Swedish Agency for Marine and Water Management

År 2010 upprättade länsstyrelserna regionala åtgärdsplaner för kalkning av sjöar och vattendrag på uppdrag av Naturvårdsverket. Den 1 juli 2011 övertog Havs- och vattenmyndigheten det nationella ansvaret för kalkningsverksamheten och vintern 2012 påbörjade myndigheten en granskning av åtgärdsplanerna. Syftet var att utvärdera kvaliteten i kalkningsverksamheten och erhålla ett underlag vid fördelning av statsbidragsmedel. Denna rapport utgör en sammanställning av de resultat som framkom vid granskningen.   

Åtgärdsplanerna innehåller detaljerade redovisningar av den pågående verksamheten i form av försurningsstatus, motiv, mål, målområden, kalkningsinsatser, uppföljningsprogram och uppnådda resultat. Dessutom redovisas planerade förändringar och kalkmängder för åren 2011-2015.   

För varje åtgärdsområde bedömdes kvaliteten utifrån nio olika aspekter, bland annat angivna pH-mål, vattenkemisk effektuppföljning, vattenkemisk måluppfyllelse och kalkningsstrategi. Dessutom uppskattades kalkbehovet baserat på förutsättningen att de vattenkemiska målen ska kunna uppnås i samtliga målområden. Bedömningarna gjordes med utgångspunkt från de råd, riktlinjer och riktvärden som anges i Handboken för kalkning av sjöar och vattendrag.  

Granskningen visade att kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten har förbättrats avsevärt under den senaste tioårsperioden. Idag framstår verksamheten överlag som välmotiverad och effektiv. Samtidigt är de regionala skillnaderna omotiverat stora. I några län kvarstår ett betydande behov av ytterligare kvalitetsförbättringar.  

Försurningsbedömningar av kalkade vatten behöver förbättras. Den pågående målvattendragsundersökningen kommer att bidra med ett utökat underlagsmaterial. Samtidigt är det uppenbart att mycket arbete kvarstår. Bedömningsverktyget måste förenklas och utbildningsinsatserna behöver öka.  

De vattenkemiska målen behöver ses över så att tillämpningen blir likartad. I flera län förekommer ett överutnyttjande av pH-mål 6,0. I andra län används pH-mål 5,6 utan att risken för skadligt höga halter av oorganiskt aluminium har beaktats.  Den vattenkemiska uppföljningen i vattendragen behöver förbättras. Detta gäller i olika grad för nästan alla län. En väl fungerande högflödesprovtagning är grundläggande för att bedöma måluppfyllelse och optimera kalkningsinsatsen.   

Den vattenkemiska måluppfyllelsen behöver förbättras i vattendragen. Förmågan att uppnå pH-målen varierar avsevärt från ett län till ett annat. För att öka måluppfyllelsen och höja effekten behöver kalkningsstrategierna optimeras i en fjärdedel av åtgärdsområdena. Kalkdoserarnas tekniska status behöver uppgraderas i några län och organisationen för tillsyn, larm och felavhjälpning behöver generellt stärkas. Omotiverad överdosering och kalkning av målområden som saknar kalkbehov bör, i olika omfattning, åtgärdas i samtliga län.  

Det totala årliga kalkbehovet beräknades till 105 000-121 000 ton inom befintliga åtgärdsområden, vilket kan jämföras med länsstyrelsernas planerade på 122 000 ton. Beräkningen visar att de vattenkemiska målen kan uppnås utan att det erfordrar en ökad kalkförbrukning i ett nationellt perspektiv. I vissa åtgärdsområden behövs utökad kalkning, men detta kompenseras av minskade behov i andra. Det finns en betydande besparingspotential i flera län. Endast i ett län behöver kalkanvändningen öka på länsnivå.   

Till följd av ökade omkostnader för kvalitetshöjande åtgärder och förväntade prishöjningar kommer behovet av statliga bidragsmedel sannolikt att öka. Besparingspotentialen liksom behovet av kvalitetshöjande insatser varierar mellan länen, vilket antyder att det också finns behov av en regional omfördelning.   

