Swedish Agency for Marine and Water Management

År 2010 upprättade länsstyrelserna regionala åtgärdsplaner för kalkning av sjöar och vattendrag på uppdrag av Naturvårdsverket. Den 1 juli 2011 övertog Havs- och vattenmyndigheten det nationella ansvaret för kalkningsverksamheten och vintern 2012 påbörjade myndigheten en granskning av åtgärdsplanerna. Syftet var att utvärdera kvaliteten i kalkningsverksamheten och erhålla ett underlag vid fördelning av statsbidragsmedel. Denna rapport utgör en sammanställning av de resultat som framkom vid granskningen.   

Åtgärdsplanerna innehåller detaljerade redovisningar av den pågående verksamheten i form av försurningsstatus, motiv, mål, målområden, kalkningsinsatser, uppföljningsprogram och uppnådda resultat. Dessutom redovisas planerade förändringar och kalkmängder för åren 2011-2015.   

För varje åtgärdsområde bedömdes kvaliteten utifrån nio olika aspekter, bland annat angivna pH-mål, vattenkemisk effektuppföljning, vattenkemisk måluppfyllelse och kalkningsstrategi. Dessutom uppskattades kalkbehovet baserat på förutsättningen att de vattenkemiska målen ska kunna uppnås i samtliga målområden. Bedömningarna gjordes med utgångspunkt från de råd, riktlinjer och riktvärden som anges i Handboken för kalkning av sjöar och vattendrag.  

Granskningen visade att kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten har förbättrats avsevärt under den senaste tioårsperioden. Idag framstår verksamheten överlag som välmotiverad och effektiv. Samtidigt är de regionala skillnaderna omotiverat stora. I några län kvarstår ett betydande behov av ytterligare kvalitetsförbättringar.  

Försurningsbedömningar av kalkade vatten behöver förbättras. Den pågående målvattendragsundersökningen kommer att bidra med ett utökat underlagsmaterial. Samtidigt är det uppenbart att mycket arbete kvarstår. Bedömningsverktyget måste förenklas och utbildningsinsatserna behöver öka.  

De vattenkemiska målen behöver ses över så att tillämpningen blir likartad. I flera län förekommer ett överutnyttjande av pH-mål 6,0. I andra län används pH-mål 5,6 utan att risken för skadligt höga halter av oorganiskt aluminium har beaktats.  Den vattenkemiska uppföljningen i vattendragen behöver förbättras. Detta gäller i olika grad för nästan alla län. En väl fungerande högflödesprovtagning är grundläggande för att bedöma måluppfyllelse och optimera kalkningsinsatsen.   

Den vattenkemiska måluppfyllelsen behöver förbättras i vattendragen. Förmågan att uppnå pH-målen varierar avsevärt från ett län till ett annat. För att öka måluppfyllelsen och höja effekten behöver kalkningsstrategierna optimeras i en fjärdedel av åtgärdsområdena. Kalkdoserarnas tekniska status behöver uppgraderas i några län och organisationen för tillsyn, larm och felavhjälpning behöver generellt stärkas. Omotiverad överdosering och kalkning av målområden som saknar kalkbehov bör, i olika omfattning, åtgärdas i samtliga län.  

Det totala årliga kalkbehovet beräknades till 105 000-121 000 ton inom befintliga åtgärdsområden, vilket kan jämföras med länsstyrelsernas planerade på 122 000 ton. Beräkningen visar att de vattenkemiska målen kan uppnås utan att det erfordrar en ökad kalkförbrukning i ett nationellt perspektiv. I vissa åtgärdsområden behövs utökad kalkning, men detta kompenseras av minskade behov i andra. Det finns en betydande besparingspotential i flera län. Endast i ett län behöver kalkanvändningen öka på länsnivå.   

Till följd av ökade omkostnader för kvalitetshöjande åtgärder och förväntade prishöjningar kommer behovet av statliga bidragsmedel sannolikt att öka. Besparingspotentialen liksom behovet av kvalitetshöjande insatser varierar mellan länen, vilket antyder att det också finns behov av en regional omfördelning.   

Länsstyrelser och huvudmän är ansvariga för att åtgärda brister i verksamheten. Förbättring av effektuppföljningen bör genomföras direkt. Försurningsbedömningar och pH-mål bör ses över i takt med att nya data inkommer. Justering av kalkdoser och avslutande av onödig kalkning bör ske inför nästkommande spridningstillfälle. Förändringar av kalkningsstrategin är i regel mera tidskrävande och bör prioriteras till åtgärdsområden där den kemiska målsättningen inte uppnås eller där kalkförbrukningen är omotiverat hög.  

Den regionala verksamheten behöver fortsatt stöd och styrning från Havs- och vattenmyndigheten. En betydande del av de förbättringar som uppnåtts under de senaste tio åren har åstadkommits via medelsfördelning och bidragsvillkor. Samtidigt finns det fortfarande uppenbara brister i verksamheten varför ytterligare och andra typer av styrmedel behövs. HaV behöver också bidra med utbildningsinsatser och rådgivning samt att bedömningsverktyg och vägledningar utvecklas i takt med att ny kunskap tillkommer.

I rapporten utvärderas effekten av kalkning på bottenfauna i vattendrag på nationell nivå med fokus på perioden 1984-2014. Sammanlagt ingick 960 lokaler från kalkade vattendrag och 150 från okalkade referenser. Antalet provtagningstillfällen uppgick till 6936 i kalkade vatten och 1738 från okalkade. Till stöd för utvärderingen inhämtades även vattenkemi från 2009-2014. Med utgångspunkt från vattenkemin indelades de okalkade vattendragen i sura, intermediära samt neutrala referenser. Efter kalkning i 21-25 år uppgick artantalet i kalkade vattendrag i genomsnitt till samma nivå som i neutrala referenser. Den största ökningen skedde efter att kalkning pågått i 5 år och fram till 14 år efter kalkstart. Därefter var ökningen blygsam. Den största förändringen konstaterades i vattendrag med okalkat pH <4,7 där antalet taxa i genomsnitt ökade med 15 per provtillfälle.  I förhållande till neutrala referenser var antalet taxa efter kalkning i 21-25 år likvärdigt för nattsländor, bäcksländor och tvåvingar, medan vissa skillnader noterades för dagsländor och skalbaggar. De förstnämnda uppvisade något lägre artantal och de sistnämnda något högre i de kalkade vattendragen. Sett till mindre frekvent förekommande grupper utan flygande stadier var antalet taxa för musslor och gråsuggor något högre än i neutrala referenser. Däremot hade snäckorna inte ökat nämnvärt och var betydligt färre än i neutrala referenser.  Efter kalkning i 21-25 år var artsammansättningen i kalkade vattendrag i stor utsträckning samma som i neutrala referenser. Det fanns emellertid en anmärkningsvärd skillnad såtillvida att förekomstfrekvensen för flera surhetskänsliga taxa var lägre än i neutrala referenser. Till en mindre del kan detta förklaras med en ringa kolonisation för snäckor och märlkräftor som saknar vingade stadier. Förekomsten av pH-värden lägre än 6,0 i kalkade vattendrag framstod inte som en viktig orsak eftersom den största skillnaden mellan kalkade och okalkade vatten återfanns där de uppmätta pH-värdena inte underskridit 6,4.    

Dagsländorna Nigrobaetis niger och Baetis rhodani ökade mest i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning. Därefter följde skalbaggarna Oulimnius sp. och Hydraena gracilis. Kolonisationshastigheten var avsevärt snabbare för de bägge dagsländorna, vilket antyder att dessa i stor utsträckning fanns kvar i refugier inom vattensystemen innan kalkning. Sammantaget var det 30 taxa som ökade med mer än 10 % i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning, men bara 4 som minskade i motsvarande omfattning.  Utvecklingen över tid efter kalkning avseende olika bottenfaunaindex för pH visade en ökning fram till ungefär 10-12 år efter kalkstart. Därefter skedde bara en smärre ökning, vilken i stor utsträckning kunde härledas till de vattendrag som skulle varit surast utan kalkning (pHokalk <4,7). För denna grupp tycks en viss ökning fortfarande pågå. Jämförelsen mellan olika kalkningsmetoder visade att doserare gav störst ökning avseende bottenfaunaindex, trots att dessa vattendrag uppvisade den svagaste vattenkemin. Detta var en av flera analyser som indikerade att bottenfaunan i kalkade vattendrag tycks påverkas i ringa omfattning av surstötar ned mot pH 5,6. Förekomst av sedimenterad kalk nedströms kalkdoserare utgör trolig orsak till att doserarkalkning gav den bästa responsen. 

I förhållande till satta vattenkemiska mål för pH uppvisade bottenfaunan ingen nämnvärd skillnad mellan pH-mål 5,6 och 6,0. Däremot hade vattendrag med pH-mål 6,2 högre värden för samtliga bottenfaunaindex, såväl före som efter kalkning. Mot bakgrund av att uppmätt vattenkemi var tämligen likvärdig mellan pH-målen 5,6 och 6,0 var också resultatet för bottenfaunan förväntat. Vattendrag med pH-mål 6,2 hade visserligen i genomsnitt högre uppmätta lägsta pH, men de högre noteringarna för bottenfaunaindex berodde mer troligt på avvikande naturgivna förutsättningar.        

