Swedish Agency for Marine and Water Management

År 2010 upprättade länsstyrelserna regionala åtgärdsplaner för kalkning av sjöar och vattendrag på uppdrag av Naturvårdsverket. Den 1 juli 2011 övertog Havs- och vattenmyndigheten det nationella ansvaret för kalkningsverksamheten och vintern 2012 påbörjade myndigheten en granskning av åtgärdsplanerna. Syftet var att utvärdera kvaliteten i kalkningsverksamheten och erhålla ett underlag vid fördelning av statsbidragsmedel. Denna rapport utgör en sammanställning av de resultat som framkom vid granskningen.   

Åtgärdsplanerna innehåller detaljerade redovisningar av den pågående verksamheten i form av försurningsstatus, motiv, mål, målområden, kalkningsinsatser, uppföljningsprogram och uppnådda resultat. Dessutom redovisas planerade förändringar och kalkmängder för åren 2011-2015.   

För varje åtgärdsområde bedömdes kvaliteten utifrån nio olika aspekter, bland annat angivna pH-mål, vattenkemisk effektuppföljning, vattenkemisk måluppfyllelse och kalkningsstrategi. Dessutom uppskattades kalkbehovet baserat på förutsättningen att de vattenkemiska målen ska kunna uppnås i samtliga målområden. Bedömningarna gjordes med utgångspunkt från de råd, riktlinjer och riktvärden som anges i Handboken för kalkning av sjöar och vattendrag.  

Granskningen visade att kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten har förbättrats avsevärt under den senaste tioårsperioden. Idag framstår verksamheten överlag som välmotiverad och effektiv. Samtidigt är de regionala skillnaderna omotiverat stora. I några län kvarstår ett betydande behov av ytterligare kvalitetsförbättringar.  

Försurningsbedömningar av kalkade vatten behöver förbättras. Den pågående målvattendragsundersökningen kommer att bidra med ett utökat underlagsmaterial. Samtidigt är det uppenbart att mycket arbete kvarstår. Bedömningsverktyget måste förenklas och utbildningsinsatserna behöver öka.  

De vattenkemiska målen behöver ses över så att tillämpningen blir likartad. I flera län förekommer ett överutnyttjande av pH-mål 6,0. I andra län används pH-mål 5,6 utan att risken för skadligt höga halter av oorganiskt aluminium har beaktats.  Den vattenkemiska uppföljningen i vattendragen behöver förbättras. Detta gäller i olika grad för nästan alla län. En väl fungerande högflödesprovtagning är grundläggande för att bedöma måluppfyllelse och optimera kalkningsinsatsen.   

Den vattenkemiska måluppfyllelsen behöver förbättras i vattendragen. Förmågan att uppnå pH-målen varierar avsevärt från ett län till ett annat. För att öka måluppfyllelsen och höja effekten behöver kalkningsstrategierna optimeras i en fjärdedel av åtgärdsområdena. Kalkdoserarnas tekniska status behöver uppgraderas i några län och organisationen för tillsyn, larm och felavhjälpning behöver generellt stärkas. Omotiverad överdosering och kalkning av målområden som saknar kalkbehov bör, i olika omfattning, åtgärdas i samtliga län.  

Det totala årliga kalkbehovet beräknades till 105 000-121 000 ton inom befintliga åtgärdsområden, vilket kan jämföras med länsstyrelsernas planerade på 122 000 ton. Beräkningen visar att de vattenkemiska målen kan uppnås utan att det erfordrar en ökad kalkförbrukning i ett nationellt perspektiv. I vissa åtgärdsområden behövs utökad kalkning, men detta kompenseras av minskade behov i andra. Det finns en betydande besparingspotential i flera län. Endast i ett län behöver kalkanvändningen öka på länsnivå.   

Till följd av ökade omkostnader för kvalitetshöjande åtgärder och förväntade prishöjningar kommer behovet av statliga bidragsmedel sannolikt att öka. Besparingspotentialen liksom behovet av kvalitetshöjande insatser varierar mellan länen, vilket antyder att det också finns behov av en regional omfördelning.   

Länsstyrelser och huvudmän är ansvariga för att åtgärda brister i verksamheten. Förbättring av effektuppföljningen bör genomföras direkt. Försurningsbedömningar och pH-mål bör ses över i takt med att nya data inkommer. Justering av kalkdoser och avslutande av onödig kalkning bör ske inför nästkommande spridningstillfälle. Förändringar av kalkningsstrategin är i regel mera tidskrävande och bör prioriteras till åtgärdsområden där den kemiska målsättningen inte uppnås eller där kalkförbrukningen är omotiverat hög.  

Den regionala verksamheten behöver fortsatt stöd och styrning från Havs- och vattenmyndigheten. En betydande del av de förbättringar som uppnåtts under de senaste tio åren har åstadkommits via medelsfördelning och bidragsvillkor. Samtidigt finns det fortfarande uppenbara brister i verksamheten varför ytterligare och andra typer av styrmedel behövs. HaV behöver också bidra med utbildningsinsatser och rådgivning samt att bedömningsverktyg och vägledningar utvecklas i takt med att ny kunskap tillkommer.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 41 fiskarter och sju skaldjursarter.

Nytt för i år är att vi även beskriver fritidsfisket mer utförligt. Det fisket får allt större betydelse för utvecklingen av många av Sveriges bestånd av fisk- och skaldjur, till exempel sötvattens- och kustlevande arter som abborre, gädda, gös, lax, röding och öring, liksom marina arter som torsk och hummer

Översikten är utarbetad av SLU Aqua på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 41 fiskarter uppdelade i olika bestånd, samt sju skal- och blötdjursarter.

Nytt för årets upplaga är kapitlet om ekosystemtjänster. Avsnittet beskriver de fördelar människan får genom ekosystemen, till exempel hur fisk och skaldjur kommer till nytta för människan genom föda, rekreation och biologisk mångfald. Nytt för i år är också att rapportens diagram och figurer anpassats för läsare med defekt färgseende.

Översikten är utarbetad av SLU Aqua på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

I rapporten utvärderas effekten av kalkning på bottenfauna i vattendrag på nationell nivå med fokus på perioden 1984-2014. Sammanlagt ingick 960 lokaler från kalkade vattendrag och 150 från okalkade referenser. Antalet provtagningstillfällen uppgick till 6936 i kalkade vatten och 1738 från okalkade. Till stöd för utvärderingen inhämtades även vattenkemi från 2009-2014. Med utgångspunkt från vattenkemin indelades de okalkade vattendragen i sura, intermediära samt neutrala referenser. Efter kalkning i 21-25 år uppgick artantalet i kalkade vattendrag i genomsnitt till samma nivå som i neutrala referenser. Den största ökningen skedde efter att kalkning pågått i 5 år och fram till 14 år efter kalkstart. Därefter var ökningen blygsam. Den största förändringen konstaterades i vattendrag med okalkat pH <4,7 där antalet taxa i genomsnitt ökade med 15 per provtillfälle.  I förhållande till neutrala referenser var antalet taxa efter kalkning i 21-25 år likvärdigt för nattsländor, bäcksländor och tvåvingar, medan vissa skillnader noterades för dagsländor och skalbaggar. De förstnämnda uppvisade något lägre artantal och de sistnämnda något högre i de kalkade vattendragen. Sett till mindre frekvent förekommande grupper utan flygande stadier var antalet taxa för musslor och gråsuggor något högre än i neutrala referenser. Däremot hade snäckorna inte ökat nämnvärt och var betydligt färre än i neutrala referenser.  Efter kalkning i 21-25 år var artsammansättningen i kalkade vattendrag i stor utsträckning samma som i neutrala referenser. Det fanns emellertid en anmärkningsvärd skillnad såtillvida att förekomstfrekvensen för flera surhetskänsliga taxa var lägre än i neutrala referenser. Till en mindre del kan detta förklaras med en ringa kolonisation för snäckor och märlkräftor som saknar vingade stadier. Förekomsten av pH-värden lägre än 6,0 i kalkade vattendrag framstod inte som en viktig orsak eftersom den största skillnaden mellan kalkade och okalkade vatten återfanns där de uppmätta pH-värdena inte underskridit 6,4.    