Länsstyrelser och huvudmän är ansvariga för att åtgärda brister i verksamheten. Förbättring av effektuppföljningen bör genomföras direkt. Försurningsbedömningar och pH-mål bör ses över i takt med att nya data inkommer. Justering av kalkdoser och avslutande av onödig kalkning bör ske inför nästkommande spridningstillfälle. Förändringar av kalkningsstrategin är i regel mera tidskrävande och bör prioriteras till åtgärdsområden där den kemiska målsättningen inte uppnås eller där kalkförbrukningen är omotiverat hög.  

Den regionala verksamheten behöver fortsatt stöd och styrning från Havs- och vattenmyndigheten. En betydande del av de förbättringar som uppnåtts under de senaste tio åren har åstadkommits via medelsfördelning och bidragsvillkor. Samtidigt finns det fortfarande uppenbara brister i verksamheten varför ytterligare och andra typer av styrmedel behövs. HaV behöver också bidra med utbildningsinsatser och rådgivning samt att bedömningsverktyg och vägledningar utvecklas i takt med att ny kunskap tillkommer.

I rapporten utvärderas effekten av kalkning på bottenfauna i vattendrag på nationell nivå med fokus på perioden 1984-2014. Sammanlagt ingick 960 lokaler från kalkade vattendrag och 150 från okalkade referenser. Antalet provtagningstillfällen uppgick till 6936 i kalkade vatten och 1738 från okalkade. Till stöd för utvärderingen inhämtades även vattenkemi från 2009-2014. Med utgångspunkt från vattenkemin indelades de okalkade vattendragen i sura, intermediära samt neutrala referenser. Efter kalkning i 21-25 år uppgick artantalet i kalkade vattendrag i genomsnitt till samma nivå som i neutrala referenser. Den största ökningen skedde efter att kalkning pågått i 5 år och fram till 14 år efter kalkstart. Därefter var ökningen blygsam. Den största förändringen konstaterades i vattendrag med okalkat pH <4,7 där antalet taxa i genomsnitt ökade med 15 per provtillfälle.  I förhållande till neutrala referenser var antalet taxa efter kalkning i 21-25 år likvärdigt för nattsländor, bäcksländor och tvåvingar, medan vissa skillnader noterades för dagsländor och skalbaggar. De förstnämnda uppvisade något lägre artantal och de sistnämnda något högre i de kalkade vattendragen. Sett till mindre frekvent förekommande grupper utan flygande stadier var antalet taxa för musslor och gråsuggor något högre än i neutrala referenser. Däremot hade snäckorna inte ökat nämnvärt och var betydligt färre än i neutrala referenser.  Efter kalkning i 21-25 år var artsammansättningen i kalkade vattendrag i stor utsträckning samma som i neutrala referenser. Det fanns emellertid en anmärkningsvärd skillnad såtillvida att förekomstfrekvensen för flera surhetskänsliga taxa var lägre än i neutrala referenser. Till en mindre del kan detta förklaras med en ringa kolonisation för snäckor och märlkräftor som saknar vingade stadier. Förekomsten av pH-värden lägre än 6,0 i kalkade vattendrag framstod inte som en viktig orsak eftersom den största skillnaden mellan kalkade och okalkade vatten återfanns där de uppmätta pH-värdena inte underskridit 6,4.    

Dagsländorna Nigrobaetis niger och Baetis rhodani ökade mest i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning. Därefter följde skalbaggarna Oulimnius sp. och Hydraena gracilis. Kolonisationshastigheten var avsevärt snabbare för de bägge dagsländorna, vilket antyder att dessa i stor utsträckning fanns kvar i refugier inom vattensystemen innan kalkning. Sammantaget var det 30 taxa som ökade med mer än 10 % i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning, men bara 4 som minskade i motsvarande omfattning.  Utvecklingen över tid efter kalkning avseende olika bottenfaunaindex för pH visade en ökning fram till ungefär 10-12 år efter kalkstart. Därefter skedde bara en smärre ökning, vilken i stor utsträckning kunde härledas till de vattendrag som skulle varit surast utan kalkning (pHokalk <4,7). För denna grupp tycks en viss ökning fortfarande pågå. Jämförelsen mellan olika kalkningsmetoder visade att doserare gav störst ökning avseende bottenfaunaindex, trots att dessa vattendrag uppvisade den svagaste vattenkemin. Detta var en av flera analyser som indikerade att bottenfaunan i kalkade vattendrag tycks påverkas i ringa omfattning av surstötar ned mot pH 5,6. Förekomst av sedimenterad kalk nedströms kalkdoserare utgör trolig orsak till att doserarkalkning gav den bästa responsen. 