I okalkade vattendrag uppvisade samtliga bottenfaunaindex som ingick i utvärderingen bra samband med lägsta pH. Bäst var BpHInorm som också uppvisade likartade utfall för norra och södra Sverige. I södra Sverige gav surhetsindex ett lika bra samband som BpHInorm, men i de nordliga länen var utfallet sämre. MISA uppvisade genomgående de svagaste sambanden med uppmätt lägsta pH.  I kalkade vattendrag var sambanden mellan indexen och lägsta uppmätta pH avsevärt sämre än i referenserna. Vid låga uppmätta pH-värden indikerade bottenfaunan högre värden och vid höga uppmätta pH indikerade bottenfaunan lägre värden än i okalkade vattendrag. Orsaken till skillnaden vid låga pH-värden var främst att de kalkade vattendragen i större utsträckning hyste dagsländorna Baetis rhodani och Nigrobaetis niger vid låga pH. Orsaken till skillnaden vid höga pH var att de kalkade vattendragen hade färre surhetskänsliga taxa vid höga pH. Utfallen av indexen ger därmed ett mycket osäkert underlag för att bedöma lägsta pH, eller om pH-målet underskridits, i kalkade vattendrag.  Att sambanden mellan pH och bottenfaunaindex var annorlunda i kalkade än i okalkade vattendrag utgör en indikation på att det kan vara svårt att fullt ut återskapa ursprungliga bottenfaunasamhällen med kalkning. Detta trots att artsammansättningen mellan kalkade vattendrag och neutrala referenser i stor utsträckning sammanföll. Den mest troliga förklaringen är att kalkningen visserligen kan bedrivas så att satta pH-mål inte underskrids inom en definierad målsträcka, men att bottenfaunan också påverkas av vattenkemin och artsammansättningen inom de okalkade delarna av vattensystemet. I dessa kan de vattenkemiska förutsättningarna avvika kraftigt mellan kalkade och okalkade vattendrag, vilket resulterar i att tillskottet av arter från vattensystemets källområden skiljer.

Kalkningen av försurade sjöar och vattendrag är en av de största miljövårdande insatserna som genomförts i Sverige. Sedan slutet på 1970-talet har närmare sex miljarder kronor av statliga och kommunala medel bekostat spridning av drygt fem miljoner ton kalk. Kalkningen är fortfarande omfattande och årligen sprids ungefär 100 000 ton kalk till en kostnad av 130 mnkr.

Syftet med kalkningen är att höja pH-värdet i försurade sjöar och vattendrag till en nivå där det naturliga växt- och djurlivet inte påverkas negativt. De vattenkemiska målen baseras därför på toleransgränser för de djurarter som naturligt finns i vattenområdet.

Kalkningen ska utformas och genomföras så att pH-målen inte underskrids, men även så att målen nås till så låga kostnader som möjligt. Kalkning av rinnande vatten är särskilt komplicerad. Inte minst gäller det den vattenkemiska uppföljningen som ställer stora krav på provtagningstidpunkt i förhållande till tillfällen när risken för att underskrida pH-målet är som störst. Denna utvärdering baseras delvis på kemidata från den ordinarie uppföljningen, delvis också på data från en nationell provtagning, målvattendragsundersökningen, som genomfördes under perioden 2010–2016.

Rapporten har tagits fram av Havs- och vattenmyndigheten. Syftet är att redovisa i vilken utsträckning de vattenkemiska målen uppnås och hur effektivt kalkningen förmår höja pH och alkalinitet i förhållande till använd kalkdos. I rapporten identifieras faktorer i kalkningens genomförande som är avgörande för måluppfyllelse och kalkeffekt. Resultaten utgör ett viktigt underlag för en kommande uppdatering av den nuvarande vägledningen (Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag 2010:2) samt för nästa nationella kalkningsplan.

Under det första decenniet av 2000-talet genomförde Naturvårdsverket en rad åtgärder med syfte att skapa gemensamma strukturer och förbättra kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten. Efter att ha granskat länsstyrelsernas regionala åtgärdsplaner för 2010-2015  konstaterade Havs- och vattenmyndigheten att kvaliteten förbättrats avsevärt, men att de regionala skillnaderna fortfarande var omotiverat stora. I syfte att kartlägga den regionala arbetsfördelningen och resursanvändningen samt behovet av fortbildning och stödsystem inhämtade Havs- och vattenmyndigheten under 2014 information från kalkningens regionala och lokala aktörer.  Uppgifterna insamlades via enkäter till länsstyrelser och huvudmän samt genom inhämtande av underlag i form av tidsredovisning och nyckeltal från länsstyrelserna. I föreliggande rapport presenteras resultaten av kartläggningen samt förslag på förändringar som kan leda till att resurser frigörs för kvalitetshöjande åtgärder.   

Kalkningsverksamheten finansieras huvudsakligen med statsbidrag som fördelas till huvudmän via länsstyrelsen. I nuläget finns drygt 150 huvudmän som huvudsakligen utgörs av kommuner. I enkätsvaren uppgav drygt 80 procent av huvudmännen att systemet med statsbidrag är bra. Utifrån denna synvinkel finns således ingen anledning att förändra nuvarande system.   

Till stor del finansieras kalkningsverksamheten via anslaget 1:12 ”åtgärder för havs- och vattenmiljö”. Inför 2013 genomfördes en förändring som innebar att länsstyrelsernas anslag till kalkning inte specificerades i förhållande till övriga verksamheter inom 1:12. Det nya förfaringssättet tycks inte generellt ha påverkat kalkningsverksamhetens finansiella utrymme under 2013. Det finns emellertid indikationer på att den biologiska uppföljningen minskade i några län.   

Länsstyrelsernas prioritering av verksamheten via ramanslagen varierade avsevärt. I förhållande till den förstärkning som länsstyrelserna erhöll på ramanslaget 2002 redovisade några län betydligt lägre lönekostnader 2013. Det förekom också att anslaget 1:12 belastats med lönekostnader som inte omfattas av villkoren i bidragsbeslutet och därmed borde belasta ramanslaget.    

Enkätsvaren samt länsstyrelsernas tidsredovisning visade att det föreligger stora skillnader mellan länen avseende såväl arbetsfördelning som tidsåtgång för de olika arbetsmomenten. Detta gäller även till vad och i vilken omfattning som konsulter anlitas. Skillnaderna mellan länen är delvis beroende på verksamhetens omfattning och karaktär. Till stor del framstår emellertid skillnaderna som en konsekvens av att länsverksamheten med tiden kommit att utformas på olika sätt.   

Tidsåtgången för länsstyrelsernas bidragsadministration kunde bara i liten utsträckning förklaras med verksamhetens omfattning och antalet huvudmän. På flera län finns utrymme för effektivisering av rutiner och arbetsmoment. I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:3  10 förhållande till den enkla redovisning som länsstyrelserna efterfrågar framstår många huvudmäns tidsåtgång för bidragsadministration inte heller som rimlig. Länsstyrelserna behöver kommunicera med huvudmännen i syfte att tydliggöra behovet av underlag och därmed reducera tidsåtgången.  

Upphandling av kalk och kalkspridning bör i större utsträckning samordnas mellan flera huvudmän och även mellan flera län. Små uppdrag innebär höga kostnader för kalk och kalkspridning. Genom att samordna upphandlingar och välja fleråriga avtal när detta är relevant och möjligt kan arbetstiden sannolikt mer än halveras.  

Försurningsbedömningen av kalkade vatten upplevs både som krånglig och osäker. Oklarheter kring beräkningsverktyg och bedömningsgrunder behöver redas ut. Dessutom behöver länsstyrelser och huvudmän ytterligare utbildning och vägledning.  

Översyn och justering av kalkdoseringen bör ske årligen. För all kalkning i landet kan detta teoretiskt genomföras på ungefär 50 arbetsdagar.  Enligt enkätsvaren arbetade länsstyrelser och huvudmän närmare 800 arbetsdagar med spridningsplanering under 2013. Endera är uppgifterna i enkätsvaren rejält överskattade eller så präglas arbetet av stor ineffektivitet.   

I princip behövs en lika omfattande organisation för att sköta en kalkdoserare som 20 eller 30. Detta talar för att doserardriften bör samordnas för att uppnå stordriftsvinster. Endera mellan flera huvudmän eller med liknande kommunala verksamheter. Ansvaret för att sköta kalkdoserarna åligger huvudmannen. Länsstyrelsen ska se till att driftorganisationen uppfyller nödvändiga krav och behöver därför vara insatt i teknik och skötselbehov. Mot denna bakgrund är det oroväckande att huvudmännen i flera län bedömer länsstyrelsens kompetens som mindre bra avseende doserare.  