Dagsländorna Nigrobaetis niger och Baetis rhodani ökade mest i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning. Därefter följde skalbaggarna Oulimnius sp. och Hydraena gracilis. Kolonisationshastigheten var avsevärt snabbare för de bägge dagsländorna, vilket antyder att dessa i stor utsträckning fanns kvar i refugier inom vattensystemen innan kalkning. Sammantaget var det 30 taxa som ökade med mer än 10 % i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning, men bara 4 som minskade i motsvarande omfattning.  Utvecklingen över tid efter kalkning avseende olika bottenfaunaindex för pH visade en ökning fram till ungefär 10-12 år efter kalkstart. Därefter skedde bara en smärre ökning, vilken i stor utsträckning kunde härledas till de vattendrag som skulle varit surast utan kalkning (pHokalk <4,7). För denna grupp tycks en viss ökning fortfarande pågå. Jämförelsen mellan olika kalkningsmetoder visade att doserare gav störst ökning avseende bottenfaunaindex, trots att dessa vattendrag uppvisade den svagaste vattenkemin. Detta var en av flera analyser som indikerade att bottenfaunan i kalkade vattendrag tycks påverkas i ringa omfattning av surstötar ned mot pH 5,6. Förekomst av sedimenterad kalk nedströms kalkdoserare utgör trolig orsak till att doserarkalkning gav den bästa responsen. 

I förhållande till satta vattenkemiska mål för pH uppvisade bottenfaunan ingen nämnvärd skillnad mellan pH-mål 5,6 och 6,0. Däremot hade vattendrag med pH-mål 6,2 högre värden för samtliga bottenfaunaindex, såväl före som efter kalkning. Mot bakgrund av att uppmätt vattenkemi var tämligen likvärdig mellan pH-målen 5,6 och 6,0 var också resultatet för bottenfaunan förväntat. Vattendrag med pH-mål 6,2 hade visserligen i genomsnitt högre uppmätta lägsta pH, men de högre noteringarna för bottenfaunaindex berodde mer troligt på avvikande naturgivna förutsättningar.        

I okalkade vattendrag uppvisade samtliga bottenfaunaindex som ingick i utvärderingen bra samband med lägsta pH. Bäst var BpHInorm som också uppvisade likartade utfall för norra och södra Sverige. I södra Sverige gav surhetsindex ett lika bra samband som BpHInorm, men i de nordliga länen var utfallet sämre. MISA uppvisade genomgående de svagaste sambanden med uppmätt lägsta pH.  I kalkade vattendrag var sambanden mellan indexen och lägsta uppmätta pH avsevärt sämre än i referenserna. Vid låga uppmätta pH-värden indikerade bottenfaunan högre värden och vid höga uppmätta pH indikerade bottenfaunan lägre värden än i okalkade vattendrag. Orsaken till skillnaden vid låga pH-värden var främst att de kalkade vattendragen i större utsträckning hyste dagsländorna Baetis rhodani och Nigrobaetis niger vid låga pH. Orsaken till skillnaden vid höga pH var att de kalkade vattendragen hade färre surhetskänsliga taxa vid höga pH. Utfallen av indexen ger därmed ett mycket osäkert underlag för att bedöma lägsta pH, eller om pH-målet underskridits, i kalkade vattendrag.  Att sambanden mellan pH och bottenfaunaindex var annorlunda i kalkade än i okalkade vattendrag utgör en indikation på att det kan vara svårt att fullt ut återskapa ursprungliga bottenfaunasamhällen med kalkning. Detta trots att artsammansättningen mellan kalkade vattendrag och neutrala referenser i stor utsträckning sammanföll. Den mest troliga förklaringen är att kalkningen visserligen kan bedrivas så att satta pH-mål inte underskrids inom en definierad målsträcka, men att bottenfaunan också påverkas av vattenkemin och artsammansättningen inom de okalkade delarna av vattensystemet. I dessa kan de vattenkemiska förutsättningarna avvika kraftigt mellan kalkade och okalkade vattendrag, vilket resulterar i att tillskottet av arter från vattensystemets källområden skiljer.

Kalkningen av försurade sjöar och vattendrag är en av de största miljövårdande insatserna som genomförts i Sverige. Sedan slutet på 1970-talet har närmare sex miljarder kronor av statliga och kommunala medel bekostat spridning av drygt fem miljoner ton kalk. Kalkningen är fortfarande omfattande och årligen sprids ungefär 100 000 ton kalk till en kostnad av 130 mnkr.

Syftet med kalkningen är att höja pH-värdet i försurade sjöar och vattendrag till en nivå där det naturliga växt- och djurlivet inte påverkas negativt. De vattenkemiska målen baseras därför på toleransgränser för de djurarter som naturligt finns i vattenområdet.

Kalkningen ska utformas och genomföras så att pH-målen inte underskrids, men även så att målen nås till så låga kostnader som möjligt. Kalkning av rinnande vatten är särskilt komplicerad. Inte minst gäller det den vattenkemiska uppföljningen som ställer stora krav på provtagningstidpunkt i förhållande till tillfällen när risken för att underskrida pH-målet är som störst. Denna utvärdering baseras delvis på kemidata från den ordinarie uppföljningen, delvis också på data från en nationell provtagning, målvattendragsundersökningen, som genomfördes under perioden 2010–2016.

Rapporten har tagits fram av Havs- och vattenmyndigheten. Syftet är att redovisa i vilken utsträckning de vattenkemiska målen uppnås och hur effektivt kalkningen förmår höja pH och alkalinitet i förhållande till använd kalkdos. I rapporten identifieras faktorer i kalkningens genomförande som är avgörande för måluppfyllelse och kalkeffekt. Resultaten utgör ett viktigt underlag för en kommande uppdatering av den nuvarande vägledningen (Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag 2010:2) samt för nästa nationella kalkningsplan.

Under det första decenniet av 2000-talet genomförde Naturvårdsverket en rad åtgärder med syfte att skapa gemensamma strukturer och förbättra kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten. Efter att ha granskat länsstyrelsernas regionala åtgärdsplaner för 2010-2015  konstaterade Havs- och vattenmyndigheten att kvaliteten förbättrats avsevärt, men att de regionala skillnaderna fortfarande var omotiverat stora. I syfte att kartlägga den regionala arbetsfördelningen och resursanvändningen samt behovet av fortbildning och stödsystem inhämtade Havs- och vattenmyndigheten under 2014 information från kalkningens regionala och lokala aktörer.  Uppgifterna insamlades via enkäter till länsstyrelser och huvudmän samt genom inhämtande av underlag i form av tidsredovisning och nyckeltal från länsstyrelserna. I föreliggande rapport presenteras resultaten av kartläggningen samt förslag på förändringar som kan leda till att resurser frigörs för kvalitetshöjande åtgärder.   

