Swedish Agency for Marine and Water Management

I juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal och/eller regional samförvaltning av fiskresursen. Samförvaltningsinitiativet (SFI) baseras på tanken att det enbart är möjligt att hållbart förvalta en gemensam resurs om det görs gemensamt.

Under hösten gick Fiskeriverket ut och bjöd intresserade grupper att inkomma med en intresseanmälan. 17 grupper anmälde sitt intresse varav Fiskeriverket utsåg sex att följas på nära håll. Naturvårdsverket och länsstyrelserna deltog i urvalsprocessen. Initiativen valdes ut enligt givna kriterier så som geografisk avgränsning, gruppens sammansättning, samförvaltningserfarenhet och sociala förutsättningar, resursen som ska förvaltas och bredden av problemställningar.

Arbetet i de sex olika initiativen har sedan dess startat upp eller fortsatt i redan påbörjad riktning. Det finns inte ett samförvaltningsinitiativ som är likt det andra. Detta är en viktig faktor för initiativens framgång. En mångfald bland initiativen leder till mångfald i arbetssätt och resultat, och en möjlighet att lära av varandra.

Att gemensamt och på lokal nivå förvalta fiskresursen är otrampad mark. På vägen mot nya förvaltningsformer kommer både framsteg och misstag att göras. Det är av stort värde för deltagarna att under resans gång få chans att utbyta erfarenheter med andra som arbetar mot samma mål.

Den 7 oktober 2005 kallade därför Fiskeriverket till ett första gemensamt möte för alla initiativ för att resonera kring och dela varandras erfarenheter från samförvaltning. Samtliga sex initiativ deltog, och det gjorde även berörda myndigheter (se bifogad deltagarlista). Denna rapport förmedlar vad som presenterades ocn diskuterades på mötet.

Under sommaren 1997 provfiskade Sötvattenslaboratoriets miljöenhet 43 sjöarspridda runt om i landet. Provfiskena var i huvudsak utförda inom programmet för den nationella kalkuppföljningen (IKEU) samt inom det nationella miljöövervakningsprogrammet. I många av sjöarna har provfisken utförts under en lång följd av år.

I många av de provfiskade sjöarna noterades tydlig påverkan av försurning. I flera av sjöarna har fiskarter helt försvunnit pga av försurning och i en sjö hade fiskbeståndet helt försvunnit. I flertalet av de kalkade sjöarna observerades ingen försurningspåverkan på fisken. Kalkning i kombination med andra fiskevårds-åtgärder hade dessutom gjort att fiskbestånden i flera sjöar normaliserats under senare år.

I en av de okalkade sjöarna har fiskbeståndet vid tidigare års provfisken uppvisat tydliga försurningsskador. Vid 1997 års provfiske avvek emellertid inte fångsten från vad som var förväntat. Det skulle kunna vara en effekt av minskad deposition av försurande ämnen.

I några av sjöarna, framförallt nordligt belägna, noterades en kraftig nyrekrytering av abborre vid 1997 års provfiske. Nyrekryteringen kommer sannolikt ha effekt på förekomsten av abborre i många norrländska sjöar under flera år framåt. Det är troligt att gynnsamt klimat bidragit till nyrekryteringen. I en avsjöarna har abborrbeståndet ökat av andra orsaker. Årets provfiske visade att en olovlig introduktion inneburit att ett bestånd etablerats och detta kommer sannolikt ha negativa effekter på de ursprungliga arterna i sjön; öring och elritsa.

I en av de kalkade fjällsjöarna noterades en kraftig nyrekrytering av röding men det är oklart vad som är anledningen. I en försurningspåverkad och tidigare fisktom fjällsjö fångades ett fåtal rödingar. Det är emellertid osäkert huruvida rödingarna är inplanterade eller om de kommit till sjön på naturlig väg. I en annan av fjällsjöarna, belägen inom Abisko Nationalpark, kunde det konstateras att rödingbeståndet sannolikt är hårt beskattat av fiske. Åldersanalyser visar att ingen röding äldre än sex år har påträffats vid något provfisketillfälle och att den äldsta rödingen i 1997 års fångst var endast fem år gammal. I en annan av sjöarna har begränsningar av fisket bidragit till att provfiskefångsten vid 1997 års provfiske i högre utsträckning utgjordes av äldre och större individer. I den sjön utgörs fiskbeståndet av öring och inplanterad småspigg.

Sommaren 1998 provfiskade Sötvattenslaboratoriets miljöenhet 39 sjöar spridda runt omi landet. Provfiskena var i huvudsak utförda inom programmet för den nationella kalkuppföljningen (IKEU) samt inom det nationella miljöövervakningsprogrammet. Många avsjöarna har provfiskats under en lång följd av år.

Under 1996 och 1997 har det uppkommit rika årsklasser av abborre i flera norrländska sjöar. Detta har gjort att provfiskefångsterna av abborre har ökat i dessa sjöar. Uppkomsten av de rika årsklasserna kan sannolikt förklaras av ett för abborren gynnsamt klimat. I norra Sverige var augusti 1996 och hela sommaren 1997 varmare än motsvarande perioder under övriga år på 1990-talet.

I en av de okalkade sjöarna har fiskbeståndet vid tidigare års provfisken uppvisat tydliga försurningsskador. Braxen, som är en försurningskänslig art, har emellertid under senare år genomgått en nyrekrytering i sjön, sannolikt till följd av ökade pH värden. Denna tendens gäller inte generellt för de sjöar som provfiskades, utan flera sjöar uppvisade tydliga försurningsskador. I flera av sjöarna har fiskarter helt eller delvis försvunnit pga av försurning. I flertalet av de kalkade sjöarna observerades ingen försurningspåverkan på fisken. Kalkning i kombination med andra fiskevårdsåtgärder hade dessutom gjort att fiskbestånden i flera sjöar normaliserats under senare år.

Bland de sjöar som enligt en vattenkemisk bedömning var försurade visade de nyligen framtagna bedömningsgrunderna för fisk stora avvikelser gentemot förväntade värden. Ingen av dessa sjöar klassificerades som klass l (ingen eller obetydlig avvikelse från förväntade värden) och i 60% klassificerades fångsten som klass 4 (stor avvikelse från förväntade värden) eller högre. Bland de kalkade sjöarna klassificerades 53% som klass1 och de neutrala referenssjöarna klassificerades 47% som klass 1. I knappt 1% av dekalkade sjöarna och de neutrala referenssjö­arna klassificerades fångsten som 4 eller högre.

Utsättningar av fisk har förekommit under lång tid och det kan därför idag vara svårt att utifrån ett provfiske bedöma om de fångade arterna är naturligt förekommande eller ej. Bland de sjöar som provfiskades 1998 var flera av fiskbestånden resultat av både avsiktliga och oavsiktliga nyintroduktioner. I dessa sjöar är sik, röding och mört de arter som på detta sätt har etablerat flest bestånd. Öring och gös är arter som sats ut i många av sjöarna men som endast gett upphov till sporadiska återfångster i provfisken.

Den biologiska kontrollen av vattenrecipienten vid Oskarshamnsverket har efter 1988 bedrivits i enlighet med vad som föreslagits i brev från Naturvårdsverket (SNV) till OKG 1988-12-13 (SNV 82-5377-88) med överenskomna kompletteringar enligt brev från OKG till SNV 1989-03-06. Ett biologiskt kontrollprogram för vattenrecipienten fastställdes av länsstyrelsen i Kalmar 1990-12-27.

Basundersökningar inför lokalisering av ett kärnkraftverk till Simpevarpshalvön inleddes redan 1962 och vissa moment har pågått sedan dess. Vissa av undersökningarna har hela tiden bedrivits parallellt i Simpevarp och i ett referensområde, Kvädöfjärden, nära Valdemarsvik (Figur 1). Det senare området har tidigare benämnts ”Jämförelseområdet”. Verksamheten under 1980-talet tom 1988 presenterades under sommaren 1990 i en serie om tio rapporter med svensk och engelsk sammanfattning (se litteraturlista).

Årsrapporten redovisar översiktligt kontrollverksamheten under 1991 tillsammans med preliminära resultat, främst från de moment som följer långsiktig utveckling hos fisk, bottendjur och algsamhällen.

Den biologiska kontrollen av vattenrecipienten vid Oskarshamnsverket har efter 1988 bedrivits i enlighet med vad som föreslagits i brev från Naturvårdsverket (SNV) till OKG 1988—12—13 (SNV 82—5377—88) med överenskomna kompletteringar enligt brev från OKG till SNV 1989—03—06. Ett biologiskt kontrollprogram för vattenrecipienten fastställdes av länsstyrelsen i Kalmar 1990—12—27.Basundersökningar inför lokalisering av ett kärnkraftverk till Simpevarpshalvön inleddes redan 1962 och vissa moment har pågått sedan dess. Vissa av undersökningarna har hela tiden bedrivits parallellt i Simpevarp och i ett referensområde, Kvädöfjärden, nära Valdemarsvik (Figur 1). Det senare området har tidigare benämnts ”Jämförelseområdet”. Verksamheten under 1980-talet t.o.m. 1988 presenterades under sommaren 1990 i en serie om tio rapporter med svensk och engelsk sammanfattning (selitteraturlista). Årsrapporten redovisar översiktligt kontrollverksamheten under 1992 tillsammans med preliminära resultat, främst från de moment som följerlångsiktig utveckling hos fisk, bottendjur och algsamhällen.

Två system för anrikning och insamling av naturligt zooplankton i kylvattenrecipienter har utvecklats för odling av fiskyngel. Det första bygger på anlockning med undervattensljus och pumpning av organismerna till flytande odlingsenheter. Systemet är automatiskt och drivs av elström från landnätet. Den tekniska tillgängligheten har varit god. Planktonorganismerna har storlekssorteras genom att nätkassar monterats runt lamporna. Vid Oskarshamnsverket har i genomsnitt insamlats 45—565 g zooplankton per lampa och natt. Insamlingssystemet bedöms vara användbart i produktiva områden med måttlig vattenomsättning. Det andra systemet avfiltrerar plankton ur kylvattenströmmen med roterande håvar. Rotationen drivs av vattnets rörelseenergi, och håvarna rengörs kontinuerligt med högtrycksspolning. Det på plankton anrikade vattnet från håvarna pumpas kontinuerligt till ett sorteringsverk, där oönskade storleksfraktioner avlägsnas, varefter vattnet fördelas till odlingsenheterna. Funktionen har prövats vid Forsmarksverket och befunnits vara lovande. I medeltal insamlades 280 g zooplankton per dygn under en period av ca fem veckor. Båda systemen befinner sig i ett tidigt stadium av utveckling och har inte uppnått sin fulla potential. Förbättringar föreslås och diskuteras.

Kustfiskeprojektets målsättning är att ge en sammanfattande beskrivning av fiskresurserna utmed den svenska kusten, hur dessa utnyttjas och av vilka. Arbetet inleddes med Bottniska viken och fortsätter här med med en beskrivning av förhållandena vid Egentliga Östersjöns kuster. Provfisken har gjorts i Stockholms skärgård, vid östra Gotland samt i Blekinge och Skåne, områden där kunskapen om fisksamhällena bedömdes vara bristfällig. Enkätundersökningar har genomförts för Stockholms skärgård, rörande fisket i gränsområdet mellan Östergötland och Småland, östra Gotland samt Skånes sydöstra kust. Enkäterna har vänt sig till olika kategorier fiskande med frågor om fiskevanor, redskapsval och fångst. Statistik från fiskeloggböcker och landningar har utnyttjats för en beskrivning av yrkesfiskets struktur och fångster.

Kustfiskeprojektets resultat visar, att abborre och mört dominerar varmvattensamhället i så gott som alla studerade kustområden från Blekinge till Norrbotten. Höga tätheter av abborre och mört påträffades i Blekingeskärgården, medan tätheterna var låga vid Gotland och Skåne. Höga tätheter av abborre konstaterades även i Stockholms ytterskärgård, där dock andra sötvattenarter var ovanliga. Gers var vanlig i alla områden utom vid Gotland, medan björkna saknades norr om södra Bottenhavet och vid Gotland.

Ett kallvattensamhälle dominerat av torsk och/eller flundra observerades i alla studerade områden i Egentliga Östersjön. Torsken var vanligast vid Gotland, Skåne och Blekinge, medan flundra dominerade i Stockholms skärgård samt i Östergötland och Småland. Sik, nors och hornsimpa, karaktärsarter för Bottniska vikens kallvattensamhälle, var vanligast i norra Egentliga Östersjön. Strömming förekom i alla områden.

