Swedish Agency for Marine and Water Management

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 41 fiskarter och sju skaldjursarter.

Nytt för i år är att vi även beskriver fritidsfisket mer utförligt. Det fisket får allt större betydelse för utvecklingen av många av Sveriges bestånd av fisk- och skaldjur, till exempel sötvattens- och kustlevande arter som abborre, gädda, gös, lax, röding och öring, liksom marina arter som torsk och hummer

Översikten är utarbetad av SLU Aqua på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 41 fiskarter uppdelade i olika bestånd, samt sju skal- och blötdjursarter.

Nytt för årets upplaga är kapitlet om ekosystemtjänster. Avsnittet beskriver de fördelar människan får genom ekosystemen, till exempel hur fisk och skaldjur kommer till nytta för människan genom föda, rekreation och biologisk mångfald. Nytt för i år är också att rapportens diagram och figurer anpassats för läsare med defekt färgseende.

Översikten är utarbetad av SLU Aqua på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 40 fiskarter uppdelade i olika bestånd, samt sex skal-och blötdjursarter.

Nytt för årets upplaga är en beskrivning av hur de provfisken som ligger till grund för analys och rådgivning utförs.

Översikten är utarbetad av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

Detta är den nionde utgåvan av den samlade översikten över fisk- och kräftdjursbeståndens status i våra vatten. Kunskap om fiskbestånden och miljön är en förutsättning för att utnyttjandet av fiskresurserna skall bli bärkraftigt. För svenska vattenområden beskrivs miljöutvecklingen i ett ekosystemsperspektiv, dels för att tydliggöra fiskens ekologiska roll och beskriva yttre miljöfaktorer som påverkar fiskbestånden, dels för att belysa fiskets effekter på miljön.

Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten är utarbetad av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. Rapporten sammanfattar utveckling och beståndsstatus för de kommersiellt viktigaste fisk- och kräftdjursarterna i våra vatten. Bedömningar och förvaltningsråd är baserade på Internationella Havsforskningsrådets (ICES) rådgivning, SLU Aquas nationella och regionala provfiskedata, samt yrkesfiskets rapportering.

Genom denna rapport lämnas ett förslag till hur ett optimerat övervakningsprogram avseende kustfisk bör utformas. Förslagen i rapporten kommer ligga till grund för en effektivare regional och nationell miljöövervakning och kan implementeras med början 2020.

I föreliggande förslag till revision av programmet har syftet varit att förbättra förutsättningarna för att övervaka kustnära fisksamhällen utgående från den utvärdering som publicerades 2017.

Det reviderade programmet ska i görligaste mån kunna möta samhällets krav för att bedöma havsmiljöns tillstånd, skapa underlag för nationell och internationell fiskeriförvaltning samt ge underlag för havsplanering. Fiskeområden inom programmet ska även kunna verka som referensområden vid kontroll av recipienter och övrig påverkan, eller vid uppföljning av åtgärder i kustmiljön. Programmet ska också utgöra underlag för att följa framtida, kända och okända, miljöförändringar som t ex ett varmare klimat samt utgöra underlag till forskning.

Under 2021-2023 hade SLU Aqua ett uppdrag från HaV att utvärdera den data som finns för fisk och kräftor i Sveriges stora sjöar. Projekten Miljöövervakning stora sjöarna och Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar lyfter fram datainsamlingen utifrån olika syften och olika sätt.

Denna rapport presenterar resultat från ett av dessa uppdrag.

Eftersom uppdragen går ihop gällande inriktning och syfte är detta en sammanfattning av bägge uppdragen. Inom projektet Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar gjordes en fördjupning i nuvarande datainsamling för att hitta förbättringar på hur man förvaltar fisket och ekosystemen.

Inom projektet Miljöövervakning stora sjöarna utvärderades datainsamlingen och hur den utförs utifrån krav och behov inom följande direktiv:

• Vattendirektivet
• Art- och habitatdirektivet
• EU:s förordning gällande invasiva arter

Båda uppdragen gällde stora delar av den löpande fiskerioberoende datainsamlingen av fisk och kräftor i de stora sjöarna. Man har särskilt fokuserat på de stora, långsiktiga uppdragen HaV har gett till SLU Aqua – Institutionen för akvatiska resurser:

• hydroakustiska expeditioner med tillhörande provtrålning i den fria vattenmassan för bedömning av status hos pelagisk fisk och kvantitativ uppskattning av beståndsstorlek
• provfisken med bottensatta översiktsnät för bedömning av status för bentiska arter
• kräftprovfisken med standardiserade betade burar.

Den fiskerioberoende datainsamlingen har varit särskilt viktig för resursförvaltningen. Bedömningar av statusen hos de viktigaste fisk- och kräftbestånden baseras på data från programmen och publiceras kontinuerligt i SLU:s webbportal Fiskbarometern https://fiskbarometern.se/rapport/2023.

Den fiskeriberoende datainsamlingen (till exempel fångststatistik från fisket) är också viktig för resursförvaltningen. Resultaten används inom flera områden som styr fisket, exempelvis licensprövningar, utfärdande av redskapsdispenser, utformning av tekniska fiskeregler, prioritering av fiskevårdsåtgärder med mera.

Vattenförvaltningsförordningen ställer krav på kontrollerande och operativ övervakning av en rad biologiska kvalitetselement som används för bedömning av ekologisk status. Ett av dessa är fisk.

Resultat från fiskundersökningar används därför också inom ramen för vattenförvaltningen. Enligt vattendirektivet ska särskild hänsyn tas till det som kallas betydande vatten, i Sverige handlar det om sjöar med en areal överstigande 100 km2. Storleken på sjöarna, att de ofta delas upp i flera vattenförekomster som fisk kan migrera mellan, den höga artrikedomen samt den ofta komplexa kombinationen av påverkanskällor medför utmaningar för bedömning av ekologisk status. I dagsläget saknas lämpliga bedömningsgrunder för fisk i betydande vatten och ofta används istället expertbedömningar.

Viktigt hitta synergier mellan behov inom resurs- och vattenförvaltning

Övervakningen av fisk och kräftor ska möta behoven inom både resurs- och vattenförvaltningen. Dessa två uppdrag som nu rapporteras kan ses som ett första steg i att optimera övervakningen så att den på sikt kan tillfredsställa behov inom bägge områdena. I många fall finns betydande överlapp mellan behoven inom resurs- och vattenförvaltningen och därför behöver framtidens övervakning hitta välavvägda upplägg som genererar synergieffekter. Utvecklingen av övervakningen och dess användning inom olika förvaltningsområden behöver också samordnas med länsstyrelser, vattenvårdsförbund och andra relevanta aktörer.

Betydelsen av målbilder och referenstillstånd

En utmaning inom både resurs- och vattenförvaltningen är att definiera målbilder och referenstillstånd i sjöar som under lång tid varit lokalt påverkade av mänskliga aktiviteter. De stora sjöarna saknar dessutom referensområden som är opåverkade av lokala påverkanskällor. Påverkan går ofta långt tillbaka i historien, långt innan man började med datainsamling på fisk, därför är det också svårt att jämföra med opåverkade referensperioder.

De båda uppdragen poängterar därför betydelsen av dels tydliga och välformulerade målbilder som tar hänsyn till lämpliga tidsperspektiv och dels att målformuleringar och uppföljning förankras med berörda aktörer som är involverade i resurs- och vattenförvaltningen. Viktigt är också att identifiera och hantera mål som står i konflikt med varandra, exempelvis gällande övergödning som sänker vattenkvalitet men i gengäld kan ge ökad resursproduktion.

Betydelsen av geografisk täckning

Resultaten från de parallella uppdragen understryker behovet av övervakning med en god täckning av olika delområden i sjöarna. Det är statistiskt fördelaktigt med undersökningar i många olika delområden jämfört med en hög ansträngning i ett fåtal delområden. Förbättrad täckning ökar dessutom möjligheten att kunna följa och bedöma ekologisk status i de mindre vattenförekomster inom de stora sjöarna där det just nu inte sker någon datainsamling med avseende på fisk.

En god täckning ger även data om fler geografiskt avgränsade delbestånd vilket kan ge bättre bedömningar av fiskresurserna. Då kan programmen också på ett bättre sätt fånga upp olika typer av habitat och olika miljö- och påverkansgradienter. Det kan bli lättare att bedöma effekter av fiske och andra påverkanskällor och även att identifiera och bevara de viktigaste områdena för fisken. Bättre täckning kan också öka sannolikheten att upptäcka och följa upp förekomsten av invasiva arter.

Utveckling av indikatorer för uppföljning

Både inom resurs- och vattenförvaltningen används indikatorer för att bedöma status (hos fisk- och kräftbestånden samt miljön) och hur fiskbestånden utvecklas över tid. Indikatorerna som används är idag olika för resurs- respektive vattenförvaltningen men det finns tematiskt överlapp och behov av samordning i utvecklingen av indikatorer och tillhörande referensnivåer.

De indikatorer som hittills har utvecklats för att bedöma ekologisk status i svenska sjöar kan inte tillämpas i större sjöar. Därför finns ett behov att utveckla nya indikatorer specifikt för dessa. Vissa påverkanskällor bedömdes vara särskilt viktiga att fånga upp. Dessa var övergödning, hydromorfologisk påverkan och påverkan på konnektivitet. Framtida arbete behöver identifiera hur dessa påverkanskällor påverkar enskilda fisk- och skaldjursbestånd och ekosystemet samt utveckla lämpliga indikatorer som kan följa utvecklingen.

Det sker för tillfället en utveckling av indikatorer för att bättra kunna bedöma bestånden av fisk och kräfta (Nadaffi med flera 2023). Förhoppningsvis kan en del av dessa metoder och ansatser även tillämpas i utvecklingen av indikatorer inom vattenförvaltningen. Exempelvis används indikatorer för uppföljning av havsmiljödirektivet också för bedömning av beståndens status ur ett resursperspektiv (Östman med flera 2023).

Urvalet av indikatorer som används inom förvaltningen kan få betydelse för prioriteringar inom datainsamlingen. Kraven på data kan skilja sig mellan olika indikatorer vilket innebär att olika indikatorer har olika behov vad gäller provtagningsdesign.

Utveckling av nya metoder för datainsamling

Ökade krav och behov när både vatten- och resursförvaltning ska optimeras, i kombination med ytterligare aspekter som införande av ekosystembaserad förvaltning och krav på att antalet fiskar som dödas i undersökningarna ska minska, innebär att övervakningens metoder behöver utvecklas. Detta kan delvis lösas genom att man ser över utformning, inriktning och omfattning av befintlig övervakning men det kan också innebära att man behöver komplettera datainsamlingen med andra, nya, metoder.

Nuvarande övervakning fångar dessutom inte upp alla relevanta arter, exempelvis gädda som är viktig för både fisket och ekosystemen, varför alternativa metoder som kan följa fler arter behövs. De senaste åren har det skett en teknisk utveckling av insamlings- och analysmetoder för fisk och kräftor (e-DNA, akustik till exempel) vilket kan vara aktuellt att implementera. Revidering av metodik inom övervakning tar dock tid och innebär, initialt, högre kostnader.

Förutom fiskerioberoende metoder och den fiskeriberoende datainsamlingen som görs idag lyfter bägge rapporterna möjligheten att samla in ytterligare data från fisket som en alternativ metod. Trots att det finns skillnader i val av metoder, upplägg och prioriteringar kan dessutom samverkan med våra grannländer också vara ett sätt att utveckla datainsamlingen och dess tillämpningar inom både vatten- och resursförvaltningen.

In 2001, the Government authorised the construction of an offshore wind farm at Lillgrund (48 wind turbines with 2.3 MW generators). The Lillgrund wind farm is located in the Öresund Strait in the southwest Sweden and it connects the brackish Baltic Sea with the Kattegat and North Sea area. In 2002, the Environmental Court defined the final terms and conditions for the wind farm development and the extent of the monitoring programme required. Lillgrund wind farm has been operating since 2008 and is currently the largest investment in offshore wind power that is in operation in Sweden. The National Board of Fisheries conducted a monitoring programme in the area in the years before (2002–2005) and after (2008–2010) the construction of the wind farm; a base line study and a study when the wind farm was operational, respectively. The aim was to investigate the impact of the wind farm, when operating, on the benthic (bottom-living) and pelagic (open-water living) fish as well as on fish migration. These studies have partly been integrated into work conducted as a part of the research project Vindval, funded by the Energy Agency. Throughout the project period, regular contact has been maintained between the National Board of Fisheries and Vattenfall (which owns and operates the wind farm), as well as with the regulatory authority (County Administrative Board of Skåne). The main results can be summarised in a number of points below: 

Acoustics (sound) 

• The overall sound energy from the wind farm under water, is mainly generated by vibration from the gearbox.

• An analysis of the sound pressure level for the wind farm area, showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (the so called park effect), where each individual turbine helps to increase the overall noise level in the area.

• Sound measurements from Lillgrund wind farm showed that noise levels within a distance of 100 metres from a turbine at high wind speeds are high enough to be a risk for some species of fish to be negatively affected, e.g. in the form of escape behaviour, or masking of vocal communication between individuals.

• Stress reactions can also occur at distances of more than 100 metres from a turbine. This is due to the fact that the noise from the turbines is continuous and louder than the ambient noise levels within some frequencies.

Benthic (bottom-living) fish

• The development of the fish community in Lillgrund was similar to that observed in the reference areas during the study period. For the wind farm as a whole, no effect was observed on the species richness, species composition or quantity of fish.

• Several species of bottom-living fish showed an increase in abundance close to the individual wind turbines compared with further away, especially eel (yellow eel) (Anguilla anguilla), cod (Gadus morhua), goldsinny wrasse (Ctenolabrus rupestris) and shorthorn sculpin (Myoxocephalus scorpius). The results more likely reflect a redistribution of fish within the wind farm, rather than a change in productivity or migration from surrounding areas. The increase in abundance is probably due to the wind turbine foundations providing an opportunity for protection and improved foraging.

• The distance within which an increased abundance could be observed was estimated for different species to be between 50–160 metres from a wind turbine.

Pelagic (open-water living) fish

• There was a dramatic increase in commercial fishing for herring (Clupea harengus) north of the Öresund bridge, in contrast to the south of this line, where it practically completely stopped during the first years of operation of the wind farm. This change may imply that the Rügen herring migration was affected by the Lillgrund wind farm. Due to the fact that there were other factors in addition to the wind farm contributing to the herring movements, it proved difficult to identify any correlation.  Fish migration

• According to the study, the wind farm at Lillgrund is not a definitive barrier for the migration of silver eels (Anguilla anguilla) that migrate through and close to the wind farm area. The same proportion of the tagged and released silver eels (approximately one-third), passed the transect line with receivers, both before the wind farm was constructed (the baseline period) and after it was in operation.

• There was no statistical difference indicating any alterations in the migration period for silver eel, but there was a tendency towards the migration taking longer at higher productivity (>20% of maximum effect) which could indicate that some eels were affected by the wind farm. There was a tendency towards the eels being recorded on fewer occasions than expected within the wind farm when functioning at low productivity (<20 %) and on more occasions than expected when functioning at higher productivity (>20 %), which may indicate that some individuals are less able to navigate past the wind farm at higher production rates.   