Kalkningsverksamheten finansieras huvudsakligen med statsbidrag som fördelas till huvudmän via länsstyrelsen. I nuläget finns drygt 150 huvudmän som huvudsakligen utgörs av kommuner. I enkätsvaren uppgav drygt 80 procent av huvudmännen att systemet med statsbidrag är bra. Utifrån denna synvinkel finns således ingen anledning att förändra nuvarande system.   

Till stor del finansieras kalkningsverksamheten via anslaget 1:12 ”åtgärder för havs- och vattenmiljö”. Inför 2013 genomfördes en förändring som innebar att länsstyrelsernas anslag till kalkning inte specificerades i förhållande till övriga verksamheter inom 1:12. Det nya förfaringssättet tycks inte generellt ha påverkat kalkningsverksamhetens finansiella utrymme under 2013. Det finns emellertid indikationer på att den biologiska uppföljningen minskade i några län.   

Länsstyrelsernas prioritering av verksamheten via ramanslagen varierade avsevärt. I förhållande till den förstärkning som länsstyrelserna erhöll på ramanslaget 2002 redovisade några län betydligt lägre lönekostnader 2013. Det förekom också att anslaget 1:12 belastats med lönekostnader som inte omfattas av villkoren i bidragsbeslutet och därmed borde belasta ramanslaget.    

Enkätsvaren samt länsstyrelsernas tidsredovisning visade att det föreligger stora skillnader mellan länen avseende såväl arbetsfördelning som tidsåtgång för de olika arbetsmomenten. Detta gäller även till vad och i vilken omfattning som konsulter anlitas. Skillnaderna mellan länen är delvis beroende på verksamhetens omfattning och karaktär. Till stor del framstår emellertid skillnaderna som en konsekvens av att länsverksamheten med tiden kommit att utformas på olika sätt.   

Tidsåtgången för länsstyrelsernas bidragsadministration kunde bara i liten utsträckning förklaras med verksamhetens omfattning och antalet huvudmän. På flera län finns utrymme för effektivisering av rutiner och arbetsmoment. I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:3  10 förhållande till den enkla redovisning som länsstyrelserna efterfrågar framstår många huvudmäns tidsåtgång för bidragsadministration inte heller som rimlig. Länsstyrelserna behöver kommunicera med huvudmännen i syfte att tydliggöra behovet av underlag och därmed reducera tidsåtgången.  

Upphandling av kalk och kalkspridning bör i större utsträckning samordnas mellan flera huvudmän och även mellan flera län. Små uppdrag innebär höga kostnader för kalk och kalkspridning. Genom att samordna upphandlingar och välja fleråriga avtal när detta är relevant och möjligt kan arbetstiden sannolikt mer än halveras.  

Försurningsbedömningen av kalkade vatten upplevs både som krånglig och osäker. Oklarheter kring beräkningsverktyg och bedömningsgrunder behöver redas ut. Dessutom behöver länsstyrelser och huvudmän ytterligare utbildning och vägledning.  

Översyn och justering av kalkdoseringen bör ske årligen. För all kalkning i landet kan detta teoretiskt genomföras på ungefär 50 arbetsdagar.  Enligt enkätsvaren arbetade länsstyrelser och huvudmän närmare 800 arbetsdagar med spridningsplanering under 2013. Endera är uppgifterna i enkätsvaren rejält överskattade eller så präglas arbetet av stor ineffektivitet.   

I princip behövs en lika omfattande organisation för att sköta en kalkdoserare som 20 eller 30. Detta talar för att doserardriften bör samordnas för att uppnå stordriftsvinster. Endera mellan flera huvudmän eller med liknande kommunala verksamheter. Ansvaret för att sköta kalkdoserarna åligger huvudmannen. Länsstyrelsen ska se till att driftorganisationen uppfyller nödvändiga krav och behöver därför vara insatt i teknik och skötselbehov. Mot denna bakgrund är det oroväckande att huvudmännen i flera län bedömer länsstyrelsens kompetens som mindre bra avseende doserare.  

Kalkningens effektuppföljning omsätter årligen närmare 25 miljoner kronor. Uppföljningens kvalitet och omfattning uppvisade omotiverat stora skillnader mellan länen. Det behövs system som säkerställer att vattenprover tas när kalkeffekten kan befaras vara otillräcklig, vilket i praktiken innebär vid höga flöden. För den biologiska uppföljningen behövs system som reglerar verksamhetens omfattning i förhållande till erhållna medel.  

Spridningskontrollens kostnader varierade avsevärt mellan länen. Till viss del torde detta vara en följd av olika ambitionsnivå. Till stor del beror emellertid skillnaderna på att olika schabloner tillämpas för att beräkna huvudmannens kostnader samt ett varierande nyttjande av konsulter. Detta talar för att det finns utrymme att minska kostnaderna för spridningskontrollen inom ett antal län.  

Baserat på det underlag som legat till grund för denna resurskartläggning bedöms den samlade arbetstid som länsstyrelser och huvudmän lägger på kalkningsverksamheten vara tillräckligt omfattande för att säkerställa en bra kvalitet. De brister i kvalitet som framkommit vid tidigare granskningar antyder därför att verksamheten inte på ett effektivt sätt förmår att omsätta tillgängliga resurser till effektiv arbetstid. En viktig orsak torde vara splittringen på många aktörer där flera huvudmän och ett antal länsstyrelser hanterar mycket små kalkmängder. Ineffektiva rutiner för hantering av exempelvis kalkdata, kemidata och bidragsutbetalningar utgör också ett problem. Likaså dubbelarbete och arbete som utförs av personal med otillräcklig erfarenhet och kompetens.   

Fördelningen av ekonomiska resurser mellan länen för bland annat administration, upphandling, spridningsplanering, spridningskontroll, försurningsbedömning och effektuppföljning har sedan 1990-talet skett via schabloner. Syftet med att använda schabloner är främst att skapa rättvisa förutsättningar mellan länen. Ursprungligen baserades schablonerna enbart på totalmängden spridd kalk. Varefter nya underlag funnits tillgängliga har justering gjorts för såväl spridningsmetoder som målområden. Det finns inget som pekar på att schablonerna i nämnvärd omfattning skapat orättvisa förutsättningar mellan länen.

Marine Monitoring AB has by the request of the Swedish Agency for Marine and Water Management conducted an investigation about how widespread the contamination of dumped chemical warfare agents (CWAs) are in the dumping areas of Måseskär and the Gotland Basin. Earlier investigation in the area outside of Måseskär has shown traces of degradables from the CWAs Clark I and/or Clark II in biological samples. Sample fishing has been done in the eastern parts of the dumping area outside of Måseskär that has not previously been studied, as well as in the Gotland Basin wherein gas bombs has been visually identified. Chemical analyses were done by the Finnish Institute for Verification of the Chemical Weapons Convention, University of Helsinki (VERIFIN).

Suitable target species were picked based on their commercial value and their ecology. On the west coast Norwegian lobsters, northern prawn and hagfish were captured and analysed. On the east coast cod and European flounder were captured and analysed. The sample fishing was conducted using passive gear such as cages, traps and nets. Sediment samples were also collected in the Gotland Basin.

The results from the chemical analyses of the biological samples showed traces of CWA in the form of Clark I and/or Clark II as well as Arsine oil. Traces of CWA occurred in a bulk sample of hagfish caught downstream of the wreck BAL141 on the west coast and in two of the six bulk samples of cod captured in the Gotland Basin. All of the sediment samples contained traces of Clark I and/or Clark II in the form of diphenylarsinic acid (3O) and of Arsine oil in the form of triphenylarsine oxide (4O) as well as methylated forms of Adamsite (2.1) and Clark (3.1). The samples contained measurable concentrations however below the limits of quantitation.