Enkätundersökningarna visade att fritidsfisket, liksom i Bottniska viken, svarade för en väsentlig, och i vissa fall dominerande, del av fångsterna av flera arter. En utpräglad dominans för yrkesfiske observerades endast för ålfisket i Östergötland och Småland och för det kustnära torskfisket i Skåne. Jämförs enkätundersökningarna med modern och äldre fångststatistik, indikerar resultatet att en mycket stor del av den minskning som skett av yrkesfiskets fångster har ersatts av fångster i fritidsfiske. En sammanfattande slutsats är dock att de flesta arterna, med undantag av torsk och ål, idag utnyttjas under sin produktionskapacitet.

Det yrkesmässiga kustfisket kan indelas i två huvudsektorer. Den vad gäller utövarna största baseras på nätfiske efter torsk på frivatten från förhållandevis småbåtar (<12 m). Denna sektor svarade 1996 för en tredjedel av Östersjöflottans torsklandningar och kompletterade sitt fiske med fångst av flundra, piggvar och strömming. Den andra sektorn baseras på ålfiske med bottengarn och småryssjor, i första hand på enskilt vatten, ofta kompletterat med fiske efter abborre, gädda, gös, sik och flundra.

Undersökningar gjorda 1994-1997 i ett antal områden i Kalmarsund visade minskande bestånd av främst gädda och abborre samt en låg årsyngelproduktion vid jämförelse med tidigare studier. Observationerna stöddes av rapporter från fiskare och allmänhet och uppfattades så allvarliga, att ett tvåårigt forskningsprojekt beslutades genomföras för att dels dokumentera skadornas karaktär och geografiska utbredning, dels analyserade bakomliggande orsakerna. Projektet, som pågick under 1998-1999, omfattade ett flertal områden efter Kalmarsunds fastlandskust, ett område öster om Öland, samt några referensområden norr om sundet och ett söder därom. Inventerande provfisken och årsyngelundersökningar gjordes för att kartlägga fisksamhällets sammansättning och rekryteringen till de vuxna bestånden. Trålningar genomfördes under abborrens kläckningsperiod för att mäta tätheten av fisklarver samt undersöka deras överlevnad och tillväxt. I samband med detta gjordes insamlingar av djurplankton för att kartlägga larvernas födounderlag. Fält- och laboratorieexperiment genomfördes för att studera romutveckling, kläckning och larvöverlevnad hos gädda och abborre. Som stöd vid tolkningarna av resultaten inhämtades vattenkemiska data från den samordnade kustvattenkontrollen i Kalmar län.

Tätheten av främst vuxen abborre men även gädda var mycket låg i områ­det mellan Emån och Revsudden i sundets mitt och andelen gamla fiskar var stor. Även längre ner mot länsgränsen fanns tecken på att bestånden var negativt påverkade. På lokalen vid östra Öland var tätheterna likaså mycket låga. Inventeringen av årsyngel gav en ännu mer negativ bild. Bara ett fåtal yngel av abborre och gädda fångades i hela Kalmarsundsområdet. Även yngel av karpfiskar,strömming och stubbar förekom i lågatätheter. Något påverkade alltså fiskrekryteringen så negativt, att även de vuxna bestånden av flertalet arter reducerats. Det strandnära yngel- och småfisksamhället dominerades av spiggar, vilka förekom i högre tätheter än i referensområdena. Resultaten från de lokaler som besökts vid upprepade tillfällen visade att skadorna förvärrats med tiden.

Vattenkemiska data visade, att högsalt- eller ammoniumhalt knappast kunde vara en tänkbar förklaring till den uteblivna rekryteringen. Ammoniumhalterna når inte skadliga nivåer i rekryteringsområdena, och salthalten har minskat i stället för ökat i kustområdet under de senaste 10 åren. Såväl fält- som laboratorieexperimenten gav resultat som talar emot en toxisk påverkan på föräldrafiskar eller ägg och larver. Befruktningsgrad, kläckning och larvöverlevnad vartill synes normala. Undersökning av snäckor från de områden där kläckningsförsök och rekryteringsstudier genomfördes, visade att det åtminstone detta år inte förekom larver eller cerkarier ögonsugmasken Diplostomum sp. under den känsliga period då fisklarver kan dödas av parasitangrepp. Eutrofiering har förts fram som en tänkbar orsak till den sviktande fiskrekryteringen. Närsaltsdata visar att området är övergött, och en förändrad kvä­ve/fosforkvot antyder att primärproduktionen blivit alltmer kvävebegränsad under produktionsperioden senare år.

Eutrofieringen yttrar sig som en ökning av primärproduktionen. Halterna klorofyll-a har tenderat att öka i de kustnära vattnen och bedöms som höga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och Hav (1999). Under de senaste 4-5 åren har halterna emellertid sjunkit, vilket kan kopplas till ökat siktdjup. Utvecklingen indikerar att en större del av primärproduktionen under senare år sker i det bentiska växtsamhället. Denna utveckling ses inte i referensområdena. Även om en rik bottenvegetation normalt är positivt för fisk, kan alltför kraftig algpåväxt ha flera negativa effekter, t ex att leksubstraten försämras. En förskjutning av produktionen från pelagiska mikroalger till det bentiska systemet kan också innebära att fiskens födotillgång påverkas. Analyserna av zooplanktonproven visade tydliga avvikelser jämfört med referensmaterialen, såväl vad avser artsammansättning som täthet, och indikerar att födounderlaget försämrats för pelagiska fisklarver, t ex abborre, strömming och stubbar.

Utsläppen från Mönsterås Bruk har också ansetts utgöra en möjlig förklaring. Om skadorna på fisk beror på eutrofiering, kan effekterna av brukets utsläpp ses som ett bidrag bland andra till den antropogena belastningen i området. Risken för att toxiska eller hormonellt stö­rande ämnen i avloppsvattnet påverkat fisken måste enligt resultaten från fält och laboratorieexperimenten bedömas vara liten.

Kalmarsund hyser landets tätaste skarvkolonier. Teoretiska beräkningar, baserat på uppskattningar av skarvbeståndets storlek, visar att dess konsumtion skulle kunna uppgå till den totala produktionen av stationär fisk i området vilket kan vara en viktig förklaring till de minskande tätheterna. Det finns dock observationer som talar mot skarven som den enda bakomliggande faktorn. Årsyngel utnyttjas normalt inte som föda av skarvarna, och rekryteringen försämrades inte bara för de stationära arterna abborre och gädda, utan även för stubbar och sillar vars vuxna bestånd inte påverkas lika starkt av skarv. Modellsimuleringar visar dock, att i dagens situation kan skarvpredationen effektivt motverka att bestånden återhämtar sig när, förhoppningsvis, rekryteringen åter börjar bli normal.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen.

Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten.

I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med detta år avser publicera årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”. Resultaten från Forsmark, Oskarshamn och Ringhals presenteras i årets rapport. Beroende på att Vattendomstolens slutbehandling av Barsebäcksverket pågick under 1993 förelåg vissa oklarheter i kontrollprogrammets form och genomförande. Från och med innevarande år genomför dock Kustlaboratoriet kontroll enligt ett fastställt program, och vid nästa års rapportering kan resultaten från samtliga kärnkraftverk presenteras.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen. Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten. I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen.

Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten.

I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna. Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen. Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten. I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Under 1997 publicerades sådana rapporter från undersökningarna vid Forsmarks och Oskarshamnsverken. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie”Kustrapport”.

Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken. Årsrapport för 1997

Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1997 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program. Med anledning av observationer i bl a kontrollprogrammen har under året även genomförts vissa specialundersökningar vid Forsmarks, Barsebäcks och Oskarshamns kraftverk.

Forsmark

I likhet med tidigare år genomgick bottenfaunan i Biotestsjön kraftiga svängningar. Glattmaskar och fjädermygglarver försvann i stort sett vid årets slut efter en period med mycket höga tätheter. Tätheten av fisk varierar också i Biotestsjön, även om fluktationerna är mindre dramatiska. Efter en svacka under 1990-talets mitt har beståndet av mört åter ökat. Fångsten av abborre har nästan kontinuerligtökat från 1980 till 1993, följt av en tillbakagång som fortsatte 1997. Sannolikt bidrar den svaga rekryteringen 1995 till resultatet. Bottenfaunan utanför Biotestsjönhar tidigare samvarierat i täthet med referensområdet i Finbo. Under 1997 avviker dock stationen i Forsmark med minskande biomassa bottendjur medan den fortsatt stiger i Finbo. Provfiskena gav höga fångster av abborre och särskilt mört i skärgården. Totalfångsterna var de högsta som uppmätts sedan programmet startade 1983. Årsklasserna av abborre 1994 och 1995 var jämförelsevis starka i Forsmarksområdet vilket vid sidan av den varma sommaren kan bidra till att förklara de höga fångsterna. Tätheten av årsyngel var relativt låg 1997, men den synnerligt goda tillväxten antyder att årsklassen ändå kan bli stark. Ingen torsk fångades under 1997, vilket visar att det fortfarande saknas rekrytering till Ålandshav och Bottenhavet. Tätheten av sik fortsatte att minska och har legat på låg nivå sedan 1992.

Oskarshamn

Fångsterna av abborre i Hamnefjärden har legat på hög nivå under 1990-talet. Bilden kvarstod under sommarprovfisket, medan vårundersökningen gav vikande fångster. De höga fångsterna är anmärkningsvärda mot bakgrund av den höga temperaturen, över 30°C under provfisket i augusti. Fångsten av gulål låg kvar på en hög nivå under 1997. Beståndet domineras sannolikt fortfarande av ålar som sattes in under 1980-talet. Abborr-rekryteringen i Hamnefjärden var mycket svag 1997, och den nedgång som noterades efter 1993 har alltså accentuerats. I området utanför Hamnefjärden gav provfiskena mycket goda fångster av abborre, medan tätheten av mört tycks minska efter 1994. Mönstret överensstämmer väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Årsklassanalysen på abborre visade en ovanligt hög andel ettåriga fiskar i 1997 årsprov, vilket torde bero på att tillväxten varit osedvanligt snabb. En generellt god tillväxt hos abborre i Simpevarp antyder positiva effekter av kölvattnet även utanför Hamnefjärden. Åldersfördelningen indikerar inga markanta variationer i årsklasstyrka hos abborre under senare år. Fångsterna av strömming vid Simpevarp minskade för tredje året i följd. Den tidigare visade anlockningseffekten kvarstod dock. En art som varierat kraftigt är rötsimpan, som minskat till låga tätheter efter 1991-92. Fångsterna av torsk fortsätter att spegla den i stort sett uteblivna rekryteringen sedan 1980-talets mitt. Bottenfaunan i Simpevarpsområdet har under i stort sett hela undersökningsperioden sedan 1962 samvarierat väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Resultaten 1997 avvek inte från detta mönster. Antalet arter tenderar att öka, medan individtätheterna fluktuerar över tiden. Jämfört med föregående år hade blåmusslor och snäckor minskat i proven.

Barsebäck

Provfiskena med småryssjor visade som tidigare år att gulålen anlockas till utsläppet. Fångsterna på övriga stationer har i flera fall varierat kraftigt, vilket kvarstod 1997. Generellt sett finns en tendens att fångsterna ökat något under 1990-talet, men denna bild kan inte bara vara beroende av tätheten utan även av att temperaturen varit hög. Tånglaken har tidigare varit vanlig i fångsterna. Under de senaste två-tre åren har den dock minskat i förekomst och låg 1997 på en mycket låg nivå på samtliga stationer. Fångsterna av torsk, mest ung fisk, har återhämtat sig något från 1980-talets låga värden. Ingen större förändring noterades dock 1997. Generellt visar provfisket att utsläppsområdet inte avviker från de övriga stationerna. Förekomsten av små-ål i silstationen kontrolleras årligen för att fastställa kompensationsbehovet. Knappt 200 kg småål fångades. Då skador på ål tidigare överkompenserats, ansågs ytterligare utsättningar av ålyngel inte vara motiverade under 1997.

Ringhals

Fångsterna av gulål i ryssjefisket har varierat kraftigt i recipientområdet, medan övriga områden legat på en betydligt lägre och mer stabil nivå. Resultaten 1997 visade som tidigare en tydlig anlockningseffekt. Stensnultra och skärsnultra är strandlevande fiskar som trivs i varmt vatten. Trots detta visas ingen anlockningseffekt. Den art som tydligast visar anlockningseffekter är strandkrabban. Den nedgång i täthet hos denna art som indikerades 1996 efter höga fångster 1994-1995 fortsatte 1997. Kallvattenarterna, representerade av rötsimpa, oxsimpa, femtömmad skärlånga, tånglake och torsk, visade alla tydliga skyendereaktioner med låga fångster i närområdet. Oxsimpan har liksom tånglaken minskat i täthet under en följd av år, vilket fortsatte även 1997. Fångsterna av ung torsk var låga 1997, vilket indikerar att rekryteringen till kustområdet fortsätter att vara svag.