I förhållande till satta vattenkemiska mål för pH uppvisade bottenfaunan ingen nämnvärd skillnad mellan pH-mål 5,6 och 6,0. Däremot hade vattendrag med pH-mål 6,2 högre värden för samtliga bottenfaunaindex, såväl före som efter kalkning. Mot bakgrund av att uppmätt vattenkemi var tämligen likvärdig mellan pH-målen 5,6 och 6,0 var också resultatet för bottenfaunan förväntat. Vattendrag med pH-mål 6,2 hade visserligen i genomsnitt högre uppmätta lägsta pH, men de högre noteringarna för bottenfaunaindex berodde mer troligt på avvikande naturgivna förutsättningar.        

I okalkade vattendrag uppvisade samtliga bottenfaunaindex som ingick i utvärderingen bra samband med lägsta pH. Bäst var BpHInorm som också uppvisade likartade utfall för norra och södra Sverige. I södra Sverige gav surhetsindex ett lika bra samband som BpHInorm, men i de nordliga länen var utfallet sämre. MISA uppvisade genomgående de svagaste sambanden med uppmätt lägsta pH.  I kalkade vattendrag var sambanden mellan indexen och lägsta uppmätta pH avsevärt sämre än i referenserna. Vid låga uppmätta pH-värden indikerade bottenfaunan högre värden och vid höga uppmätta pH indikerade bottenfaunan lägre värden än i okalkade vattendrag. Orsaken till skillnaden vid låga pH-värden var främst att de kalkade vattendragen i större utsträckning hyste dagsländorna Baetis rhodani och Nigrobaetis niger vid låga pH. Orsaken till skillnaden vid höga pH var att de kalkade vattendragen hade färre surhetskänsliga taxa vid höga pH. Utfallen av indexen ger därmed ett mycket osäkert underlag för att bedöma lägsta pH, eller om pH-målet underskridits, i kalkade vattendrag.  Att sambanden mellan pH och bottenfaunaindex var annorlunda i kalkade än i okalkade vattendrag utgör en indikation på att det kan vara svårt att fullt ut återskapa ursprungliga bottenfaunasamhällen med kalkning. Detta trots att artsammansättningen mellan kalkade vattendrag och neutrala referenser i stor utsträckning sammanföll. Den mest troliga förklaringen är att kalkningen visserligen kan bedrivas så att satta pH-mål inte underskrids inom en definierad målsträcka, men att bottenfaunan också påverkas av vattenkemin och artsammansättningen inom de okalkade delarna av vattensystemet. I dessa kan de vattenkemiska förutsättningarna avvika kraftigt mellan kalkade och okalkade vattendrag, vilket resulterar i att tillskottet av arter från vattensystemets källområden skiljer.

Kalkningen av försurade sjöar och vattendrag är en av de största miljövårdande insatserna som genomförts i Sverige. Sedan slutet på 1970-talet har närmare sex miljarder kronor av statliga och kommunala medel bekostat spridning av drygt fem miljoner ton kalk. Kalkningen är fortfarande omfattande och årligen sprids ungefär 100 000 ton kalk till en kostnad av 130 mnkr.

Syftet med kalkningen är att höja pH-värdet i försurade sjöar och vattendrag till en nivå där det naturliga växt- och djurlivet inte påverkas negativt. De vattenkemiska målen baseras därför på toleransgränser för de djurarter som naturligt finns i vattenområdet.

Kalkningen ska utformas och genomföras så att pH-målen inte underskrids, men även så att målen nås till så låga kostnader som möjligt. Kalkning av rinnande vatten är särskilt komplicerad. Inte minst gäller det den vattenkemiska uppföljningen som ställer stora krav på provtagningstidpunkt i förhållande till tillfällen när risken för att underskrida pH-målet är som störst. Denna utvärdering baseras delvis på kemidata från den ordinarie uppföljningen, delvis också på data från en nationell provtagning, målvattendragsundersökningen, som genomfördes under perioden 2010–2016.