The risks of spreading of the content of the dumped CWAs rise as time passes because of corrosion of encapsulating shells. Natural currents lead to higher risks downstream of affected areas, something that can additionally worsen by bottom activities such as trawling in the area. All of the sediment samples taken in the Gotland Basin contained traces of CWAs which indicate that large sections of the area are contaminated. The same substances detected in the sediments were also found in the tissue of biological samples caught at the same locations. Affected biological samples have now for the first time been found within the territorial boarder at the dumping area on the west coast. This means a greater regulatory control from governmental agencies as to how the area will be used in the future.

The low concentrations of Clark I and/or Clark II detected during earlier studies 2016 and 2017 as well as in the present study does not mean a greater health risk at consumption according to the Swedish National Food Agency (personal communication, Salomon Sand, Swedish Food Agency, Sweden). Presence of the compounds does however imply that they can accumulate in the tissues of biological samples in the studied areas. Traces of CWAs should not be present at all in the organisms, neither in the wild or on the dinner table.

På uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten har en undersökning utförts i ett dumpningsområde utanför Måseskär där fartyg lastade med kemiska stridsmedel (CWA) sänktes efter andra världskriget.

Studien som utfördes av Marine Monitoring AB omfattade fiske efter fisk och skaldjur under 2016 och 2017 i anslutning till tidigare identifierade vrak. Kemiska analyser av de fångade organismerna utfördes av ALS Scandinavia AB och the Finnish Institute for Verification of the Chemical Weapons Convention, University of Helsinki (VERIFIN).

Valet av målarter gjordes med avseende på deras kommersiella betydelse, födoval samt deras avgiftningsförmåga. Bland fiskar valdes torsk, rödtunga, gråsej, vitlinglyra och pirål och av skaldjur havskräfta och nordhavsräka. På grund av utebliven fångst av nordhavsräka under 2016 års undersökning analyserades det året även den bottenlevande valthornssnäckan.

Två typer av försöksdesign användes. Den första frågeställningen var huruvida de fångade arterna var lämpliga som livsmedel. Fiske med garn gjordes därför i nära anslutning till och på vraken och räkburar placerades även i deras omedelbara närhet. Den andra frågan var om den intensiva bottentrålningen i området kunde medföra spridning av sedimentbundna kemiska stridsmedel till ett större område. Kräftburar placerades därför ut i ett område längs den dominerande strömriktningen.

Resultaten från de kemiska analyserna från 2016 och 2017 års undersökningar visade på spår av nedbrytningsprodukter från de arsenikhaltiga stridsmedlen Clark I och/eller Clark II i 6 av 49 prover. Vävnadsprover från en havskräfta, två fiskar av arten rödtunga, samt tre samlingsprover av nordhavsräka gav utslag vid analysen. Inga kemiska stridsmedel kunde påvisas i övriga prover.

De funna halterna är mycket låga men visar att dessa stridsmedel är sänkta i området, vilket är ny kunskap. Tidigare undersökningar (Sjöfartsverket, 1992 och Spiridonov, M.A., Zhamoida, V.A. 1999) har visat rester av nedbrytningsprodukter av senapsgas (thiodiglykol) och av arsener i sediment i dumpningsområdet.

De låga halterna av Clark I och/eller Clark II i vävnaden hos individerna medför ingen ökad hälsorisk vid konsumtion (personlig kommunikation, Salomon Sand, Livsmedelsverket) men rester av kemiska stridsmedel bör inte finnas alls i organismerna. Detektion av rester av kemiska stridsmedel har varit koncentrerad kring de centrala delarna av det vrakområde som undersökts av Sjöfartsverket (2015).

Det har under undersökningens gång varit fortsatt intensiv trålaktivitet inom området, men huruvida det har skett någon tydlig spridning av sedimentbundna kemiska stridsmedel utanför vrakområdet har inte kunnat fastställas.

A survey of the Nature 2000 habitat Mudflats and sandflats not covered by seawater at low tide (habitat code 1140) has been done in two Swedish water districts: Southern Baltic Proper and Bothnian Bay together with an evaluation of the Swedish manual for monitoring this habitat. The project was executed summer-autumn 2014.  The investigation focused on the benthic fauna in these shallow waters. The faunal species composition, and amount of fauna differed greatly between districts. In total, 34 and 13 taxa was encountered in the Southern Baltic Proper and the Bothnian Bay respectively, while only two were common for both districts. The total abundance and biomass was considerably higher in the Southern Baltic Proper, and the variation between samples lower there, which resulted in some parameters displaying a good precision. In the Bothnian Bay, on the other hand, the precision was poor due to rather large inter-sample variation. Use of an alternative 0.5 mm sieve in the Bothnian Bay improved the situation somewhat, but probably not enough to motivate inclusion of this sieve into the monitoring procedure.   

Some species listed as “typical” or “characteristic” for 1140 in the Swedish guidelines were encountered in the Sothern Baltic Proper. At least one was found rather frequently and associated with low variance and good precision. In this district, the amphipod Grandidierella japonica, a species new to Swedish waters was encountered. In the Bothnian Bay, no listed typical or characteristic species were encountered at all.  In the near future, the sampling zone within habitat 1140 need to be better defined in Swedish waters due to the lack of tide in the Baltic Sea. To delimit a zone that experiences a suitable frequency and duration of withdrawal of the sea water should be an important goal, to really be able to focus investigations onto faunal communities that really are characteristic of habitat 1140.  Altogether, the results indicate that the tested monitoring method may work relatively well in the Southern Baltic Proper, with a reasonable working effort, in term of achieving snapshot values with acceptable precision. For the Bothnian Bay however, a much larger sampling effort is needed to attain a similar quality, but it is questionable if this is worthwhile because of the lack of typical, and possibly other suitable, species there. Finally, the success of future follow-up surveys in this habitat is ultimately dependent on the random temporal variation of the fauna there, but this variation is unknown and not targeted in the present pilot-study.

I juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal och/eller regional samförvaltning av fiskresursen. Samförvaltningsinitiativet (SFI) baseras på tanken att det enbart är möjligt att hållbart förvalta en gemensam resurs om det görs gemensamt.

Under hösten gick Fiskeriverket ut och bjöd intresserade grupper att inkomma med en intresseanmälan. 17 grupper anmälde sitt intresse varav Fiskeriverket utsåg sex att följas på nära håll. Naturvårdsverket och länsstyrelserna deltog i urvalsprocessen. Initiativen valdes ut enligt givna kriterier så som geografisk avgränsning, gruppens sammansättning, samförvaltningserfarenhet och sociala förutsättningar, resursen som ska förvaltas och bredden av problemställningar.

Arbetet i de sex olika initiativen har sedan dess startat upp eller fortsatt i redan påbörjad riktning. Det finns inte ett samförvaltningsinitiativ som är likt det andra. Detta är en viktig faktor för initiativens framgång. En mångfald bland initiativen leder till mångfald i arbetssätt och resultat, och en möjlighet att lära av varandra.

Att gemensamt och på lokal nivå förvalta fiskresursen är otrampad mark. På vägen mot nya förvaltningsformer kommer både framsteg och misstag att göras. Det är av stort värde för deltagarna att under resans gång få chans att utbyta erfarenheter med andra som arbetar mot samma mål.