Conclusions

The study at Lillgrund has resulted in an increase in knowledge of how offshore wind farms can affect fish, which is very valuable. Even within an international perspective, there are very few studies of offshore wind farms in operation.  Three years of monitoring the effects of the wind farm on fish and fisheries is only a relatively short period. Some of the most significant results however, include the fact that some bottom-dwelling fish were attracted to the fundaments of the wind farm and the associated rocky protection layer (reef effect). In addition, an increasing noise level in the Öresund environment was observed and the results of the eel tracking may indicate that the migration pattern of some eels was, to some extent, affected by the wind farm. There is a need for caution however, when applying the results in other marine areas and on a larger scale. Lillgrund wind farm is one of the first large-scale wind farms and is located in an area with frequent and noisy shipping traffic as well as frequent and large fluctuations in external parameters such as salinity and currents. A key gap in our knowledge, despite these studies, is the lack of long term monitoring, to evaluate the long term ecological impacts of the reef effects observed. It would be ideal to re-visit the wind farm after a number of years to see how the fish populations have developed over the longer term, and see whether the observed accumulation of certain fish species near the structures continues, and if quantitative effects on the whole area are also are evident. Studies looking at whether noise as a physiological stress, can affect the fish species that live or pass through the wind farm environment are also required. In addition it would be useful to implement further studies, especially in the Baltic Sea, with regard to the cumulative impacts on migratory fish such as silver eels. The full report is available as a PDF in English.

In 2001, the Swedish Government authorised the construction of an offshore wind farm at Lillgrund in the Öresund Strait between Denmark and Sweden. In 2002, the Environmental Court defined the final terms and conditions for the wind farm development and the extent of the monitoring programme required.  Lillgrund wind farm came into full operation in 2008, and is currently the largest offshore wind farm in operation in Sweden.  The Swedish National Board of Fisheries conducted a monitoring programme, in the area, in the years before (2002–2005) and after (2008– 2010) the construction of the wind farm; a base line study and a study when the wind farm was operational, respectively. No investigation was conducted during the construction phase. The aim was to investigate the impact of the wind farm during the operational phase on the benthic and pelagic fish as well as on fish migration. These studies have partly been integrated into work conducted as a part of the Vindval Research Programme, funded by the Swedish Energy Agency.

Acoustics (sound) 

• The overall sound energy from the wind farm under water is mainly generated by vibration from the gearbox.

• An analysis of the sound pressure level for the wind farm area, showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (the so called park effect), where each individual turbine helps to increase the overall noise level in the area. 

• Sound measurements from Lillgrund wind farm showed that noise levels within a distance of 100 metres from a turbine at high wind speeds are high enough to be a risk for some species of fish to be negatively affected, e.g. in the form of direct escape behaviour, or masking of vocal communication between individuals. 

• Stress reactions can also occur at distances of more than 100 metres from a turbine. This is due to the fact that the noise from the turbines is continuous and louder than the ambient noise levels within some frequencies.   

Measurements of the underwater noise levels were carried out at varying distances from individual turbines, from longer distances away from the entire wind farm as well as within a reference site (Sjollen) 10 km north of the wind farm. The results show that the wind farm produces a broadband noise below 1 kHz as well as one or two tones where the 127 Hz tone is the most powerful (vibrations from the first stage in the gear box). The majority of the overall underwater sound energy from the wind farm lies around the tone of 127 Hz.  The maximum noise levels, generated by the wind turbine, working at full production (12 m/s), at 1 m were 136 dB re 1µPa(RMS) for the dominant tone of the turbine which was 127 Hz (integrated across 123–132 Hz) and 138 dB re 1µPa(RMS) at the full spectrum (integrated across 52–343 Hz). At a distance of 100 m from the turbine, the noise levels are reduced to 104–106 dB re 1µPa(RMS) across the full spectrum, which is close to the locally measured ambient noise in the Öresund Strait, but the noise level was still around 23 dB above the background level for the 127 Hz tone.

An analysis of the sound pressure level for the wind farm area showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (called the park effect). Close to the wind farm (<80 m), the noise environment was dominated by the individual wind turbine with a calculated sound propagation loss of 17•log (distance). At greater distances (80 m to 7000 m) the sound propagation loss was non-linear and less than 17•log (distance). This is explained by the fact that the other turbines in the wind farm contributed to the total noise level. At even greater distances (>7 km) the entire wind farm functioned as a point source and the sound propagation loss was once again measured as 17•log (distance). The noise levels equivalent to those recorded and calculated from Lillgrund wind farm have not been shown to cause any physical injury to fish according to the current published scientific literature. It was only within some 100 metres from a turbine at high wind speeds that the noise levels were high enough to result in the risk of negative effects on some species of fish in the form of direct escape behaviour or possible masking of communication. The response depends upon the individual species’ sensitivity to sound. Fish have been shown to become stressed when they find themselves in a consistently noisy environment, which in turn can result in for example, lower growth rates or can have an impact on reproduction. Stress in general can also, in combination with other negative factors, make them more susceptible to disease etc., due to an impaired immune system. Animals can choose however, to remain in an area despite the disturbance, if the area is sufficiently important for their survival or reproduction.  Based on the calculated sound propagation around the wind farm, salmon and eel could theoretically detect the 127 Hz tone at 250 m and 1 km distances respectively at a productivity rate of 60 and 100 %, which is equivalent to a wind speed of approximately 6 and 12 m/s. The calculated distances would be limited by the hearing ability of both fish species and not the background noise levels in the Öresund Strait. For herring and cod, the theoretical detection distance was calculated to be between 13 and 16 km respectively for a production rate of 60 and 100 %. This distance should have been greater, but is limited for these species due to the ambient noise levels in the area. These calculations indicate that fish can potentially detect sound from the wind farm at relatively long distances. Local variations with regard to depth and physical barriers such as peninsulas, e.g. Falsterbonäset in the southern end of the Öresund Strait, can however, have a large impact on the actual sound propagation. 

Benthic Fish

• The temporal development of the fish community in Lillgrund was similar to that observed in the reference areas during the study period. For the wind farm as a whole, no effect was observed on species richness, species composition or on the abundance of fish. 

• Several species of fish however, showed an increase in abundance close to the wind turbines compared with further away, especially eel (yellow eel) (Anguilla anguilla), cod (Gadus morhua), goldsinny wrasse (Ctenolabrus rupestris) and shorthorn sculpin (Myoxocephalus scorpius). The results reflect a redistribution of fish within the wind farm, rather than a change in productivity or migration from surrounding areas. The increase in abundance is probably due to the wind turbine foundations providing an opportunity for protection and improved foraging. The distance within which an increased abundance could be observed was estimated, for different species, to be between 50– 160 metres from a wind turbine. 

• Fish distribution may to some extent have been influenced by the local acoustic environment, as a lower degree of aggregation close to the wind turbines at higher noise levels. The effect was most obvious for eelpout and eel (yellow eel). No response was seen for cod in relation to sound levels.   

Changes in the species composition of the fish communities over time were studied in comparison with two reference areas. Of these, the northerly reference area (Sjollen) had a larger marine component than the southern reference area (Bredgrund). The species composition at Lillgrund had similarities with both of the reference areas.  The results from fish sampling with fyke nets and gill net series indicate that there have been no significant changes in the number of species, the species composition or the fish abundance after the wind farm was built, looking at the wind farm as a whole. Some changes have however been noted in relation to individual species. An increased catch of shore crab and eel (yellow eel) was observed during the first two years of production, but not in the third year. The catch of eelpout increased in all areas during the period studied, but to a slightly lesser extent at Lillgrund when compared to the reference areas. For the other species, the changes observed at Lillgrund were similar to at least one of the reference areas. These results suggest that the fish communities within the wind farm were primarily affected by the same general environmental conditions as the fish communities within the reference areas, rather than by the effects of the wind farm.  An analysis of the distribution patterns of fish close to the turbines showed an increased abundance in the immediate vicinity of the wind turbines in four of the eight species of fish studied: specifically shorthorn sculpin, goldsinny wrasse, cod and eel (yellow eel). The effects were seen already after the first year and were similar over all three years studied. An effect was also identified for eelpout, but only in 2010. The aggregation effect was seen within a distance of 50–160 metres from the wind turbines, different for the different species.  A comparison of the relative effect of different factors, based on the data from an extended survey in 2010, showed that the observed distribution pattern could be explained to a larger extent by the presence of the turbines rather than the underwater topography of the area. The analysis also indicated weak effects of the local acoustic environment on fish distribution patterns, with a reduced presence of fish at higher noise levels. The response was strongest for eelpout and eel. No response in relation to noise level was seen for cod. For shorthorn scuplin and common shore crab a response was seen only 11 Swedish Agency for Marine and Water Management Report 2013:19  during the autumn. The magnitude of the effect of noise was, however, lower than the aggregation effect. Hence, fish aggregated close to the wind turbines in all conditions, but the effect was weaker when the noise levels were higher. It is recommended that the the wind farm area is reinvestigated after a number of years to follow the long-term development of the fish populations, and to see if the aggregation effect observed continues and potentially also increases over time. A prerequisite for a long term positive development of fish abundance is that the removal of fish, such as from fishing or predation by marine mammals and fish-eating birds, does not increase in the area. 

Pelagic Fish

• There was a dramatic increase in commercial fishing for herring north of the Öresund Link (close to the north of the wind farm) in the first years of operation of the wind farm, in contrast to south of the bridge that forms a part of the Öresund Link, where it virtually completely stopped. This change may imply that the Rügen herring migration was affected by the Lillgrund Wind Farm. Due to the fact that there were other factors in addition to the wind farm contributing to the herring movements, it proved difficult to identify any correlation.   

The evaluation was based on catch statistics from the commercial fisheries in the Öresund Strait (ICEs subdivision SD 23) and fisheries independent statistics from ICES for adult herring (Rügen herring) (ICES subdivision SD 21–23, western Baltic Sea and southern Kattegatt) and density of juvenile fish (ICES subdivision SD 24). There was a dramatic increase in commercial fishing for herring north of the Öresund Link in the first years of operation of the wind farm, in contrast to south of the bridge where it virtually completely stopped. The reason may be largely explained by the regulations banning drift-net fishing and a favourable market for herring, but potentially also because of the Öresund Link which was completed in 2000.The potential impacts of the wind farm are therefore difficult to distinguish from the impacts of these other factors because detailed resolution in the catch statistics are missing from the years before 1995 prior to the start of the building work on the Öresund Link. The statistics independent of commercial fishing from ICES showed no significant correlation between the density of herring juveniles in the western Baltic Sea and the number of adult herring (3 years old or more) in the following years in the Öresund Strait (ICES SD 21–24). There was however a weak tendency towards a negative development of the fish population over the period 1993 – 2010. The presence of Rügen herring and their migration through the Öresund Strait is likely strongly influenced by the fact that the population shows large fluctuations between the years. In addition, there is a possible overlapping effect on the soundscape from the wind farm and the Öresund Link, which has been in use since 2000.  Overall, the variety of factors together mean that it is difficult to identify any clear results with regard to if the migration of Rűgen herring is influenced by Lillgrund wind farm.

Fish Migration 

• According to the results from this work, the wind farm at Lillgrund is not a barrier for the migration of the eels that come into contact with it. An equally large proportion of the tagged and released silver eels (approximately one third) passed the transect line with receivers, at Lillgrund both before the wind farm was constructed (baseline study) and after it was in operation. 

• There was no statistically significant difference indicating any alteration in the migration speed of eels, but there were occasional longer migration times when the wind farm was working at higher levels of production (>20 % of maximum) which may indicate that some eels are affected by the wind farm. The fact that the eels also showed a tendency towards being noted on fewer occasions than expected within the wind farm at low productivity (<20 %) and on slightly more occasions than expected at higher productivity (>20 %), could indicate that they have greater difficulty in navigating past the wind farm at higher levels of productivity than lower. 

The impact of the wind farm on migration was studied via tagging of migrating silver eels. In total, 300 acoustically individually tagged eels were included in the study and of these, 100 contributed with useable information. The baseline study period started on a small scale in 2001 and ended in 2005. The majority of the eels were tagged and monitored during the production period (2008– 2010). All tagged silver eels were released south of the wind farm. 

The results showed that an equally large proportion of the tagged and released silver eels; approximately one third, passed a transect with receivers at Lillgrund wind farm, both during the baseline period 2001–2005, and when it was in production 2008–2009. The greatest proportion of eels passed through the deeper part of the transect by the navigation channel Flintrännan close to the Danish border at Drogden during the production phase (31 %) and baseline period (43 %). A somewhat larger proportion of the eels were registered passing the most easterly part of the transect, close to Klagshamn, during the production phase (14 %) compared with the baseline period (5 %). A behaviour which occurred during the production phase, was that some individuals moved back to the release site, after being in the vicinity of wind farm. The most commonly observed behaviour during the study in 2010 was that an eel was registered moving south of the wind farm in a more or less northerly direction, but without being registered to the north of the wind farm.  The range in the time taken for the movement of the eels from the release site to the transect running through the wind farm was very great, from four to more than 1000 hours. There was no statistically significant difference in the time taken to travel, between periods with low production (<20 % of maximum) and periods with high production (>20 %) or for individuals which passed through or outside of the wind farm.  Even if the eels did not show any statistically significant behaviour, changes in movement patterns may occur for some individuals. The fact that there was a tendency towards longer periods of time taken for movement at higher production levels (not statistically significant) (>20 %) could indicate that some individual eels are influenced by the wind farm. The proportion of eels that took more than a week (168 hours) to make the journey was 48 % during the period with higher production (>20 %) compared with 28 % at lower production. No significant difference in the proportion of passes within or outside of the wind farm respectively could be shown. The eels showed however, – a tendency of being recorded on fewer occasions than expected inside the wind farm at low production levels (<20 %) and on more occasions than expected at higher production levels (>20 %). The irregularities in the proportions, compared with the expected result, could indicate that individual eels stayed longer in the wind farm when it was functioning at higher productivity. If the eels discover the wind turbine only when they are very close and do not change course, then other factors such as the speed of the current across the shallow marine areas become significant and can mean that the time spent in the area is shorter and records fewer. At high productivity, the eels may hesitate and/or divert their course and be recorded from close to or within the area, to then be recorded on the transect outside of the wind farm.  The mechanisms that lie behind the possible impact from the electromagnetic field or the noise pattern are difficult to distinguish, as both can have an impact on the same areas. Travelling speed showed no linear relationship with the level of production in the wind farm. 

Conclusions

The study at Lillgrund has resulted in an increase in the understanding of how offshore wind farms can affect fish, which is very valuable. Even within an international context, there are currently very few experience-based studies of offshore wind farms in operation.  The results from three years of monitoring during the operational phase show that the effects of the wind farm on fish populations and fishing were limited. One of the clearest results showed that some benthic fish species were attracted to the foundations of the wind turbines with their associated scour protection (reef effect). In addition, the effect on the local noise environment in the form of increased noise in the Öresund Strait was documented. The results of the eel tracking study may indicate that some eels are influenced by the wind farm on their migration. Some care should be taken however, when applying the results of these studies in other offshore environments and on a larger scale. The monitoring has only been carried out for three years and thus reflects only a short-term perspective. Lillgrund wind farm is also one of the first large-scale wind farms and is situated in an area with regular and noisy shipping traffic and both frequent and large variations in environmental factors such as salinity and currents.  A key knowledge gap that remains after the completion of this work is the lack of studies over a longer period of time, to help identify the long term ecological effects of, for example, the reef effect. Ideally, the wind farm should be re-visited after a number of years to see how the fish populations have developed over the longer term, and see if the observed aggregation of certain fish species close to the wind turbines continues, and to possibly see if any quantitative effects have taken place. Studies are also required in relation to how stress may affect fish species/individuals which choose the reef-like foundations and their noisier environment. Additional studies, primarily for the Baltic Sea, are also required to establish if there are any cumulative effects on migratory fish such as silver eels.