Kalkningens effektuppföljning omsätter årligen närmare 25 miljoner kronor. Uppföljningens kvalitet och omfattning uppvisade omotiverat stora skillnader mellan länen. Det behövs system som säkerställer att vattenprover tas när kalkeffekten kan befaras vara otillräcklig, vilket i praktiken innebär vid höga flöden. För den biologiska uppföljningen behövs system som reglerar verksamhetens omfattning i förhållande till erhållna medel.  

Spridningskontrollens kostnader varierade avsevärt mellan länen. Till viss del torde detta vara en följd av olika ambitionsnivå. Till stor del beror emellertid skillnaderna på att olika schabloner tillämpas för att beräkna huvudmannens kostnader samt ett varierande nyttjande av konsulter. Detta talar för att det finns utrymme att minska kostnaderna för spridningskontrollen inom ett antal län.  

Baserat på det underlag som legat till grund för denna resurskartläggning bedöms den samlade arbetstid som länsstyrelser och huvudmän lägger på kalkningsverksamheten vara tillräckligt omfattande för att säkerställa en bra kvalitet. De brister i kvalitet som framkommit vid tidigare granskningar antyder därför att verksamheten inte på ett effektivt sätt förmår att omsätta tillgängliga resurser till effektiv arbetstid. En viktig orsak torde vara splittringen på många aktörer där flera huvudmän och ett antal länsstyrelser hanterar mycket små kalkmängder. Ineffektiva rutiner för hantering av exempelvis kalkdata, kemidata och bidragsutbetalningar utgör också ett problem. Likaså dubbelarbete och arbete som utförs av personal med otillräcklig erfarenhet och kompetens.   

Fördelningen av ekonomiska resurser mellan länen för bland annat administration, upphandling, spridningsplanering, spridningskontroll, försurningsbedömning och effektuppföljning har sedan 1990-talet skett via schabloner. Syftet med att använda schabloner är främst att skapa rättvisa förutsättningar mellan länen. Ursprungligen baserades schablonerna enbart på totalmängden spridd kalk. Varefter nya underlag funnits tillgängliga har justering gjorts för såväl spridningsmetoder som målområden. Det finns inget som pekar på att schablonerna i nämnvärd omfattning skapat orättvisa förutsättningar mellan länen.

Undersökningar gjorda 1994-1997 i ett antal områden i Kalmarsund visade minskande bestånd av främst gädda och abborre samt en låg årsyngelproduktion vid jämförelse med tidigare studier. Observationerna stöddes av rapporter från fiskare och allmänhet och uppfattades så allvarliga, att ett tvåårigt forskningsprojekt beslutades genomföras för att dels dokumentera skadornas karaktär och geografiska utbredning, dels analyserade bakomliggande orsakerna. Projektet, som pågick under 1998-1999, omfattade ett flertal områden efter Kalmarsunds fastlandskust, ett område öster om Öland, samt några referensområden norr om sundet och ett söder därom. Inventerande provfisken och årsyngelundersökningar gjordes för att kartlägga fisksamhällets sammansättning och rekryteringen till de vuxna bestånden. Trålningar genomfördes under abborrens kläckningsperiod för att mäta tätheten av fisklarver samt undersöka deras överlevnad och tillväxt. I samband med detta gjordes insamlingar av djurplankton för att kartlägga larvernas födounderlag. Fält- och laboratorieexperiment genomfördes för att studera romutveckling, kläckning och larvöverlevnad hos gädda och abborre. Som stöd vid tolkningarna av resultaten inhämtades vattenkemiska data från den samordnade kustvattenkontrollen i Kalmar län.

Tätheten av främst vuxen abborre men även gädda var mycket låg i områ­det mellan Emån och Revsudden i sundets mitt och andelen gamla fiskar var stor. Även längre ner mot länsgränsen fanns tecken på att bestånden var negativt påverkade. På lokalen vid östra Öland var tätheterna likaså mycket låga. Inventeringen av årsyngel gav en ännu mer negativ bild. Bara ett fåtal yngel av abborre och gädda fångades i hela Kalmarsundsområdet. Även yngel av karpfiskar,strömming och stubbar förekom i lågatätheter. Något påverkade alltså fiskrekryteringen så negativt, att även de vuxna bestånden av flertalet arter reducerats. Det strandnära yngel- och småfisksamhället dominerades av spiggar, vilka förekom i högre tätheter än i referensområdena. Resultaten från de lokaler som besökts vid upprepade tillfällen visade att skadorna förvärrats med tiden.

Vattenkemiska data visade, att högsalt- eller ammoniumhalt knappast kunde vara en tänkbar förklaring till den uteblivna rekryteringen. Ammoniumhalterna når inte skadliga nivåer i rekryteringsområdena, och salthalten har minskat i stället för ökat i kustområdet under de senaste 10 åren. Såväl fält- som laboratorieexperimenten gav resultat som talar emot en toxisk påverkan på föräldrafiskar eller ägg och larver. Befruktningsgrad, kläckning och larvöverlevnad vartill synes normala. Undersökning av snäckor från de områden där kläckningsförsök och rekryteringsstudier genomfördes, visade att det åtminstone detta år inte förekom larver eller cerkarier ögonsugmasken Diplostomum sp. under den känsliga period då fisklarver kan dödas av parasitangrepp. Eutrofiering har förts fram som en tänkbar orsak till den sviktande fiskrekryteringen. Närsaltsdata visar att området är övergött, och en förändrad kvä­ve/fosforkvot antyder att primärproduktionen blivit alltmer kvävebegränsad under produktionsperioden senare år.

Eutrofieringen yttrar sig som en ökning av primärproduktionen. Halterna klorofyll-a har tenderat att öka i de kustnära vattnen och bedöms som höga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och Hav (1999). Under de senaste 4-5 åren har halterna emellertid sjunkit, vilket kan kopplas till ökat siktdjup. Utvecklingen indikerar att en större del av primärproduktionen under senare år sker i det bentiska växtsamhället. Denna utveckling ses inte i referensområdena. Även om en rik bottenvegetation normalt är positivt för fisk, kan alltför kraftig algpåväxt ha flera negativa effekter, t ex att leksubstraten försämras. En förskjutning av produktionen från pelagiska mikroalger till det bentiska systemet kan också innebära att fiskens födotillgång påverkas. Analyserna av zooplanktonproven visade tydliga avvikelser jämfört med referensmaterialen, såväl vad avser artsammansättning som täthet, och indikerar att födounderlaget försämrats för pelagiska fisklarver, t ex abborre, strömming och stubbar.

Utsläppen från Mönsterås Bruk har också ansetts utgöra en möjlig förklaring. Om skadorna på fisk beror på eutrofiering, kan effekterna av brukets utsläpp ses som ett bidrag bland andra till den antropogena belastningen i området. Risken för att toxiska eller hormonellt stö­rande ämnen i avloppsvattnet påverkat fisken måste enligt resultaten från fält och laboratorieexperimenten bedömas vara liten.

Kalmarsund hyser landets tätaste skarvkolonier. Teoretiska beräkningar, baserat på uppskattningar av skarvbeståndets storlek, visar att dess konsumtion skulle kunna uppgå till den totala produktionen av stationär fisk i området vilket kan vara en viktig förklaring till de minskande tätheterna. Det finns dock observationer som talar mot skarven som den enda bakomliggande faktorn. Årsyngel utnyttjas normalt inte som föda av skarvarna, och rekryteringen försämrades inte bara för de stationära arterna abborre och gädda, utan även för stubbar och sillar vars vuxna bestånd inte påverkas lika starkt av skarv. Modellsimuleringar visar dock, att i dagens situation kan skarvpredationen effektivt motverka att bestånden återhämtar sig när, förhoppningsvis, rekryteringen åter börjar bli normal.

I den här rapporten har Länsstyrelsen i Västra Götaland beskrivit hur de arbetar med fisketillsyn längs kusten och i Vänern. Rapporen beskriver organisation, samverkan, utbildning, planering, operativ tillsyn, uppföljning och administration.

Sport- och fritidsfisket bedrivs främst kustnära och i skärgårdsområden, både i havet och stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. En betydande del av fritidsfisket genomförs i områden där fisket inom givna regler är fritt för var och en, antingen på allmänt vatten eller på enskilt frivatten.

Det är HaVs förhoppning att rapporten ska belysa den viktiga uppgift som ligger i fisketillsynen och ge kunskap om hur man kan arbeta med planering, samordning, uppföljning och genomförande av operativ fisketillsyn.