Den 7 oktober 2005 kallade därför Fiskeriverket till ett första gemensamt möte för alla initiativ för att resonera kring och dela varandras erfarenheter från samförvaltning. Samtliga sex initiativ deltog, och det gjorde även berörda myndigheter (se bifogad deltagarlista). Denna rapport förmedlar vad som presenterades ocn diskuterades på mötet.

Under sommaren 1997 provfiskade Sötvattenslaboratoriets miljöenhet 43 sjöarspridda runt om i landet. Provfiskena var i huvudsak utförda inom programmet för den nationella kalkuppföljningen (IKEU) samt inom det nationella miljöövervakningsprogrammet. I många av sjöarna har provfisken utförts under en lång följd av år.

I många av de provfiskade sjöarna noterades tydlig påverkan av försurning. I flera av sjöarna har fiskarter helt försvunnit pga av försurning och i en sjö hade fiskbeståndet helt försvunnit. I flertalet av de kalkade sjöarna observerades ingen försurningspåverkan på fisken. Kalkning i kombination med andra fiskevårds-åtgärder hade dessutom gjort att fiskbestånden i flera sjöar normaliserats under senare år.

I en av de okalkade sjöarna har fiskbeståndet vid tidigare års provfisken uppvisat tydliga försurningsskador. Vid 1997 års provfiske avvek emellertid inte fångsten från vad som var förväntat. Det skulle kunna vara en effekt av minskad deposition av försurande ämnen.

I några av sjöarna, framförallt nordligt belägna, noterades en kraftig nyrekrytering av abborre vid 1997 års provfiske. Nyrekryteringen kommer sannolikt ha effekt på förekomsten av abborre i många norrländska sjöar under flera år framåt. Det är troligt att gynnsamt klimat bidragit till nyrekryteringen. I en avsjöarna har abborrbeståndet ökat av andra orsaker. Årets provfiske visade att en olovlig introduktion inneburit att ett bestånd etablerats och detta kommer sannolikt ha negativa effekter på de ursprungliga arterna i sjön; öring och elritsa.

I en av de kalkade fjällsjöarna noterades en kraftig nyrekrytering av röding men det är oklart vad som är anledningen. I en försurningspåverkad och tidigare fisktom fjällsjö fångades ett fåtal rödingar. Det är emellertid osäkert huruvida rödingarna är inplanterade eller om de kommit till sjön på naturlig väg. I en annan av fjällsjöarna, belägen inom Abisko Nationalpark, kunde det konstateras att rödingbeståndet sannolikt är hårt beskattat av fiske. Åldersanalyser visar att ingen röding äldre än sex år har påträffats vid något provfisketillfälle och att den äldsta rödingen i 1997 års fångst var endast fem år gammal. I en annan av sjöarna har begränsningar av fisket bidragit till att provfiskefångsten vid 1997 års provfiske i högre utsträckning utgjordes av äldre och större individer. I den sjön utgörs fiskbeståndet av öring och inplanterad småspigg.

Sommaren 1998 provfiskade Sötvattenslaboratoriets miljöenhet 39 sjöar spridda runt omi landet. Provfiskena var i huvudsak utförda inom programmet för den nationella kalkuppföljningen (IKEU) samt inom det nationella miljöövervakningsprogrammet. Många avsjöarna har provfiskats under en lång följd av år.

Under 1996 och 1997 har det uppkommit rika årsklasser av abborre i flera norrländska sjöar. Detta har gjort att provfiskefångsterna av abborre har ökat i dessa sjöar. Uppkomsten av de rika årsklasserna kan sannolikt förklaras av ett för abborren gynnsamt klimat. I norra Sverige var augusti 1996 och hela sommaren 1997 varmare än motsvarande perioder under övriga år på 1990-talet.

I en av de okalkade sjöarna har fiskbeståndet vid tidigare års provfisken uppvisat tydliga försurningsskador. Braxen, som är en försurningskänslig art, har emellertid under senare år genomgått en nyrekrytering i sjön, sannolikt till följd av ökade pH värden. Denna tendens gäller inte generellt för de sjöar som provfiskades, utan flera sjöar uppvisade tydliga försurningsskador. I flera av sjöarna har fiskarter helt eller delvis försvunnit pga av försurning. I flertalet av de kalkade sjöarna observerades ingen försurningspåverkan på fisken. Kalkning i kombination med andra fiskevårdsåtgärder hade dessutom gjort att fiskbestånden i flera sjöar normaliserats under senare år.

Bland de sjöar som enligt en vattenkemisk bedömning var försurade visade de nyligen framtagna bedömningsgrunderna för fisk stora avvikelser gentemot förväntade värden. Ingen av dessa sjöar klassificerades som klass l (ingen eller obetydlig avvikelse från förväntade värden) och i 60% klassificerades fångsten som klass 4 (stor avvikelse från förväntade värden) eller högre. Bland de kalkade sjöarna klassificerades 53% som klass1 och de neutrala referenssjöarna klassificerades 47% som klass 1. I knappt 1% av dekalkade sjöarna och de neutrala referenssjö­arna klassificerades fångsten som 4 eller högre.

Utsättningar av fisk har förekommit under lång tid och det kan därför idag vara svårt att utifrån ett provfiske bedöma om de fångade arterna är naturligt förekommande eller ej. Bland de sjöar som provfiskades 1998 var flera av fiskbestånden resultat av både avsiktliga och oavsiktliga nyintroduktioner. I dessa sjöar är sik, röding och mört de arter som på detta sätt har etablerat flest bestånd. Öring och gös är arter som sats ut i många av sjöarna men som endast gett upphov till sporadiska återfångster i provfisken.

Den biologiska kontrollen av vattenrecipienten vid Oskarshamnsverket har efter 1988 bedrivits i enlighet med vad som föreslagits i brev från Naturvårdsverket (SNV) till OKG 1988-12-13 (SNV 82-5377-88) med överenskomna kompletteringar enligt brev från OKG till SNV 1989-03-06. Ett biologiskt kontrollprogram för vattenrecipienten fastställdes av länsstyrelsen i Kalmar 1990-12-27.

Basundersökningar inför lokalisering av ett kärnkraftverk till Simpevarpshalvön inleddes redan 1962 och vissa moment har pågått sedan dess. Vissa av undersökningarna har hela tiden bedrivits parallellt i Simpevarp och i ett referensområde, Kvädöfjärden, nära Valdemarsvik (Figur 1). Det senare området har tidigare benämnts ”Jämförelseområdet”. Verksamheten under 1980-talet tom 1988 presenterades under sommaren 1990 i en serie om tio rapporter med svensk och engelsk sammanfattning (se litteraturlista).

Årsrapporten redovisar översiktligt kontrollverksamheten under 1991 tillsammans med preliminära resultat, främst från de moment som följer långsiktig utveckling hos fisk, bottendjur och algsamhällen.

Den biologiska kontrollen av vattenrecipienten vid Oskarshamnsverket har efter 1988 bedrivits i enlighet med vad som föreslagits i brev från Naturvårdsverket (SNV) till OKG 1988—12—13 (SNV 82—5377—88) med överenskomna kompletteringar enligt brev från OKG till SNV 1989—03—06. Ett biologiskt kontrollprogram för vattenrecipienten fastställdes av länsstyrelsen i Kalmar 1990—12—27.Basundersökningar inför lokalisering av ett kärnkraftverk till Simpevarpshalvön inleddes redan 1962 och vissa moment har pågått sedan dess. Vissa av undersökningarna har hela tiden bedrivits parallellt i Simpevarp och i ett referensområde, Kvädöfjärden, nära Valdemarsvik (Figur 1). Det senare området har tidigare benämnts ”Jämförelseområdet”. Verksamheten under 1980-talet t.o.m. 1988 presenterades under sommaren 1990 i en serie om tio rapporter med svensk och engelsk sammanfattning (selitteraturlista). Årsrapporten redovisar översiktligt kontrollverksamheten under 1992 tillsammans med preliminära resultat, främst från de moment som följerlångsiktig utveckling hos fisk, bottendjur och algsamhällen.