Rapporten har tagits fram av Havs- och vattenmyndigheten. Syftet är att redovisa i vilken utsträckning de vattenkemiska målen uppnås och hur effektivt kalkningen förmår höja pH och alkalinitet i förhållande till använd kalkdos. I rapporten identifieras faktorer i kalkningens genomförande som är avgörande för måluppfyllelse och kalkeffekt. Resultaten utgör ett viktigt underlag för en kommande uppdatering av den nuvarande vägledningen (Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag 2010:2) samt för nästa nationella kalkningsplan.

Under det första decenniet av 2000-talet genomförde Naturvårdsverket en rad åtgärder med syfte att skapa gemensamma strukturer och förbättra kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten. Efter att ha granskat länsstyrelsernas regionala åtgärdsplaner för 2010-2015  konstaterade Havs- och vattenmyndigheten att kvaliteten förbättrats avsevärt, men att de regionala skillnaderna fortfarande var omotiverat stora. I syfte att kartlägga den regionala arbetsfördelningen och resursanvändningen samt behovet av fortbildning och stödsystem inhämtade Havs- och vattenmyndigheten under 2014 information från kalkningens regionala och lokala aktörer.  Uppgifterna insamlades via enkäter till länsstyrelser och huvudmän samt genom inhämtande av underlag i form av tidsredovisning och nyckeltal från länsstyrelserna. I föreliggande rapport presenteras resultaten av kartläggningen samt förslag på förändringar som kan leda till att resurser frigörs för kvalitetshöjande åtgärder.   

Kalkningsverksamheten finansieras huvudsakligen med statsbidrag som fördelas till huvudmän via länsstyrelsen. I nuläget finns drygt 150 huvudmän som huvudsakligen utgörs av kommuner. I enkätsvaren uppgav drygt 80 procent av huvudmännen att systemet med statsbidrag är bra. Utifrån denna synvinkel finns således ingen anledning att förändra nuvarande system.   

Till stor del finansieras kalkningsverksamheten via anslaget 1:12 ”åtgärder för havs- och vattenmiljö”. Inför 2013 genomfördes en förändring som innebar att länsstyrelsernas anslag till kalkning inte specificerades i förhållande till övriga verksamheter inom 1:12. Det nya förfaringssättet tycks inte generellt ha påverkat kalkningsverksamhetens finansiella utrymme under 2013. Det finns emellertid indikationer på att den biologiska uppföljningen minskade i några län.   

Länsstyrelsernas prioritering av verksamheten via ramanslagen varierade avsevärt. I förhållande till den förstärkning som länsstyrelserna erhöll på ramanslaget 2002 redovisade några län betydligt lägre lönekostnader 2013. Det förekom också att anslaget 1:12 belastats med lönekostnader som inte omfattas av villkoren i bidragsbeslutet och därmed borde belasta ramanslaget.    

Enkätsvaren samt länsstyrelsernas tidsredovisning visade att det föreligger stora skillnader mellan länen avseende såväl arbetsfördelning som tidsåtgång för de olika arbetsmomenten. Detta gäller även till vad och i vilken omfattning som konsulter anlitas. Skillnaderna mellan länen är delvis beroende på verksamhetens omfattning och karaktär. Till stor del framstår emellertid skillnaderna som en konsekvens av att länsverksamheten med tiden kommit att utformas på olika sätt.   

Tidsåtgången för länsstyrelsernas bidragsadministration kunde bara i liten utsträckning förklaras med verksamhetens omfattning och antalet huvudmän. På flera län finns utrymme för effektivisering av rutiner och arbetsmoment. I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:3  10 förhållande till den enkla redovisning som länsstyrelserna efterfrågar framstår många huvudmäns tidsåtgång för bidragsadministration inte heller som rimlig. Länsstyrelserna behöver kommunicera med huvudmännen i syfte att tydliggöra behovet av underlag och därmed reducera tidsåtgången.  

Upphandling av kalk och kalkspridning bör i större utsträckning samordnas mellan flera huvudmän och även mellan flera län. Små uppdrag innebär höga kostnader för kalk och kalkspridning. Genom att samordna upphandlingar och välja fleråriga avtal när detta är relevant och möjligt kan arbetstiden sannolikt mer än halveras.  

Försurningsbedömningen av kalkade vatten upplevs både som krånglig och osäker. Oklarheter kring beräkningsverktyg och bedömningsgrunder behöver redas ut. Dessutom behöver länsstyrelser och huvudmän ytterligare utbildning och vägledning.  