The aim of this study was to produce potential distribution maps of the Natura 2000- habitat Mudflats and sandflats not covered by seawater at low tide (habitat code 1140), by using aerial photographs (orthophotos) and field authentication. Through field authentication, a calibration of the method was planned. The colours of the orthophotos were to be connected to the correct habitat.   Different areas with different conditions were visited in field. This included areas with and without the influence of freshwater, areas from the two districts Bothnian Bay and Bothnian Sea and areas from north to south in the county.   No differences in colour of the photos could be detected connected to the influence of freshwater. Generally we thought that the calibration method worked really well, with the exception for the northern part of the county, where the water was much darker. This might be due either to the high amount of humic particles coming from land, or the fact that the photos were taken on another time, when the water level was higher than in the southern part.   Our recommendation is therefore to increase the amount of field authentications in the north as well as when the photos have been taken when the water level was high.

This report presents a test survey of a new manual for monitoring of fish reproduction in lagoons 1150 and estuaries 1130 within the Habitats Directive. The method is suggested by The Swedish Agency for Marine and Water Management. The main purpose of this study was to test the new manual on a large scale and see how well it meets the standards for biogeographical monitoring. The investigation included 42 areas, representing habitats lagoons (habitat code 1150) and estuaries (habitat code 1130) in the Baltic marine basins of the Bothnian Sea and the Bothnian Bay. Fifty percent of the areas are protected within the Natura 2000 network.  

The results show that there is a large variation between areas and sampling stations and that a small part of that variation is explained by sea basin, type of habitat and nature protection. Earlier studies showed other explaining factors for juvenile fish and vegetation, including topographical openness and water exchange time. Therefore, these factors should be accounted for in future investigations and analyses.    

The differences among the two Baltic basins were very small, supporting the biogeographical monitoring on a marine Atlantic and Baltic level. However, a comparison with the Baltic proper should be done to further investigate differences in the marine Baltic region. The biological relevance of this division is indicated by the small differences between lagoons and estuaries observed in this study. Unfortunately, a major part of the choosen estuaries 1130 in this project were not estuaries as defined by the criteria given by the Swedish Environmental Protection Agency. The mean water discharge of the rivers entering the areas is too low. Therefore, these areas cannot be considered as representative for the habitat 1130 estuaries.  Given the extent of this project, precision calculations showed that several variables (number of species, number of typical species, the Shannon diversity index and the proportion of predatory fish) were possible to sample at an acceptable level.   

In the report, advantages and disadvantages of the manual are discussed. Suggestions to improve the manual are presented for the sampling as well as for preparations.   

The project is a cooperation between The Swedish Agency for Marine and Water Management, The Swedish Species Information Centre and the County Administrative Boards of Uppsala, Gävleborg, Västernorrland, Västerbotten and Norrbotten. Fish sampling and presentation of the results were conducted by Naturvatten AB in cooperation with JP Aquakonsult KB, Hydrophyta Ekologikonsult, Hansen EcoResearch and Aquanalys. The project was administrated by The County Administrative Board of Gävleborg.

The Freshwater pearl mussel Margaritifera margaritifera (Linnaeus, 1758) is found in 646 streams spread all over Sweden. The total number of mussel specimen is estimated to at least 40 million. Sweden holds most of the approximately 1,600 populations known in Europe. Together with Norway and Finland, Sweden accommodates around three quarters of all populations, hence the region is a stronghold for the species 

The Freshwater pearl mussel has a parasitic larval stage on the gills of Brown trout Salmo trutta, the main host fish in Sweden. There is an enormous loss in all stages of the reproduction cycle. A one-hundred-yearold mussel is estimated to produce only 3.2 young mussels.

Freshwater pearl mussel is amongst the most long-lived species on Earth. The oldest specimen found in northernmost Sweden was more than 280 years old. Normally the life span in Scandinavia is 100-250 years.  Freshwater pearl mussel needs good water quality, clean bottom substrate and suitable host fish. In Sweden, recruiting populations are only found in streams with pH>6.2, total phosphorus <8 µg/l, nitrate <125 µg/l, turbidity <1 FNU, colour <80 mg Pt/l, fine inorganic particles <25%, redox potential >300 mV, density of young Brown trout ≥5/100 m2. 

Given the species’ environmental requirements it is an important indicator and umbrella species. The Freshwater pearl mussel is also a suitable flagship species for nature conservation activities connected to running waters.

In Europe, the number of populations has decreased by 80% since 1920. In Sweden, we observe an ongoing decline among the Freshwater pearl mussel populations shown by lower recruitment and decreased abundance. Approximately half of the remaining populations lack recruitment. Therefore, the species is nationally red-listed as Endangered (EN). 

The main reason for the decline is changes in land use causing physical and chemical changes of the streams. Most serious is siltation of streambeds, which causes mortality in juvenile mussels. As most of the Swedish mussel streams are situated in forest landscape, forest management is of crucial importance. Stream acidification caused by airborne pollutants earlier caused mussel death in large areas. Pearl fishing is forbidden by law since 1994, and is at present not regarded as a problem. 

The first Swedish action plan for Freshwater pearl mussel was published in 1991 and revised in 2005, resulting in legal protection of a number of important mussel waters, habitat restoration, re-introduction, artificial recruitment and liming of acidified steams. There are also monitoring programmes at national and regional levels.

In Sweden, the regional authorities, the County Administrative Boards, have a key role in conservation. There are 16 counties with Freshwater pearl mussel streams. 

Proposed actions: 

• Incorporation of all data on occurrence into the national mussel database. Production of up-dateddigital map layers. 
• Information activities aimed at landowners and the public, including publishing of a new information brochure.  
• Focus on eliminating migration barriers when constructing or reconstructing new roads and railways.  
• National genetic screening of Freshwater pearl mussel, and a survey on whether Brown trout or Atlantic salmon are the host fish in large rivers.  
• Inventories of the main channel of large rivers with potential occurrence of Freshwater pearl mussel.  
• Legal protection of two new localities in each county and habitat restoration of four mussel habitats per county.  
• Revision of nature reserve’s management plans in order to include actions for the Freshwater pearl mussel.  
• Artificial recruitment is initiated in prioritized waters.  
• Follow-up studies of actions and compilation of the results. 

The cost for conservation measures recommended by this action plan is estimated at 216 471 000 SEK during 2020-2024.

För att uppnå god ekologisk status avseende övergödning i svenska sjöar och kustvatten räcker det i många fall inte att enbart minska belastningen av fosfor från externa källor såsom reningsverk, enskilda avlopp, jordbruk och industrier. Detta beror på att förhöjd internbelastning från sedimenten leder till att halterna av fosfor i vattnet hålls höga. För att minska dessa halter skulle även internbelastningen behöva åtgärdas.

Åtgärder mot internbelastning är inte en ersättning för åtgärder mot näringsläckage från land till vattenmiljön, eftersom den externa näringsbelastningen måste vara nere på en tillräckligt låg nivå för att en internbelastningsåtgärd ska bli långsiktigt effektiv. Även om en framgångsrik åtgärd mot internbelastning resulterar i att fosforhalterna temporärt minskar, kommer den externa belastningen avgöra övergödningssituationen i vattenförekomsten på lång sikt. Det kan alltså vara nödvändigt att genomföra åtgärder mot både den externa och den interna belastningen till en och samma sjö.

This is an action plan to protect eelgrass beds (Zostera marina och Z. noltii) in Sweden. The action plan is intended as a guideline and contains proposals for measures that should be implemented in the period 2017–2021. The long-term goal with the plan is to safeguard the ecosystem functions of eelgrass beds to the coastal systems by increasing the protection from exploitation, improve the environmental conditions for eelgrass growth, and facilitate natural recovery of eelgrass by restoration and other measures. The vision is that eelgrass beds will recover their historical depth distribution and areal extent all over Sweden, and provide nature and mankind with their ecosystem functions and services.  

Eelgrass beds constitute key habitats in shallow, coastal areas that support high species diversity and provide mankind with several important ecosystem services. Eelgrass meadows constitute nursery habitats for a number of commercially important species including Atlantic cod, whiting and eel. Eelgrass also improve water clarity by stabilizing the bottom and decreasing sediment resuspension, and they mitigate eutrophication and climate change by sequestering and storing nutrients and carbon in the sediment. Eelgrass meadows have been identified as essential habitats in need of protection by international conventions and EU-directives.   