Två system för anrikning och insamling av naturligt zooplankton i kylvattenrecipienter har utvecklats för odling av fiskyngel. Det första bygger på anlockning med undervattensljus och pumpning av organismerna till flytande odlingsenheter. Systemet är automatiskt och drivs av elström från landnätet. Den tekniska tillgängligheten har varit god. Planktonorganismerna har storlekssorteras genom att nätkassar monterats runt lamporna. Vid Oskarshamnsverket har i genomsnitt insamlats 45—565 g zooplankton per lampa och natt. Insamlingssystemet bedöms vara användbart i produktiva områden med måttlig vattenomsättning. Det andra systemet avfiltrerar plankton ur kylvattenströmmen med roterande håvar. Rotationen drivs av vattnets rörelseenergi, och håvarna rengörs kontinuerligt med högtrycksspolning. Det på plankton anrikade vattnet från håvarna pumpas kontinuerligt till ett sorteringsverk, där oönskade storleksfraktioner avlägsnas, varefter vattnet fördelas till odlingsenheterna. Funktionen har prövats vid Forsmarksverket och befunnits vara lovande. I medeltal insamlades 280 g zooplankton per dygn under en period av ca fem veckor. Båda systemen befinner sig i ett tidigt stadium av utveckling och har inte uppnått sin fulla potential. Förbättringar föreslås och diskuteras.

Kustfiskeprojektets målsättning är att ge en sammanfattande beskrivning av fiskresurserna utmed den svenska kusten, hur dessa utnyttjas och av vilka. Arbetet inleddes med Bottniska viken och fortsätter här med med en beskrivning av förhållandena vid Egentliga Östersjöns kuster. Provfisken har gjorts i Stockholms skärgård, vid östra Gotland samt i Blekinge och Skåne, områden där kunskapen om fisksamhällena bedömdes vara bristfällig. Enkätundersökningar har genomförts för Stockholms skärgård, rörande fisket i gränsområdet mellan Östergötland och Småland, östra Gotland samt Skånes sydöstra kust. Enkäterna har vänt sig till olika kategorier fiskande med frågor om fiskevanor, redskapsval och fångst. Statistik från fiskeloggböcker och landningar har utnyttjats för en beskrivning av yrkesfiskets struktur och fångster.

Kustfiskeprojektets resultat visar, att abborre och mört dominerar varmvattensamhället i så gott som alla studerade kustområden från Blekinge till Norrbotten. Höga tätheter av abborre och mört påträffades i Blekingeskärgården, medan tätheterna var låga vid Gotland och Skåne. Höga tätheter av abborre konstaterades även i Stockholms ytterskärgård, där dock andra sötvattenarter var ovanliga. Gers var vanlig i alla områden utom vid Gotland, medan björkna saknades norr om södra Bottenhavet och vid Gotland.

Ett kallvattensamhälle dominerat av torsk och/eller flundra observerades i alla studerade områden i Egentliga Östersjön. Torsken var vanligast vid Gotland, Skåne och Blekinge, medan flundra dominerade i Stockholms skärgård samt i Östergötland och Småland. Sik, nors och hornsimpa, karaktärsarter för Bottniska vikens kallvattensamhälle, var vanligast i norra Egentliga Östersjön. Strömming förekom i alla områden.

Enkätundersökningarna visade att fritidsfisket, liksom i Bottniska viken, svarade för en väsentlig, och i vissa fall dominerande, del av fångsterna av flera arter. En utpräglad dominans för yrkesfiske observerades endast för ålfisket i Östergötland och Småland och för det kustnära torskfisket i Skåne. Jämförs enkätundersökningarna med modern och äldre fångststatistik, indikerar resultatet att en mycket stor del av den minskning som skett av yrkesfiskets fångster har ersatts av fångster i fritidsfiske. En sammanfattande slutsats är dock att de flesta arterna, med undantag av torsk och ål, idag utnyttjas under sin produktionskapacitet.

Det yrkesmässiga kustfisket kan indelas i två huvudsektorer. Den vad gäller utövarna största baseras på nätfiske efter torsk på frivatten från förhållandevis småbåtar (<12 m). Denna sektor svarade 1996 för en tredjedel av Östersjöflottans torsklandningar och kompletterade sitt fiske med fångst av flundra, piggvar och strömming. Den andra sektorn baseras på ålfiske med bottengarn och småryssjor, i första hand på enskilt vatten, ofta kompletterat med fiske efter abborre, gädda, gös, sik och flundra.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 40 fiskarter uppdelade i olika bestånd, samt sex skal-och blötdjursarter.

Nytt för årets upplaga är en beskrivning av hur de provfisken som ligger till grund för analys och rådgivning utförs.

Översikten är utarbetad av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

Undersökningar gjorda 1994-1997 i ett antal områden i Kalmarsund visade minskande bestånd av främst gädda och abborre samt en låg årsyngelproduktion vid jämförelse med tidigare studier. Observationerna stöddes av rapporter från fiskare och allmänhet och uppfattades så allvarliga, att ett tvåårigt forskningsprojekt beslutades genomföras för att dels dokumentera skadornas karaktär och geografiska utbredning, dels analyserade bakomliggande orsakerna. Projektet, som pågick under 1998-1999, omfattade ett flertal områden efter Kalmarsunds fastlandskust, ett område öster om Öland, samt några referensområden norr om sundet och ett söder därom. Inventerande provfisken och årsyngelundersökningar gjordes för att kartlägga fisksamhällets sammansättning och rekryteringen till de vuxna bestånden. Trålningar genomfördes under abborrens kläckningsperiod för att mäta tätheten av fisklarver samt undersöka deras överlevnad och tillväxt. I samband med detta gjordes insamlingar av djurplankton för att kartlägga larvernas födounderlag. Fält- och laboratorieexperiment genomfördes för att studera romutveckling, kläckning och larvöverlevnad hos gädda och abborre. Som stöd vid tolkningarna av resultaten inhämtades vattenkemiska data från den samordnade kustvattenkontrollen i Kalmar län.

Tätheten av främst vuxen abborre men även gädda var mycket låg i områ­det mellan Emån och Revsudden i sundets mitt och andelen gamla fiskar var stor. Även längre ner mot länsgränsen fanns tecken på att bestånden var negativt påverkade. På lokalen vid östra Öland var tätheterna likaså mycket låga. Inventeringen av årsyngel gav en ännu mer negativ bild. Bara ett fåtal yngel av abborre och gädda fångades i hela Kalmarsundsområdet. Även yngel av karpfiskar,strömming och stubbar förekom i lågatätheter. Något påverkade alltså fiskrekryteringen så negativt, att även de vuxna bestånden av flertalet arter reducerats. Det strandnära yngel- och småfisksamhället dominerades av spiggar, vilka förekom i högre tätheter än i referensområdena. Resultaten från de lokaler som besökts vid upprepade tillfällen visade att skadorna förvärrats med tiden.