I denna rapport sammanställs och analyseras befintliga analyser av bekämpningsmedel i ytvatten i Skåne län under perioden 1983–2014. Data har hämtats från många olika källor, men huvuddelen kommer från den Regionala pesticiddatabasen (RPD) som förvaltas av Sveriges lantbruksuniversitet på uppdrag av Naturvårdsverket.  Det insamlade dataunderlaget har bearbetats för att undersöka utvecklingen av kemiska bekämpningsmedel i skånska vattendrag under närmare tre decennier. Resultaten har jämförts mot dricksvattengränsvärdet och mot riktvärden till skydd för vattenlevande organismer, samt med data från den nationella miljöövervakningen av bekämpningsmedel i ytvatten 2002–2012 för att studera eventuella skillnader och likheter mellan resultaten.  Generellt sett visar resultaten ingen tydlig trend när det gäller utvecklingen av summahalter över 0,5 µg/l i ytvattenprover från Skåne. Detta beror dock i stor utsträckning på att fler och mer aktuella substanser har inkluderats i analyserna under senare år, främst glyfosat som började analyseras först i slutet av 1990-talet och som därefter påträffats frekvent. Däremot visar resultaten att fyndfrekvensen av vanligt förekommande substanser i halter över 0,1 µg/l har minskat under senare år. Några vanligt förekommande substanser som uppvisar minskande halter i ytvatten under tidsperioden är bentazon, isoproturon, MCPA, mekoprop och terbutylazin.  Av resultaten framgår det att ytvatten generellt sett verkar vara mindre lämpligt att utnyttja som dricksvatten, då en betydande andel av alla prover i denna undersökning överskrider en summahalt på 0,5 µg/l, dvs. den gräns då vatten klassas som otjänligt för dricksvatten. De kommunala vattenverk som tar sitt dricksvatten från ytvatten hämtar dock detta från större täkter och de har en kontroll av sitt vatten för att säkerställa att halterna inte överstiger gränsvärdena. Denna slutsats stöds av att inga dricksvattenprover från skånska ytvattenverk i denna undersökning har klassats som otjänliga på grund av för höga halter av bekämpningsmedel.  Resultaten har också jämförts med riktvärden till skydd för vattenlevande organismer i ytvatten för att utvärdera om detekterade halter riskerar påverka de akvatiska ekosystemen. Resultaten visar att det är två substanser, diflufenikan och imidakloprid, som oftast påträffats i halter över sina riktvärden, i 33 % respektive 10 % av undersökta prover.  Analyser av vilka typer av bekämpningsmedel som förekommer i högst halter i ytvatten i Skåne visar att fynden främst kan härledas till substanser som är godkända för användning i dagsläget och som har sin huvudsakliga användning inom jordbruket.  En jämförelse mellan resultaten från skånska vattendrag och från den nationella miljöövervakningen visar på både likheter och skillnader mellan de bägge typerna av undersökningar. I båda är det de tre ogräsmedlen glyfosat, bentazon och isoproturon som är vanligast förekommande. Likaså är ogräsmedlet diflufenikan den vanligaste substansen att överskrida sitt riktvärde i de bägge undersökningarna. Däremot är fyndfrekvensen högre för flertalet substanser inom den nationella miljöövervakningen. Detta kan bland annat kan tillskrivas en mer intensiv, tidsintegrerad provtagning i denna undersökning jämfört med de momentanprov som utgör huvuddelen av de prover som finns i RPD. Även ett mer omfattande analysprogram med generellt lägre detektionsgränser bidrar till en högre fyndfrekvens inom den nationella miljöövervakningen.

Humans benefit greatly, and in many ways, from marine ecosystems. Marine ecosystems produce oxygen, atmospheric water and food, and they give inspiration, recreational opportunities and much more, often for free. Referring to the benefits for people from marine ecosystems as ecosystem services is a way to make them visible to society. Ecosystem services provide a complementary perspective to the natural scientific aspects, and are used in management, policymaking and the public debate regarding the sea. Valuing ecosystem services can initiate abatement of environmental problems in cases when these have a societal cost which is not reflected in market values. Ecosystem services as a concept has become increasingly influential in the marine environmental policy. Ecosystem services are for instance included in the EU’s Marine Strategy Framework Directive and a number of other international directives and agreements. This report aims to classify the status of marine ecosystem services in Sweden, as well as to evaluate their main anthropogenic pressures. The status classification is made with regard to the three different marine sub-regions of the Swedish economic zone: the Kattegat and Skagerrak, the Baltic Proper, and the Gulf of Bothnia. The three status classes applied are good, moderate and poor. Several of the ecosystem services are classified using indicators or environmental quality norms, and this approach is likely to be central in future assessments of ecosystem services. Other ecosystem services are status classified based on recent literature within the respective fields. Anthropogenic pressures due to human activities such as nutrient overenrichment, climate change, marine litter and extensive fishing, which exert pressure on the environment, are evaluated based on their assessed overall impact on the ecosystem services according to current available knowledge. The overall impacts on the ecosystem services are assessed as small or unlikely negative, moderate negative or large negative. Significant knowledge gaps are highlighted wherever found appropriate. Ecosystem services classified as having bad status (Table i) are maintenance of foodwebs and provision of food (in all Swedish marine sub-regions), maintenance of habitats (in the Kattegat and Skagerrak as well as in the Baltic Proper), and provision of raw material (fodder fish in the Kattegat and Skagerrak). Several ecosystem services were assessed as having good status, e.g. energy provision, provision of genetic resources and cultural inspiration. A number of ecosystem services are, in addition, classified as having moderate status, e.g. natural heritage, recreation, and maintenance of biodiversity. In general, the Gulf of Bothnia has a somewhat better status regarding ecosystem services than the other marine sub-regions, which concurs with a lower level of anthropogenic impact on the marine environment. Comparing the Skagerrak and Kattegat to the Baltic Proper, the ecosystem service provision of raw material differs, with poor status in the Kattegat and Skagerrak and moderate status in the Baltic Proper. Apart from that, their overall patterns regarding status are similar. Among the anthropogenic pressures, nutrient overenrichment has a large negative net impact on maintenance of primary production and habitats. The increasing carbon content in the sea associated with climate change has a large negative net impact on biogeochemical cycles. Extensive fishing has a large negative net impact on maintenance of foodwebs and on provision of food.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES). Totalt redovisas underlag och råd för 48 fisk- och skaldjursarter.

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Fisken i havet är en resurs som rör sig fritt över nationella gränser. EU har därför en gemensam fiskeripolitik (GFP). Många arter som är viktiga för Sverige regleras inte i GFP och förvaltas därför nationellt.

Denna rapport syftar till att:

• beskriva utvecklingen av fiskeripolitiken
• förklara den nuvarande politikens mål och regelverk och dess relation till mål och regler på miljöområdet
• förklara politikens nationella genomförande och det nationella handlingsutrymmet
• exemplifiera hur Havs- och vattenmyndigheten arbetat med att reglera fisket.

I denna rapport har vi utvärderat effekten av kalkning på fisk i vattendrag på nationell nivå med fokus på perioden 1982–2012. Uppgifter om kalkdoser, kalkningsmetoder, vattenkemi och elfiskedata från 609 vattendrag över hela Sverige har använts. Sammanlagt ingick 1029 elfiskelokaler från kalkade vatten och 195 lokaler från okalkade referensvattendrag (totalt 17 492 elfisketillfällen). Referensvattendragen har utgående från pH och alkalinitet indelats i sura, neutrala och kalkrika.   

Totalt fångades 38 fiskarter, 2 kräftarter och 2 fiskhybrider vid elfiskena. Den vanligaste arten var öring som erhölls vid 90 % av elfisketillfällena, därefter kom elritsa (33 %) och stensimpa (24 %).  Den vattenkemiska effekten har inte utvärderats närmare, men det förelåg en tydlig effekt på pH av kalkning och efter 5-8 års kalkning var lägsta uppmätta pH signifikant över 6,0 som medelvärde för samtliga kalkade vatten. Andelen tillfällen med sura episoder (pH <6,0 respektive pH <5,6) minskade över tid. De vattendrag där det var svårast att upprätthålla pH över 5,6 hade små avrinningsområden (<10 km2), låg andel sjö och en låg kalkdos.   

Kalkning med doserare uppvisade en högre frekvens av sura episoder jämfört med sjö- och våtmarkskalkning. Efter ett antal år fungerade doserarkalkningen bättre, ofta efter att den kombinerats med våtmarkskalkning.  Resultaten från 30 års elfisken visar att kalkningsverksamheten successivt har nått förväntade resultat. Antalet fångade fiskarter ökade signifikant efter kalkstart och efter 13-16 år hade antalet nått nivån i neutrala referenser. På de kalkade lokalerna ökade 13 av 14 undersökta arter i förekomst och 8 av dessa signifikant: abborre, bergsimpa, braxen, gädda, lake, lax, mört och öring.   

Andel elfisketillfällen med konstaterad reproduktion, dvs. förekomst av årsungar, ökade signifikant efter kalkning och nådde samma nivåer som i neutrala referenser för öring, lax, stensimpa, elritsa, gädda, lake och mört. För öring tog det över 12 år efter kalkstart innan reproduktionen motsvarade den i neutrala referenser.  Den ekologiska statusen förbättrades signifikant. Sju år efter påbörjad kalkning uppnåddes en signifikant förändring i ekologisk status och efter tolv år visade medelvärdet för lokalerna på god ekologisk status.   

Sammantaget visade resultaten på en normalisering av fiskfaunan på kalkade lokaler. Genomgående var fiskfaunan signifikant skild från den i sura referenser och blev med tiden alltmer lik den i neutrala referenser, men var fortfarande klart skild från den i kalkrika referenser.  Det var tydligt att återkolonisationen av arter tog lång tid, vilket innebär att kalkningsverksamheten måste vara långsiktig. På lokaler med vattenkemisk provtagning minst fyra gånger under året undersöktes effekten av årets lägsta uppmätta pH på fisk. I neutrala referensvattendrag konstaterades reproduktion av öring vid i medeltal 82,8 % av elfisketillfällena. I kalkade vattendrag ökade andelen tillfällen med öringreproduktion med uppmätt lägsta pH. Ett lägsta pH på 5,6-5,9 låg i underkant för en reproduktion som i neutrala referenser, medan ett lägsta pH på 6,0-6,2 låg i överkant. Även för flera andra arter ökade andelen elfisketillfällen då reproduktion konstaterades med ökat lägsta uppmätta pH, t ex för elritsa, lax och simpor (berg- och stensimpa sammantaget). För elritsa krävdes ett lägsta pH på 6,0-6,2 för att nå reproduktion som i neutrala referenser, för simpor krävdes över 6,2.   

Ekologisk status är ett index som visar om fiskfaunan liknar den i opåverkade vatten. Medelvärdet för ekologisk status i neutrala referenser var 0,52. På kalkade lokaler där lägsta uppmätta pH under året understeg 6,0 var den ekologiska statusen signifikant lägre än i neutrala referenser. På kalkade lokaler som hade ett uppmätt lägsta pH på minst 6,0 var den ekologiska statusen högre och likvärdig med den i neutrala referenser.  Vår slutsats är att i försurade vattendrag innebär ett mål för lägsta pH på 5,6 en betydande risk att en normaliserad fiskfauna inte uppnås. Vi anser att målet för kalkningsverksamheten ska vara en normalisering av flora och fauna och utgående från fisk bör lägsta tillåtna pH därför sättas till minst 6,0.

This report represents the latest, most detailed and reliable assessment of nutrient loads from Swedish sources yet made. This report, together with its background reports, presents results, source data and calculations techniques with a level of detail intended to achieve full transparency and traceability as well as to permit further use of this work in Swedish water management. 

The Swedish Agency for Marine and Water Management gave SMED the task of evaluating sources of nitrogen- and phosphorus loads for the year 2014 and assessing the magnitude of those loads on lakes, water courses and the sea across Sweden. The aim was to produce the basis for Sweden’s national reporting to the Helcom ’Pollution Load Compilation 6 – PLC 6’ and to support water management work in Sweden. Similar calculations have been made previously but never with such high resolution in the input data. The work required processing and analysis of large amounts data to give complete information for the whole of Sweden, divided up into approximately 23 000 water bodies. 

This increased resolution, together with the improved quality of input data and newly developed calculation routines provide more reliable estimates of total loads even at the local scale. The development work that has been completed will form the basis of the next load assessment report, PLC 7, the indepth evaluation of the national environmental target ’Zero eutrophication’ and future work within marine and water management. 

The new calculations make use of new, high resolution land-use and soiltype maps, new data concerning purification in off-mains sewerage and storm water as well as a new height database (with 2 metres horizontal resolution). The height database has been used to calculate slope steepness, which is of great importance for estimates of phosphorus leakage. New observations in forest areas in southwestern Sweden have provided a better understanding of nutrient leakage in woodland areas and a new nutrient retention model has been developed as a result. These improved input data and high resolution calculation tools improve certainty in the results even at a local scale for individual water bodies. The results are made publically available through a new web tool, ’Technical Calculation System: Water’ (TBV, tbv.smhi.se).

The results are presented in terms of gross- and net loads. Gross loads are the amount of nutrients released at source to a water body or lake from for example a sewage treatment works or an agricultural field. Net loads are the proportion of the gross loads that reach the sea. Additionally, results are presented as anthropogenic and total loads. Anthropogenic loads come from human activities, such as crop production in agriculture or emissions from industry. Total loads are the sum of the anthropogenic loads and background loads, which are the natural loads which would occur even if people were not present. The boundary between what is background and what are anthropogenic loads is based on the Helcom definition where all soil use contributes with both a natural load and possibly also an anthropogenic load. For example loads from landuse covered with forest are considered background, while loads from a clearcut or agriculture are considered the sum of both anthropogenic and background loads. In results where only anthropogenic loads are presented, the background loads have been taken away.

Agricultural and forest land are the two largest sources of total loads to the sea for both nitrogen and phosphorus, with 34 100 and 34 900 tonnes of nitrogen and 1 100 and 850 tonnes of phosphorus, respectively during 2014. Together, these sources account for roughly 60% of the total load. For anthropogenic loads, agriculture is the largest source (23 300 tonnes nitrogen and 460 tonnes phosphorus), followed by emissions from sewage treatment works (14 000 tonnes of nitrogen and 240 tonnes of phosphorus). Loads from forest soils contribute only to the background loads while clear cuts, which a classed as an anthropogenic load contribute with only about 1500 tonnes of nitrogen and 20 tonnes of phosphorus. 

The Bothnian Sea, Baltic Proper and Kattegat are those sea areas which receive the most nitrogen from Sweden’s total loads (29 500 tonnes, 29 400 tonnes and 28 700 tonnes respectively, or approximately 25% each). In the Bothnian Sea however, the greater part of this load is ’natural’ background loads. The Baltic Proper and Kattegat receive the most anthropogenic nitrogen, 33% and 31% respectively.  For phosphorus, most goes to the Bothnian Sea (990 tonnes or 30% of the total load). Just under a quarter reaches the Baltic Proper (780 tonnes) and about a fifth reaches the Kattegat and the Bothnian Sea (680 and 630 tonnes respectively). 

