsliv i allmänhet, skytte/jakt. Störsti ntresse gäller för sällskapsdjur, men hela 50% (26% mycket och 24% lite) är intresserade avskytte och jakt.

79% är intresserade av fiske, varav 31% mycket. 16-28% fiskar ofta.

Antalet intresserade sjunker med åldern. Från cirka 80% för barnen/ungdomarna till cirka 50% för de vuxna.

Dubbelt så många fiskar i de norra landsdelarna. Flugfiske är tre gånger så vanligt (28 mot 10%) i de norra som i de södra landsdelarna.

Vanligaste fiskemetoder är spinn och haspel (73%) och mete (66%). 33% isfiskar, 18% fiskar fluga, 17% pilkar (i havet) och 21% fiskarnät, ryssja och liknande.

Barnen börjar, och lär sig, fiska framför allt vid sommarstuga (40%), nära hemmet (30%) eller hos släkting på semester (26%). Få startar i skolan (2%) eller i fiskeklubb (2%).

Fisket bedrivs framför allt i insjö (60%), men många fiskar i rinnande vatten (43%). 38% fiskar i hav och vid kust. 22% fiskar i dammar och sjöar med inplanterad fisk.

Man fångar framför allt gädda, abborre och gös (totalt 78%), men laxfisk är också vanligt (42%). 25% fångar vitfisk och 23% saltvattenfisk.

Resurserna är rätt goda. 69% kan fiska nära hemmet. 71% har direkt eller indirekt tillgång till sommarstuga där de kan fiska. 81% kan få tillgång till båt och 8% är med i fiskeklubb.

För barnen och ungdomarna gäller att många är intresserade av att lära sig fiska (29%). 34% är intresserad av att lär sig om fiskevård. 40% är intresserade av att lära sig om viltvård och 27% vill lära sig om skytte och jakt.

De äldre i ungdomsgruppen, 13-17-åringarna, som fiskar, är till 83% nöjda med sitt fiske. Detta är samma siffra som för vuxengruppen.

15% är mycket nöjda med sitt fiske. Liksom vuxengruppen är de påtagligt negativa till miljö­förändringarnas och fiskevårdens inverkan på fisket. 34% upplever en försämring och 2% en förbättring. Vuxna är än mer negativa (59%).

Könsskillnaderna är stora. En hel del flickor är intresserade, men i regel bara måttligt. 25-40% av pojkarna fiskar ofta men endast 3-8% av flickorna. Flickorna är också mindre nöjda med fisket. Möjliga orsaker och konsekvenser av detta diskuteras i rapporten.

En viktig fråga är när barnen utvecklar intresse och inre motivation för fiske. Våra resultat visar att redan 9-åringar i stor utsträckning utvecklat ett intresse. Sommarstuga och hemmavatten har här stor betydelse.

Utländsk forskning visar tydligt att intresse för natur och friluftsliv utvecklas mycket tidigt -oftast före 4-årsåldern. Att intresset senare yttrar sig i fiske, hästsport, jakt eller svampplockning kan bero på mycket.

Etablerade sportfiskare och jägare har i de flesta fall varit med i samband med fiske eller jakt som barn.

En annan fråga är vad som gör att man blir sportfiskare med ett livslångt intresse. Den vanliga uppfattningen är att man blir fiskare eller jägare framför allt om man har bra materiella resurser; bil, båt, nära till vatten, pengar och tid och liknande. Modern forskning ifrågasätter detta och menar att vissa minimiresurser är en förutsättning, men verkligt avgörande är inlärning-utveckling av intresset och inre motivation.

En studie av svenska jägare bekräftar att jaktintresset betyder mera för utövandet än de materiella resurserna.

Vi har därför gjort så kallade regressionsanalyser både av barn-ungdomsmaterialet och vuxenmaterialet från Fritidsfiske 90.

Dessa analyser ger samma resultat: materiella resurser förklarar bara lite av hur mycket man fiskar. Intresse-motivation förklarar mer.

Detta bör innebära - om vi vill ha fler sportfiskare - att man måste satsa mer på barns fritidsutbildning.