Vattenkemiska data visade, att högsalt- eller ammoniumhalt knappast kunde vara en tänkbar förklaring till den uteblivna rekryteringen. Ammoniumhalterna når inte skadliga nivåer i rekryteringsområdena, och salthalten har minskat i stället för ökat i kustområdet under de senaste 10 åren. Såväl fält- som laboratorieexperimenten gav resultat som talar emot en toxisk påverkan på föräldrafiskar eller ägg och larver. Befruktningsgrad, kläckning och larvöverlevnad vartill synes normala. Undersökning av snäckor från de områden där kläckningsförsök och rekryteringsstudier genomfördes, visade att det åtminstone detta år inte förekom larver eller cerkarier ögonsugmasken Diplostomum sp. under den känsliga period då fisklarver kan dödas av parasitangrepp. Eutrofiering har förts fram som en tänkbar orsak till den sviktande fiskrekryteringen. Närsaltsdata visar att området är övergött, och en förändrad kvä­ve/fosforkvot antyder att primärproduktionen blivit alltmer kvävebegränsad under produktionsperioden senare år.

Eutrofieringen yttrar sig som en ökning av primärproduktionen. Halterna klorofyll-a har tenderat att öka i de kustnära vattnen och bedöms som höga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och Hav (1999). Under de senaste 4-5 åren har halterna emellertid sjunkit, vilket kan kopplas till ökat siktdjup. Utvecklingen indikerar att en större del av primärproduktionen under senare år sker i det bentiska växtsamhället. Denna utveckling ses inte i referensområdena. Även om en rik bottenvegetation normalt är positivt för fisk, kan alltför kraftig algpåväxt ha flera negativa effekter, t ex att leksubstraten försämras. En förskjutning av produktionen från pelagiska mikroalger till det bentiska systemet kan också innebära att fiskens födotillgång påverkas. Analyserna av zooplanktonproven visade tydliga avvikelser jämfört med referensmaterialen, såväl vad avser artsammansättning som täthet, och indikerar att födounderlaget försämrats för pelagiska fisklarver, t ex abborre, strömming och stubbar.

Utsläppen från Mönsterås Bruk har också ansetts utgöra en möjlig förklaring. Om skadorna på fisk beror på eutrofiering, kan effekterna av brukets utsläpp ses som ett bidrag bland andra till den antropogena belastningen i området. Risken för att toxiska eller hormonellt stö­rande ämnen i avloppsvattnet påverkat fisken måste enligt resultaten från fält och laboratorieexperimenten bedömas vara liten.

Kalmarsund hyser landets tätaste skarvkolonier. Teoretiska beräkningar, baserat på uppskattningar av skarvbeståndets storlek, visar att dess konsumtion skulle kunna uppgå till den totala produktionen av stationär fisk i området vilket kan vara en viktig förklaring till de minskande tätheterna. Det finns dock observationer som talar mot skarven som den enda bakomliggande faktorn. Årsyngel utnyttjas normalt inte som föda av skarvarna, och rekryteringen försämrades inte bara för de stationära arterna abborre och gädda, utan även för stubbar och sillar vars vuxna bestånd inte påverkas lika starkt av skarv. Modellsimuleringar visar dock, att i dagens situation kan skarvpredationen effektivt motverka att bestånden återhämtar sig när, förhoppningsvis, rekryteringen åter börjar bli normal.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen.

Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten.

I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med detta år avser publicera årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”. Resultaten från Forsmark, Oskarshamn och Ringhals presenteras i årets rapport. Beroende på att Vattendomstolens slutbehandling av Barsebäcksverket pågick under 1993 förelåg vissa oklarheter i kontrollprogrammets form och genomförande. Från och med innevarande år genomför dock Kustlaboratoriet kontroll enligt ett fastställt program, och vid nästa års rapportering kan resultaten från samtliga kärnkraftverk presenteras.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen. Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten. I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna, Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen.

Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten.

I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie ”Kustrapport”.

Recipientkontrollen vid kärnkraftverken omfattar dels en övervakning av spridningen av radioaktiva ämnen, dels undersökningar av kylvattnets påverkan på miljön. Fiskeriverkets Kustlaboratorium ansvarar för den biologiska recipientkontrollen vid landets samtliga kärnkraftverk samt biträder Statens Strålskyddsinstitut vid genomförandet av de radiologiska programmen. I Forsmark och Oskarshamn sker den biologiska kontrollen i samverkan med länsstyrelserna, som är tillsynsmyndigheter för programmen. Vid de övriga två anläggningarna. Ringhals och Barsebäck, har programmets omfattning fastställts i Vattendomstolens slutdomar, varefter Kustlaboratoriet uppdragits att genomföra kontrollen. Den biologiska recipientkontrollen består dels av långsiktiga program för att följa främst fisk- och bottenfaunasamhällenas utveckling, dels av mer speciella insatser som kan föranledas av t ex observationer i dessa basprogram. Ett aktuellt exempel är de undersökningar som vi anser vara motiverade med anledning av att iakttagelser i Biotestsjön i Forsmark och i Hamnefjärden utanför Oskarshamnsverket tyder på att könsorganen kan skadas hos fiskar som vistas i varmt vatten. I kontrollarbetet ingår att årligen sammanställa och rapportera de observationer som görs. Dessa årsrapporter överlämnas till bolagen och till länsstyrelserna under början av året. Ungefär vart femte år görs dessutom sammanfattande beskrivningar av undersökningsresultaten. Under 1997 publicerades sådana rapporter från undersökningarna vid Forsmarks och Oskarshamnsverken. Totalt sett är kontrollprogrammen omfattande och ger ett avsevärt bidrag till den svenska miljöövervakningen — inte minst då undersökningarna även täcker referensområden. Det kan alltså finnas ett intresse även för en större publik att ta del av resultaten, varför vi från och med 1994 publicerar årsrapporterna i samlad form i vår serie”Kustrapport”.

Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken. Årsrapport för 1997

Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1997 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program. Med anledning av observationer i bl a kontrollprogrammen har under året även genomförts vissa specialundersökningar vid Forsmarks, Barsebäcks och Oskarshamns kraftverk.

Forsmark

I likhet med tidigare år genomgick bottenfaunan i Biotestsjön kraftiga svängningar. Glattmaskar och fjädermygglarver försvann i stort sett vid årets slut efter en period med mycket höga tätheter. Tätheten av fisk varierar också i Biotestsjön, även om fluktationerna är mindre dramatiska. Efter en svacka under 1990-talets mitt har beståndet av mört åter ökat. Fångsten av abborre har nästan kontinuerligtökat från 1980 till 1993, följt av en tillbakagång som fortsatte 1997. Sannolikt bidrar den svaga rekryteringen 1995 till resultatet. Bottenfaunan utanför Biotestsjönhar tidigare samvarierat i täthet med referensområdet i Finbo. Under 1997 avviker dock stationen i Forsmark med minskande biomassa bottendjur medan den fortsatt stiger i Finbo. Provfiskena gav höga fångster av abborre och särskilt mört i skärgården. Totalfångsterna var de högsta som uppmätts sedan programmet startade 1983. Årsklasserna av abborre 1994 och 1995 var jämförelsevis starka i Forsmarksområdet vilket vid sidan av den varma sommaren kan bidra till att förklara de höga fångsterna. Tätheten av årsyngel var relativt låg 1997, men den synnerligt goda tillväxten antyder att årsklassen ändå kan bli stark. Ingen torsk fångades under 1997, vilket visar att det fortfarande saknas rekrytering till Ålandshav och Bottenhavet. Tätheten av sik fortsatte att minska och har legat på låg nivå sedan 1992.