The Baltic Sea Action Plan (BSAP) provides emissions targets, with the aim of achieving good environmental status in the Baltic Sea (including the Kattegat). According to this analysis, the target for phosphorus is achieved in all basins except the Baltic Proper, where the target is extremely challenging and it will be difficult to reduce the phosphorus loads under the load ceiling (308 tonnes).This requires substantial measures on the anthropogenic load, but further challenging, is that the background loads are a significant proportion of the total load. Total net phosphorus load to the Baltic Proper is 780 tonnes per year according to these calculations, of which 370 tonnes are background loads. This requires therefore that measures must even reduce the background load, for example through creation of wetlands. For even the Baltic  Proper to achieve good environmental status with regard to eutrophication, measures will be required in all sub-basins of the Baltic Sea.  Because of the major changes in methods and input data, it is not possible to directly compare how loads have changed since PLC 5 (based on 2006 data) or the in-depth analysis of the national environmental target ’Zero eutrophication’ (based on 2011 data). For example, the total area of agricultural land has fallen by 1900 km2 since 2006, which leads to a reduction in the estimated nutrient losses. The magnitude of this reduction cannot presently be read from the calculations as they have been made with higher resolution in data compared with earlier years. At the same time, the new calculations show that the anthropogenic part is lower than earlier calculated. Recalculation of the older PLC data with the new methods is necessary to clarify how much of the observed changes result from measures within farming and how much is due to the improved input data and calculations. Nutrient loads from point sources are calculated in the same way as before and for these it is clear that discharges have reduced. In PLC 6 (2014) sewage treatment works were responsible for 240 tonnes of phosphorus and 14 000 tonnes of nitrogen, while in PLC 5 (2006) loads were 350 tonnes of phosphorus and 17 000 tonnes of nitrogen (net). Industry have also reduced their impact and are responsible for 250 tonnes of phosphorus and 3 800 tonnes of nitrogen, compared with 320 tonnes phosphorus and 4 800 tonnes nitrogen in 2006.

Under 2021-2023 hade SLU Aqua ett uppdrag från HaV att utvärdera den data som finns för fisk och kräftor i Sveriges stora sjöar. Projekten Miljöövervakning stora sjöarna och Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar lyfter fram datainsamlingen utifrån olika syften och olika sätt.

Denna rapport presenterar resultat från ett av dessa uppdrag.

Eftersom uppdragen går ihop gällande inriktning och syfte är detta en sammanfattning av bägge uppdragen. Inom projektet Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar gjordes en fördjupning i nuvarande datainsamling för att hitta förbättringar på hur man förvaltar fisket och ekosystemen.

Inom projektet Miljöövervakning stora sjöarna utvärderades datainsamlingen och hur den utförs utifrån krav och behov inom följande direktiv:

• Vattendirektivet
• Art- och habitatdirektivet
• EU:s förordning gällande invasiva arter

Båda uppdragen gällde stora delar av den löpande fiskerioberoende datainsamlingen av fisk och kräftor i de stora sjöarna. Man har särskilt fokuserat på de stora, långsiktiga uppdragen HaV har gett till SLU Aqua – Institutionen för akvatiska resurser:

• hydroakustiska expeditioner med tillhörande provtrålning i den fria vattenmassan för bedömning av status hos pelagisk fisk och kvantitativ uppskattning av beståndsstorlek
• provfisken med bottensatta översiktsnät för bedömning av status för bentiska arter
• kräftprovfisken med standardiserade betade burar.

Den fiskerioberoende datainsamlingen har varit särskilt viktig för resursförvaltningen. Bedömningar av statusen hos de viktigaste fisk- och kräftbestånden baseras på data från programmen och publiceras kontinuerligt i SLU:s webbportal Fiskbarometern https://fiskbarometern.se/rapport/2023.

Den fiskeriberoende datainsamlingen (till exempel fångststatistik från fisket) är också viktig för resursförvaltningen. Resultaten används inom flera områden som styr fisket, exempelvis licensprövningar, utfärdande av redskapsdispenser, utformning av tekniska fiskeregler, prioritering av fiskevårdsåtgärder med mera.

Vattenförvaltningsförordningen ställer krav på kontrollerande och operativ övervakning av en rad biologiska kvalitetselement som används för bedömning av ekologisk status. Ett av dessa är fisk.

Resultat från fiskundersökningar används därför också inom ramen för vattenförvaltningen. Enligt vattendirektivet ska särskild hänsyn tas till det som kallas betydande vatten, i Sverige handlar det om sjöar med en areal överstigande 100 km2. Storleken på sjöarna, att de ofta delas upp i flera vattenförekomster som fisk kan migrera mellan, den höga artrikedomen samt den ofta komplexa kombinationen av påverkanskällor medför utmaningar för bedömning av ekologisk status. I dagsläget saknas lämpliga bedömningsgrunder för fisk i betydande vatten och ofta används istället expertbedömningar.

Viktigt hitta synergier mellan behov inom resurs- och vattenförvaltning

Övervakningen av fisk och kräftor ska möta behoven inom både resurs- och vattenförvaltningen. Dessa två uppdrag som nu rapporteras kan ses som ett första steg i att optimera övervakningen så att den på sikt kan tillfredsställa behov inom bägge områdena. I många fall finns betydande överlapp mellan behoven inom resurs- och vattenförvaltningen och därför behöver framtidens övervakning hitta välavvägda upplägg som genererar synergieffekter. Utvecklingen av övervakningen och dess användning inom olika förvaltningsområden behöver också samordnas med länsstyrelser, vattenvårdsförbund och andra relevanta aktörer.

Betydelsen av målbilder och referenstillstånd

En utmaning inom både resurs- och vattenförvaltningen är att definiera målbilder och referenstillstånd i sjöar som under lång tid varit lokalt påverkade av mänskliga aktiviteter. De stora sjöarna saknar dessutom referensområden som är opåverkade av lokala påverkanskällor. Påverkan går ofta långt tillbaka i historien, långt innan man började med datainsamling på fisk, därför är det också svårt att jämföra med opåverkade referensperioder.

De båda uppdragen poängterar därför betydelsen av dels tydliga och välformulerade målbilder som tar hänsyn till lämpliga tidsperspektiv och dels att målformuleringar och uppföljning förankras med berörda aktörer som är involverade i resurs- och vattenförvaltningen. Viktigt är också att identifiera och hantera mål som står i konflikt med varandra, exempelvis gällande övergödning som sänker vattenkvalitet men i gengäld kan ge ökad resursproduktion.

Betydelsen av geografisk täckning

Resultaten från de parallella uppdragen understryker behovet av övervakning med en god täckning av olika delområden i sjöarna. Det är statistiskt fördelaktigt med undersökningar i många olika delområden jämfört med en hög ansträngning i ett fåtal delområden. Förbättrad täckning ökar dessutom möjligheten att kunna följa och bedöma ekologisk status i de mindre vattenförekomster inom de stora sjöarna där det just nu inte sker någon datainsamling med avseende på fisk.

En god täckning ger även data om fler geografiskt avgränsade delbestånd vilket kan ge bättre bedömningar av fiskresurserna. Då kan programmen också på ett bättre sätt fånga upp olika typer av habitat och olika miljö- och påverkansgradienter. Det kan bli lättare att bedöma effekter av fiske och andra påverkanskällor och även att identifiera och bevara de viktigaste områdena för fisken. Bättre täckning kan också öka sannolikheten att upptäcka och följa upp förekomsten av invasiva arter.

Utveckling av indikatorer för uppföljning

Både inom resurs- och vattenförvaltningen används indikatorer för att bedöma status (hos fisk- och kräftbestånden samt miljön) och hur fiskbestånden utvecklas över tid. Indikatorerna som används är idag olika för resurs- respektive vattenförvaltningen men det finns tematiskt överlapp och behov av samordning i utvecklingen av indikatorer och tillhörande referensnivåer.

De indikatorer som hittills har utvecklats för att bedöma ekologisk status i svenska sjöar kan inte tillämpas i större sjöar. Därför finns ett behov att utveckla nya indikatorer specifikt för dessa. Vissa påverkanskällor bedömdes vara särskilt viktiga att fånga upp. Dessa var övergödning, hydromorfologisk påverkan och påverkan på konnektivitet. Framtida arbete behöver identifiera hur dessa påverkanskällor påverkar enskilda fisk- och skaldjursbestånd och ekosystemet samt utveckla lämpliga indikatorer som kan följa utvecklingen.

Det sker för tillfället en utveckling av indikatorer för att bättra kunna bedöma bestånden av fisk och kräfta (Nadaffi med flera 2023). Förhoppningsvis kan en del av dessa metoder och ansatser även tillämpas i utvecklingen av indikatorer inom vattenförvaltningen. Exempelvis används indikatorer för uppföljning av havsmiljödirektivet också för bedömning av beståndens status ur ett resursperspektiv (Östman med flera 2023).

Urvalet av indikatorer som används inom förvaltningen kan få betydelse för prioriteringar inom datainsamlingen. Kraven på data kan skilja sig mellan olika indikatorer vilket innebär att olika indikatorer har olika behov vad gäller provtagningsdesign.

Utveckling av nya metoder för datainsamling

Ökade krav och behov när både vatten- och resursförvaltning ska optimeras, i kombination med ytterligare aspekter som införande av ekosystembaserad förvaltning och krav på att antalet fiskar som dödas i undersökningarna ska minska, innebär att övervakningens metoder behöver utvecklas. Detta kan delvis lösas genom att man ser över utformning, inriktning och omfattning av befintlig övervakning men det kan också innebära att man behöver komplettera datainsamlingen med andra, nya, metoder.

Nuvarande övervakning fångar dessutom inte upp alla relevanta arter, exempelvis gädda som är viktig för både fisket och ekosystemen, varför alternativa metoder som kan följa fler arter behövs. De senaste åren har det skett en teknisk utveckling av insamlings- och analysmetoder för fisk och kräftor (e-DNA, akustik till exempel) vilket kan vara aktuellt att implementera. Revidering av metodik inom övervakning tar dock tid och innebär, initialt, högre kostnader.

Förutom fiskerioberoende metoder och den fiskeriberoende datainsamlingen som görs idag lyfter bägge rapporterna möjligheten att samla in ytterligare data från fisket som en alternativ metod. Trots att det finns skillnader i val av metoder, upplägg och prioriteringar kan dessutom samverkan med våra grannländer också vara ett sätt att utveckla datainsamlingen och dess tillämpningar inom både vatten- och resursförvaltningen.

Rapporten "Sik i Östersjön – en kunskapssammanställning" innehåller en kortfattad översikt över beståndets ekologi, status och utbredning. I sammanställningen ges förslag på metoder och ansatser, som ett led i arbetet med att förbättra beståndets status och utöka kunskapen om siken i Östersjön.

Sik är en laxfisk som förekommer längs kusterna i Bottniska viken, Ålands hav och Egentliga Östersjön, men kan även påträffas i anslutning till sötvatten längs västkusten. I Östersjön delas siken in efter lekbeteende i de två formerna älvlekande sik (även kallad vandringssik) och havslekande sik (även kallad havssik). De skiljer sig åt med avseende på födoval, tillväxthastighet, lekbeteenden och morfologiska egenskaper. Genetiskt är dock skillnaden större mellan olika populationer än mellan olika former.

Sik har traditionellt varit viktig både för yrkes- och fritidsfisket och fångas främst med bottensatta fällor och nät. Yrkesfiskets landningar av sik har mer än halverats i Östersjön sedan mitten av 1990-talet och är nu runt 100 ton årligen. Tydligast är denna minskning i Bottniska viken där merparten av sikfisket bedrivs. Skattningar av fritidsfiskets fångster är osäkra, men uppgifterna tyder på att omfattningen är betydande, motsvarande hälften upp till två gånger så stora som yrkesfiskets.

Det finns ingen riktad regelbunden övervakning av sik i Östersjön och sik fångas enbart sparsamt i den reguljära kustfiskövervakningen. De data som finns från yrkesfisket och nätprovfisken visar att fångst per ansträngning har minskat i Bottniska viken sedan 1990-talet.

De senaste åren är dock utvecklingen positiv i Bottenviken.Orsakerna till sikens tillbakagång är inte klarlagda men högt fisketryck, vattenkraftsutbyggnad, ökande vattentemperatur, minskande isutbredning, förändrat ekosystem, ökande säl- och skarvbestånd, eutrofiering och lågt pH kan ha bidragit till den negativa utvecklingen.Lekfredning och fiskefritt område i Södra Bottenhavet har visat sig ge goda effekter på sikbeståndet. I Finland sker stora utsättningar som är effektiva för att upprätthålla ett fiske.

I denna sammanställning har vi identifierat följande kunskapsuppbyggande åtgärder för sik i Östersjön:

• Långsiktig, standardiserad övervakning av beståndens utveckling
• Undersökning av påverkan av predation från säl och skarv
• Undersökning av påverkan av fiske
• Utveckling av metoder för identifiering och kartläggning av ekotypernas förekomst
• Kartläggning av viktiga lek- och uppväxtmiljöer
• Analys av effekter av utsättningar av yngel och juvenil sik

Svartmunnad smörbult, Neogobius melanostomus, kommer ursprungligen från området runt Svarta havet och Kaspiska havet och har spridit sig med fartygstrafik till Östersjön och Stora Sjöarna i Nordamerika. Den har många egenskaper som gynnar en invasiv fiskart: den är tålig och klarar temperaturer från -1 °C till + 30 °C och den kan fortplanta sig i både söt- och saltvatten, den blir könsmogen tidigt och kan leka flera gånger under en säsong och dessutom vaktar hanen boet vilket ökar överlevnaden av rom och yngel.

Svartmunnad smörbult upptäcktes i Östersjön första gången 1990, i Gdanskbukten Polen. Därifrån har den spritt sig, främst med människans hjälp, till stora delar av Östersjöns kuster och i enstaka fall även upp i sötvatten. I Sverige upptäcktes den i Karlskrona 2008 och idag finns etablerade bestånd åtminstone i Blekinges östra skärgård, Kalmarsund och södra Stockholms skärgård liksom i och utanför hamnområden runt Gotland och Göteborg.

Svartmunnad smörbult är klassad i Sverige att ha mycket hög risk för stora negativa effekter på ekosystemet. Den utgör ett hot mot biologisk mångfald genom att den kan konkurrera ut andra arter med liknande livsmiljöer som t.ex. tånglake och skrubbskädda men också genom att den äter rom och yngel och kan beta ned musselbankar. Den kan också ha en positiv effekt genom att vara föda för rovfisk som t.ex. abborre eller torsk och för fiskätande fågel. Ekosystemtjänster som livsmedelsförsörjning och rekreation kan påverkas både positivt eller negativt av arten beroende på om svartmunnad smörbult är åtråvärd som fångst eller inte. På samma sätt påverkas ekonomin negativt om den minskar förekomsten av kommersiella arter och gör fritidsfisket mindre attraktivt men positiva om det utvecklas en marknad för den. I ursprungsområdet är den en uppskattad matfisk men i Sverige finns ännu ingen avsättning.