Särskilda undersökningar

Temperatureffekter på fiskars könsorgan har studerats vid kraftverken i Forsmark, Oskarshamn och Barsebäck. Abborre, gädda, mört, gers, björkna och tjockläppad multe har undersökts. Tecken på resorbtion av ägg under olika stadier avutveckling har noterats för samtliga arter. Allvarlig påverkan som kan kopplas till hög temperatur har visats för abborre, gädda och mört. Gersen och förmodligen även den tjockläppade multen påverkas lite, medan björknan, som är portionslekare, reagerar med en ökad äggproduktion. Skadorna hos abborre och mört var i vissa fall så allvarliga, att fiskens fortplantning helt slagits ut. I många fall observerades massförekomst av en mikrosporidie, en parasit som förökar sig inne i äggen, hos fiskar med fortplantningsskada. Parasiten förekom vanligt hos mört och i ett fåtal fall hos gädda, medan den saknades hos abborre. Effekterna på fortplantningen kan alltså inte enbart härledas till angrepp av parasiter.

Basundersökningar och kontroll av Oskarshamnsverkets påverkan på miljön har pågått sedan 1962. Undersökningarna var till en början brett upplagda, men kom efterhand att inrikta sig främst på påverkan på fiskbestånd och bottenfauna. Förekomsten av abborre har följt en ökande trend, såväl i kraftverkets närhet som i referensområdet i Kvädöfjärden. Mörten har ökat signifikant i referensområdet. Den förhöjda vattentemperaturen i kraftverkets närhet har medfört en anlockning av varmvattengynnade arter som abborre, mört och björkna och har visats ha en starkt positiv effekt på tillväxten hos dessa. Under senare år framträder tydliga indikationer på en snabbare tillväxt hos abborre även i mera måttligt påverkade områden i den omgivande skärgården. Likaså indikerar resultaten att anlockningen av karpfiskar till utsläppsområdet leder till minskad förekomst i den omgivande skärgården. Någon sådan effekt har inte observerats för abborren. Fångsterna av gulål i Hamnefjärden har ökat kraftigt under senare år, främst p g a ett lyckat resultat av utsättningar under 1980-talet.

Fångstutvecklingen för strömming avviker från utvecklingen i Östersjön som helhet och tyder på en fortsatt omfattande anlockning under vinterhalvåret. Tillkomsten av den tredje reaktorn, i kombination med generellt höga vattentemperaturer, har medfört att strömmingen uppehållit sig på större djup än tidigare. Storskaliga beståndsfluktuationer samt starkare koncentration till utsläppsområdet har medfört markanta ökningar för ett flertal arter efter 1980-talets mitt. Förekomsten av torsk har dock minskat drastiskt till följd av en tillbakagång för hela östersjobeståndet.

Temperaturhöjningen i recipienten har inte medfört någon anmärkningsvärd höjning av sjukdomsfrekvensen hos fisk. En parasit i ålens simblåsa, Anguillicola crassus, etablerades snabbt i närområdet i slutet av 1980-talet, men även om de höga temperaturerna gynnat dess utveckling har den på senare år också blivit vanlig i andra kustområden. Störningar på könsorganen har under senare år varit vanliga hos flera fiskarter. Problemet har främst studerats hos abborre och mört och symptomen ses som en effekt av att onormalt höga temperaturer under större delen av året leder till störningar på de processer som styr äggutvecklingen hos honan.

Fångsterna i det yrkesmässiga ålfisket i kraftverkets närhet har uppvisat små förändringar sedan 1970-talet. Skillnader mellan enskilda år var dock stora. Några effekter av driften på fångstens storlek har inte kunnat påvisas.

Bottenfaunasamhällena i Simpevarp och Kvädöfjärden har utvecklats likartat under en lång följd av år. Under 1990-talet inträffade dock en utarmning av samhället på den djupare lokalen vid Simpevarp, sannolikt till följd av att ökad näringstillförsel via kylvattenströmmen medfört syrebrist i sedimentet.

Algsamhällena på hårda bottnar har studerats genom dykningar sedan 1989. Områdets tångtälten tillhör de rikaste i Kalmar län och har också stor utbredning i djupled. Under senare år har dock en försämring inträffat till följd av betning av ett kräftdjur, tånggråsuggan. En motsvarande uttunning av tångbältet har konstaterats på många andra platser i länet.

Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1999 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program.

Forsmark

Liksom tidigare varierade bottenfaunan i Biotestsjön kraftigt under året. Faunan dominerades av tusensnäckor, medan det var ont om kräftdjur och Östersjömusslor. Totala individtätheter och biomassor var jämförelsevis höga, speciellt under början av året.

I fiskena har fångsterna av mört ökat under senare delen av 1990-talet, men var under 1998 och 1999 något lägre än 1997. Mörten rekryteras inte inne i Biotestsjön utan vandrar in genom fiskgallren som små. Fångsten av abborre, som ökade 1998, minskade återigen 1999 med avseende på antal. Tillväxten hos abborrarna var däremot mycket god och den totala vikten hos abborrarna var högre än vid något tidigare fiske.

Bottenfaunan på utsidan Biotestsjön ökade i individantal och biomassor på den medeldjupa stationen (16 m vid Länsman) och biomassorna var 1999 de högst uppmätta sedan provtagningarna startade. En liknande ökning i biomassor skedde under 1990-talet även i referensområdet i Finbofjärden.

I fiskena efter varmvattenarter ökade fångsterna av abborre kraftigt 1999 både i Forsmarks och i referensområdet i Finbofjärden. Även åldersfördelningen i fångsterna 1999 var likartade med ett stort inslag av tvååriga abborrar, men i referensområdet fanns dessutom ett stort inslag av femåriga abborrar födda 1994.Årsklassen var tidigare också stark i Forsmarksområdet, men äldre fiskar verkar försvinna härifrån, medan abborrarna blir ganska gamla i Finbofjärden.

Vid fiskena efter kallvattenarter fanns i fångsterna 1999 ingen torsk varken i Forsmarks- eller Gräsöområdet och fångsterna av sik och hornsimpor var små.

Produktionen av årsyngel i skärgården var relativt liten och tillväxten hos abborryngel var medelgod. Även i Biotestsjön var tätheten av abborryngel nå­got lägre än normalt, medan däremot tillväxten hos dessa var den hittills högst uppmätta, vilket torde bero framförallt på höga och för yngeltillväxten optimala temperaturer under sensommar och höst.

Vid kontrollen av skador på könsorganen hos abborre i F3:s kanal hade totalt 5% av abborrarna synliga skador på könsorganen 1999, jämfört med 0% 1998 och 20% 1997.

Oskarshamn

Fångsterna av abborre och mört i provfiskena i Hamnefjärden har varit höga sedan slutet av 1980-talet. Fångsterna av abborre under sommaren minskade mellan 1998 och 1999. För abborre i vårfisket och för mörten var registrerades små förändringar och båda arterna låg kvar på en relativt hög nivå. Ålfångsterna minskade något för tredje året i rad och det är sannolikt att effekten av utsättningar i slutet av 1980-talet avklingar.

Resultatet av abborrens lek i Hamnefjärden har varit svagt efter 1993 och förbättrades inte märkbart under 1999. Andelen stora abborrhonor (>30 cm) medför ögat synliga skador på könsorganen uppgick till 6% i augusti i Hamnefjärden. I Kvädöfjärden påträffades inga skador vid kontroll i oktober. Hos mörten var skadefrekvensen för alla kontrollerade mörthonor 11% i Hamnefjärden och 3% i Kvädöfjärden. Förekomsten av simblåseparasiten Anguillicola crassus hos ål har under senare år varierat mellan 50 och 60% med en svagt vikande tendens. 52% av ålarna var infesterade 1999. Frekvensen av yttre sjukdomssymptom var liten till måttlig och dominerades av hudsår.

Abborrfångsterna i den omgivande skärgården och i referensområdet i Kvädöfjärden ökade generellt genom fortsatt rekrytering av abborrar födda 1996 i båda områdena och av abborrar födda 1997 i Kvädöfjärden. Mörten ökade nå­got vid Simpevarp, men trenden där har varit vikande under den senaste tioårsperioden. Mörtfångsterna i Kvädöfjärden har varit små efter 1994 och förändrades i ringa omfattning 1999. Sjukdomsfrekvensen är i allmänhet mycket låg i fångsterna under sommarfisket och var så även 1999. Strömming dominerar fisket efter kallvattenarter under våren och fångsterna låg på en stabil nivå 1996-1999, efter att ha minskat markant i mitten av 1990-talet. De låg dock fortfarande högre än under perioden före 1984. Torsk och rötsimpa förekom rikligt framtill början respektive mitten av 1990-talet, men har därefter fångats mycket sparsamt.

Mjukbottenfaunan på transportbottnar i Simpevarp och Kvädöfjärden har ett välutvecklat djursamhälle med dominans för blåmussla och Östersjömussla. Faunan har utvecklats positivt från mitten av 1970-talet, såväl avseende individ- som artrikedom. På de djupare lokalerna i båda områdena har indikationer på syrgasbrist i sedimenten förekommit under flera år på 1990-talet och abundansen har varit relativt låg under hela 1990-talet. Tidigare starka bestånd av vitmärla har försvunnit och dominansen har övertagits av Östersjömussla. De hårda bottnarnas algsamhällen vid Simpevarp tillhör de rikaste i Kalmar län. Betning skadade blåstångsbältena i mitten av 1990-talet, men därefter har en återhämtning skett och sammanhängande bälten fanns 1999 på 14 av 15 provtagningspunkter.

Barsebäck

Provfisken med ålryssjor gav små fångster av gulål i april på alla lokaler, även om en viss uppgång noterades för lokalerna närmast kraftverket. Ålfångsterna i augusti ökade för alla fem lokalerna, på lokalen närmast kylvattenutsläppet till en rekordhög nivå. För tånglaken finns en allmänt vikande trend under 1990-talet och fångsterna var fortsatt små 1999. Fångsterna av torsk har varit större under 1990-talet än under föregående decennium. Rekordstora torskfångster erhölls för två lokaler i april 1999 och fångsterna på de övriga var oförändrat höga. Ett högsta värde noterades även för en lokal i augusti. För övriga lokaler noterades en tillbakagång från 1998, men nivån var fortsatt hög. Förändringarna för skrubbskädda mellan 1998 och 1999 var små. Denna art har under senare år förekommit sparsamt på våren, då fångsterna domineras av vuxen fisk. Ungfisk har dominerat i augustifisket och har förekommit förhållandevis rikligt från 1995 och framåt. Den mängd småål som följer med kylvattnet in i silstationerna beräknades 1998 uppgå till ca 40 kg. Små mängder glasål förekom under februari och mars. Några kompensationsutsättningar till följd av utslagningen genomfördes ej på grund av tidigare överkompensation.

Ringhals

En anlockning av gulål till utsläppsområdet har visats genom provfisken medålryssjor i april och augusti. Fångsterna har varit små under senare år, både i utsläppsområdet och i referensområdet i Vendelsöfjorden. En relativt stor ökning noterades dock för fångsten i utsläppsområdet i augusti 1999. Skärsnultra fångas främst i utsläppsområdet, där fångsterna minskat efter en uppgång i början av 1990-talet till nivåer som är jämförbara med perioden dessförinnan. Minskande fångster har även registrerats för stensnultra under 1990-talets senare del. Denna art har varit vanligast i referensområdet. Förändringarna mellan 1998 och 1999 var dock genomgående positiva. Den mest utpräglade anlockningen till kylvattnet har observerats för strandkrabban. Fångsterna ökade markant nära utsläppet i augusti 1999, medan förändringar i övrigt var små.

Arter som föredrar kallare vatten har visats sky det varma kylvattnet. Effekten har varit tydligast för rötsimpa och tånglake. Generellt vikande utveckling har påvisats hos oxsimpa och tånglake under 1990-talet och fångsterna har under senare år stabiliserats på en låg nivå. Aprilfångsterna av oxsimpa i Vendelsö-fjorden steg dock markant i april 1999. Fångsterna av rötsimpa har varit relativt stabila under 1990-talet och har genomgående varit störst i referensområ­det i april. En kraftig tillbakagång registrerades dock mellan 1998 och 1999. En ökning noterades för femtömmad skärlånga, som under senare år främst fångats vid utsläppet under våren. Förekomsten av torsk i ryssjorna påverkas främstav artens rekryteringsframgång. Stora fångster i augusti 1998 dominerades av torskar födda 1997 och 1998 och följdes aven motsvarande uppgång i vårfisket 1999, främst representerad av den senare årsklassen. Fångsterna i augusti detta år var dock små, i synnerhet i utsläppsområdet. Torskägg och torsklarver har förekommit rikligare i intagskanalen under flera år på 1990-talet än tidigare. Detsamma gäller för ägg och larver av plattfiskar, vars förekomst dock steg redan i slutet av 1980-talet. Tätheten av ägg och larver av torsk var dock låg 1999. Plattfiskägg och larver av plattfiskar förekom med måttliga mängder. Larver av rötsimpa och tejstefisk förekommer under vintern och har ökat sin förekomst under senare år. Glasålar förekom sparsamt under stora delar av 1980- och 1990-talen, med undantag för perioder med högre täthet 1981-1983 och 1992-1995.