Eelgrass beds are threatened ecosystems and their distribution has decreased rapidly in the northern hemisphere the last century. In Scandinavian waters the depth distribution of eelgrass has decreased 50% since the 1900s as a result of eutrophication and decreased water quality.  Along the Swedish northwest coast, more than 60 %, approximately 12 500 ha, of the eelgrass beds have vanished since the 1980's as a result of coastal eutrophication and overfishing. Although measures have been taken, and the water quality has improved, no general recovery of eelgrass has been observed. Instead, the loss of eelgrass continues, partly due to an increasing exploitation of Swedish coasts.  To stop the ongoing losses, and facilitate a recovery of eelgrass in Sweden, the following actions are suggested:  

Map the present distribution of eelgrass in Sweden 

• Include areal extent and depth distribution of eelgrass in national and regional marine environmental monitoring. 
• Improve the environmental conditions for eelgrass growth by intensifying measures to reduce nutrient pollution to the sea, and to increase the population of large predatory fish in the coastal zone, and by decreasing activities that can deteriorate the water quality close to eelgrass habitats, such as dredging, dumping of dredging material, boat traffic, etc. 
• Improve the protection for eelgrass from coastal exploitation by revising existing nature protection and implementing new marine protected areas that include eelgrass, take into account the cumulative effect of small scale exploitation when evaluating permits, and by increasing supervision of legal and illegal water activities along the coast. 
• Restore lost eelgrass meadows in areas where this is possible to facilitate natural recovery of eelgrass. Use also eelgrass restoration as compensatory measure for eelgrass lost due to exploitation, but only as a last resort after demands of avoiding and minimizing damage of the habitat. 
• Inform the public and decision makers, and educate personnel at environmental courts, managers handling exploitation permits, etc. about the ecological significance of eelgrass beds, their sensitivity to disturbance, and what can be done to decrease the human impact.   
• Improve the knowledge of how climate change, runoff from land, dumping of dredge material, boat traffic, etc., may impact eelgrass ecosystems in Sweden, and develop new methods and measures that can improve the local environment for eelgrass growth and recovery.  

This action plan has an estimated total cost of 82 million SEK during the actions plans' validity period 2017-2021.

Arbetet med EU:s ramdirektiv för vatten har visat att fysisk påverkan är det vanligaste vattenmiljöproblemet (European Environment Agency 2012). Inom detta område är vattenkraften en av de största påverkanskällorna. Mot bakgrund av detta har Vattenmyndigheterna tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten genomfört ett gemensamt projekt i syfte att ta fram information och vägledning för hur vattenkraften och dess miljöpåverkan skall hanteras i arbetet med vattenförvaltningen. Inom ramen för detta projekt har föreliggande litteratursammanställning genomförts. Syftet är att utöka kunskapsunderlaget inom området vattenkraftens påverkan på den akvatiska miljön. Detta för att utveckla arbetet med karaktärisering och statusklassning av vattenförekomster samt förbättra bedömningsunderlaget inför de statushöjande åtgärder som skall genomföras.

Den viktigaste fysiska förändringen som en följd av vattenkraftutbyggnad är tillkomsten av dammar. De innebär att barriäreffekter uppstår, det vill säga att förutsättningar för uppströms förflyttning samt nedströms transport av sediment och dött och levande organiskt material i systemet, begränsas eller hindras. Även i övrigt förändras den fysiska miljön, bland annat genom de morfologiska förändringar som blir resultatet av rensning, kanalisering och torrläggning. Andra följdverkningar av vattenkraftutbyggnad är förändringar i erosion, vattentemperatur, isförhållanden och vattenkvalitet. 

Vattenkraft har också en omfattande inverkan på hydrologin i vattensystemet. Regleringen av nivåer och flöden i dammar och kraftverk innebär förändringar i det totala flödesmönstret (säsongsvariationen), men även kortsiktiga fluktuationer i vattenföring samt förändringar när det gäller extremt höga och låga flöden. Energiproduktionens årscykel innebär vanligen omvänd vattenföring i de reglerade älvarna där huvuddelen av årets flöde passerar under vinterhalvåret, medan vårfloden reduceras eller uteblir och flödena under sommar och höst är lägre än under oreglerade förhållanden. Korttidsreglering innebär att flödet kan ändras flera gånger på kort tid, inom dygnet eller till och med inom en timme. Nolltappning innebär att flödet genom och förbi kraftverket helt kan stängas av vilket torrlägger vattendraget eller skapar perioder med sjöliknande förhållanden nedströms. I reglerade sjöar är fluktuationerna större och vattennivåerna, sett över en årscykel, generellt sett väsentligt annorlunda jämfört med under oreglerade förhållanden. 

De hydrologiska och morfologiska förändringarna omsätts i påverkan på de akvatiska ekosystemen. Förutom de direkta effekterna av dammar (barriärer) omvandlas vattensystemen från att vara mångformiga till mer homogena miljöer. Strömsatta partier med heterogena habitat däms över eller torrläggs vilket gör att strömvattenkrävande arter försvinner eller reduceras i antal. Primär- och sekundärproduktion samt omsättning av organiskt material påverkas negativt vilket innebär att systemets biologiska produktionspotential sänks. Bottenfauna- och fisksamhällen förändras. Riktning och omfattning beror av lokala förhållanden, regleringsintensitet m.m. Över huvud taget är förändringarna av floran och faunan omfattande när det gäller artsammansättning, tätheter av organismer och produktionsförutsättningar. Därmed förändras också den biologiska mångfalden. 

De slutgiltiga effekterna på ekosystemet varierar stort mellan olika vattenkraftanläggningar. Det beror på skillnader i anläggningarnas tekniska utformning, de geologiska och hydrologiska förutsättningarna i avrinningsområdet, klimat, regleringspåverkan uppströms och nedströms, den akvatiska faunans och florans artsammansättning, effekter av annan mänsklig aktivitet m.m. Vissa effekter uppstår alltid oavsett om det är ett strömkraftverk eller ett reglerkraftverk, medan andra är mer kopplade till regleringen.

Även interaktionen mellan vatten- och landmiljön påverkas. Översvämning/störning av landmiljön, deposition av sediment och organiskt material samt utbytet mellan yt- och grundvatten är exempel på processer som har långtgående inverkan på ekosystemens struktur och funktion i strandnära landmiljöer. Dessa processer förändras eller uteblir i samband med reglering/kraftutbyggnad. 

Förutom de lokala effekterna av vattenkraftanläggningar, uppstår förändringar i vattensystemet som helhet. Dessa förändringar är i många fall kumulativa. Vattenkemin förändras på sätt som gör att effekterna kan spåras ute i Östersjön, bland annat som en följd av minskad uttransport av kisel. Transporten av material reduceras eller förändras i hela systemet, temperaturregimen blir annorlunda som en följd av höga vinterflöden, överdämning ändrar närsaltbalansen nedströms samt ökar emissionen av växthusgaser. 

I regeringsuppdraget om förbättrad hantering av förorenade sediment undersöktes sedimenten i ett 70-tal områden i kust, sjöar och vattendrag över hela Sverige med misstänkt påverkan från lokala punktkällor. Målen var att bidra till en förbättrad nationell överblick över förorenade sediment och förbättra kunskapen om påverkan på sediment från ett urval av branscher. Prover togs av ytliga (0-5 cm) och djupare (15-20 cm) skikt av sedimenten.

De kemiska analyserna omfattade ett 20-tal grupper av föroreningar med standardiserade, kommersiella analyspaket. Även läkemedelsrester analyserades, och prover från kustområdena analyserades för många flera ämnen i en screening. Utvalda prover analyserades med cellbaserade toxicitetstester för mätningar av samlad biologisk effekt.

Många miljöfarliga ämnen bidrar enskilt och tillsammans till risker från förorenade sediment

Tributyltenn (TBT) och koppar påträffades i halter som överstiger effektbaserade bedömningsgrunder för sediment i mer än hälften av de undersökta områdena. Ofta var de uppmätta halterna av dessa ämnen, och även av antracen, högt över bedömningsgrunderna vilket ökar risken för negativ påverkan på sedimentlevande organismer och bentiska livsmiljöer. Också kadmium, bly och fluoranten påträffades i hög utsträckning men inte lika ofta i halter som överstiger effektbaserade bedömningsgrunder.

Många fler föroreningar som:

• polycykliska aromatiska kolväten (PAH:er)
• dioxiner och dioxinlika ämnen
• metaller
• klorerade bekämpningsmedea
• lkylfenoler
• TBT-ersättare
• och högfluorerade organiska ämnen (PFAS)

påträffades i hög utsträckning och ofta i halter som indikerar att även dessa är betydelsefulla sedimentföroreningar. I screeningen av kustprover påträffades industrikemikalier, växtskyddsmedel, läkemedel och ämnen från kosmetika och hygienprodukter.

Behovet av effektbaserade bedömningsgrunder för fler ämnen för att bättre kunna bedöma förknippade miljörisker är dock stort. Detta inkluderar inte minst bedömningar av risker för spridning till näringsväven och påverkan på rovdjur eller människors hälsa via konsumtion av fisk. Resultaten indikerar att läkemedel, klorparaffiner, organofosfater och siloxaner är relevanta och vanligt förekommande sedimentföroreningar men deras detektions- och rapporteringsgränser behöver bli lägre för att motivera att de regelbundet ska analyseras vid undersökningar av förorenade sediment.

Resultaten stärker bilden av att förorenade sediment är vanligt förekommande, och att föroreningsbilden ofta är komplex. Med många samtidigt förekommande ämnen ökar risken för kombinationseffekter vilket skulle behöva beaktas rutinmässigt. Mätningar av den samlade biologiska effekten via cellbaserade toxicitetstester av dioxiner, PAH:er, och hormonstörande ämnen visar på effekter av fler ämnen än de som fångas upp i traditionella haltmätningar, och var generellt känsligare vilket bekräftar att de ger en mer komplett bild av möjlig påverkan från dessa ämnesgrupper. De är därför ett bra komplement till kemiska haltmätningar för att karaktärisera sedimentens föroreningsinnehåll och möjlig påverkan.