De mest kostnadseffektiva åtgärderna för att förhindra negativa effekter av främmande arter är att förebygga deras etablering. För svartmunnad smörbult är det i de flesta fall för sent men inrapportering vid tidig upptäckt och snabba åtgärder vid fynd i nya lokaler är av stor vikt för att minimera ytterligare spridning och negativ påverkan. De samhällsekonomiskt mest gynnsamma bekämpningsåtgärderna (då effekter på ekonomin ges samma vikt som effekter på ekosystem), bedöms vara gynnandet av rovfisk genom habitatskydd och fiskereglering och främjande av ett selektivt kommersiellt fiske. Den troligen viktigaste åtgärden för att förhindra spridning av invasiva arter är rening av barlastvatten men då detta innebär en mycket hög kostnad blir istället de samhällsekonomiskt mest fördelaktiga begränsningsåtgärderna informationsinsatser och förbud av utkast. Arten är dock inte upptagen på EU:s lista över invasiva främmande arter som medlemsländerna är tvingade att vidta åtgärder mot utan alla åtgärder mot arten sker idag på frivillig basis.

Kalkning av sjöar och vattendrag har pågått i över 40 år. Samtidigt har utsläppen av försurande svavel sjunkit till en nivå motsvarande slutet av 1800-talet. Kalkförbrukningen har halverats sedan millennieskiftet, men verksamheten är fortfarande omfattande och har hittills kostat ungefär 6 miljarder kronor. Mot bakgrund av den minskade försurningen är det angeläget att värdera om kalkningsverksamheten ska fortsätta i samma omfattning som idag.

Målvattendragsundersökningen initierades av Naturvårdsverket 2010 och innefattar provtagning av samtliga kalkade målvattendrag under 2010-2016. Syftet var att erhålla en övergripande bild av försurningsläget i kalkade vattendrag samt att identifiera osäkerheter och, om möjligt, utveckla och förbättra det bedömningssystem som presenterades 2007. Resultaten från målvattendragsundersökningen kommer att utgöra ett värdefullt underlag för Havs- och vattenmyndighetens fortsatta arbete med åtgärder mot försurning och den kommande nationella planen för kalkning.Rapporten har tagits fram av Jens Fölster och Karin Wallman vid institutionen för vatten och miljö, SLU samt Filip Moldan vid IVL. Ett särskilt tack till alla som bidragit med insamling och analys av de drygt 8 000 vattenprov som ligger till grund för utvärderingen.

Nature conservation in Sweden is today strongly linked to nature conservation in the EU and is to a significant part regulated by various directives. The EU Habitat Directive is an important directive and focuses on conservation of biodiversity. This report presents a national study where the primary objective was to assess underwater video as a visual method for monitoring of marine habitats and typical species defined in the EU Habitat Directive. The overall goal is to develop a well-functioning and harmonized environmental monitoring program designated to protect and monitor our coasts and oceans. 

The project is conducted within the framework of a joint project between the Swedish Agency for Marine and Water Management, the Swedish Environmental Protection Agency and the Swedish Species Information Centre, and the findings are the basis for the manual Visual underwater methods for monitoring of marine habitats and typical species (Havs- och vattenmyndigheten manus) and contribute to the project Biogeographic monitoring (contract 2574-13). The study was conducted during the summer of 2012 with the main objective to compare and evaluate data collected using four different photographic methods, two video analyzing methods and two still image analyses, among themselves and against data collected using SCUBA diving. Variables tested included taxonomic resolution, the ability to estimate various organisms’ coverage with good precision and the cost efficiency of the different methods. To get a general picture of the Swedish coast, five geographically dispersed areas were selected (from the Gulf of Bothnia in the northern Baltic Sea to the Koster archipelago near the Norwegian border). Within each area investigations were carried out on hard- and soft bottoms and included five replicates per bottom type. 

The results show that SCUBA gives a higher taxonomic resolution than photographic methods, while video techniques where the whole film was analysed turned out to be better than image photography methods where a number of still images from the videos were analysed. Interesting from a monitoring perspective is that video analyses from the whole film showed equivalent precision and repeatability as SCUBA. Regarding costs, the findings showed that the photographic methods are clearly advantageous in comparison with SCUBA diving technique. To create a harmonized environmental monitoring instrument and to monitor marine habitats and typical species under the EU Habitat Directive underwater video can be regarded as an interesting and good option, as also other recent studies (e.g. Sundblad et al. 2013a, b, c) have indicated.

Under 1970- och 1980-talen upptäcktes biologiska effekter av surt nedfall i sjöar och vattendrag i Sverige och i andra länder. Resultat från nätprovfisken under samma tid visade att försurningen gav upphov till effekter på fisk, till exempel rekryteringsproblem, minskat antal (minskad abundans) och förlust av fiskarter. Då inleddes också kalkning av många av de sjöar som fortfarande kalkas idag. I en del sjöar utfördes nätprovfisken både före och efter kalkning, och i flera fall rapporterades återupptagen rekrytering hos surhetskänsliga fiskarter efter kalkning. Samtidigt ökade antalet kalkade vatten snabbare än biologisk uppföljning av utförda åtgärder. Flertalet sjöar kalkades utan att föregås av inventering av fiskfaunan, och många provfiskades först efter påbörjad kalkning.

Kalkningsuppgifter och vattenkemidata inhämtades från länsstyrelserna och kopplades till olika urval av provfiskade sjöar i den nationella databasen över sjöprovfisken. Totalt omfattar utvärderingen 4 292 provfisken från 1 343 kalkade sjöar och 2 190 provfisken från 698 okalkade sjöar. Med utgångspunkt från pH och alkalinitet klassades okalkade sjöar som sura, neutrala eller kalkrika. Det vanligaste biologiska motivet för kalkning var mört. De näst vanligaste motiven var öring och röding, men även abborre, gös, nors, sik och siklöja förekom som motiv för kalkning.

Nuvarande standardnät fångar små och unga fiskar mer effektivt än de översiktsnät som användes på 1970-och 1980-talen, vilket försvårar tolkningen av fiskfaunans långsiktiga utveckling i såväl kalkade som okalkade sjöar. I provfisken med nuvarande standardnät var den ekologiska statusen (via två multimetriska fiskindex) högre i kalkade än i sura sjöar, men värdena för det surhetsspecifika indexet var lägre i kalkade än i neutrala sjöar.

Med data från nuvarande standardnät undersökte vi också fiskvariabler i relation till medel-pH under tre år före provfisket. I analyserna ingick abundans och biomassa, multimetriska fiskindex samt storleks-och åldersbaserade mått relaterade till rekrytering av mört och abborre. Fiskvariablerna visade väntad respons i relation till pH i okalkade sjöar, men i kalkade sjöar hade fiskvariablerna svagare eller inte signifikanta samband med pH. Det kan finnas flera orsaker till detta.

I denna rapport försöker vi också belysa flera fisk-och kalkningsrelaterade frågor som inte direkt kunde besvaras med befintliga data. Det var frågor om skillnader i biologisk respons mellan direktkalkade sjöar och sjöar med enbart uppströms kalkning, skillnader mellan överkalkning och normalkalkning, samt effekten av ytliga surstötar.

För att uppnå god ekologisk status avseende övergödning i svenska sjöar och kustvatten räcker det i många fall inte att enbart minska belastningen av fosfor från externa källor såsom reningsverk, enskilda avlopp, jordbruk och industrier. Detta beror på att förhöjd internbelastning från sedimenten leder till att halterna av fosfor i vattnet hålls höga. För att minska dessa halter skulle även internbelastningen behöva åtgärdas.

Åtgärder mot internbelastning är inte en ersättning för åtgärder mot näringsläckage från land till vattenmiljön, eftersom den externa näringsbelastningen måste vara nere på en tillräckligt låg nivå för att en internbelastningsåtgärd ska bli långsiktigt effektiv. Även om en framgångsrik åtgärd mot internbelastning resulterar i att fosforhalterna temporärt minskar, kommer den externa belastningen avgöra övergödningssituationen i vattenförekomsten på lång sikt. Det kan alltså vara nödvändigt att genomföra åtgärder mot både den externa och den interna belastningen till en och samma sjö.

I 7 kap. 21 och 22 §§ miljöbalken finns bestämmelser om inrättande av vattenskyddsområde. Vattenskyddsområdet inklusive meddelade bestämmelser ska säkerställa att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande ska kunna beredas till ett hälsosamt livsmedel. Enligt 7 kap. 25 § MB måste den myndighet som beslutar om att inrätta vattenskyddsområdet också ta hänsyn till det enskilda intresset och föreskrifterna får därför inte gå längre än vad som behövs för att uppnå syftet med områdesskyddet.

Vad avser växtskyddsmedel så finns sedan 1997 i Sverige ett generellt förbud mot att yrkesmässigt sprida kemiska växtskyddsmedel inom vattenskyddsområde utan särskilt tillstånd från den kommunala nämnden för miljöfrågor. Den generella tillståndsplikten gäller inte i vattenskyddsområden som inrättas eller ändras efter 1 januari 2018. De förändrade reglerna kommer innebära en successiv utfasning av den generella tillståndsplikten allteftersom vattenskyddsområdena ses över. Utfasningen av den generella tillståndsplikten innebär att behovet av särreglering av användningen av växtskyddsmedel måste utredas individuellt för varje vattenskyddsområde och att ställning måste tas till lämplig restriktionsnivå i vattenskyddsföreskrifterna.

Risker för oavsiktlig spridning av växtskyddsmedel i miljön styrs av många olika faktorer. Klimat- och markförhållanden på den aktuella platsen är av stor betydelse liksom egenskaperna hos den verksamma substansen samt i vilken dos och med vilken frekvens växtskyddsmedel används. En mycket betydelsefull faktor för vilken koncentration av växtskyddsmedelsrester som slutgiltigt kan tänkas uppkomma i en sjö, ett vattendrag eller en grundvattenresurs är emellertid hur stor andel av tillrinningsområdet som behandlas. Denna rapport beskriver ett angreppssätt för att utifrån andelen jordbruksmark i tillrinningsområdet identifiera de vattenskyddsområden där risken för påverkan av växtskyddsmedel är låg. Den totala användningen av växtskyddsmedel i samhället domineras idag av jordbruks- och trädgårdssektorn. Därför är andelen jordbruksmark i tillrinningsområdet är en mycket betydelsefull faktor i bedömningen av den aggregerade riskbilden för vattentäkten. Syftet med rapporten är att stötta de myndigheter som beslutar om inrättande av vattenskyddsområden i bedömningen om lämplig restriktionsnivå för användning av växtskyddsmedel i vattenskyddsföreskrifter.

Många människor och samhällen, såväl i Sverige som globalt, har stor glädje och nytta av grunda kustvatten och deras ekosystem. Detta gör att kustnära ekosystem kontinuerligt och samtidigt påverkas av ett flertal typer av mänskliga aktiviteter, bland annat:

• kustexploatering,
• havsbaserad energiproduktion,
• uttag av levande och icke levande resurser,
• produktion av levande resurser,
• transport,
• turism och friluftsliv,försvar/militär, med mera.

De mänskliga aktiviteterna har en central påverkan på kustmiljöns utformning och status genom:

• fysiska förändringar i livsmiljö,
• bottentyp och sedimenttyp,
• störningar av substratytor,
• förändring av grumlighet,
• övertäckning,
• nedskräpning,
• elektromagnetisk störning,
• buller,förändring av ljusförhållanden,
• konstruktion av barriärer för arters rörelse,
• störning genom kontakt/kollision, samt
• visuell störning.

Aktiviteterna kan också ha hydrografisk, kemisk och biologisk påverkan.Denna rapport ger genom att tillämpa DPSIR-modellen en bred överblick över olika mänskliga aktiviteter och deras fysiska påverkan på kustekosystemen, med ett särskilt fokus på förhållanden i Sverige. Därtill analyserar rapporten de olika biologiska effekter, statusförändringar, som fysisk påverkan ger upphov till i kustekosystemen, hur känsliga olika typer av nyckelhabitat och ekosystemkomponenter är för de huvudsakliga påverkansfaktorerna, samt vilka konsekvenser som detta kan ha för marina ekosystemtjänster. Informationen är både deskriptiv och kvantitativ. Samband mellan aktiviteter och påverkan, mellan aktiviteter och ekosystemkomponenter, mellan aktiviteter och marina naturtyper, mellan aktiviteter och ekosystemtjänster, mellan olika påverkanstryck och olika viktiga habitat presenteras i skilda bilagor. Likaså redogörs det för vilka vattendjup och vilka havsområden som speciellt antas påverkas av olika mänskliga aktiviteter, vilka aktiviteter som kan inverka kumulativt på miljön tillsammans med andra aktiviteter, samt vilka mänskliga aktiviteter som kan inverka kumulativt med olika icke-fysiska påverkanstryck.

En central avsikt med rapporten är att bredda förståelsen för kustekosystemens struktur, funktion och processer samt den inverkan fysiska påverkansfaktorer har på dessa. Rapporten kan även utgöra en grund för att identifiera och stärka en funktionell marin grön infrastruktur, liksom för fysisk planering och ekosystembaserad förvaltning.

Ekologisk restaurering är åtgärder som görs för att återställa naturen till ett tidigare läge efter skadlig mänsklig påverkan. I kust- och havsmiljö kan det exempelvis handla om att transplantera ålgrässkott eller kallvattenskoraller, återskapa kustnära våtmarker, eller tillföra näringsbindande ämnen för att motverka kvarvarande övergödningseffekter från tidigare mänskliga aktiviteter. Restaurering är en aktiv åtgärd som syftar till att återställa ekosystemen till ett historiskt ursprungstillstånd och kan ses som processen att hjälpa/styra återhämtningen av ett ekosystem som har försämrats, skadats eller förstörts. Erfarenheten av ekologisk restaurering i havsmiljö är dock begränsad, och en tumregel är att det är mindre kostsamt att förhindra ekologiska skador, än att i efterhand restaurera miljöerna. En annan tumregel är att de aktiviteter och påverkanstryck som ursprungligen orsakat skadan måste vara åtgärdade innan en restaurering kan fungera.

Denna rapport syftar till att ge en förhållandevis detaljerad översikt över erfarenheter av ekologisk restaurering i kust- och havsmiljö, med särskilt fokus på svenska ekosystem. Förhoppningen är att rapporten ska kunna användas av förvaltare och beslutsfattare och ligga till grund för framtida restaureringsprojekt. De läsare som föredrar en mer komprimerad översikt av dessa erfarenheter rekommenderas att börja läsningen med bilaga 1 som ger en mer kortfattad sammanfattning av olika åtgärder.

Denna rapport är skriven av forskare vid Institutionen för mark och miljö vid SLU på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten och syftar till att stärka kommunernas förmåga att bedöma platsspecifika riskfaktorer som styr läckage av kväve till grundvatten. Rapporten är ett underlag och komplement till Havs- och vattenmyndighetens och Jordbruksverkets gemensamma vägledning 2019:26, Hantering av gödsel inom vattenskyddsområde för grundvattentäkt som ger närmare vägledning kring tolkning och tillämpning av regler på området och hur utformning av villkor i tillstånd kan utformas där det krävs särskilda prövningar enligt vattenskyddsföreskrifter.