Försök med odling av fiskyngel från larvstadiet till en för utsättningar ändamålsenlig storlek har genomförts i kylvattenrecipienterna för kraftverken i Oskarshamn och Forsmark. Abborre (Percafluviatilis) och gös (Stizostedium lucioperca) har använts som modellarter. Ett odlingssystem med flytande täta odlingskassar har utvecklats, och den enda födokällan har varit naturligt zooplankton, som insamlats med för ändamålet utvecklade anrikningssystem. Ljusets betydelse för tillväxt och överlevnad har studerats. Belysning av odlingskassama under hela dygnet har visat sig gynna tillväxten. Vidare har yngeltäthetens betydelse i relation till födotillgången undersökts. Abborre har odlats i höga tätheter med upp till 82% överlevnad och god tillväxt. Vid odlingförsök i Forsmark producerades som bäst i en enhet besatt med 25 000 abborrlarver ca 7 000 yngel med en längd av ca 3 cm; överlevnaden var alltså 28%. Gösyngel har odlats vid Oskarshamnsverket. Det sista försöksåret producerades diygt 2 000 yngel. Kannibalism har orsakat betydande mortalitet; överlevnaden var som bäst 12%. Kannibalismens orsaker diskuteras och förslag till förebyggande åtgärder framföres.

Fiskeriverkets utredningskontor i Luleå och Härnösand samt kustlaboratoriet i Öregrund har utfört en kartering av kustfisket i Bottniska viken. Fyra områden har studerats under 1991, Gräsö, Hornslandet, Holmön och Råneå skärgård. Områdenas omfattning och lägen framgår av figur 1. Undersökningen ingår som en del i Kustfiskeprojektet och har genomförts i form av en enkätundersökning. Syftet har varit att få en bild av fisket i respektive område; i vilken utsträckning fiske bedrivs, med vilka redskap det fiskas, hur stort fångstuttaget är samt fördelningen mellan fritids- och yrkesfiske. Framförallt har fritidsfisket belysts, eftersom omfattningen och strukturen av detta fiske varit dåligt känd.

The distribution of young pelagic fish in autumn was studied by hydroacoustic techniques in two coastal areas in the SW Bothnian Sea, one exposed to cooling water from a nuclear power plant and the second a reference area free from local disturbance. Generally, herring young-of-the-year dominated among pelagic fish and often constituted over 80% of the total numbers of fish counted. Young herring were concentrated to certain parts of the studied archipelagos, predominantly to the more shallow waters and to the outer parts of the small inlets commonly occurring in these coastal areas. When comparing the results of subsequent visits in the different study areas, it was evident that the estimated densities often varied markedly between days, although the distributionpatterns did not change. This was interpreted as an effect of migrations in and out of waters too shallow to be monitored by echosounder techniques. In September young herring evidently still depends upon an access to sheltered and very shallow habitats. Abundances of herring fry were higher in the cooling water exposed area compared to the reference, supporting earlier observations on positive temperature effects on fishrecruitment at this nuclear power plant.

Svenskt havsfiske utnyttjar de levande resurserna (fisk,skaldjur) i framför allt den svenska fiskezonen, och i så gott som hela Kattegatt och Skagerack. Dessutom gesfisket, efter förhandlingar och bytesaffärer, vissa möjligheter att utnyttja andra staters fiskezoner, framförallt i Östersjön och Nordsjön. Många av de ekonomiskt viktiga fiskslagen vandrar över stora områden och är inte bundna av gränserna för nationella fiskezoner. Det krävs därför ett fungerande internationellt samarbete för att kunna uppskatta deras storlek. Detta samarbete sker inom Internationella havsforskningsrådet (ICES) med deltagande av biologer från alla kuststater runt Östersjön, Nordsjön och NE Atlanten. ICES står för den biologiska rådgivningen angående fiskbeståndens skötsel och har som avnämare enskilda medlemsstater, fiskerikommissioner och andra sammanslutningar som har ansvar för skötseln av de levande resurserna i havet.

Ett nytt index för bedömning av ekologisk status med hjälp av fisk i rinnande vatten har utvecklats. VIX (VattendragsIndeX) kräver standardiserat elfiske. Omgivningsvariabler som också behövs är avrinningsområdesstorlek, andel sjö i avrinningsområdet, minsta avstånd till närmaste sjö uppströms eller nedströms, höjd över havet, lutning, medeltemperatur för helår respektive juli, vattendragets bredd och provtagen area. Dessutom används bedömning av ursprunglig populationstyp av öring (strömlevande, sjövandrande eller havsvandrande) för att kunna anpassa indexet utefter detta.

Potentiella indikatorer som testades var de som ingick de gamla bedömningsgrunderna (FIX), europeiskt fiskindex (EFI) och dessutom sex indikatorer som testats vid utveckling av en bedömningsmodell för laxfisk i kustvattendrag (HÖL). De sex indikatorer som till slut kvarstod i indexet för bedömning av generell påverkan var sammanlagd täthet av öring och lax, andel toleranta individer, andel lithofila individer, andel toleranta arter, andel intoleranta arter och andel laxfiskarter som reproducerar sig. Separata sidoindex kunde också räknas ut för att tydligare påvisa olika typer av påverkan, det vill säga surhet, övergödning, morfologisk och hydrologisk påverkan. Där ingick bland andra en sjunde indikator, Simpsons diversitet, för hydrologisk påverkan.

Fokus var inställt på att kunna finna en så tydlig separation som möjligt av påverkade lokaler (klass 3, 4, 5; måttlig, otillfredsställande respektive dålig) och opåverkade lokaler (klass 1 och 2; hög respektive god). Det färdiga indexet VIX kunde klassa 66 % av lokalerna korrekt till påverkad/opåverkad i det dataset som användes i indexutvecklingen. Då indexet tillämpades på ett oberoende dataset var andelen korrekt klassade lokaler 73 %.Indexet kan påvisa generell påverkan, surhet, övergödning och med sidoindex även morfologisk och hydrologisk påverkan. Däremot saknas i indexet fortfarande ett tydligt påvisande av påverkan på konnektivitet för fisk i vattendrag.

Denna rapport beskriver metod och resultat för identifiering av optimala övervakningsstationer för tidigt upptäckt av marina invasiva främmande arter samt uppföljning av dess spridningsmönster. Metoden är baserad på beräkning av en samlad invasionsrisk för 34 målarter som analyseras individuellt och samlade i relevanta ekologiska grupperingar som till exempel sötvattenstoleranta arter, marina arter eller bentiska arter. I analysen ingår tre faktorer:

• Geografisk fördelning av lämpliga habitat beräknat med hjälp av utbredningsmodeller för varje art.

• Artspecifik riskbedömning.

• Introduktionsrisk i samband med fartygstrafik och vattenströmmar. 

Resultatet pekar på två separata spridningsmönster för invasiva arter till marina miljöer i Sverige; spridning av marina arter längs nordeuropeiska kustvatten och spridning av sötvattenstoleranta arter via den europeiska kontinenten. Dessa två spridningsvägar analyserades separat och resultaten stöder en jämn fördelning av övervakningsstationer längs den svenska kusten mellan Strömstad och Gävle, med fokus på de områden som pekas ut av de marina modellerna på västkusten och de områden som pekas ut av sötvattensmodellerna på östkusten. De mest lämpliga övervakningsplatserna är hamnområden.

Det är välkänt att vattendragens strandmiljöer har en grundläggande betydelse för strömvattenekosystemens funktion och produktion. Skyddet av vattendragen och strandmiljöerna har dock länge varit eftersatt och istället har dessa miljöer varit utsatta för en omfattande påverkan. I skogslandskapet har främst skogsavverkningar, hyggesbehandlingar och anläggningen av skogsbilvägar påverkat de mindre vattendragens funktion och produktion. I jordbrukslandskapet har vattendragen påverkats kraftigt av elimineringen av våtmarker och det intensiva åkerbruket.

I båda landskapstyperna har påverkan medfört förändringar i vattendragens avrinning, temperaturregim, tillförsel av organiskt material, sediment och näringsämnen. Detta har i allmänhet resulterat i en reduktion av strandmiljöernas och vattendragens biologiska produktion och mångfald. Särskilt laxfiskar som öring, harr och lax har påverkats negativt av markanvändningen inom vattendragens avrinningsområden. Flera studier har visat att frekventa och höga sedimenttransporter påverkar tillgången på lämpliga lekbottnar och utkläckningen av yngel, och att även höga vattentemperaturer sommartid och låga vintertid kan försämra fiskens överlevnad. Dessutom har en minskad förekomst av död ved i vattendragen medfört en ökad erosion i vattenfåran och en förlust av vinterståndplatser, vilket ytterligare har försämrat fiskens överlevnadsmöjligheter.

Flera undersökningar har dock visat att skogs- och jordbrukets påverkan på strömvattenekosystemen kan begränsas genom avsättning av skyddszoner längs vattendragen. Skyddszonerna verkar exempelvis dämpande på avrinningsökningen och utjämnar flödestopparna. De begränsar också erosionen i vattenfåran, samt uttransporten av sedimentmaterial och näringsämnen från fastmarken till vattendragen. Enligt genomförda studier kan skyddszonerna reducera avrinningsvattnets halt av sedimentpartiklar med 23-97%. Upptaget av kväve och fosfor har varierat mellan 24 och 94%, respektive 6 och 96%. När skyddszonerna har varit bredare än 10 m har upptaget av näringsämnen i regel varit högre än 50% Upptaget av nä­ringsämnen har i allmänhet ökat med vegetationszonens bredd. Den allmänna rekommendationen är därför att skyddszonerna skall vara minst 15 m breda och ha en flerskiktad vegetation för att effektivt begränsa påverkan på vattendragens vattenkvalitet. Andra faktorer som påverkar skyddszonernas effektivitet som sediment- och näringsfilter är markens lutning, jordartstypen samt avrinningens storlek och intensitet.

Undersökningarna har också visat att skyddszonerna skall vara minst 20 m breda och ha minst 60% av den urpsrungliga krontäckningen kvar för att undvika förändringar i vattendragens vattentemperatur efter avverkning. En omfattande forskning beträffande nedfallet av död ved har dessutom visat att skyddszonerna vid mindre vattendragskall vara minst 20-30 m breda för att bibehålla en oförändrad tillförsel av död ved tillvattendragen. Även bevarandet av vattendragens biologiska produktion och mångfald beträffande fisk och bottenfauna kräver minst 20-30 m breda skyddszoner. Bredare zoner är främst aktuella vid större vattendrag och sjöar samt vattendrag där lokala förhållanden som t ex brant lutning och erosionsbenägna jordar kräver bredare skyddszoner.

För att erhålla en fullgod anpassning av skyddszonernas utformning till lokala förhållanden är det nödvändigt att klassificera vattendragen och strandmiljöerna med avseende på vattendragstyp respektive vegetationstyp, biologiska värden, påverkansgrad, marklutning, och erosionskänslighet. Under senare tid har hierarkiska klassificeringssystem baserade på geomorfologiska-hydrologiskaprocesser utvecklats och även anpassats för att klassificera vattendragen med avseende på behovet av skyddszoner. De hierarkiska klassificeringssystemen har fördelen att de kopplar klassificeringen av vattendragen i stor regional skala med klassificeringen av enskilda biotoper och bottenstrukturer. Klassificeringen utgår från en uppdelning av vattendragen i fem rumsliga klassificeringsnivåer; vattendrag (avrinningsområde), större vattendragsavsnitt, mindre vattendragssträckor, habitat (höljor/forsar) och mikrohabitat (bottenstrukturer).

Skyddszonerna gör vanligtvis störst nytta om de avsätts längs de mindre vattendragen högt upp i avrinningsområdet där huvuddelen av avrinningsbildningen sker. I en delfall kan det dessutom vara nödvändigt att avsätta skyddszoner längs temporära vattendrag och andra områden av betydelse för avrinningsbildningen. Skyddszonerna bör vara sammanhängande och avsättas på båda sidor om vattendragen. Vid utformningen bör man eftersträva multifunktionella skyddszoner med en flerskiktad vegetation med örter, buskar och träd. Viktiga funktioner som skyddszonerna skall uppfylla är erosionsbegränsning, sedimentupptag, upptag av nä­ringsämnen, utjämning av flöden, reglering av ljusinflödet till vattendragen, utjämning av vattentemperaturen och tillförseln av organiskt material som löv och död ved. Bredden på skyddszonerna är beroende av vattendragens storlek, vattendragstyp och skyddsvärden och strandmiljöernas mark- och vegetationsförhållanden. För att bestämma skyddszonsbredden rekommenderas att man först bestämmer minsta acceptabla skyddszonsbredd för varje eftersträvad skyddszonsfunktion och skyddsklass, och sedan utvidgar zonerna när vattendragstypen och mark och vegetationsförhållandena kräver detta, t ex vid erosionsbenägna jordar och brantmarklutning. Vid avgränsningen av skyddszonerna har man vanligtvis utgått från vattendragens högvattensnivåer, men även vattendragens medelnivåer har använts som utgångspunkt.