Ytligt liggande föroreningar riskerar att spridas

Mäktigheten av förorenade sediment var i många av områdena minst 20 cm. För flertalet ämnen sågs ingen signifikant skillnad i de sammanlagda resultaten mellan halter i djupare prover jämfört med ytprover. Att halterna i många fall var höga även i ytliga sediment där biologisk aktivitet kan förekomma ökar risken för spridning och upptag i näringsväven. Det indikerar också att nytillförsel av föroreningar till sedimenten fortfarande pågår i dessa områden. Någon större ackumulation av analyserade föroreningar från källor långt uppströms i vattensystemen i dämmen och flodmynningar tycks inte ske, då höga strömhastigheter medför att sedimentföroreningar transporteras vidare i vattendragen till sjöar och ut i havet.

Flera olika verksamheter medför hög risk för förorenade sediment

Belastning och risk för påverkan från branschtypiska utsläpp utvärderades för 19 branscher. Bedömningen är att:

• avfallshantering och deponi
• avloppsreningsverk
• hamn och småbåtshamn
• massa- och pappersbruk
• gruvor
• stålindustrier
• tätort
• ytbehandling
• och textilindustri

är verksamheter som inför en inventering av förorenade sedimentområden bör klassas som medförande hög risk för förorenade sediment. Belastningen från branscherna kemisk industri, kloratindustri, garveri, glasbruk, och sågverk utan doppning var inte möjliga att bedöma på grund av ofullständiga resultat.

Det pågår ett arbete för att styra över den svenska fiskeriförvaltningen mot ett mer ekosystembaserat arbetssätt. Det nya arbetssättet ställer högre krav på delaktighet och samverkan mellan fiskets olika aktörer. Fasta så kallade samrådsstrukturer har i flera sammanhang lyfts fram som ett effektivt sätt att samverka inom den komplexa fiskförvaltningen. Kunskapen om vilka samrådsstrukturer och processer som finns inom svensk fiskförvaltning är i vissa avseenden bristfällig. Det gäller framför allt de samrådsstrukturer som finns på regional och lokal nivå, där lokala aktörer samarbetar med andra lokala eller regionala aktörer. Då dessa samrådsstrukturer utgör en viktig pusselbit för att utveckla den svenska fiskförvaltningen avser denna kartläggning att ge en bild av hur det ser ut idag. I rapporten ingår även en analys av vilka framgångsfaktorer som finns när man ska arbeta med långsiktiga samrådsstrukturer. Analysen landar också i konkreta rekommendationer för vad man ska tänka på när man startar och driver samrådsstrukturer inom fisket.

Kartläggningen utgår från en enkätundersökning som involverade alla länsfiskekonsulenter på landets länsstyrelser, men även andra relevanta intresseorganisationer kontaktades. Inkomna enkätsvar har sammanställts och bidrar med information till både pågående, nybildade och framtida samrådsstrukturer. Totalt har 87 samrådsstrukturer kartlagts, varav 47 är inom vattenområden där Havs-och vattenmyndigheten har föreskriftsrätt. Övriga 40 samrådsstrukturer ligger i vattenområden med i huvudsak enskild fiskerätt där berörda fiskerättsägare har det primära förvaltningsansvaret. Kartläggningen innefattar även frågor och analys av var det finns organisationer som har potential att utvecklas och implementera arbete med regional och lokal förvaltning av fisket i sin verksamhet. Kartor, både analoga och digitala, har tagits fram för att visualisera och tydliggöra var olika samrådsstrukturer finns idag och var det kan finnas behov av ytterligare samrådsstrukturer.

Eftersök i litteraturen har gett information om både utmaningar och framgångsfaktorer gällande arbetet inom samrådsstrukturer och ekosystembaserad fiskförvaltning. För att bekräfta dessa och hitta ytterligare viktiga aspekter att tänka på valdes nio av de 87 kartlagda samrådsstrukturerna ut för en mer djuplodande intervju. Intervjusammanställningen, enkätsvaren och litteraturstudien har tillsammans möjliggjort framtagandet av rekommendationer och ledord för utformning av nya eller hantering och utveckling av befintliga samrådsstrukturer.

Förhoppningen är att rapporten kan bidra med värdefull information om hur situationen ser ut och vad man ska tänka på i det fortsatta arbetet med att utveckla samrådsstrukturer inom fisket. Det bör även finnas goda möjligheter att följa upp inventeringen.

Syftet med regionala vattenförsörjningsplaner är att säkra tillgången till vatten inom ett område i ett flergenerationsperspektiv för dricksvatten och andra samhällsbehov. Regionala vattenförsörjningsplaner behöver tas fram av länsstyrelserna som stöd för bland annat kommunens översiktsplanering. Havs- och vattenmyndigheten har pekats ut som den myndighet som ska vara vägledande i arbetet, med stöd av Boverket, men även andra berörda myndigheter. För att få en uppfattning om hur länsstyrelserna arbetet med frågan skickades en webbenkät ut till samtliga län samt kommunalförbundet Göteborgsregionen (GR). I enkäten efterfrågades hur länsstyrelserna ligger till i arbetet med regionala vattenförsörjningsplaner, hur planen förankrats hos andra aktörer, om och hur kommunerna använder planen i sin planering, vilka frågor som varit svåra respektive lätta att hantera, vilka de bedömer vara de främsta hoten mot vattenförsörjningen, och vilka frågor som länsstyrelserna önskar mer vägledning om. Samtliga 21 länsstyrelser och GR besvarade enkäten. 

Fyra länsstyrelser svarade att de har en aktuell vattenförsörjningsplan och sex län uppgav att arbete pågår. Sju länsstyrelser svarade att de har tagit fram regionala vattenförsörjningsplaner, men att de behöver uppdateras. Fem länsstyrelser planerar att ta fram en regional vattenförsörjningsplan, varav fyra under 2018.  I enkätsvaren uttrycktes önskemål om att ett tydligt syfte med den regionala vattenförsörjningen formuleras, samt att länsstyrelsens roll förtydligas.  Av de elva län som tagit fram en vattenförsörjningsplan upplever de flesta att kommunen använder planen i liten utsträckning som stöd i sin fysiska planering och va-planering. Det tyder på att mer vägledning behövs om hur den regionala vattenförsörjningsplanen ska hanteras i den fysiska planeringen. 

De frågor som länsstyrelserna främst önskade vägledning om var säkerhetsaspekter kopplade till lagring och spridning av känsliga uppgifter, bedömning av vattenbehov och prioritering av vattenresurser, juridiska aspekter och frågor kring arbetsprocess och förankring.  Det som länsstyrelserna bedömer vara de främsta hoten mot vattenförsörjningen i sina respektive län är brist på reservvatten, sårbarheter i de tekniska anläggningarna, vattenbrist i den ordinarie vattenförsörjningen, samt kvalitetsproblem. Brist på reservvatten ses som ett problem i nästan alla län. Många kommuner har ingen eller begränsad tillgång till reservvatten om den ordinarie vattenförsörjningen av någon anledning inte fungerar. Tretton länsstyrelser uppgav att de använt sig av en rapport om vattenförsörjningsplaner som SGU gav ut 2010. En kommande vägledning bör beakta och utgå från denna rapport men behöver kompletteras med ny kunskap framför allt kring frågor om klimatförändringar och dess påverkan på dricksvattenförsörjningen. Förutom enkäten har centrala aktörer intervjuats om nyttan med regionala vattenförsörjningsplaner, vilka problem sådana bör kunna lösa, samt vad som är viktigt att behandla i en kommande vägledning.  Några slutsatser från intervjuerna är att det är viktigt att lyfta det strategiska arbetet inom regionen och att det bör finnas en tydlig koppling till utvecklingsplaner och mellankommunal samverkan. En regional vattenförsörjningsplan ska ha ett övergripande regionalt perspektiv för att främja samverkan över läns- och kommungränser. Det är viktigt att planen utvärderas och följs upp regelbundet. Ett viktigt syfte med regionala vattenförsörjningsplaner är att säkra vattenförsörjningen på lång sikt genom att integrera vattenförsörjningen i den fysiska planeringen.