The purpose of this report is to compile knowledge regarding the presence of chemical pesticides in Swedish groundwater based on available data from 1986 to 2014. The report also includes a brief review of changes in agriculture in Sweden and the use of pesticides, as well as a literature review summarizing the results of studies and the general state of knowledge about pesticides in Denmark, Norway and the United Kingdom. In order to compile data on pesticides in groundwater, results were collected from investigations conducted by many different actors: drinking water production plants (raw water och drinking water); county administrative boards; municipalities and private individuals. Additional efforts have been made to collect data for Skåne (Scania), which is the most agricultural- and pesticide-intensive region in Sweden. One or more pesticides were found in 36% of all samples taken in groundwater throughout the study period. The most commonly detected substance was BAM (2,6-dichlorobenzamide), which was detected in 33% of tested samples, followed by atrazine together with its degradation products (5-9%). BAM is a degradation product of dichlobenil which, together with atrazine, was widely used as a herbicide against undesirable vegetation. Together they were included in the well-used product Totex, which had extensive use in a variety of sectors and areas such as park management, along railway embankments, road verges, on building sites and in industrial areas. Both dichlobenil and atrazine were banned in 1989-1990, but remain the substances most commonly found in Swedish groundwater. Of plant protection products still authorized for use in agriculture, the herbicide bentazone was found most frequently in groundwater samples over the last 10 years (about 3% of samples). Other currently approved plant protection products have been found more sporadically in groundwater surveys in recent years. In summary, results show that substances found in groundwater are predominantly those that are no longer permitted, or those whose primary use has been outside of agriculture.  These results can be explained in part by the fact that the registration process now takes environmental aspects into greater consideration, but also that improved management of plant protection products, through education and counselling to farmers, has reduced the risk of spot emissions over the years.  

The quality standard concerning pesticides in drinking water is i) that the sum of all pesticides tested must not exceed 0,5 μg/l; and ii) the content of a single pesticide may not exceed 0,1 μg/l. The same levels also apply as guidelines for groundwater quality. The results of this compilation show that the occurrence of sums exceeding 0.5 μg/l in groundwater samples have decreased from about 15%, for the period 1987-1994, to just below 5% for the period 2005-2014 (excluding data from drinking water production plants). Corresponding figures for raw water samples from drinking water production plants show a decrease from about 5% to about 2%. With the exception of samples from water treatment plants, the proportion of samples containing at least one substance with a concentration > 0.1 µg/l has varied over the years, with a maximum of 35% of samples (year 2000) exceeding this limit. The frequency of finds above 0.1 μg/l has decreased to <10% in recent years. Even samples from drinking water production plants show the same trend, with fewer samples having concentrations above 0.1 μg/l.  

A compilation of pesticide levels in wells of different depths indicates that shallow wells have a higher find frequency of levels above 0.1 μg/l than deeper wells. However, the results included fewer deep than shallow wells.  

A comparison of pesticide presence in drilled, as opposed to dug, wells shows that most substances have a higher >0.1 μg/l find frequency in dug wells. For atrazine, including its degradation products, there is a significant difference between dug and drilled wells, where the greater proportion of finds in dug wells is likely due to atrazine being used extensively to combat weeds in farmyards, which are often close to the farm's own private drinking water well.  Since many people get their drinking water supply from private wells and these may be more susceptible to contamination, this group of samples was evaluated separately. In private wells, the sum of contaminants exceeded 0.5 μg/l in about 10% of all samples throughout the time period, but with a decreasing trend towards the end of the period. BAM is again the most frequently encountered substance followed by atrazine and its degradation products, which have a higher occurrence in private wells compared with raw water intakes at waterworks. About 10% of water samples from private wells have at least one substance that exceeds 0.1 μg/l.  

Pesticide levels in groundwater are generally decreasing and the historically high levels of BAM, atrazine (including its degradation products) and bentazone are all coming down. Dichlobenil (with the degradation product BAM) and atrazine are banned since the early 1990s, and the effect is beginning to appear now. The usage areas for bentazon have been limited and factors such as better training and handling of pesticides in recent decades have probably contributed to the decreasing levels. To provide a good picture of groundwater quality in Sweden in the future, it would be desirable to improve data collection including both coverage and the range substances that analyzed.

I denna rapport presenteras ett förslag till nytt svenskt bottenfaunaprogram för kust och utsjö som håller sig inom befintliga kostnadsramar. Syftet med det framtagna samordnade bottenfaunaprogrammet är att:  

• uppfylla vattendirektivets behov av kontrollerande övervakning och statusbedömning av bedömningsområden enligt havsmiljödirektivet, 

• följa upp de svenska miljömålen (nationella och regionala), 

• följa eventuella trender och kunna avgöra om dessa är storskaliga, regionala eller lokala, samt 

• fungera som referens till SRK, recipientkontroll, och den operativa övervakningen inom vattendirektivet

• förbättra kvaliteten i SRK, recipientkontroll, och den operativa övervakningen inom vattendirektivet

Det föreslagna programmet med ett prov per station och mestadels provtagning vartannat år är betydligt bättre anpassat för att ge svar på miljötillståndet jämfört med dagens program. Med det föreslagna bottenfaunaprogrammet kommer ca 31 % (212) av vattenförekomsterna i havet att kunna klassas direkt med hjälp av bottenfaunadata från totalt 1570 stationer. På majoriteten av dessa stationer föreslås provtagning vartannat år, vilket reducerar den årliga provtagningen till 912 stationer med ett prov per station. Mängden vattenförekomster som kan bedömas ökar från 83 med dagens program till 212 med det nya programmet. Det antal nationella och regionala stationer som föreslås i det nya programmet uppgår till 680 stycken och till det kommer 115 prov som en följd av årlig provtagning i 12 kluster. Det innebär att genomsnittligt antal nationella och regionala prov per år i det nya programmet uppgår till 395, att jämföra med 425 i nuvarande program. Minskningen av antalet prov per år blir ännu mera påtaglig inom SRK och recipientkontroll eftersom det är vanligt med replikering på stationerna inom dessa program.

Tillräckligt med stationer finns inplanerade för att bedöma samtliga 11 bedömningsområden i utsjön enligt havsmiljödirektivet. Det finns också prover inplanerade i samtliga vattentyper för att kunna bedöma miljötillståndet.

I rapporten analyseras bottenfaunadata från den svenska ostkusten med hjälp av övergripande variabler, BQI, antal arter, och totalbiomassa, i syfte att undersöka om nuvarande bottenfaunaövervakning är dimensionerad på ett sätt som minimerar osäkerheten i tolkningen av resultaten. Analysen har fokuserats på varianskomponenter för mellanårsvariation, kluster och stationer för att hitta den lämpligaste avvägningen mellan antalet kluster och antalet stationer inom kluster givet bibehållet antal prov. Underlagsdata i analyserna har utgjorts av data från nationell och regional miljöövervakning samt från recipientkontrollprogram där data funnits tillgängliga och kvalitetssäkrade.  Alla tillgängliga data har inte använts i analyserna eftersom det skulle lett till obalans i analyserna med osäkra varianskomponentskattningar som resultat. I varje enskild variansanalys ingick data från sex år och fem stationer från varje kluster. Valet av fem stationer gjordes för att få en likartad dimensionering i samtliga analyser och antalet stationer begränsades då av att några kluster hade enbart fem stationer.  Bootstrap-teknik användes för att belysa osäkerheten i varians-komponenterna. I samband med slumpningarna i bootstrappen indelades provtagningsåren i överlappande sexårsperioder. I varje enskild analys slumpades en sexårsperiod samt fem stationer bland alla tillgängliga stationer inom respektive kluster. De utslumpade stationerna var desamma för samtliga sex år i den enskilda analysen. Proceduren upprepades 9999 gånger för varje havsbassäng; Bottenviken, Bottenhavet, norra och mellersta Östersjön, samt södra Östersjön. För varje omgång beräknades samtliga varianskomponenter. Med hjälp av dessa resultat analyserades osäkerheten i årsmedelvärdesskattningar, skattningar för sexårsperioden, samt möjligheten att upptäcka trender med hjälp av de tre utvalda variablerna.  

Enligt resultaten har nuvarande program god kapacitet att påvisa trender i BQI och antalet taxa i de flesta havsområdena på ostkusten (dock ej Bottenviken kust), medan förändringar i totalbiomassa kräver betydande trender för att kunna upptäckas inom enskilda kluster. Den rumsliga osäkerheten i klustrens medelvärden för de tre undersökta variablerna BQI, antal taxa och totalbiomassan var genomgående relativt hög, vilket i sig inte motiverar att minska antalet stationer i klustren. Den rumsliga osäkerheten i ett enskilt klusters BQI som beräknats utifrån bedömningsgrunden var däremot låg om man enbart beaktar ett enskilt års data, givet minst 10 stationer per kluster. Osäkerheten ökar påtagligt om man minskar antalet stationer per kluster från 10 till 5, och 10 stationer framstår därför som ett minimum. Mellanårsvariationen tillför en osäkerhet i de fall ett enskilt års medelvärde i en vattenförekomst skall användas för bedömning av ekologisk status för en hel sexårscykel inom Vattendirektivet. Detta var speciellt påtagligt i kustzonen i Bottenviken. För att kunna göra en mer tillförlitlig bedömning av statusen i en vattenförekomst rekommenderas därför att prover insamlas från mer än ett år.  

I de flesta tidsserier som analyserades var autokorrelationen signifikant med en tidslagg på ett år. Det innebär att en stor del av informationen från ett år finns kvar i systemet året efter. Behovet av ökad rumslig täckning för att kunna bedöma flera vattenförekomster med hjälp av faktiska data skulle därför kunna tillgodoses inom befintlig kostnadsram om man övergår till provtagning vartannat år samtidigt som man etablerar flera kluster. Den årliga provtagningen skulle då omfatta lika många kluster som nu, men att man alternerar mellan olika kluster under jämna respektive udda år. Den ökade rumsliga täckningen med provtagning vartannat år ger något sämre möjligheter att upptäcka trender. För de nationella och regionala programmen torde den ”försämringen” inte betyda så mycket eftersom regionala eller storskaliga förändringar i en havsbassäng till följd av antropogen påverkan eller åtgärder förväntas gå långsamt. Däremot försvåras uppföljningen inom recipientkontrollprogrammen om även dessa läggs över till provtagning vartannat år, eftersom det då inte längre går att upptäcka snabba lokala förändringar. Ett mellanting mellan årlig och vartannatårsprovtagning för de nationella och regionala programmen vore att behålla ett kluster intakt med årlig provtagning inom varje havsbassäng och provta resterande kluster vartannat år. I områden med integrerad monitoring av ekosystemkomponenter rekommenderas årlig provtagning av bottenfaunan.  

Det finns flera kluster i Bottenviken respektive egentliga Östersjön som uppvisar stor samvariation. Ett kluster i vart och ett av dessa områden kan därför utgå. Om man väljer att reducera programmet bör man i första hand utesluta kluster med stationer som är svåra att provta eller som ligger kring haloklinen. I Bottenhavets utsjöområde samvarierar inte resultaten från de olika klustren som i de övriga havsbassängerna och något enskilt kluster kan därför inte pekas ut som ”överflödigt”. Konkreta förslag till framtida dimensionering av bottenfaunaprogrammet presenteras som avslutning i avsnitten om respektive havsbassäng.  Den höga rumsliga osäkerheten i resultaten från Bottenvikens kustområden skulle kunna förbättras om man slumpar nya stationer vid varje provtagningstillfälle inom Vattendirektivets sexårscykel, men att man återbesöker samma stationer de kommande sexårscyklerna. Kostnaden för en sådan förändring blir att trendövervakningen försvåras betydligt eftersom en del av variationen mellan stationer då hamnar som mellanårsvariation. Ett betydligt bättre alternativ vore att försöka reducera osäkerheten genom att förbättra bedömningsgrunden för bottenfauna så att samma provtagningsstrategi kan tillämpas i hela Östersjösystemet.  En detalj som inte påverkar vare sig kostnader eller provtagningsstrategin är behovet att se över de stationer som används inom respektive provtagningskluster. Vi har observerat att en del av stationerna har mycket varierande sedimentegenskaper mellan olika år, ibland även mellan replikat när sådana finns. I en del fall har det även varit svårt att få ett godkänt prov i samband med provtagning. Prov från sådana stationer ger vanligen stor spridning i resultaten. Det vore därför önskvärt att dessa stationer flyttas till ett närliggande område med mer homogena sediment. På motsvarande sätt bör man överväga att flytta stationer i Egentliga Östersjön som befinner sig under 60 m djup till grundare bottnar. Det är mer kostnadseffektivt att utvärdera utbredningen av syrefria bottnar med hjälp av syreprovtagning istället för med bottenfaunaprovtagning.

Syftet har varit att undersöka om övervakningen är dimensionerad för att kunna följa upp miljömålen och för att göra bedömningar av miljötillståndet inom ramen för vatten- och havsmiljödirektivet. Programmet ska klara av att upptäcka relevanta trender, såväl lokala, regionala som storskaliga och samtidigt ge tillförlitliga svar på miljötillståndet i enskilda vattenförekomster. För att utvärdera olika provtagningsdesigner behövs varianskomponenter som återger variationen i tid och rum på olika skalor för var och en av variablerna.

Resultaten visade att dagens övervakningsprogram är väldimensionerat för att kunna upptäcka måttligt stora trender inom 10 år, 2-5 % per år, för många av variablerna. Detta gäller i första hand storskaliga trender, dvs kust kontra utsjö inom varje bassäng, men i många fall även regionala (typområde) och lokala (station) trender. Ett undantag var klorofyll a, för vilken det skulle krävas trender på minst 10 % per år för att kunna upptäckas med 80 % statistisk styrka inom 10 år. Dagens övervakningsprogram framstod som kraftigt underdimensionerat för att kunna göra tillförlitliga tillståndsbedömningar inom ramen för vatten- och havsmiljödirektivet, med undantag av syre i bottenvatten.

Eftersom flaskhalsen utgörs av kravet på tillförlitliga tillståndsbedömningar skulle det behövas en kraftig resursförstärkning för att öka den rumsliga och tidsmässiga replikeringen i merparten av typ- och bedömningsområdena. Vissa åtgärder kan dock vidtas för att förbättra precisionen i tillståndsbedömningarna utan ytterligare provtagning.

Kustfisk övervakas årligen inom den samordnade nationella och regionala miljöövervakningen, som idag omfattar 16 områden längs Sveriges kust. Provfisken i Östersjön sker med nätfisken och provfisken i Skagerrak, Kattegatt och Öresund med ryssjor. Provfiskena syftar till att beskriva förändringar i fisksamhället när det gäller artsammansättning, relativ förekomst av olika arter och storleksstruktur. Resultaten rapporteras i förhållande till regionala och nationella miljömål, samt internationellt inom havsmiljödirektivet. Därtill används data från kustfiskövervakningen som underlag för fiskerirådgivningen av nationellt förvaltade arter.

Kustfisk ingår inte som ett obligatoriskt element i vattendirektivet, med undantag för fisk i övergångsvatten som inte finns i Sverige. Det är dock önskvärt att de metoder som används för att bedöma status för kustfisk är harmoniserade med vattendirektivets bedömningsgrunder, så att man så långt som möjligt kan göra helhetsbaserade bedömningar för kustområdet baserat på resultat från bedömningar enligt båda direktiven. 

De huvudsakliga frågeställningarna för denna utvärdering har varit hur kustfiskövervakningen bäst kan anpassas för att kunna upptäcka förändringar över tiden samt för att få så säkra skattningar som möjligt av de parametrar som undersöks. Utvärderingen har fokuserat på provfisken med Nordiska kustöversiktsnät och ryssjor. I tillägg har provfisken utförda med kustöversiktsnät och nätlänkar enligt äldre standarder analyserats, eftersom dessa är i fortsatt användning i vissa områden. Vid utvärderingen har traditionella metoder för skattning av varianskomponenter, beräkning av statistisk styrka, samt beräkning av den relativa osäkerheten i medelvärdesskattningar använts. Utvärderingen har utförts med avseende på de parametrar som idag används inom rapporteringen av resultat från miljöövervakningen i form av faktablad, och på indikatorer som används eller föreslås för rapportering av god miljöstatus enligt havsmiljödirektivet.   