Riktlinjer för skyddszonernas utformning har i varierande omfattning varit baserade vattendragens skyddsvärden, olika vatten- och miljökvalitetsmål, samt skyddszonernas förmåga att reducera påverkan ur olika aspekter, t ex skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen som kväve och fosfor, förmågan att begränsa temperaturför­ändringar och skyddszonernas betydelse för vattendragens tillförsel av död ved. Riktlinjerna har också tagit hänsyn till vattendragens storlek, vattendragstyp, fiskförekomst och marklutning. I en del fall har riktlinjerna förordat en uppdelning i en inre helt orörd skyddszon närmast vattendragen och en yttre skötselzon med särskilda regler för avverkning. De anvisade skyddszonsbredderna har i regel varierat från 5 m upp 50 m för mindre till medelstora vattendrag beroende på markanvändning, vattendragstyp och skyddsvärde. I vissa fall har ännu bredare skyddszoner anvisats. Speciellt gäller detta större vattendrag och sjöar där anvisade skyddszoner har varierat från 30 upp till 200 m. I skogslandskapet har riktlinjerna i stor utsträckning beaktat skyddszonernas multifunktionella betydelse och särskilt skyddszonernas betydelse för tillförseln av död ved till vattendragen. I jordbrukslandskapet har riktlinjerna däremot varit mera inriktade på skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen och endast i liten utsträckning beaktat andra aspekter. Det rekommenderas att avsättningen av skyddszoner kopplas till kvantifierbara mål vad gäller miljökvalitet och biologisk mångfald.

Fiskeriverkets kustlaboratorium bildades 1 juli 1991. Personalen hade tidigare ingått i Naturvårdsverkets kustvattenenhet. Denna formaliserades i slutet av sjuttiotalet men växte fram redan kring 1970, då den radioekologiska sektionen utökade sina ekologiska undersökningar inom ramen för ”Kustundersökningen”och ”Värmegruppen”. Som ett led i en allmän nedläggning av Naturvårdsverkets laboratorier avvecklades enheten 1992. Kustlaboratoriet har anförtrotts att sammanställa föreliggande lista över enhetens alla rapporter 1970—1990. Vi har dessutom lagt till våra egna för 1991 och 1992. Fortsättningsvis kommer vi att i några ”Kustrapporter” per år publicera innevarande och föregående årsrapporter från laboratoriet.

Problems. Methods. Material.

There are more than 85000 lakes in Sweden, the majority of which belong to the oligotrophic type sensu Naumann, and which present an inexhaustible field for investigation. In view of the varied and complicated nature of the problems and the young age of limnological science it is natural that the knowledge of these lakes in spite of the efforts of many investigators should still be fragmentary. This holds good also of the bottom fauna which in many respects is so important.

When, in 1941—1942, I was working on a quantitative material of bottom animals from oligotrophic lakes in Jämtland, North Sweden, this lack of data was strongly felt. There was no solid holding-ground for a comparison with other lakes in Sweden, and many factors indicated that the production of the bottom animals in oligotrophic lakes in Sweden was considerably underestimated, probably because of the methods not being quite satisfactory. Particularly conflicting results had been reached by previous investigators as regards the influence of the humic standard on the bottom fauna, which is a vital problem concerning the Swedish lakes. As regards the chironomids constituting, as is well known, the most important group among the bottom animals in the Swedish lakes, our almost complete lack of knowledge was most deeply felt. It was clear that a real understanding of the relationship between the different laketypes and the profundal fauna could only be obtained by determining the species represented by the chironomid larvae. The very fact that certain lakes in Jämtland that Naumann would undoubtedly have characterized as oligotrophic had a chironomid fauna, which according to the valid typology of the lakes based on the bottom faunistical conditions must be regarded as belonging to the mesotrophic type, was in itself an inducement enough for a closer study of chironomids and their dependence on environmental factors.

Thus important problems were waiting for a solution. To contribute to this I started studies of the bottom fauna in 1942 with a particular regard to the chironomids in the Aneboda-Växjö district in the central part of the South-Swedish highland. These studies were concluded in the autumn of 1948.

Följande rapport redovisar resultatet från standardiserade provfisken i fem sjöar som ingår i det nationella programmet för att följa effekterna av kalkning i sjöar och vattendrag (IKEU). Sjöarna (Stora Ålagylet,Västra Hultasjön, Härbillingen, Gärsjön och Stora Vrångstjärnet) ingår i ett delprogram inom IKEU med syfte att undersöka eventuella följder av att medvetet kalka med en hög kalkdos. Syftet med att använda denna kalkningsstrategi är att kalkningen också ska ge effekter nedströms i vattensystemet.För att få en bild av eventuella effekter på livet i sjön som beror av höga kalkdoser, höga kalkhalter, högt pH och buffertförmåga genomförs provtagning av vattenkemi, plankton och bottendjur i sjöarna under åren 2006-2010. För att komplettera undersökningarna med data om fisksamhället genomfördes ett standardiserat provfiske år 2009. Provfisket ska ses som en engångsinsats och för närvarande planeras inget ytterligare provfiske i de fem sjöarna. Delprogrammet kommer att slutföras år 2010 och utvärderas under 2011.

Vid undersökningar av försurade och kalkade vatten är sammansättningen av kräftbeståndenen viktig parameter att beakta. Både flodkräfta (Astacus astacus) och signalkräfta (Pacifastacus leniusculus) är känsliga för vattenkemiska och hydrologiska störningar i form av surstötar och hör till Sveriges mest försurningskänsliga organismer. Kräftor bedöms ha en undre tolererbar pH-gräns på mellan 5,5-6,0, men detta varierar beroende på bl.a.humushalten i sjön. Båda våra kräftarter används som indikatorer på god vattenkvalitet och försurning. Flodkräfta är dessutom en prioriterad art vid val av objekt för kalkning och biologisk återställning.

Arten blev under 2005 uppflyttad från sårbar till starkt hotad enligt rödlistan för hotade arter (Gärdenfors, 2005). Den är även upptagen i EU:s habitatdirektiv. För att följa populationsutvecklingen behövs längre tidsserier av standardiserade provfisken i sjöar och vattendrag. I dagsläget har vi mycket få sådana serier där uföraren är en regional eller central myndighet. Idag görs det uppföljningar efter utsättning av flodkräftor (effektuppföljning vid återintroduktion av flodkräfta som biologisk återställning efter kalkning), men det saknas provfisken efter flod- och signalkräfta inom IKEU. Det är därför angeläget att inkludera fältundersökningar av kräftor inom IKEU programmet.

I Fiskeriverkets kräftdatabas lagras och bearbetas data om kräftor i form av provfisken, förekomstuppgifter och pestuppgifter. Kräftdatabasen ger underlag för jämförelser mellanfisken, förekomster och pest på lokal, regional eller nationell nivå. Uttag i form av översiktliga provfiskerapporter (se bilagan) kan göras direkt efter inmatning.

The present manual presents the code of practice for electrofishing in Sweden, with special comments on safety, field data sampling and planning of surveys. The manual follows the Swedish electrofishing standard, and also the coming EU standard regarding the use of electrofishing to determine the biological status of watersheds.Electrofishing in Sweden is carried out with single-anod systems, both battery- and petrolpowered. As most waters have low conductivity (<30 mS/m) effects used are below 1000 Watt. Fishing is carried out by wading and usually the crew consists of two persons.To be allowed to perform electrofishing you have to get three permits; the landowners consent, governmental licence to use electricity to catch fish and approved training in animal handling. Electrofishing data are stored in SERS (Swedish Electrofishing Register) at the Institute of Freshwater Research. The database to date contains 18 000 electrofishing occassions.

Denna rapport presenterar förslag på hur Kustzonsmodellen kan användas för att effektivisera förvaltningen av Sveriges kustvatten.

Rapporten riktar sig framförallt till handläggare på myndigheter och forskare som arbetar med vattenförvaltning. Resultatet kan användas för vidare metodutveckling, men också för exempelvis utplacering av representativa övervakningsstationer eller som grund för gruppering av vattenförekomster.

Rapporten har tagits fram av SMHI, på uppdrag från Havs- och vattenmyndigheten.

Bakgrund

I Sverige finns en modell uppsatt för hela kustlinjen för beräkning av vattenkvalitet. Uppdragets syfte har varit att utforska nya användningsområden för denna kustzonsmodell inom vattenförvaltningen. Då uppdragets syfte främst har varit att testa nya sätt att använda kustzonsmodellen inom förvaltningen, ges få rekommendationer. Istället ger uppdraget ett underlag som kan användas vidare.

Förvaltningen av Sveriges kustvatten ställer krav på god kunskap om miljötillståndet. Information kan samlas in genom provtagningar av kustvattnet, men dessa kan aldrig bli heltäckande. Ett alternativ är att utifrån kunskap om mänsklig påverkan och kunskap om vattnens karakteristiska modellera tillståndet. Resultat från modellen kan sedan verifieras med provtagningar. Denna rapport presenterar förslag på hur Kustzonsmodellen kan användas för att effektivisera förvaltningen av Sveriges kustvatten.

This report represents the latest, most detailed and reliable assessment of nutrient loads from Swedish sources yet made. This report, together with its background reports, presents results, source data and calculations techniques with a level of detail intended to achieve full transparency and traceability as well as to permit further use of this work in Swedish water management. 

The Swedish Agency for Marine and Water Management gave SMED the task of evaluating sources of nitrogen- and phosphorus loads for the year 2014 and assessing the magnitude of those loads on lakes, water courses and the sea across Sweden. The aim was to produce the basis for Sweden’s national reporting to the Helcom ’Pollution Load Compilation 6 – PLC 6’ and to support water management work in Sweden. Similar calculations have been made previously but never with such high resolution in the input data. The work required processing and analysis of large amounts data to give complete information for the whole of Sweden, divided up into approximately 23 000 water bodies. 

This increased resolution, together with the improved quality of input data and newly developed calculation routines provide more reliable estimates of total loads even at the local scale. The development work that has been completed will form the basis of the next load assessment report, PLC 7, the indepth evaluation of the national environmental target ’Zero eutrophication’ and future work within marine and water management. 

The new calculations make use of new, high resolution land-use and soiltype maps, new data concerning purification in off-mains sewerage and storm water as well as a new height database (with 2 metres horizontal resolution). The height database has been used to calculate slope steepness, which is of great importance for estimates of phosphorus leakage. New observations in forest areas in southwestern Sweden have provided a better understanding of nutrient leakage in woodland areas and a new nutrient retention model has been developed as a result. These improved input data and high resolution calculation tools improve certainty in the results even at a local scale for individual water bodies. The results are made publically available through a new web tool, ’Technical Calculation System: Water’ (TBV, tbv.smhi.se).

The results are presented in terms of gross- and net loads. Gross loads are the amount of nutrients released at source to a water body or lake from for example a sewage treatment works or an agricultural field. Net loads are the proportion of the gross loads that reach the sea. Additionally, results are presented as anthropogenic and total loads. Anthropogenic loads come from human activities, such as crop production in agriculture or emissions from industry. Total loads are the sum of the anthropogenic loads and background loads, which are the natural loads which would occur even if people were not present. The boundary between what is background and what are anthropogenic loads is based on the Helcom definition where all soil use contributes with both a natural load and possibly also an anthropogenic load. For example loads from landuse covered with forest are considered background, while loads from a clearcut or agriculture are considered the sum of both anthropogenic and background loads. In results where only anthropogenic loads are presented, the background loads have been taken away.

Agricultural and forest land are the two largest sources of total loads to the sea for both nitrogen and phosphorus, with 34 100 and 34 900 tonnes of nitrogen and 1 100 and 850 tonnes of phosphorus, respectively during 2014. Together, these sources account for roughly 60% of the total load. For anthropogenic loads, agriculture is the largest source (23 300 tonnes nitrogen and 460 tonnes phosphorus), followed by emissions from sewage treatment works (14 000 tonnes of nitrogen and 240 tonnes of phosphorus). Loads from forest soils contribute only to the background loads while clear cuts, which a classed as an anthropogenic load contribute with only about 1500 tonnes of nitrogen and 20 tonnes of phosphorus. 