Klimatförändringar och översvämningar, ökade miljökrav och en åldrad infrastruktur innebär ökade krav på kommunernas vatten- och avloppsverksamhet. Utanför verksamhetsområdet riskerar bristfälliga små avloppsanläggningar att sprida smittoämnen och bidra till att vattenförekomster inte uppnår god status. Kommunerna står inför stora investeringar för att nå en hållbar VAförsörjning. En strategisk och långsiktig VA-planering som omfattar både dricksvatten, spillvatten och dagvatten blir kommunens verktyg för att lyfta fram problem och prioritera åtgärder för att kostnadseffektivt möta de utmaningar som man står inför. Vägledningen är framtagen för att underlätta kommunernas planering för en trygg och hållbar VA-försörjning. Den ger konkreta råd för att komma igång och föreslår en stegvis planeringsprocess. Arbetssättet bygger på att börja med det som är tillgängligt, identifiera de strategiska frågorna och göra vägval inför den fortsatta planeringen.  Vägledningen beskriver de olika stegen i planeringsprocessen och vilka styrdokument den bör omfatta. VA-planeringen bör initieras med ett tydligt uppdrag till en förvaltningsövergripande arbetsgrupp med tillräckliga resurser (steg 1). Steg 2 är att utarbeta en VA-översikt som beskriver omvärldsfaktorer, nuläge, förutsättningar och framtida behov. Steg 3 är att beskriva strategiska vägval för hantering av olika frågor, som fastställs i en VA-policy. Själva VAplanen (steg 4) tas fram utifrån VA-översikten och VA-policyn och innehåller en plan för såväl den allmänna anläggningen som för VA-försörjningen utanför verksamhetsområdet. VA-planen tillämpas sedan genom att åtgärderna förs in i kommunens löpande budgetprocess. Arbetet enligt VA-planen följs sedan upp regelbundet och planen revideras lämpligen varje mandatperiod (steg 5).  En förutsättning för en lyckad VA-planering är att det finns en god kommunikation mellan politiker och tjänstemän från olika enheter inom kommunen. Det finns också ett stort värde i att samverka med länsstyrelser och grannkommuner för att utbyta erfarenheter. En väl genomförd VA-planering ger en beredskap och gör kommunen betydligt bättre rustad för att möta utmaningarna på VA-området och möjlighet att påverka utvecklingen i positiv riktning.

Vattenkraftutbyggnad, vattendomar och återstående rekryteringområden för lax och öring i Gullspångs- och Klarälven

I båda älvarna började de första kraftverken att byggas 1906. Rekryteringsområden för lax och öring i Gullspångsälven finns nu endast i älvens nedersta del och är i huvudsak begränsade till Stora och Lilla Aråsforsarna.Den totala arealen har uppskattats till 5 ha. Gullspångsälven, som enligt vattendom har en minimivattenföring på 6 m3/sek, är kraftigt påverkad av korttidsreglering och högsta flödet i älvfåran där Aråsforsarna är belägna, kan vara ca 60 m3/sek.

I Klarälven hade dammbyggnationer uppförts i Dejeforsen redan 1830. Lek- och uppväxtområden för lax och öring finns i huvudfåran på en ca 2 mil lång sträcka, som är belägen ca 17 mil uppströms mynningen, samt i några bivattendrag. Den sammanlagda arealen uppväxtområden för lax har uppskattats till ca 100 ha och för öring till ca 50ha. Älven är dock lågproduktiv och påverkad av såväl reglering för vattenkraftsändamål, inkl korttidsreglering vid Höljes, som flottledsrensningar. Laxtrappor saknas och lekvandrande lax och öring som fångas vid det nedersta kraftverket i Forshaga transporteras upp och sätts ut uppströms Edsforsens kraftverk, varifrån lekvandrarna kan nå reproduktionsområdena.

Lax- och öringstammarna i Gullspångs och Klarälven

Gullspångslax och -öring är visserligen de mest storvuxna av stammarna, men har ändå aldrig genomsnittligt varit särskilt storvuxna i Vänern. Under åren 1903-23 uppges medelvikten hos lekvandrande lax och öring i Gullspångsälven till 5,5-5,7 kg. Medelvikten hos samma stammar som fångats i avelsfisket i Klarälven under åren 1985-97 har i stort sett pendlat mellan 5 och 6 kg. Klarälvsöringens medelvikt runt sekelskiftet uppges till 3,3-3,7 kg, medan den under senare tid endast varit drygt 2 kg. Medelvikten vid könsmognad på Klarälvslaxen uppges i början av seklet till 3,5-3,9 kg. Vikten minskade senare till 2,8-2,9 kg, men började öka 1981 och har varit ca 4 kg under 1990-talet. I början av 1970-talet gjordes medvetna utsättningar av smolt, som var korsningar mellan Gullspångs- och Klarälvslax, i Klarälven, vilket kan ha bidragit till den observerade vikt­ökningen.

Antal tillväxtsäsonger i sjön fram till könsmognad stämmer i dag väl med tidigare uppgifter när det gäller Klarälvsstammarna. Av de Gullspångslaxar som fångades i Gullspångsälven 1912-21, hade flertalet tillvuxit fem säsonger i sjön, medan flertalet av de Gullspångslaxsmolt, som satts ut i Klarälven, återfångats vid lekvandring efter fyra säsonger i sjön. Bilden är likartad för Gullspångsöring. Den minskade genomsnittsåldern för lekvandrarna kan bero på att den odlade smolten når könsmognad tidigare men också på ett ökat fiske i Vänern, vilket medför en ökad beskattning av de individer som stannar flest år i sjön.

Vid en jämförelse av tillväxten hos Gullspångslaxar, som fångats i Gullspångsälven 1912-21, med märkta smoltgrupper som sattes ut 1978-81 resp 1990-93 i Klarälven, visade det sig att tillväxten vid 3-6 års ålder var densamma. De utsatta laxarna var emellertid något större vid samma ålder, sannolikt beroende på att den odlade smolten var något större än de naturproducerade när de kom ut i Vänern.

Tidpunkten för lekvandring upp i Klar­älven under sen tid stämmer väl med tidigare uppgifter. Klarälvsstammarna har en utdragen uppvandringsperiod, dock med en tidig tyngdpunkt (juli) för öringen. Gullspångsstammarna lekvandrar genomsnittligt senare på året och i huvudsak i september tom oktober. Enstaka individer fångas dock redan under juli månad.

Slutligen visar en jämförelse av längden hos naturproducerad resp odlad smolt av Gullspångs- och Klarälvslax att smolten från Gullspångsälven var större än Klarälvssmolten (200 resp 184 mm) 1912-21 och att dennaskillnad föreligger även i dag hos den odladesmolten (206 resp 188 mm).

Det naturreproducerande beståndet i Gullspångsälven är i dag hänvisat till ett ca 5 ha stort uppväxtområde som är kraftigt påverkat av korttidsreglering. Ungfisktätheterna har varit låga, 5-10 individer/100 m2,sedan 1972. Antalet laxfiskungar fördelar sig ungefär jämnt mellan lax och öring. I ett oreglerat vattendrag av Gullspångsälvens karaktär borde tätheterna vara ca 10 gånger hö­gre.

Ett indirekt mått på antalet lekande honor har inhämtats sedan 1988 genom att räkna antalet platser med spår av lek. Under flertalet år har ca 40 platser observerats och 1997 noterades det högsta antalet (78). Möjligen har sammanlagt ca 30 honor av lax och öring lekt under flertalet år. Om så är fallet skulle den avgivna rommängden räcka till att producera 1 700-8 500 smolt, om man antar en överlevnad på 1-5% från rom tdl smolt. Mängden utvandrande smolt har emellertid beräknats till bara 500-1 000 individer, vilket tyder på en hög dödlighet under älvlivet, med största sannolikhet till följd av korttidsregleringen. En minskad dödlighet under sjölivet och ett ökat antal lekvandrare skulle därför inte medföra en ökad smoltproduktion i älven, men väl en ökad genetisk bredd hos avkomman.

Stammarna kan bl a ha påverkats av utsättningar sedan kraftverkens tillkomst. I en vattendom för Gullspångs kraftverk fanns angivet att 50 000 yngel av lax och öring skulle sättas ut i älven under åren 1907-23. Under åren 1933-58 sattes i genomsnitt 225 000 yngel ut årligen. Ett okänt antal, men minst 1 000, laxsmolt sattes ut i älven 1965 resp 1966 och drygt 350 ettåringar resp smolt sattes ut 1996 och 1997.

I Klarälven är rekryteringsområdet stort men lågproduktivt och smolten har att passera sammanlagt 8 kraftverk innan de når Vänern. Dödligheten vid utvandring har emellertid visat sig vara mycket liten sedan samtliga kraftverk försetts med s k Ivaplanturbiner. Utifrån återvandringen 1996 och1997 av könsmogen lax, som satts ut i älven som simfärdiga yngel, har beräknats att uppväxtområdet i nuvarande skick förmår att producera så mycket smolt att 5 000-10 000 smolt når Vänern årligen.

I Klarälven sattes 100 000-200 000 yngel ut årligen 1905-23 och ca 800 000 årligen 1939-48. Mellan 1906-08 och 1930 fanns fyra laxtrappor vilka möjliggjorde för ett litet antal lax och öring att nå rekryteringsområdet. Från och med 1931 har könsmogna fiskar som fångats i avelsfisket transporterats upp med bil till lek- och uppväxtområdet. Smoltutsättningar av lax påbörjades 1960 och av öring 1982 och dessutom gjordes utsättningar av sammanlagt 8 000 korsningar mellan Klarälvs- och Gullspångslax 1971-73. Klarälvsstammarna har alltså under åren påverkats av mänskliga åtgärder i mycket högre grad än Gullspångsstammarna.