Slutsatser från analysen

1. Merparten av de provtagningsprogram som utvärderats har en relevant precision i årsmedelvärdena för de flesta av de parametrar som utvärderats.

2. Osäkerheten i områdesmedelvärdena var dock hög för parametrar som syftar mäta abundansen av stor fisk inom enskilda arter, såsom torsk (>38 cm), gös (>40 cm) och skrubbskädda (>30 cm). De nätfisken och ryssjefisken som utvärderats i denna rapport framstår därför som otillräckliga metoder för att mäta dessa.

3. Mellanårsvariationen var stor för flera av parametrarna i de flesta programmen, vilket innebär att möjligheterna är små att upptäcka en årlig trend på fem procent inom en tioårsperiod. En trend med den storleken överskuggas ofta av den naturliga mellanårsvariationen i provtagningsresultaten. Denna variation kan inte reduceras med ändrad provtagningsdesign eller -frekvens. En möjlighet att minska mellanårsvariansen i samband med utvärderingar är att använda hjälpvariabler, alternativt använda populationsmodeller Ett annat alternativ kunde vara att analysera resultaten sett över större områden eftersom dynamiken var relativt oberoende mellan undersökningsområdena. Man kunde härigenom få en ökad möjlighet att se förändringar över tiden med hjälp av dessa områdens gemensamma årsmedelvärden. I valet av analysmetod måste man dock även beakta vad som är en biologiskt och förvaltningsmässigt relevant skala för rapportering.

4. Provfisken med Nordiska kustöversiktsnät efter varmvattenarter framstod överlag som väldimensionerade. Det skulle dock gå att förbättra precisionen inom dessa fisken genom att fokusera provtagningen till de djupstrata där mängden och variationen av varmvattenarterna är som störst, det vill säga i djupintervallet 0-10 m.

5. Provfisken med kustöversiktnät och nätlänkar skulle kunna förbättras för att få ökad precision i medelvärdena genom att allokera om en del av provtagningsresurserna för att utöka antalet stationer. I dessa fisken använder man idag ett fåtal fasta stationer som återbesöks upprepade gånger inom säsong. Dessa upprepade nätfisken visade sig leda till beroende observationer mellan de upprepade fiskena, vilket ger problem med replikathanteringen.

6. Upprepade provfisken med småryssjor på västkusten var inte behäftade med samma problem med beroende observationer. Ryssjefiskena vid Kullen (Skälderviken), Fjällbacka och Älgöfjorden (Stenungsund) hade en lämplig avvägning mellan antal stationer och replikat. En viss förbättring skulle kunna erhållas för fisket i Fjällbacka genom att omfördela en del resurser från replikat till stationer. Precisionen i resultaten från ryssjefiskena vid Barsebäck och Vendelsö skulle kunna förbättras avsevärt genom att ändra provtagningsdesignen till att bli mer lik den som används vid Kullen och Älgöfjorden.

7. Provfisken efter kallvattenarter ger i flera fall lägre fångster per ansträngning och sämre precision för kallvattenarterna jämfört med för samma arter i fiskena efter varmvattenarter. Det finns därför ett behov att se över metodiken för fisket efter kallvattenarter för att undersöka om den går att förbättra. 8. Det främsta behovet inom kustfiskövervakningen idag är att öka tätheten av de områden som provfiskas. För en uppföljning av god miljöstatus enligt havsmiljödirektivet behövs en komplettering framför allt med provfiskeområde i Gotlands och västra Bornholmsbassängens kustområden. Ytterligare områden som bör beaktas för att uppnå förtätning kan identifieras på basen av figur 5b-5d i denna rapport.

Enligt art- och habitatdirektivet (92/43/EEG) så ska bland annat areal och status följas upp för ett antal naturtyper, där mindre vattendrag (naturtypskod 3260; Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor) utgör en av naturtyperna.

När det gäller mindre vattendrag så saknas idag en kontinuerlig övervakning av status, till skillnad mot för exempelvis naturtypen större vattendrag (3210). Det finns en osäkerhet om befintligt dataunderlag är jämnt fördelat och representativt över hela landet och i alla typer av vattendrag.

Det finns en risk för att små vattendrag med dålig status kan vara underrepresenterade i befintliga databaser och inventeringar, åtminstone i vissa regioner. Detta skulle kunna bidra till en missvisande totalbild för vattendragens mängd och tillstånd för den aktuella naturtypen.

Syftet med detta projekt är att se över vilka möjligheter det finns att ta fram ett uppföljningsprogram för biotopkartering baserat på stickprovsurval inom landskapsrutor. Uppföljningen ska svara på hur tillståndet är för utvalda parametrar för naturtypen på biogeografisk nivå. En återkommande övervakning ger även information om förändringar över tid. Uppdraget omfattar att ta fram en metod för ett stickprovsurval av mindre vattendrag, med förslag om hur biotopkarteringens metodik kan anpassas och kompletteras för uppföljning enligt Art- och habitatdirektivet för naturtypen mindre vattendrag (3260).

Under slutet av 2000-talet inkom flertalet rapporter från allmänheten och fiskare i de västra delarna av Hanöbukten om låga förekomster av fisk, förekomst av sårskadad fisk och illaluktande vatten i området. Den här rapporten sammanfattar resultaten och slutsatserna från undersökningar i Västra Hanöbukten utförda under 2015-2017 med syfte att undersöka eventuella samband mellan miljöfarliga ämnen och fiskhälsa, samt orsakerna till uppkomsten av sårskadad fisk i området. Därtill presenteras resultaten från provfisken utförda i syfte att kartlägga bestånden av kustfisk i området. Följande fyra frågeställningar besvaras:

Vilka eventuella samband mellan miljöfarliga ämnen och fiskhälsa har framkommit?

Vilka orsaker till uppkomst av sårskadad fisk har dokumenterats?

Vilka resultat har kartläggningen av kustfiskbestånd, miljöfarliga ämnen respektive fiskhälsa lett till?

Vilka slutsatser kan dras gällande vilka arter och storleksklasser som påverkas mest av miljöfarliga ämnen?  

Resultaten från analyserna av miljöfarliga ämnen i skrubbskädda och torsk visar inte på några generellt förhöjda halter av miljöfarliga ämnen i Västra Hanöbukten under 2015-2016 i jämförelse med referensstationerna Kvädöfjärden och Torhamn (Östra Hanöbukten, skrubbskädda) och sydöstra Gotland (torsk). För några miljögifter såsom DDE och PFOS var halterna hos skrubbskädda något högre i Västra Hanöbukten än i Kvädöfjärden, men halterna ligger under gränsvärden för båda dessa ämnen och inom den naturliga variation som är förväntad med hänsyn till inom- och mellanårsvariation i referensstationer. För torsk visade resultaten att sårskador som antas vara orsakade av nejonöga från Hanöbukten hade högre halter av PCB:er, DDT och dess metaboliter, bromerade flamskyddsmedel och PFAS (poly- och perfluorerade ämnen) jämfört med fiskar utan sårskador i området. Om de högre halterna av miljögifter i sårskadad fisk är ett resultat av lägre kondition och fettvikt hos fisken till följd av sårskadorna eller om gifterna i sig påverkar fisken negativt är idag oklart. För torsk med okända sårskador från Hanöbukten kunde ingen koppling göras mellan uppkomst av sårskador och de analyserade miljögifterna.  

Undersökningarna av skrubbskäddans hälsa i Västra Hanöbukten visade på tydliga fysiologiska skillnader mellan skrubbskädda som fångats i området jämfört med referenslokalen Kvädöfjärden under 2015. Dessa skillnader kan tyda på påverkan av miljögifter. Men de undersökningar som genomfördes under 2016 och 2017 kunde emellertid inte belägga dessa tydliga skillnader när fisk från Västra Hanöbukten jämfördes med den från referensområdet Torhamn i östra Blekinge. Histopatologiska undersökningar på fisk insamlade 2017 visade även att fiskarna i Västra Hanöbukten är relativt friska. Orsaken till de möjligen episodiskt förekommande förändringarna av fiskens hälsotillstånd i Västra Hanöbukten under 2015 är inte känd, men kan vara ett resultat av variation mellan områden i olika omgivningsfaktorer som födotillgång och/eller vattentemperatur. Det kan dock inte uteslutas att de förändringarna i skrubbskädda som observerats kan vara orsakade av ett eller flera miljöfarliga ämnen som inte ingått i undersökningarna som presenteras i denna rapport.  

Resultaten från provfiskena visar att fisksamhällets struktur och funktion i de västra delarna av Hanöbukten under 2015-2017 inte avviker i jämförelse med tidigare undersökningar i området och andra kustområden i södra Östersjön. Torsk och skrubbskädda är vanliga arter i fisksamhället i Västra Hanöbukten. Även om fångsterna av arterna generellt var låga i provfiskena under 2015-2017, avviker de inte tydligt från tidigare undersökningar i området och i andra kustområden i södra Östersjön utan speglar sannolikt förändringar under senare år i beståndssituationen för arterna i  Östersjön. Emellertid var också konditionen hos torsk och skrubbskädda låg i de västra delarna av Hanöbukten under 2015-2017, och det finns en antydan till lägre kondition hos båda arterna jämfört med andra kustområden i södra Östersjön som möjligen kan tyda på låg födotillgång i området. Frekvensen av fisk (framförallt torsk och skrubbskädda) med yttre fysiska avvikelser såsom bett, sårskador och deformationer verkar vara något förhöjd i Västra Hanöbukten jämfört med andra områden längs den svenska kusten. De typiska frätskador som allmänheten rapporterat i området kunde inte påvisas i provfiskena, och hudsår delvis sannolikt orsakade av andra djur som säl och nejonöga dominerade de yttre fysiska avvikelserna som noterades. Vad som orsakar övriga avvikelser är idag inte klarlagt, men skulle möjligen kunna kopplas till att fiskens låga kondition gör den mer känslig för yttre påverkan.  Med grund i de utförda undersökningar och erhållna resultat under 2015-2017 har inte några tydliga samband mellan miljöfarliga ämnen, fiskens hälsotillstånd och bestånd dokumenterats i Västra Hanöbukten. Det är därför inte heller möjligt att uttala sig om vilka storleksklasser av fisk som är känsligast för miljöfarliga ämnen. Förutom angrepp av andra djur som säl och nejonöga, har inte orsaken till de okända skador som observerats på fisken kunnat fastställas. Med utgångspunkt i de resultat som idag finns tillgängliga, kan det dock inte uteslutas att den avvikande hälsan hos skrubbskäddan i Västra Hanöbukten under 2015 och vissa av de yttre fysiska avvikelserna som noterades hos fisken under provfiskena kan ha orsakats av miljöfarliga ämnen.   Undersökningarna i Västra Hanöbukten under 2015-2017 har bidragit till en ökad kunskap om tillståndet för fisken i området gällande miljögiftsbelastning, hälsa, samhälle och bestånd, och huruvida det nuvarande tillståndet avviker från andra delar av Östersjön. Systemet i de västra delarna av Hanöbukten är relativt unikt i Sverige, med en öppen kust mot södra Östersjön, och informationen som presenteras i denna rapport bör utgöra en grund för en långsiktig miljöövervakning av fisken i området. En långsiktig miljöövervakning i Västra Hanöbukten medger även en framtida bedömning av miljötillståndet i området, och möjliggör samtidigt upptäckt och dokumentation av episodiska fenomen som påverkar fisksamhällets struktur och funktion, samt fiskens individuella hälsa och belastning av miljöfarliga ämnen.

Överlag fanns det inte några övergripande skillnader i de beståndsparametrar som undersökts jämfört med tidigare undersökningar i området. Det fanns heller inga tecken på avvikande fångster utanför Helgeås mynning och endast tecken på syrebrist vid en lokal under den undersökta perioden. Det observerades en något förhöjd sjukdomsfrekvens hos fiskar i Hanöbukten. De bakomliggande orsakerna till den förhöjda sjukdomsfrekvensen i området är inte klarlagd, men pekar på en yttre påverkan på individ-, men inte på bestånds- eller samhällsnivå hos fisken.

Resultaten från undersökningarna av fiskars hälsotillstånd visar på flera mycket tydliga fysiologiska skillnader hos fiskarna mellan Hanöbukten och referensområdet Kvädöfjärden. Tolkningen kompliceras av det faktum att de två jämförda populationerna av skrubbskädda anses ha olika lekstrategier vilket kan ha påverkat främst fysiologiska mätvariabler som ska spegla fortplantningfunktionen. Det är dock viktigt att betona att det är mycket unikt att två populationer av samma fiskart som fångats vid samma tidpunkt på året uppvisar så stora skillnader i fysiologiska hälsovariabler mellan två områden. Det kan därför inte uteslutas att de observerade skillnaderna för flera hälsovariabler är en indikation på att fiskarna i Hanöbukten är exponerade för något eller några toxiska ämnen. 

Resultaten från miljögiftsundersökningen visar att det inte är några förhöjda halter av metaller, PCB:er, bromerade flamskyddsmedel och dioxiner i skrubbskäddor från Hanöbukten jämfört med Kvädöfjärden. DDT, kvoten DDT/DDE och PFOS var däremot något högre i Hanöbukten. Resultat från övervakning av sill i Hanöbukten visar också att PFOS och några andra perfluorerade ämnen är förhöjda jämfört med de flesta andra övervakningslokaler i Östersjön. 

Sammantaget ger inte fiskundersökningarna under 2015 några belägg för effekter på beståndsnivå. Däremot observerades effekter på fisk i Hanöbukten på individnivå, såsom svagt förhöjd sjukdomsfrekvens hos torsk och skrubbskädda samt tecken på hälsoeffekter hos skrubbskädda. Överlag fanns inga förhöjda halter av miljögifter, men det observerades en förhöjd halt av DDT och PFOS och en högre DDT/DDE kvot hos skrubbskädda i området. Fortsatta fiskundersökningar under hösten 2016 syftar till att säkerställa att observerade skillnader/effekter är bestående, samt att försöka belysa vilken betydelse de olika populationernas fortplantningsstrategi respektive rådande miljögiftsbelastning i området har för de observerade hälsoeffekterna hos skrubbskädda i Hanöbukten.

This action programme aims to improve the future survival of asp (Aspius aspius) in Sweden. It is to be viewed as a guideline, and is not legally binding. Asp is a nationally red-listed species, categorized as Near Threatened (NT). It is included in Appendix 2 in the EU’s Habitats Directive, which means that the member states are obligated to identify sites of community importance (SCIs), also known as Natura 2000 areas, in order to preserve the species and its habitat. Asp is also listed in Appendix 5, meaning that Sweden must ensure that exploitation is compatible with maintaining the species in a favourable conservation status.  The current distribution of asp is largely limited to Lake Vänern and the river Göta älv, the lakes Hjälmaren and Mälaren and their respective inflowing water sources, and the river system of Motala ström. Small populations are found in the rivers Emån and Dalälven, as well as in the lake Garnsviken, where the species is vulnerable. Individual specimens may be found temporarily along the Baltic Sea coastline.  The decline can be attributed to physical impact on the waterways and the expansion of hydroelectric industry. These interferences have greatly reduced the number of spawning grounds while, simultaneously, migration obstacles have resulted in isolation of populations. Extensive straightening, dredging and modification of natural waterways have destroyed several important spawning grounds and nursery areas. In former times, fishing for migrating and spawning asp was of great importance.  