Översyn och justering av kalkdoseringen bör ske årligen. För all kalkning i landet kan detta teoretiskt genomföras på ungefär 50 arbetsdagar.  Enligt enkätsvaren arbetade länsstyrelser och huvudmän närmare 800 arbetsdagar med spridningsplanering under 2013. Endera är uppgifterna i enkätsvaren rejält överskattade eller så präglas arbetet av stor ineffektivitet.   

I princip behövs en lika omfattande organisation för att sköta en kalkdoserare som 20 eller 30. Detta talar för att doserardriften bör samordnas för att uppnå stordriftsvinster. Endera mellan flera huvudmän eller med liknande kommunala verksamheter. Ansvaret för att sköta kalkdoserarna åligger huvudmannen. Länsstyrelsen ska se till att driftorganisationen uppfyller nödvändiga krav och behöver därför vara insatt i teknik och skötselbehov. Mot denna bakgrund är det oroväckande att huvudmännen i flera län bedömer länsstyrelsens kompetens som mindre bra avseende doserare.  

Kalkningens effektuppföljning omsätter årligen närmare 25 miljoner kronor. Uppföljningens kvalitet och omfattning uppvisade omotiverat stora skillnader mellan länen. Det behövs system som säkerställer att vattenprover tas när kalkeffekten kan befaras vara otillräcklig, vilket i praktiken innebär vid höga flöden. För den biologiska uppföljningen behövs system som reglerar verksamhetens omfattning i förhållande till erhållna medel.  

Spridningskontrollens kostnader varierade avsevärt mellan länen. Till viss del torde detta vara en följd av olika ambitionsnivå. Till stor del beror emellertid skillnaderna på att olika schabloner tillämpas för att beräkna huvudmannens kostnader samt ett varierande nyttjande av konsulter. Detta talar för att det finns utrymme att minska kostnaderna för spridningskontrollen inom ett antal län.  

Baserat på det underlag som legat till grund för denna resurskartläggning bedöms den samlade arbetstid som länsstyrelser och huvudmän lägger på kalkningsverksamheten vara tillräckligt omfattande för att säkerställa en bra kvalitet. De brister i kvalitet som framkommit vid tidigare granskningar antyder därför att verksamheten inte på ett effektivt sätt förmår att omsätta tillgängliga resurser till effektiv arbetstid. En viktig orsak torde vara splittringen på många aktörer där flera huvudmän och ett antal länsstyrelser hanterar mycket små kalkmängder. Ineffektiva rutiner för hantering av exempelvis kalkdata, kemidata och bidragsutbetalningar utgör också ett problem. Likaså dubbelarbete och arbete som utförs av personal med otillräcklig erfarenhet och kompetens.   

Fördelningen av ekonomiska resurser mellan länen för bland annat administration, upphandling, spridningsplanering, spridningskontroll, försurningsbedömning och effektuppföljning har sedan 1990-talet skett via schabloner. Syftet med att använda schabloner är främst att skapa rättvisa förutsättningar mellan länen. Ursprungligen baserades schablonerna enbart på totalmängden spridd kalk. Varefter nya underlag funnits tillgängliga har justering gjorts för såväl spridningsmetoder som målområden. Det finns inget som pekar på att schablonerna i nämnvärd omfattning skapat orättvisa förutsättningar mellan länen.

The aim of this study was to produce potential distribution maps of the Natura 2000- habitat Mudflats and sandflats not covered by seawater at low tide (habitat code 1140), by using aerial photographs (orthophotos) and field authentication. Through field authentication, a calibration of the method was planned. The colours of the orthophotos were to be connected to the correct habitat.   Different areas with different conditions were visited in field. This included areas with and without the influence of freshwater, areas from the two districts Bothnian Bay and Bothnian Sea and areas from north to south in the county.   No differences in colour of the photos could be detected connected to the influence of freshwater. Generally we thought that the calibration method worked really well, with the exception for the northern part of the county, where the water was much darker. This might be due either to the high amount of humic particles coming from land, or the fact that the photos were taken on another time, when the water level was higher than in the southern part.   Our recommendation is therefore to increase the amount of field authentications in the north as well as when the photos have been taken when the water level was high.