Flodkräftodling i Norrland - biologiska och ekonomiska förutsättningar

Flodkräftan utgör sedan länge en av de mest värdefulla sötvattensresurserna i Sverige. I början av 1900-talet uppgick årsfångsten i landet till uppskattningsvis 1 000-1 500 ton, men kräftpest och olika miljöförändringar har medfört att dagens fångst i naturvatten sannolikt är endast ca 50 ton.

Endast en liten del av Norrland ingår i flodkräftans naturliga utbredningsområde, vilket nådde upp till mellersta Värmland, södra Dalarna och södra Hälsingland. Under de senaste ca 100 åren har emellertid gränsen flyttats åt norr och väster och idag (1996) fö­rekommer flodkräftor på minst 300 lokaler i Norrland. Genom denna utökade spridningökade allmänhetens intresse för kräftor och kräftodling i Norrland. I Västernorrlands och Jämtlands län inleddes i slutet av 1980-talet ett arbete med att skapa ett projekt för att studera förutsättningarna för norrländsk odling av flodkräfta. Fiskeriverket, med Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm engagerade sig i detta arbete och 1989 inleddes forsknings- och försöksprojektet ”Kräftodling i Norrland”. Försöksodlingar byggdes upp i Ensillre i Västernorrlands län och i Vaine i Jämtlands län, medel ställdes till förfogande av en rad finansiärer och en projektorganisation byggdes upp. Projektet avsågspågå under två treårsperioder, eller sammanlagt sex år.

Syftet med föreliggande rapport är att sammanställa tillgänglig kunskap om odling av flodkräfta, med särskild inriktning på norrländska förhållanden. Samtidigt utgör den en slutrapport över ekonomi och organisation i ”Kräftodling i Norrland”, riktad till projektets intressenter och finansiärer. Erfarenheterna från ”Kräftodling i Norrland” utgör vä­sentliga delar av rapporten. En utveckling av kräftodling i Norrland bedöms vara motiverad utifrån kommersiella, regionalpolitiska och turistiska skäl, men även bevarandeaspekten är betydelsefull. I Fiskeriverkets och Naturvårdsverkets nyligen publicerade ”Åtgärdsprogram för flodkräfta” pekas på att odlingsproducerade flodkräftor kan komma att användas till återetableringar i pestdrabbade och i försurade/kalkade vatten. Med erfarenheterna från projektet och uppgifter hämtade från tillgänglig litteratur kan vi ge följande råd till framtida kräftodlare. Åretruntdammar bör vara relativt stora med flacka strandprofiler och de bör anläggas i ”täta” jordarter. Sommardammar bör vara små, grunda och tömningsbara för att underlätta insamlingen av småkräftorna. Det är viktigt att noga kontrollera råvattentäkterna inför odlingsstarten. Därigenom kan problem med dålig vattenkvalitet och olika fiskarter undvikas. För reglering av åretruntdammars vattenstånd och förtömning fungerar de plastmunkar som finns i marknaden tillfredsställande. Munkarna bör placeras i ”brunnar” av grova plåtrör i dammvallarna för att de inte skall frysa. Rikligt med gömslematerial fördelas på bottnarna. Lämpliga undervattensväxter bör planteras i dammarna. Växterna bidrar till att höja produktionen av viktiga födoorganismer. Kläckerilokaler med tråg eller bassänger, recirkuleringssystem, filter och uppvärmningsutrustning behövs för vinterförvaring av avelskräftor och för produktion av kräftyngel. Kläckning av”strippad” rom som inkuberas i kläckningsapparat vid 18-20 °C ger bäst kläckningsresultat. Efter ynglens första skalömsning efter ca 10 dygn kan de samlas ihop och överföras till tråg eller sommardammar för vidare uppfödning. Kräftors tillväxt styrs av skalömsningar under tillväxtsäsongen. I dammar bör de kunna ömsa två gånger per säsong och därmed nå en tillväxt av ca 10 mm CL (motsvarar ca 20 mm TL) per säsong. Om denna tillväxt kan uppnås kan kräftbeståndet i en kräftdamm öka sin biomassa med ca 40%, vilket bör kunna ge utrymme för en ekonomisk avkastning.