The asp usually migrates upstream to areas with turbulent water for spawning, but may also migrate downstream. The spawning mainly occurs for the duration of a little over one week, usually in the second half of April.  During the 21st century, a lot of effort has been put in to mapping the species’ distribution and spawning grounds. In order to ascertain a complete view of the status of the populations, additional inventory in the river systems of e.g. Byälven, Arbogaån and Kolbäcksån is advised. Furthermore, investigation into the extent of spawning in lakes such as Mälaren, Hjälmaren and Vänern should be conducted. The knowledge of nursing areas is inadequate, and it is of great importance that these are recorded.  Since the year 2001 it is forbidden (FIFS 2004:37) to fish for asp between April 1st and May 31st in all watercourses joining with the lakes Vänern, Mälaren and Hjälmaren, as far as the first real migration obstacle. The legislation is in need of revision and updating in order to similarly protect migrating and spawning fish in lakes, fish above the first real migration obstacle, and the weaker populations in rivers Emån and Dalälven.  

In order to improve compliance with the given restrictions and describe how the species is best handled in bycatch, the information to professional fishermen, sports fishermen and owners of fishing waters should be improved upon.  Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:27  11 Important actions to strengthen the population are: construction of fish passage structures and demolition of obstacles, suitable protocols at hydropower plants and restauration of spawning grounds and nursery areas. In pressing cases where physical action has not provided the desired effect, re-establishment by manual release may be considered.  The cost is estimated to SEK 34 390 000.  

Coastal populations of European grayling (Thymallus thymallus, L.) are unique to the Bothnian Bay. There are two main population types, one that spawns in the sea and spend the entire life-cycle in brackish water. The other form is anadromous, spawns and recruits in rivers that drain into the sea. The main distribution area at present is in the Swedish northern coastal areas in the Gulf of Bothnia in the counties of Västerbotten and Norrbotten.   

There are many critical knowledge gaps as concerns coastal grayling populations. There is, nevertheless, a general consensus that the coastal populations have declined markedly over the last 100 years, particularly in Swedish areas south of the Northern Quark and along the Finnish coast. The main knowledge gaps that need to be mitigated have been identified and listed:  

• grayling population structure

• ecology and life-history traits

• influence of fisheries

• methods for assessing the status of coastal grayling populations

• distribution and characteristics of grayling essential habitats

• development of targeted restoration efforts in grayling rivers adapted to the specific needs of grayling  

The text summarises the available literature on coastal grayling. It also gives examples of methods that can be used for improving the knowledge of coastal grayling, its habitats and the current management of the stocks.

Den 14:e utgåvan av den samlade resursöversikten av fisk- och kräftdjursbeståndens status i våra vatten.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 41 fiskarter och åtta skaldjursarter.

Nytt för i år är att flodkräftan och signalkräftan har fått egna presentationer. Vi har även ett nytt kapitel "Hållbarhetsbedömning av fisk- och skaldjursbestånd i havsområden runt Sverige”. Det består av en sammanfattning av den årliga bedömningen av hållbarheten i nyttjandet av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav runt Sverige. Bedömningenär baserad på de senaste tre åren vilket möjliggör en jämförelse över tid iantalet hållbart nyttjade bestånd. Jämförelsen visar inga tydliga förändringar över de senaste tre åren.

Det finns ett nytt avsnitt i kapitlet ”Från biologi till förvaltning” om hur Havs- och vattenmyndighetens tillståndsgivning går till, och hur bedömningen baseras på resursöversikten vid ansökan om fiskelicens eller annan tillståndsgivning. Kapitlet har också utökats med ett avsnitt där SCB:s fritidsfiskeundersökning beskrivs och hur resultatet används i beståndsanalyserna.

Denna rapport redovisar Göteborgs universitets uppdrag att undersöka förutsättningarna för att utveckla affärsmodeller som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara i pilotområdet Södra Bottenhavet. I detta ingår att beskriva och diskutera möjligheterna att skapa ekonomiska incitament och sociala villkor som stödjer ett ekosystembaserat sätt att förvalta de marina resurserna i Södra Bottenhavet och bidrar till en bättre havsmiljö. Rapporten har identifierat ett antal betydelsefulla verksamheter som genererar ekonomiska flöden i Södra Bottenhavet och/eller påverkar dessa flöden genom sin påverkan på ekosystemtjänster i området.

Samtliga ytvattenkategorier inom ett vattendistrikt ska omfattas av övervakningsprogram inklusive övervakningsnät för kontrollerande övervakning som upprättas enligt kap. 7 VFF. En översyn av hur representativt Sveriges kontrollerade övervakningsnät är har tidigare inte kunnat utföras på grund av omfattande kvalitetsbrister i länsstyrelserna och vattenmyndigheternas datasystem VISS (VattenInformationsSystem Sverige). Kvaliteten på informationen i VISS har under senare år genomgått en omfattande kvalitetssäkring, vilket har gett förutsättningarna för att nu kunna genomföra den sammanställning och översyn över den svenska miljöövervakningen av sjöar och vattendrag. Denna översyn har varit starkt önskad under flera år, då det finns ett stort behov av att se över och analysera hur ett representativt samordnat kontrollerande övervakningsprogram skulle kunna se ut. Översynen sker mot bakgrund av den samlade vatten övervakning som bedrivs i Sverige, bland annat för att optimera befintlig övervakning och att kunna förstärka den där brister har identifierats. Arbetet är också viktigt för att säkerställa att kommande rapporteringar såväl internationellt som nationellt blir så bra som möjligt.

Uppdraget för projektet Representativ kontrollerande miljöövervakning (RepKöp) syftar till att ta fram ett förslag på hur ett representativt kontrollerande övervakningsprogram med avseende på (vattentyper), kvalitetsfaktorer och statusklasser bör se ut på nationell­ och distriktsnivå i Sverige. Förslaget tas fram mot bakgrund av den samlade vattenövervakningen som bedrivs i Sverige idag och mot bakgrund av vad behövs för att uppfylla vattendirektivets krav på kontrollerande övervakning av vattenförekomster.

Resultaten från översynen är tänkta att dels fungera som underlag för att underlätta Havs­ och vattenmyndighetens och Vattenmyndigheternas arbete inför rapporteringen 2012, men framför allt ska projektet ge underlag för att ta fram optimerade övervakningsprogram för sjöar och vattendrag till en långsiktig plan med en första anhalt 2016. För att RepKÖP ska få praktisk betydelse i övervakningsSverige skall projektet resultera i ett underlag för framtida revision av befintliga övervakningsprogram för respektive distrikt.

Arbetet inom RepKöp är uppdelat i flera delar, vilka tillsammans ska fungera som vägledning till:

• Vattenförvaltningens arbete med kontrollerande övervakning

• Upplägg av nationell och regional miljöövervakning

Målgruppen för arbetet är i första hand:

• Vattenmyndigheter

• Länsstyrelserna

• Naturvårdsverket

• Havs­ och vattenmyndigheten

• Datavärdar och utförare av miljöövervakning

Föreliggande rapport är en sammanställning och analys av miljöövervakningen av svenska sjöar och vattendrag så som de beskrevs i VISS vid datauttaget för sjöar i oktober 2011 och vattendrag i maj 2012. Sammanställningen av informationen från VISS har initierat en hel del korrigeringar i systemet, men tyvärr har det inte av praktiska skäl varit möjligt att ta hänsyn till dessa i arbetet. Man skall vara medveten om att VISS är en levande databas som ständigt uppdateras och korrigeras, vilket gör att endast en ”ögonblicksbild” kan analyseras. Detta gör att när analysen är färdig har verkligheten med stor sannolikhet redan till viss del hunnit förändrats.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES). Sammantaget redovisas tillståndet för 107 bestånd av 48 fisk- och skaldjursarter.

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten är en beställning från Havs- och vattenmyndigheten (HaV) till Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och utgör ett viktigt kunskapsunderlag till myndighetens arbete. Den uppfyller de krav som finns inom EU:s gemensamma fiskeripolitik om att basera förvaltningen på bästa tillgängliga vetenskap. Denna rapport är också ett stöd till det arbete som beskrivs närmare i strategin för framtidens fiske och tillhörande handlingsplaner för vattenbruk, yrkes- och fritidsfiske som HaV och Jordbruksverket har tagit fram i dialog med fiskets och vattenbrukets intressenter.

Large parts of the Baltic Sea and the Kattegat and Skagerrak suffer from eutrophication. Historically, this is due to due to an excessive input of nitrogen and phosphorus to the sea. In the present report, we focus on some of the root causes of this input and how changes in society can reduce the eutrophication pressure on marine environments. Four societal phenomena were selected for a closer analysis. Three of these phenomena - protein consumption, unnecessary food waste, and phosphorus additives in food - are related to the impact of food consumption on the sea. Horse keeping was also considered to be a relevant case study, as the number of horses in Sweden is growing rapidly

Assessing how changes in societal phenomena can influence the physical flow of nutrients into the sea is a complex task. The number of factors that can modify the final result is very large, and one type of changes in society is normally accompanied by a set of other changes. For example, changes in the consumption of food will inevitably have implications for land use. Moreover, many of the actors that influence the flow of substances and products through society operate on a market where the current activities are continuously modified or substituted by others.

In this report we tried to handle the complexity of the problems addressed by making simplifying assumptions. For example, we assumed that changes in food consumption will be identical or similar for Swedish produced and imported products and that agricultural land not any longer needed for food production will obtain a leaching coefficient corresponding to a theoretically derived background level. Keeping in mind that the load reductions presented here are maximum load reductions based on a number of assumptions our study allowed the following conclusions:

o A lower intake of protein-rich food products (25% less protein) could imply that, each year, about 200 tonnes less phosphorus and nearly 9.000 tonnes less nitrogen would reach the sea. Dietary changes can reduce the land area needed to ensure an adequate food supply but also lower the households’ burden on municipal and on-site sewage systems. Replacing some animal protein with legumes can help to reduce the input of nutrients into the sea, but it is more important to reduce the total intake of protein-rich food.

o If phosphorus compounds added to various food products are substituted or eliminated, the annual input of phosphorus to the sea could be reduced by about 60 tonnes per year. This amount is of the same order of magnitude as the effect of the already implemented ban of phosphate in dishwasher detergents.

o Reducing the amount of unnecessary food waste is both desirable and feasible, and smaller amounts of waste imply that less land is needed for food production. However, the load reductions of 6 tonnes of phosphorus and 450 tonnes of nitrogen are relatively small compared to the effect of dietary changes.

o Horse keeping is a growing sector and source of nutrient emissions. Moreover, paddocks can locally cause relatively large emissions of nutrients. However, horse keeping cannot be regarded as a major driver of eutrophication because the leaching of nutrients from this form of land use is lower than the average for all agricultural land in Sweden. The potential load reductions are substantial compared to the remaining Swedish reduction targets in the Baltic Sea Action Plan. Altogether, the results of the present study suggest an increased emphasis on what and how much protein-rich food consumers eat and on the use of phosphorus additives in the food industry.

Den fysiska miljön i och i anslutning till vattendrag är oftast påverkad och förändrad av människan inte minst när det gäller förändrad vattenföring och barriärer, men även annan påverkan finns i form av flottledsrensningar, vägbyggen med mera. I samband med olika prövningar som gäller åtgärder eller verksamheter uppkommer frågan om hur förändrade hydromorfologiska förhållanden påverkar strukturer och funktioner som är viktiga för natur- typer och arter i Natura 2000-nätverket.  

Denna rapport syftar till att utgöra ett stöd vid bedömningar av hydromorfologisk påverkan på Natura 2000-värden. Rapporten riktar in sig på vattendrag och vattendragsnära naturtyper samt arter som är särskilt skyddsvärda ur ett biologiskt perspektiv. Fokus är på de naturtyper och arter som är känsliga för förändrad hydrologisk regim eller konnektivitet. Lagstiftningen som berör skydd av vatten, arter och livsmiljöer beskrivs kortfattat. Det handlar främst  om vattendirektivet, art- och habitatdirektivet och artskyddsförordningen.  

Vilka hydromorfologiska kvalitetsfaktorer som är relevanta har identifierats för både arter och naturtyper som finns listade i art- och habitatdirektivet. De hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna i bilaga 3 (HVMFS 2013:19) används som utgångspunkt för att relatera hur god status enligt vattendirektivet förhåller sig till bedömning av gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. För vattendirektivet är utgångspunkten vattenförekomstens referensförhållande medan art-och habitatdirektivet utgår från vad arten eller naturtypen behöver för att gynnsam bevarandestatus (GYBS) ska uppnås.   De kvalitetsfaktorer med koppling till reglering och konnektivitet och Natura 2000-värden är konnektivitet, hydrologisk regim och morfologiskt tillstånd i vattendrag. Generellt bör inte status för respektive kvalitetsfaktor understiga god status (vattendirektivet) för att kunna uppnå gynnsam bevarandestatus (art- och habitatdirektivet). För att naturtyper ska uppnå gynnsam bevarandestatus ska areal, utbredning, strukturer och funktioner samt typiska arter ska uppnå gynnsam status. I vissa fall är kvalitetsfaktorerna tillräckliga för att bedöma om GYBS utan ytterligare undersökningar kan krävas för med särskild fokus på de utpekade naturtyperna och arterna.  

Av 30 arter som finns upptagna i art-och habitatdirektivet med koppling till vattendrag så är det åtta som är särskilt känsliga för en förändrad hydrologisk regim eller konnektivitet. För några av dessa arter beskrivs vilka viktiga strukturer och funktioner som är viktiga (till exempel naturliga vattenståndsvariationer, flöden och morfologi), deras känslighet samt relevanta åtgärder. En koppling till hydromorfologiska typer för vattendrag har också gjorts.   Bland naturtyperna är det framförallt de tre vattendragsnaturtyperna (Större, mindre samt alpina vattendrag) som är särskilt känsliga för förändrad hydrologisk regim och konnektivitet. Flera av sjönaturtyperna och våtmarker kan också påverkas men dessa ingår inte i den här rapporten. Däremot har fem naturtyper i nära anslutning inkluderats som är beroende av bland annat återkommande översvämningar i anslutande vatten (Svämängar, fuktängar, högörtängar, svämlövskog och svämädellövskog). För naturtyperna beskrivs viktiga strukturer och funktioner och hur de förhåller sig till hydromorfologiska kvalitetsfaktorer, koppling till hydromorfologiska typer, känslighet samt viktiga åtgärder. För de hydromorfologiska huvudtyperna så finns de flesta av dem i samtliga vattendragsnaturtyper.  Vattendragsnaturtyperna har hög känslighet för flödesförändringar samt upp- och nedströms konnektivitet. För de svämberoende naturtyperna är flödesförändringar och sidledes konnektivitet viktigt, men känsligheten för bristande upp-och nedströms konnektivitet bedöms som låg.  

Det redogörs för andra naturvärden, i och invid vattendrag, som kan gynnas av god hydromorfologisk status. Ungefär 250 rödlistade arter är känsliga för vattenreglering och vikten av ett funktionellt vattenflöde och bottenstruktur betonas. Vidare beskrivs den artrika biologiska mångfald som finns längs sötvattensstränder.  

Åtgärder som kan gynna både naturtyperna och arterna är bland annat att återskapa en naturlig eller naturliknande hydrologisk regim, öka konnektiviteten genom anläggande av faunapassager eller utrivning som möjliggör en både upp-och nedströms passage. Det är även viktigt med biotopvårdande insatser genom att återskapa lämpliga habitat med ekologiskt funktionella kantzoner.