The Bothnian Sea, Baltic Proper and Kattegat are those sea areas which receive the most nitrogen from Sweden’s total loads (29 500 tonnes, 29 400 tonnes and 28 700 tonnes respectively, or approximately 25% each). In the Bothnian Sea however, the greater part of this load is ’natural’ background loads. The Baltic Proper and Kattegat receive the most anthropogenic nitrogen, 33% and 31% respectively.  For phosphorus, most goes to the Bothnian Sea (990 tonnes or 30% of the total load). Just under a quarter reaches the Baltic Proper (780 tonnes) and about a fifth reaches the Kattegat and the Bothnian Sea (680 and 630 tonnes respectively). 

The Baltic Sea Action Plan (BSAP) provides emissions targets, with the aim of achieving good environmental status in the Baltic Sea (including the Kattegat). According to this analysis, the target for phosphorus is achieved in all basins except the Baltic Proper, where the target is extremely challenging and it will be difficult to reduce the phosphorus loads under the load ceiling (308 tonnes).This requires substantial measures on the anthropogenic load, but further challenging, is that the background loads are a significant proportion of the total load. Total net phosphorus load to the Baltic Proper is 780 tonnes per year according to these calculations, of which 370 tonnes are background loads. This requires therefore that measures must even reduce the background load, for example through creation of wetlands. For even the Baltic  Proper to achieve good environmental status with regard to eutrophication, measures will be required in all sub-basins of the Baltic Sea.  Because of the major changes in methods and input data, it is not possible to directly compare how loads have changed since PLC 5 (based on 2006 data) or the in-depth analysis of the national environmental target ’Zero eutrophication’ (based on 2011 data). For example, the total area of agricultural land has fallen by 1900 km2 since 2006, which leads to a reduction in the estimated nutrient losses. The magnitude of this reduction cannot presently be read from the calculations as they have been made with higher resolution in data compared with earlier years. At the same time, the new calculations show that the anthropogenic part is lower than earlier calculated. Recalculation of the older PLC data with the new methods is necessary to clarify how much of the observed changes result from measures within farming and how much is due to the improved input data and calculations. Nutrient loads from point sources are calculated in the same way as before and for these it is clear that discharges have reduced. In PLC 6 (2014) sewage treatment works were responsible for 240 tonnes of phosphorus and 14 000 tonnes of nitrogen, while in PLC 5 (2006) loads were 350 tonnes of phosphorus and 17 000 tonnes of nitrogen (net). Industry have also reduced their impact and are responsible for 250 tonnes of phosphorus and 3 800 tonnes of nitrogen, compared with 320 tonnes phosphorus and 4 800 tonnes nitrogen in 2006.

Mellanskarvens ekologi och effekter på fisk och fiske

Mellanskarven är såväl en insjö- som havsfå­gel. Den häckar i grunda kustområden och insjöar i Syd- och Mellansverige samt sällsynt i norrlands kustland. Kärnområdet för beståndet av svenska mellanskarvar är södra Kalmarsund där skarven etablerade sig på nytt i slutet av 40-talet efter att ha varit fördriven som häckfågel i Sverige under nära 50 år. Fram till mitten på 80-talet var antalet skarvar i Sverige mycket lågt men populationen har under de därpå följande tio åren genomgått en mycket kraftig tillväxt. Denna kraftiga beståndstillväxt är gemensam för stora delar av Västeuropa, och har satts i samband med förbättrat fågelskydd samt förändringar i fiskbestånden vilken kan bero på ökad eutrofiering.

Vad beträffar födan är skarven generalist och fångar de fiskarter som är vanligast förekommande och mest tillgängliga. Abborre och mört är de dominerande fiskarterna i sjöar och grunda kustområden och är också viktiga byten för skarven. I skärgårdsområden, under skarvarnas häckning, utgör även tånglake och strömming en stor andel av födan.

Den urgamla konfliktsituationen mellan människa och skarv har sitt ursprung i konkurrens om en gemensam resurs samt fåglarnas påverkan på vegetationen på de öar där de häckar. Skarvens effekter på yrkesfisket kan indelas i direkta och indirekta effekter. Till direkta effekter hör skador på fisk samt förlust av fisk i redskap genom skarvpredation. Till indirekta effekter hör långsiktiga förändringar av fisksamhällena orsakat avskarvens fiskkonsumtion. Ett annat problem är att ett mycket stort antal skarvar drunknar i redskap.

Bitskador på fisk av skarv i redskap förekommer lokalt i Sverige, och under vissa perioder. Av de platser där en dokumentation och kvantifiering av skador på fisk ägt rum (insjöar i Skåne och Östergötland, kustområden i norra Kalmarsund och delar av Vä­nern) är omfattningen av skador för närvarande förhållandevis liten. Endast i Vänern (vissa områden) och Roxen, Ög, kan stundom ett större antal fiskar vara så pass skadade att de blir osäljbara för yrkesfiskaren. Storskaliga förändringar av fiskpopulationer genom skarvpredation har i studier ej kunnat beläggas men teoretiska beräkningar av skarvarnas fiskuttag i närheten av stora kolonier antyder att fåglarna rimligen kan påverka fiskbeståndens storlek. Förändringar i fiskarnas beteende och därmed uppehållsort ärockså att vänta i närheten av stora skarvkolonier.

En del yrkesfiskare uppfattar skarvens predation på ål som ett problem. Alen har ett högt kommersiellt värde och är en viktig inkomstkälla för ett antal yrkesfiskare i Syd och Mellansverige. Det är oklart hur mycket ål skarvarna konsumerar, men totalt sett är ålen av liten betydelse som föda för skarven. Ålinvandringen till svenska vatten har under senare decennier minskat utan fullgoda förklaringar. Med minskade åltätheter kan deti nte uteslutas att skarvpredation, och omfattande yrkesfiske av ål, ytterligare kan krympadet redan svaga ålbeståndet. Yrkesfisket efter ål i insjöar och i Östersjön är idag dessutom mer eller mindre helt beroende av stödutsättningar.

Den kraftiga expansion av antalet skarvar som ägt rum under senare år har nu delvis avstannat. Orsaker kan vara populationsmättnad på grund av födokonkurrens, begränsande faktorer i övervintringskvarteren, brist på lämpliga boplatser samt mänsklig förföljelse vid skarvarnas häckningsplatser.

The measurements made during the last 50 years and the salinity increase of the Baltic are described. The transport of bottom water between the basins, the salt inflows and the stagnation periods are discussed. The great salt inflow of 1952 and the long stagnation which followed it are described in detail. The conditions during 1960 and the turnover of the water in the Gotland basin in 1961 are discussed and described. The accumulation of nutrient salts in the Gotland basin during the stagnation is described and the conditions are compared to other anoxic basins. The analysis method for hydrogen sulphide is described. The development of the stagnation in the Gotland basin is traced in detail. The speed of the inflow is discussed.

Regulations concerning salmon in the Baltic Sea were made more restrictive in order to save the wild spawning stocks.

Financial support to the fisheries sector has risen substantially since Sweden acceded to the EU.

In aquaculture, weak market conditions persisted, hitting the industry hard.

The total catch was down nearly 12 per cent compared with 1995, but its value was up by 9 per cent. The volume of fish landed in other countries increased.

Consumption of fish increased.

Sweden was again a net importer of fish and fish products, lead by shellfish. However, exports of processed products, especially products made of herring, rose, spurred by the creation of new export opportunities following the country’s accession to the EU. 

The fleet continued to age: as of end-1997, 58 per cent of the fishing vessels registered in Sweden were older than 20 years. Sweden’s vessel decommissioning scheme, which was initiated in 1995, continued.

Preliminary figures for 1997 indicate that Sweden’s total catch was marginally higher than in 1996: about 350 000 tonnes (landedweight). In value terms it increased 5 per cent, to around SEK 1 000million (ECU 117 million).

The spawning migration of salmon into the main Baltic Sea rivers was larger than in recent years. Because of steadily improving environmental conditions, the seal population increased considerably.

Exports of processed products to Europe (especially herring) continued to expand, but at a slower pace than in the previous two years.

Intresset för de naturliga musselbestånden har sedan slutet av sextiotalet, när musselfisket upphörde, varit ytterst begränsat. I samband med EU-inträdet har emellertid intresset för svenska musslor ökat i Europa, samtidigt med att försäljningen i Sverige av färska musslor har ökat markant. De största volymerna musslor som säljs i Sverige kommer från long-lineodlingar, och det är tack vare odlarnas marknadsföringsinsatser, leveranssäkerhet, samt kvalitets- och toxinkontroll som försäljningen också av vilda musslor nu stadigt ökar. En viss skörd av vilda musslor har periodvis kompletterat produktionen från odlingarna framför allt i samband med att skörd från odlingar har stoppats på grund av algtoxiner. Lokala variationer i toxinförekomst kan innebära att ett vattenområde är avstängt för skörd samtidigt som det kanske kan går bra att skörda i fjorden intill. Under vintern 1998 har odlare varit tvungna att köpa musslor från Danmark för att hålla kontinuerliga leveranser då musslorna varit toxiska på Bohuskusten. Att hitta toxinfria områden i Sverige är således en angelägen framtida uppgift. Bara några få av de förekomster som här redovisas har undersökts med avseende på toxiner. Fiske efter musslor kan således utgöra ett viktigt komplement till odling och kan även åter fungera som en självständig näring. För att undersöka förutsättningarna för ett framtida varaktigt fiske har bestånden utmed västkusten inventerats.

Strategisk musselodling för att skapa kretslopp och balans i ekosystemet - kunskapsöversikt och förslag till åtgärder

Sustainable Coastal Zone Management (SUCOZOMA) är ett projekt som syftar till att kritiskt granska pågående verksamheter i kustzonen samt undersöka möjligheter för en hållbar utveckling med nya verksamheter. Musselodling är en näring som lever upp till kraven för hållbar utveckling och därför studerar vi förutsättningarna för en utökad odling. Flera forskningsrapporter från skilda håll i världen visar också hur eutrofieringens negativa effekter hämmas av musslornas filtrering av stora volymer kustvatten (Cloern 1982, Kautsky 1982, Meeuwig m fl1998), och hur biodiversiteten ökar, då musselodlingar etableras (Thulin 1998, Loo & Rosenberg 1983 och Roman & Peres 1989).

Näringen utvecklades i Sverige under början av sjuttiotalet (Haamer 1975), men trots goda fysiska förutsättningar och stor framtidstro, stannade expansionen av i början av åttiotalet, framfor allt beroende på att algtoxiner periodvis gör musslorna otjänliga som mat (Edebo m fl1988, Haamer m fl 1990) vilket vållar odlarna stora ekonomiska förluster. En annan bidragande orsak till stagnationen har varit oförmåga att organisera och finansiera den kommersiella verksamheten (Haamer 1997, Kollberg 1999). Legala eller byråkratiska hinder finns inte idag för en expansion men restriktioner kan förmodligen komma om näringen växer kraftigt och börjar ta plats (Ellegård 1998). Grundförutsättningarna för en positiv långsiktig utveckling är att den åtföljs av forskning och en strikt kontroll, framför allt av algtoxiner men också av miljögifter, bakterier och virus (Kollberg 1999).

Blåmusslan är en filtrerande organism, som lever av att filtrera bort växtplankton och annat organiskt material ur vattnet och omvandla detta till animaliska proteiner användbara till mat eller foder. Kunskapsöversikten belyser musslornas roll i ekosystemet och hur odling kan användas till att utöka musslornas gynnsamma påverkan på miljön. Ett ökat näringsuttag från svenska övergödda kustvatten är önskvärt och möjligt med hjälp av musselodling. Med strategiskt lokaliserade odlingar skulle eutrofieringens negativa effekter, såsom grumligt vatten (stor planktonbiomassa) och döda bottnar (stor nettoproduktion) kunna reduceras i områden med begränsat vattenutbyte (Haamer 1996, Meeuwig m fl1998). Delar av näringsflödet till havet skulle på ett naturligt sätt kunna återfö­ras till land med musselodlingen, och man kan skapa ett nytt agro-aqua kretslopp för närings- och livsmedelsproduktion i linje med riksdagens planer för kretslopp och hållbar utveckling.

Under maj-juni 1988 inträffade en kraftig blomning av den encelliga algen Chrysochromulina polylepis i Skagerrak och Kattegatt. Blomningen upptäcktes först den 9 maj i Gullmarsfjorden genom att fisk i odling visade tecken på onormalt beteende. Under de följande dagarna konstaterades fiskdöd i främst odling, men efterhand även bland viltlevande fisk längs Bohuskusten. Algblomningen som skedde ovanför temperatursprångskiktet, dvs de övre 15-20 metrarna, accelererade och spreds med strömmarna med en hastighet av ca 20-25 km per dygn längs den norska kusten. Algfronten nådde som längst upptill Bömlo på Vestlandet i slutet av maj (G.Berge och L.Föynred.,1988). De områden som drabbades av partiell fiskdöd och bottenfaunadöd var främst yttre skärgården ned till språngskiktets läge vanligtvis 8-9 m, inom vissa områden dock ner till 15-20 m. Rapporterna om död fisk omfattade ett flertal arter, främst arter som lever i kustzonens algbälten men även pelagisk fisk så som sill och skarpsill. En enkätundersökning över fiskarenas iakttagelse under maj-juni redovisas i nummer 3 i denna serie (C.KIang-Jonasson,1988). Under blomningen framfördes farhågor om att de rekryterande årsklasserna av kommersiellt viktig fisk skulle slås ut. För att studera reaktionen hos främst ung pelagisk fisk initierades från Havsfiskelaboratoriet en serie ekolodsundersökningar i ett begränsat område på Bohuskusten där erfarenheter om fiskförekomst och fiskens beteende under normala förhållanden förelåg. Under början av juni genomfördes kompletterande ekolodningar i Strömstad-Kosterområdet av Tjärnö-laboratoriet.