In addition to the Action Plan of the National Board of Fisheries, this summary is based on the document ”Biological Diversity in Sweden. A Country Study” (Swedish Environmental Protection Agency, Monitor 14) and the report ”Fiske och vattenbruk. Ekologiska effekter” (Naturvårdsverket, Rapport 4297). The catch statistics of the Action Plan have been updated to include the figures for1996.

The Convention on Biological Diversity

In June 1992, at the United Nations Conference on Environment and Development in Rio de Janeiro, a total of 153 states, together with the European Union, signed the Conventionon Biological Diversity. Since then, a number of states have signed or acceded the Convention, making it one of the most widely supported international agreements ever. The Convention came into force on 29 December 1993 and, with its broad approach, has the potential to play a coordinating and leading role in international nature conservation efforts.

The objectives of the Biodiversity Convention are ”the conservation of biological diversity, the sustainable use of its components and the fair and equitable sharing of the benefits arising out of the utilization of geneticresources”. The last-mentioned of these aims concerns the relationship between countries providing genetic resources and those which use their technology and know-how to develop products from them.

Terms of reference for the action plan

In the autumn of 1993, the Swedish Government presented a bill intitled Strategy for Biological Diversity (Government Bill 1993/94:30). The bill was subsequently approvedby the Parliament and thus constitutes a political platform and strategy for the promotion of biodiversity in Sweden. This document sets out broad principles for the conservation of biological diversity and the sustainable use of biological resources.

In August 1994 the Board of Fisheries was commissioned by the Government to draw up a plan on the environmental aspects of fisheries. The work should be carried out on the basis of the objectives for the fishery and the environment approved by the Swedish Parliament. The plan should indicate measures aiming at a conservation of biological diversity and a sustainable use of the fish resources. An important basis for the work was the country study Biological Diversity in Sweden. The Board’s work with the action plan should be coordinated with corresponding work carried out by the Swedish Environmental Agency. This agency was asked by the Government to undertake ”an overall assessment of the sectorial action plans” of the Swedish Board of Agriculture, the National Board of Forestry, the national Board of Fisheries and the National Board of Housing, Building and Planning.

The work with the action plan has been carried out by a Steering Group headed by Mr K.-E. Berntsson and with Mr I. Olsson (secretary) at the Board of Fisheries. Other members of the group were Mr B. Sjöstrand, Institute of Marine Research, Mr M. Appelberg, Institute of Freshwater Research and Mr J. Andersson, Institute of Coastal Research.

I juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal och/eller regional samförvaltning av fiskeresursen och fisket. Samförvaltningsinitiativet baseras på tanken att det enbart är möjligt att förvalta en gemensam resurs om det görs gemensamt.

På hösten samma år gick Fiskeriverket ut och bjöd intresserade grupper att inkomma med en intresseanmälan, 17 grupper anmälde sitt intresse. Fiskeriverket utsåg sex av dessa att följa på nära håll. Naturvårdsverket och länsstyrelserna deltog i processen. Initiativen valdes ut enligt givna kriterier så som geografisk avgränsning, gruppens sammansättning, samförvaltningserfarenhet och sociala förutsättningar, fiskeresursen och bredden av problemställningar.

Arbetet i de sex olika initiativen har sedan dess startat eller fortsatt i redan påbörjad riktning. Att gemensamt och på lokalnivå förvalta fiskeresursen är otrampad mark. På vägen mot nya förvaltningsformer kommer både framsteg och misstag att göras. Det är av stort värde för deltagarna att under resans gång få chans att utbyta erfarenheter med andra som arbetar mot samma mål. Därför anordnade Fiskeriverket ett första erfarenhetsmöte för alla initiativ den 7 oktober 2005.

Enligt uppdraget ska erfarenheten från pilotprojekten redovisas före utgången av år 2006. Den 6 oktober 2006 anordnades ett andra stormöte. Samtliga sex initiativ deltog, och det gjorde även berörda myndigheter (se deltagarlista). Denna rapport förmedlar vad som presenterades och diskuterades på detta andra möte.

Rapporten är sammanställd av Therése Peterson, doktorand från Tema Vatten i natur och samhälle, Linköpings Universitet med bidrag från Laura Piriz. Ylva Engwall organiserade mötet i samråd med Laura Piriz och Karina Johansson. Råd hämtades också från Thomas Norrby och Lotten Westerberg från SLU.