Utsättningar av lax- och öringsmolt i Vänern och tillrinnande vattendrag samt återfångst av märkt fisk

1965 och 1966 sattes ca 1 000 märkta och ett okänt antal omärkta laxsmolt ut i Gullspångsälven och 1997 sattes 350 smolt ut. I Klarälven började smolt av Klarälvslax att sättas ut i blygsam omfattning 1960. Utsättningsmängderna har sedan ökat och under perioden 1989-93 sattes 40 000-63 000 smolt ut årligen och under de tre senaste åren har ca 45 000 smolt satts ut per år.

I Klarälven har dessutom årligen satts ut ca 20 000 smolt av Klarälvsöring, 60 000-70 000 smolt av Gullspångslax och 40 000-50 000 smolt av Gullspångsöring under senare år.

I sjön och i anslutning till några andra tillrinnande vattendrag sätts för närvarande bara ut smolt av Gullspångsstammarna. Som mest har ca 200 000 smolt satts ut (1990) och under senare år har utsättningarna legat på ca 150 000 smolt.

Återfångsterna av märkt fisk var höga och oftast över 10% på antalsbasis för Gullspångsöring och Klarälvslax av de som sattes ut 1984-89. Återfångsterna har sedan minskat, troligen beroende på en försämrad rapportering, och är nu 2-9% beroende på utsättningsplats och stam. De nämnda stammarna ger fortfarande de högsta återfångsterna. Återfångsterna i vikt räknat var också högst för de utsättningar som gjordes tom 1989, då flera märkningsgrupper av ovannämnda stammar gav över 400 kg tillbaka per 1 000 utsatta smolt. Motsvarande värden under senare år har varit 150-350 kg/l 000 utsatta smolt.

Fiskets bedrivande och fångster i Vänern

Licensierade yrkesfiskare för månadsjournal över redskapsanvändning och fångst. Dessa journaler insändes till Fiskeriverket. Fritidsfiskare som fiskar med nät och andra utestå­ende redskap samt utter lämnar årliga uppgifter om redskapsinnehav, antal fiskedagar och fångst till länsstyrelsen i Värmlands län. Uppgifter om trollingfiskets omfattning och fångst har inhämtats genom en enkät och en landbaserad bedömning om antalet fiskande utifrån antal trollingbåtar i hamnarna samt båttrailers i anslutning till sjösättningsramper.

I Vänern fanns 97 licensierade yrkesfiskare 1997. Den sammanlagda uppgivna årsfångsten av lax under åren 1994-97 var 21,4,33,2, 21,6 resp 33,6 ton och för öring var motsvarande fångster 13,9, 7,9, 9,2 resp 16,5 ton. Yrkesfiskets riktade fiske efter lax och öring med flytnät har minskat under perioden 1994-97 från i genomsnitt ca 8 500 m nät per dygn 1994 till ca 4 500 resp drygt 6 000 m nät per dygn under 1996 och 1997, enligt månadsjournalerna.

I fritidsfiskestatistiken (fasta redskap, nät och utter) går det ej att skilja på lax och öring. Den sammanlagda årsfångsten av båda arterna uppges till ca 12 ton per år under åren 1994-96 och 13,6 ton 1997.

Vid den enkät som genomfördes inkom svar från 85% av de 5 325 tillfrågade personerna. Av dessa kunde 847 karaktäriseras som lax- och öringfiskande trollingfiskare. Av dessa fiskade 91% från egen båt och i genomsnitt var man 2,2 fiskande ombord. Det beräknades att enkäten direkt (antal svarande) och indirekt (1,2 fiskekompisar) kom att omfatta 1 787 personer. I genomsnitt fiskade man 15,4 dagar per år och fångade totalt 25,4 kg lax och 11,2 kg öring per fiskande och år, dvs 36,6 kg laxfisk. Årsfångsten beräknades till ca 65 ton (1 787 fiskande å 36,6 kg/år). Utifrån den landbaserade inventeringen vid småbåtshamnar och sjösättningsramper beräknades att perioden 15 april-31 maj innefattade sammanlagt 13 752 personfiskedagar. Medelfångsten per fiskedag var enligt enkä­ten 1,65 kg lax och 0,73 kg öring, varför det kunde beräknas att man kunde ha fångat totalt ca 33 ton laxfisk under den studerade 47-dagarsperioden. Om det på årsbasis finns sammanlagt 100 dagar med samma fiskeintensitet, så kan trollingfiskets årsfångst beräknas till knappa 50 ton lax och drygt 20 ton öring.

Åtgärder för fiskevård och bevarande av Gullspångs- och Klarälvens lax- och öringstammar

Fiskereglerna

Fisket i Vänern och tillrinnande vattendrag upp till det första definitiva vandringshindret regleras sedan 1994 genom Fiskeriverkets författningssamling (FIFS 1993:32), vilken reviderats i några avseenden sedan tillkomsten. Kortfattat gäller följande regelverk:

• Fångst av lax och öring, som inte är märkt genom att fettfenan är bortklippt, är förbjuden hela året, såväl i sjön som i vattendragen.

• Fiske efter lax och öring är förbjudet under hela året i Gullspångsälven och under tiden 20 maj-15 oktober i Klarälven. Fredningsområden finns utanför Gullspångsälven, Klarälven och Tidan. Fredningstiderna är anpassade utifrån de olika lax- och öringstammarnas tider för lekvandring.

• Den som fiskar med nät på allmänt vatten och inte innehar yrkesfiskelicens får använda högst 100 m nät med en högsta höjd av 3 m. Dessa nät skall vara bottensatta, dvs får ej vara uppbojade.

• Vid dörj-, utter- och trollingfiske får högst 10 beten användas per båt.

• Vid handredskapsfiske, utter- och trollingfiske får fångas högst 3 laxar eller öringar per fiskande och dygn.

• Minimimåttet på lax och öring är 60 cm.

• Trålfiske efter siklöja får bedrivas efter tillstånd från Fiskeriverket inom tre begränsade områden. Från och med 1998 får fisket endast bedrivas under tiden 1 oktober-31 december.

Biotopförbättrande åtgärder i Gullspångsälven

I ett avtal från 1989 mellan Gullspångs Kraftaktiebolag och Kammarkollegiet, biträtt av dåvarande Fiskeristyrelsen, anges bl a att biotopförbättrande åtgärder skall utföras i Lilla Åråsforsen, som är det högst upp belägna lek- och uppväxtområdet. Detta område skadades mest vid de utvidgade rensningarna som genomfördes 1971. Åtgärderna har bestått i utläggning av sten och block för att återskapa en förbättrad och varierad uppväxtmiljö för lax- och öringungar samt utläggning av grus för att förbättra lekmöjligheterna. Lekgrus har även lagts ut i Stora Åråsforsen. I mynningsområdet har slåtter av vass utförts för att försämra ståndplatserna förgädda och därigenom försöka öka smoltens överlevnad under utvandringen.

Uppbyggnad av genbank av Gullspångslax

Odlingslinjerna av Gullspångslax har funnits i Fiskeriverkets Försöksstation i Kälarne sedan början av 1970-talet. Den första linjen härstammade från naturproducerad könsmogen fisk som fångades i Gullspångsälven på hösten 1969. Under senare år är det fiskar, som utgör fjärde generationen i odling, som producerat rom för odling och utsättning.

Det var önskvärt att både ”friska upp”den gamla odlingslinjen för utsättningsändamål och ha ett genetiskt bra material i odling om något skulle inträffa i Gullspångsälven, som kan komma att göra det nödvändigt att sätta ut laxungar. Cirka ettåriga lax- och öringungar elfiskades därför i Gullspångsälven 1986-89 och togs till Kälarne. Anledning till att fisket utfördes under flera år var att man inte ville beskatta beståndet för hårt vid ett och samma tillfälle samt att man inte ville riskera att den nya odlingslinjen skulle komma att bestå av för många helsyskon.

På hösten 1993 var 24 av dessa laxar könsmogna och korsades då parvis med individer ur den gamla odlingslinjen och på hösten 1994 skapades 13 familjer som var parvisa korsningar mellan bara naturproducerade individer. Material av samtliga dessa familjer finns nu i Kälarne, i en naturdamm i Nordvärmland samt som gruppmärkta i Vä­nern. De sistnämnda kommer att kunna återfångas i avelsfisket i Forshaga, då de nått könsmognad. I samband med konstbefruktningen har också mjölke från naturproducerade hanar djupfrysts genom s k kryokonservering. Åtgärderna innebär dels att det finns material som, ur genetisk synpunkt, kan sättas ut i Gullspångsälven om det skulle komma att behövas och dels att spridningen av materialet till flera odlingar och i Vänern samt genom djupfrysningen av mjölke, medför en stor säkerhet att material skall finnas att tillgå även om någon olycka eller något sjukdomsutbrott skulle inträffa någonstans.