This paper is based on the results from a long-term zooplankton investigation in the Baltic proper in the years 1968—1972. Additional results, obtained by the authors in more recent investigations, have also been used in order to enrich the material with information not obtained in the principal investigation.

Seven standard plankton stations, covering seven sub-areas of the Baltic proper have been visited on average four to five times per year. All cruises have been made in connection with ordinary hydrographical expeditions which means that all zooplankton samples are accompanied by a complete list of hydrographical data.

The paper describes the zooplankton fauna of the Baltic proper which comprises about 40 regularly appearing species excluding the micro zooplankton. The main part of the fauna in respect of biomass and production consists, however, of only 10—12 species. The most important were the cnidarian Aurelia aurita. the rotifers Synchaeta spp., the cladocerans Bosmina coregoni maritima and Evadne nordmanni, the copepods Pseudocalanus minutas elongatus, Temora longicornis, Acartia bifilosa, A. longiremis and Centropages hamatus and the larvacean Fritillariaborealis.

Species of less importance were the larvae of Pleurobrachia pileus, the cladocerans Podon intermedius, P. leuckarti and Pleopsis polyphemodides (the latter is abundant in coastal areas), the copepods Eurytemora sp. and Oithona similis, the larvae of gastropod species, Mytilus edulis, Macoma baltica, Cardium glaucum. C.hauniense and My a arenaria, the chaetognath Sagitta elegans baltica and the larvacean Oikopleura dioica.

Occaisonal species were the cnidarians Sarsia tubulosa and Cyanea capillata, the rotifers Keratella quadrata quadrata, K. qu. platei, K. cruciformis eichwaldi and K.cochlearis recurvispina, the larvae of Pygospio elegans and Balanus improvisus, the copepods Calanus finmarchicus, Limnocalanus macrurus and Cyclops sp., the mysidaceans Mysis relicta and M. mixta, the amphipod Hyperia galba and the chaetognath Sagitta setosa.

All samples have been collected by vertical, fractionated hauls with a Nansennet. The mesh size was 0.160 mm in the years 1968—1971 and 0.090 mm in 1972. A correction of all results due to the poor filtering capacity of the Nansen net has been made. The additional results are mainly based on samples from the UNESCOWP 2 net.

All specimens have been analysed to species and the copepods also to developmental stages. The biomass has been calculated as the sum of all individual volumes.

The paper also describes the hydrography of the Baltic proper in general and presents the data for temperature, salinity and oxygen in the years 1968—1972.The relationship between the unique hydrography of the Baltic with its stable, brackish water contidions and the planktonfauna is discussed.

The regulating factors for the vertical and horizontal distribution of the fauna were found to be either temperature or salinity or a combination of these factors.

The seasonal variation in biomass values showed a rather good correlation with the temperature of the surface layer viz. the lowest biomass values (< 10 g m-2) were usually found in March—April, an increase started in May—June and a maximum (30—60 g m-2) was most often reached in August—September. There were great variations in biomass between the seven stations. The highest mean values (20—25 gm"2) were found in the southern and south-eastern parts of the Baltic proper and the lowest (12—13 gm-2) in the northern and south-western parts. Looking at the biomass values over the whole period of investigation, a remarkable stability has been found. There is no evidence of either increasing or decreasing trend.

The production of zooplankton has also been estimated. According to our calculations the production amounts to about 20 gC m-2 year-1 (380 g wwt) in the southern Baltic proper and 10 gC m-2 year-1 (190 g wwt) in the northern part.

The last part of the paper discusses the role of zooplankton in the energy flow of the whole pelagic ecosystem, i.e. from primary phytoplankton production to reproduction and recruitment of pelagic fishes.

The Swedish Agency for Water and Marine Management and The Swedish Environmental Protection Agency share responsability for the guidelines regarding the permit authorisation procedure for the use of pestisides in water protection areas. The agencys therefore co-published guidlines concerning this in 2016. These guidlines have now been updated and replaced. For accurate information and current guidlines please refer to report 2022:22

These guidelines can be used by both supervisory authorities and operators with regard to applications for the use of pesticides in water protection areas The guidelines deal with both the permit authorisation procedure in accordance with the water protection regulations established pursuant to Chapter 7, Section 22 of the Environmental Code and in accordance with Chapter 6 of Swedish Environmental Protection Agency regulations (NFS 2015:2) on application and certain other handling of plant protection products.  The guidelines have been defined so that they relate to the permit authorisation procedure for chemical plant protection products with emphasis on the queries arising with regard to agricultural handling of plant protection products. However, use of chemical plant protection products in other fields is also discussed in the guidelines to a certain extent.  The overall purpose of these guidelines is to maintain good raw water quality in our water catchments, free of pesticide residues. The guidelines also aim to pave the way for simpler, more consistent handling of permit applications for the use of pesticides in water protection areas.  The guidelines begin with general information on the regulations with regard to water protection areas and regulations for the use of pesticides. Guidelines on the handling of permit cases, from the receipt of an application to a decision being made, are then provided. The information that should be included in the processing of permit cases, the risk assessment that has to be carried out by the authority, what decisions on permit cases should include and how they should be formulated are all important elements in the handling of permit cases described in these guidelines.

This study is a first attempt to evaluate the effects of fishing on the development of fish communities in small Swedish lakes within national monitoring programmes. The lakes have been test-fished annually for seven to nine years. Questionnaires gave some further information from 19 out of 27 test-fishes lakes, but it could not be used for quantificationof total fishing pressure. The analyses weretherefore focused on known yield by annual testfishing with the Swedish standard method.

Fishing pressure should be related to the available amount of fish and its annual production, but standardised test-fishing gives only relative values of biomass and abundance. Potential biomass and production was therefore estimated using published relationships with total phosphorous concentration.The estimates for the test-fished lakes were usually comparable to values from independent measurements in similar lakes. The variation in total phosphorousconcentration was to small for reliable ranking of lakes by area-specific biomass and/or production of fish. The catch by test-fishing was, however, estimated to take 0.1-15.5% of the annual production, depending on which empirical relationship was used for estimating potential production.The test-fishing pressure exceeded a general recommendation of maximum 10% of annual production in only three out of 27 lakes, and only when using the method that gave the lowest estimate of annual production.

The development during 1994-2002 was analysed by a number of metrics on status of the fish communities and its populations of perch (Percafluviatilis), roach (Rutilus rutilus), Arctic char (Salvelinusalpinus) and brown trout (Salmo trutta). A total of 71 significant trends were found among 337 time-series. It means that the structure of the fishcommunities and populations has changed in different ways during 1994-2002. The changes were a mixture of what could be expected following either increased or decreased fishing pressure, as well as result of other changes in the environment. Fishingpressure due to test-fishing was expressed as areaspecificeffort, rather than catch as a proportion of an uncertain estimate of annual production. Expected effects of high fishing pressure, such as decreasing mean individual mass or increased proportion of young fish were not more frequent in the lakes with the highest area-specific effort.

The development of metrics for measuring effects of fishing is suffering from a demand of documentation of total fishing pressure in small and intermediate sized Swedish lakes. It is therefore hard to find both reference values and scales for impacton the status for the selected metrics. Anyway, there is an obvious need to use a combination of metrics, because single metrics (e.g. mean individual mass) may change in the same direction due to several different causes.

Detta arbete är en vidareutveckling av de bedömningsgrunder för miljökvalitet, som togs fram 1999 på uppdrag av Naturvårdsverket. Det är föranlett av att EU år 2000 tog beslut om införande av ett ramdirektiv för vatten. Målet är att uppnå en god ekologisk status senast 2015, och måluppfyllelsen ska bland annat bedömas utifrån fisksamhällets struktur. Den ekologiska kvalitetskvot som föreslås nu (EQR8, baserad på åtta fiskindikatorer) har många likheter med det tidigare svenska fiskindexet (FIX). Bedömningen är baserad på ett antal fiskindikatorer som kan beräknas via fångster i standardiserade provfisken med Nordiska översiktsnät. Grundläggande indikatorer, som antal inhemska fiskarter, relativt antal individer och biomassa, är gemensamma i EQR8 och FIX. Båda metoder tar hänsyn till naturlig variation i indikatorvärdena beroende på sjöns geografiska läge, area och djup. Värdena från ett provfiske jämförs med ett beräknat, objektspecifikt referensvärde.

Den viktigaste skillnaden ligger i urvalet av sjöar för uppskattning av indikatorernas referensvärden. Tidigare användes alla tillgängliga provfiskedata för att uppskatta typiska indikatorvärden. Nu användes bara det senaste provfisket i varje sjö, och urvalet begränsades till sjöar med låg påverkan av surhet (pH > 6), närsalter (totalfosforhalter < 20 μg/l) och markanvändning (jordbruk och öppen mark < 25 % och tätort och bebyggelse < 1 % av avrinningsområdets area). Även kalkade sjöar uteslöts ur referensmaterialet, som avsågs representera sjöar med hög och god status enligt ramdirektivets definitioner. Många av sjöarna har provfiskats inom regionala program, där data för påverkansklassning saknas. Länsstyrelserna bidrog till att öka dataunderlaget, och totalt klassades 508 av 1 157 sjöar som referenser eller påverkade. Referensmaterialet bestod av 116 okalkade sjöar. Resten fördelade sig mellan 168 påverkade sjöar och 224 kalkade sjöar med i övrigt uppfyllda referenskriterier.

Uppdelningen av data i referenser och påverkade sjöar gav möjlighet att testa 16 fiskindikatorers respons på de utvalda typerna av påverkan. Även de kalkade sjöarna utmärkte sig genom att flera fiskindikatorer avvek i samma riktning som i sura sjöar. Resultatet användes som kriterium för att välja indikatorer till ett sammanvägt index. Skillnader mellan referenser och påverkade sjöar i både gamla och nya index undersöktes. Både FIX och EQR8 var bättre på att separera sura, jämfört med eutrofa sjöar, från referensförhållanden. EQR8 var bättre än FIX på att urskilja eutrofa sjöar.

De nya bedömningsgrunderna kan förbättras ytterligare. Ett viktigt steg är att öka dataunderlaget för att klassa provfiskade sjöar som referenser eller påverkade. På sikt bör även andra typer av påverkan ingå i referenskriterierna. Det är nödvändigt för att studera effekter av till exempel klimatförändring, reglering av vattennivåer, skogsbruk, fiske och introduktion av främmande arter.

Under många år, särskilt under 1960- och 1970-talen fördes en, tidvis mycket animerad diskussion, om den s k alterneringshypotesen, dvs sillperioderna på de svenska och norska västkusterna skulle ha alternerat med varandra enligt ett speciellt mönster. Detta innebar att då en sillperiod avslutats i Bohuslän skulle sillen gå till utmed Norges västkust och successivt dra sig mot norr. Då en sillperiod avslutats i Nord-Norge skulle sillen återigen gå till i Bohuslän och ge upphov till en ny period där, varefter förloppet skulle upprepas.

Huvudkombattanter i striden var förre chefen för Fiskeristyrelsens Havsfiskelaboratorium i Lysekil Hans Höglund och den norske forskaren Finn Devoid vid Havforskningsinstituttet i Bergen. Devoid hävdade alterneringshypotesens riktighet medan Höglund ansåg den oriktig bl a på grundval av det faktum att sillen i Skagerrak och den på norska västkusten skulle tillhöra olika sillstammar med olika vandringsmönster.

Sedan Höglund pensionerats och efter det att han arbetat med olika fiskeribiologiska spörsmål tog han åter upp problemet med alterneringshypotesen och vid sin död 1986 efterlämnade han ett manuskript vilket innehöll ett utkast till ett kapitel i en planerad bok.

Utkastet presenteras i denna FISKERIVERKET INFORMATION i stort sett så som Höglund lämnade det. Endast en del formella ändringar har gjorts, t ex strykning av hänvisning till tabeller som inte återfunnits etc. Arbetet innehåller en stor mängd referenser, många hänvisande till avsnitt i olika norska årsberättelser, t ex från Selskabet for de Norske Fiskeriers fremme, samt tidnings och tidskriftsnotiser. Höglund efterlämnade ingen referenslista men vi har försökt sammanställa en som dock ej är komplett.

Vid läsning av Höglunds arbete är det uppenbart att det avsetts vara en del av ett större verk. Huvudändamålet med publiceringen har inte varit att egentligen bidra till en lösning av problemet, utan att snarare belysa hur fiskeristatistik insamlades och fiskeriundersökningar bedrevs i Skandinavien under senare hälften av 1800-talet. Arbetet visar dessutom på ett enastående sätt hur en noggrann och penetrerande forskare som Höglund arbetade, ja nästan pressade sig fram bland både lättillgänglig och otillgänglig information. Det ligger nästan något av detektivroman över det hela - dock utan den slutliga lösningen, men pekande mot denna.

The ability of aquatic animals to discriminate between different qualities in the surrounding medium can be studied with the fluviarium technique (Höglund, 1953, 1960; Lindahl and Marcström, 1958). Using this technique the reactions of small specimens of fish (cf. Table 1, p. 12) to environmental differences in 02, pH, C02, and SWL (sulphite waste liquor) have been studied comparatively in chemically well-defined, stable, and reproducible concentration gradients of different types and angles (Fig. 1).

The fish are allowed to swim freely about in a test yard which is a confined space (23.5X33 cm) of a streaming aquarium called a fluviarium. Perpendicularly to the direction of flow (1 cm/sec) ten uniformly wide (3.3 cm) concentration steps are established in different standard conditions.Gradients of various steepnesses all rising from nil at one side to a certain top concentration along the other are most frequently used. In the steepest gradients used in a series of experiments the test fish encountered concentrations well beyond the actual tolerable limits, at least in the most contaminated parts of the yard. Intact animals as well as fish with sense organs eliminated have been tested for at least 30 minutes in each standard gradient. The visits to each concentration were recorded at even intervals (usually every 30 seconds) with the aid of a film camera. The strength of preference reaction (avoidance or attraction) was measured as the lateral displacement (rv) from the median line of the test yard of the mean position value (mpv) of the distribution of records over the ten concentration steps, numbered 1 to 10. Rv and mpv are expressed in section number as unit (3.3 cm, i.e.one tenth of the width of the experimental trough; cf. above). The quantitative relationship between preference reaction and steepness of gradients is presented graphically i.a. in the form of 23 reaction curves. These were found to be characteristic of species and agents tested. They also indicate the actual preference threshold values.

The essential features of the innate behaviour shown in nature are recognized in the fluviarium. The fish material used in the experiments represents different physiological, ecological, and ethological types. The courses of the reaction curves of different species must be estimated against the specific behaviour displayed in the test yard under control conditions (Fig. 24). That is, when pure water is poured through the apparatus, some 135 cyprinids as for example the roach (Leuciscus rutilus L.) continually swim about in a rather aimless way. They steer up against the current (Fig. 20) and avoid to come into bodily contacts with the walls and the bottom of the test yard. When exposed to gradients of an environmental factor which acts as a directive stimulus, the animals hesitate or change direction mainly when meeting rising concentrations. Parr stages of the Atlantic salmon (Salmo salar L.), on the other hand, exhibit a typically stationary behaviour. When confronted with pH/Pco2 gradients a more or less erratic free-swimming (appetitive) behaviour is released. This is sooner or later followed by a consummatory action, that is, seemingly upon the lack of further stimulation the parr take new resting positions on the bottom of the pure side of the test yard. Possible physiological mechanisms underlying these reactions have been discussed (Fig. 38).

The test agents were chosen as representatives of environmental factors which occur in all natural waters (02, pH, C02) and those which are newly introduced in the original habitats of fish (SWL). With respect to the division of abiotic, ecological factors into “natural” and “artificial” ones, the biological significance of response which makes it possible for free-moving aquatic animals to protect themselves against adverse influences from restricted parts of environmental gradients was finally considered.

The main results and conclusions arrived at as regards particular factors can be summarized in the following way.

(A) Oxygen

(1) In oxygen gradients rising from less than 1 mg/1, roach, salmon parr, and crayfish prefer to stay in the higher concentrations.

(2) The intensity of preference reaction is due to (or) the specific behaviour in the test yard and (b) the critical oxygen tension for particular species.

(3) Oxygen is a non-directive stimulus to fish and crayfish.

(4) Oxygen deficiency releases an emergency reaction which is characterized, inter alia by increased swimming activity. This may be regarded as an appetitive behaviour.

(5) The positive reactions (cf. p. 49) obtained in pure oxygen gradients are due to ortho-kinesis.

(B) Acidity and carbon dioxide

The main conclusions arrived at in the section concerning the reactions studied in combined pH/Pco2 gradients can be summarized as stated below.

(1) All species studied in the present experiments are able to avoid adverse conditions in pH and combined pH/PC02 gradients.

(2) Fish are able to detect and avoid C02 separately from the accompanying pH.

(3) Fish show marked avoidance to molecularly dissolved C02.136

(4) Roaches show avoidance of lower pH than about 5.6 and Atlantic salmon parr to lower pH than about 5.3.

(5) At the concentrations existing in the present experiments HC03~, Na+,and CH are non-directive factors in the reactions of the roach.

(6) Hydrogen ions are non-directive upon the reactions of roach within the pH range of c. 5.6—10.5, and to the salmon parr from pH 5.3 to atleast 7.4.

(7) Concerning pH, a certain correlation seems to exist between the tolerance limits and the directive influence upon fish.

(8) Regarding various species, a certain connection is found between the avoidance reactions to C02 and the narcotic effects of C02. No corresponding connection is found as regards pH.

(9) Compared with roach, salmon parr give sharper avoidance reactionsto C02, but less pronounced avoidance to pH.

(10) The removal of olfactory tissues and the sectioning of the nervesinnervating the lateral organs do not essentially change the reactions ofroach, minnow, and salmon parr in pH/PCo2 gradients.

(11) Acidity and carbon dioxide are either perceived by different receptorsystems or by the same receptors at essentially different thresholds.

(12) The possibility is discussed that the avoidance reactions in C02gradients may be attributed to a special C02 sense connected with chemoreceptors in the gill region.

(C) Sulphite waste liquor (.SWL)

(1) Avoidance reactions in SWL gradients are to a great extent due to olfactory sensations. The removal of the olfactory tissues of minnows and roaches essentially extinguishes the avoidance shown by intact specimens especially in the lower concentration ranges of the reaction curves (Table 15,p. 114; Figs. 42, 43, and 45—46). A good correlation is found between the development of the sense of smell among various species and the preference thresh-old values obtained in SWL gradients (Table 17, p. 128).

(2) The amount of avoidance due to odorous substances contained in the SWL diminishes in the steepest gradients. Thus no connection is obtained between the presumed incipient detrimental or lethal limits on one hand and the ability of avoiding contacts with noxious concentrations on the other. On the contrary, the sensibility 1 of the olfactory receptors or the responsiveness on the whole to sensory stimuli evidently is depressed in the steepest gradients of SWL.

(3) On account of the free hydrogen ion content in SWL increasing avoidance due to free C02 which is liberated from the bicarbonate content is obtained in the steepest gradients established in hard, well-buffered waters (like Uppsala water) and to free hydrogen ions per se in steep SWL gradients 1 Cf. the foot-note on p. 106.137 in soft, poorly buffered waters (like Hölle water). The reactions to these additional factors presumably delay the descending slopes in the upper concentration ranges in the reaction curves of the minnow and the roach (Figs.39—44).

(4) The discharge of SWL into the water basins may influence unfavourably upon fish life by at least two reasons, (a) In low, not toxic concentrations SWL may repel fish, especially those with well developed olfactorysenses, (b) At high, toxic concentrations the ability of fish to avoid contacts with SWL diminishes.

This is the final report from the project ”Viviparous blenny as an indicator of effects of toxic substances” designed to develop a system of environmental monitoring where the viviparous blenny, or eel-pout, (Zoarcesviviparus L.) is used as indicator species for occurrence of toxic substances in the sea and for ecological effects of such substances. The system should be possible to use both within programmes concerning monitoring of emissions and receiving waters as well as in long-term monitoring of reference areas. Several single species systems have been developed in order to enable laboratory measurements of biological effects of toxic substances. Reactions observed are, however, frequently difficult to transfer to ecologically relevant disorders in nature. A single species system for programmes concerning control of emissions and receiving waters should include not only measurement of effects on the individual level in the laboratory and the field, but also monitoring of population variations as well as, if the relevant substances are persistent and bioaccumulating, chemical analyses. If the species chosen is a fish, it should have the following properties:

♦ 1. A stationary mode of living throughout its entire life cycle. This is essential for linking observations to pollution in the controlled area.

♦ 2. Sufficiently large in size to provide samples large enough for individual chemical and physiological analyses.

♦ 3. Easy to catch, also as fry.

♦ 4. Rich abundance, preferably within a large area of dispersion.

♦ 5. Long life, which makes it possible to integrate effects through time and to investigate the importance of long-term exposure.

♦ 6. The possibility of determining age is required for analysis of dose/effect and for studies of the population’s age distribution, which may indicate disorders in reproduction or increased mortality.

♦ 7. Suitability for monitoring of emissions, which implies that it should be possible to register ecologically important effects of emission not only under controlled laboratory conditions but also in the field.

Jacobsson et al. (1986) demonstrated that the viviparous blenny has the above-mentioned characteristics. The authors base this statement on earlier knowledge as regards the six first requirements and on an experiment described in their paper with regard to the seventh. Several freshwater species also have the required properties but hardly any other marine species present in Swedish waters. This implies that the coast of western Sweden lacks good alternative indicator species; the national monitoring of concentrations of harmful substances makes use of the non-stationary flounder. Also in relation to our freshwater fishes, the blenny has an important advantage: It gives birth to live fry after a long gestation period (4—6 months). In this way, a general problem is eliminated in studies of reproduction parameters in fish, namely the difficulty to identify brood origin and measure reproduction success among individuals.

Föreliggande arbete utgör slutrapport från projektet ’Tånglaken som indikator på effekter av giftiga ämnen". Avsikten har varit att utveckla ett miljökontrollsystem där tånglaken (Zoarces viviparus (L.)) används som indikatorart för förekomst av giftiga ämnen i havet och ekologiska effekter av sådana ämnen. Systemet skall kunna användas inom såväl utsläpps- och recipientkontroll som inom långtidsövervakning i referensområden (PMK). Flera enartssystem har utvecklats för att i laboratoriet söka mäta biologiska effekter av giftiga ämnen. Observerade reaktioner är dock ofta svåra att överföra till ekologiskt väsentliga störningar i naturen. Ett enartssystem för såväl utsläpps- som recipientkontroll bör innefatta inte bara mätande av effekter på individnivå i laboratorium och fält utan även kontroll av beståndsvariationer samt, om aktuella ämnen är persistenta och bioackumulerande, även kemisk analys. Väljer man att arbeta med fisk, bör arten ifråga ha följande egenskaper:

■ 1 .Ett stationärt levnadssätt under hela livscykeln, vilket är nödvändigt för koppling av observationerna till det kontrollerade områdets föroreningar.

■ 2.Tillräckligt storvuxen för att ge prover stora nog för individuell kemisk och fysiologisk analys.

■ 3.Lättfångad, även som yngel.

■ 4.Rik förekomst, helst inom ett stort utbredningsområde.

■ 5.Lång livslängd, vilket gör det möjligt att integrera effekter över tiden och undersöka betydelsen av långtidsexponering.

■ 6.Möjlighet att bestämma åldern krävs för analys av dos/effekt och för studier av beståndets åldersfördelning, vilken kan indikera störning av fortplantningen eller ökad mortalitet.

■ 7.Lämplighet för utsläppskontroll, vilket innebär att det skall vara möjligt att registrera ekologiskt betydelsefulla effekter av ett utsläpp inte bara under kontrollerade laboratorieförhållanden utan att det också skall tänkas gå att göra motsvarande observationer i fält.

Jacobsson et al. (1986) har visat att tånglaken besitter de ovan uppräknade egenskaperna. Författarna baserar detta konstaterande på tidigare befintlig kunskap vad gäller de sex första kraven och på ett i uppsatsen beskrivet experiment vad gäller det sjunde. Också flera sötvattenfiskar har de nödvändiga egenskaperna men knappast någon annan i svenska vatten förekommande marin art. Detta innebär att Västsveriges och Skånes kuster saknar goda alternativa indikatorarter; PMK:s miljögiftsprogram utnyttjar t ex i sin kustlokal i Västerhavet den icke stationära skrubbskäddan. Även relativt våra sötvattenfiskar har tånglaken en väsentlig fördel: den föder levande ungar efter en långdräktighet (4-6 månader). Härigenom elimineras ett generellt problem vid studier av reproduktionsparametrar hos fisk, nämligen svårigheten att klargöra individuell kulltillhörighet och reproduktionsframgång hos individer.