Oskarshamn

Fångsterna av abborre i Hamnefjärden har legat på hög nivå under 1990-talet. Bilden kvarstod under sommarprovfisket, medan vårundersökningen gav vikande fångster. De höga fångsterna är anmärkningsvärda mot bakgrund av den höga temperaturen, över 30°C under provfisket i augusti. Fångsten av gulål låg kvar på en hög nivå under 1997. Beståndet domineras sannolikt fortfarande av ålar som sattes in under 1980-talet. Abborr-rekryteringen i Hamnefjärden var mycket svag 1997, och den nedgång som noterades efter 1993 har alltså accentuerats. I området utanför Hamnefjärden gav provfiskena mycket goda fångster av abborre, medan tätheten av mört tycks minska efter 1994. Mönstret överensstämmer väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Årsklassanalysen på abborre visade en ovanligt hög andel ettåriga fiskar i 1997 årsprov, vilket torde bero på att tillväxten varit osedvanligt snabb. En generellt god tillväxt hos abborre i Simpevarp antyder positiva effekter av kölvattnet även utanför Hamnefjärden. Åldersfördelningen indikerar inga markanta variationer i årsklasstyrka hos abborre under senare år. Fångsterna av strömming vid Simpevarp minskade för tredje året i följd. Den tidigare visade anlockningseffekten kvarstod dock. En art som varierat kraftigt är rötsimpan, som minskat till låga tätheter efter 1991-92. Fångsterna av torsk fortsätter att spegla den i stort sett uteblivna rekryteringen sedan 1980-talets mitt. Bottenfaunan i Simpevarpsområdet har under i stort sett hela undersökningsperioden sedan 1962 samvarierat väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Resultaten 1997 avvek inte från detta mönster. Antalet arter tenderar att öka, medan individtätheterna fluktuerar över tiden. Jämfört med föregående år hade blåmusslor och snäckor minskat i proven.

Barsebäck

Provfiskena med småryssjor visade som tidigare år att gulålen anlockas till utsläppet. Fångsterna på övriga stationer har i flera fall varierat kraftigt, vilket kvarstod 1997. Generellt sett finns en tendens att fångsterna ökat något under 1990-talet, men denna bild kan inte bara vara beroende av tätheten utan även av att temperaturen varit hög. Tånglaken har tidigare varit vanlig i fångsterna. Under de senaste två-tre åren har den dock minskat i förekomst och låg 1997 på en mycket låg nivå på samtliga stationer. Fångsterna av torsk, mest ung fisk, har återhämtat sig något från 1980-talets låga värden. Ingen större förändring noterades dock 1997. Generellt visar provfisket att utsläppsområdet inte avviker från de övriga stationerna. Förekomsten av små-ål i silstationen kontrolleras årligen för att fastställa kompensationsbehovet. Knappt 200 kg småål fångades. Då skador på ål tidigare överkompenserats, ansågs ytterligare utsättningar av ålyngel inte vara motiverade under 1997.

Ringhals

Fångsterna av gulål i ryssjefisket har varierat kraftigt i recipientområdet, medan övriga områden legat på en betydligt lägre och mer stabil nivå. Resultaten 1997 visade som tidigare en tydlig anlockningseffekt. Stensnultra och skärsnultra är strandlevande fiskar som trivs i varmt vatten. Trots detta visas ingen anlockningseffekt. Den art som tydligast visar anlockningseffekter är strandkrabban. Den nedgång i täthet hos denna art som indikerades 1996 efter höga fångster 1994-1995 fortsatte 1997. Kallvattenarterna, representerade av rötsimpa, oxsimpa, femtömmad skärlånga, tånglake och torsk, visade alla tydliga skyendereaktioner med låga fångster i närområdet. Oxsimpan har liksom tånglaken minskat i täthet under en följd av år, vilket fortsatte även 1997. Fångsterna av ung torsk var låga 1997, vilket indikerar att rekryteringen till kustområdet fortsätter att vara svag.

Särskilda undersökningar

Temperatureffekter på fiskars könsorgan har studerats vid kraftverken i Forsmark, Oskarshamn och Barsebäck. Abborre, gädda, mört, gers, björkna och tjockläppad multe har undersökts. Tecken på resorbtion av ägg under olika stadier avutveckling har noterats för samtliga arter. Allvarlig påverkan som kan kopplas till hög temperatur har visats för abborre, gädda och mört. Gersen och förmodligen även den tjockläppade multen påverkas lite, medan björknan, som är portionslekare, reagerar med en ökad äggproduktion. Skadorna hos abborre och mört var i vissa fall så allvarliga, att fiskens fortplantning helt slagits ut. I många fall observerades massförekomst av en mikrosporidie, en parasit som förökar sig inne i äggen, hos fiskar med fortplantningsskada. Parasiten förekom vanligt hos mört och i ett fåtal fall hos gädda, medan den saknades hos abborre. Effekterna på fortplantningen kan alltså inte enbart härledas till angrepp av parasiter.

Basundersökningar och kontroll av Oskarshamnsverkets påverkan på miljön har pågått sedan 1962. Undersökningarna var till en början brett upplagda, men kom efterhand att inrikta sig främst på påverkan på fiskbestånd och bottenfauna. Förekomsten av abborre har följt en ökande trend, såväl i kraftverkets närhet som i referensområdet i Kvädöfjärden. Mörten har ökat signifikant i referensområdet. Den förhöjda vattentemperaturen i kraftverkets närhet har medfört en anlockning av varmvattengynnade arter som abborre, mört och björkna och har visats ha en starkt positiv effekt på tillväxten hos dessa. Under senare år framträder tydliga indikationer på en snabbare tillväxt hos abborre även i mera måttligt påverkade områden i den omgivande skärgården. Likaså indikerar resultaten att anlockningen av karpfiskar till utsläppsområdet leder till minskad förekomst i den omgivande skärgården. Någon sådan effekt har inte observerats för abborren. Fångsterna av gulål i Hamnefjärden har ökat kraftigt under senare år, främst p g a ett lyckat resultat av utsättningar under 1980-talet.

Fångstutvecklingen för strömming avviker från utvecklingen i Östersjön som helhet och tyder på en fortsatt omfattande anlockning under vinterhalvåret. Tillkomsten av den tredje reaktorn, i kombination med generellt höga vattentemperaturer, har medfört att strömmingen uppehållit sig på större djup än tidigare. Storskaliga beståndsfluktuationer samt starkare koncentration till utsläppsområdet har medfört markanta ökningar för ett flertal arter efter 1980-talets mitt. Förekomsten av torsk har dock minskat drastiskt till följd av en tillbakagång för hela östersjobeståndet.

Temperaturhöjningen i recipienten har inte medfört någon anmärkningsvärd höjning av sjukdomsfrekvensen hos fisk. En parasit i ålens simblåsa, Anguillicola crassus, etablerades snabbt i närområdet i slutet av 1980-talet, men även om de höga temperaturerna gynnat dess utveckling har den på senare år också blivit vanlig i andra kustområden. Störningar på könsorganen har under senare år varit vanliga hos flera fiskarter. Problemet har främst studerats hos abborre och mört och symptomen ses som en effekt av att onormalt höga temperaturer under större delen av året leder till störningar på de processer som styr äggutvecklingen hos honan.

Fångsterna i det yrkesmässiga ålfisket i kraftverkets närhet har uppvisat små förändringar sedan 1970-talet. Skillnader mellan enskilda år var dock stora. Några effekter av driften på fångstens storlek har inte kunnat påvisas.

Bottenfaunasamhällena i Simpevarp och Kvädöfjärden har utvecklats likartat under en lång följd av år. Under 1990-talet inträffade dock en utarmning av samhället på den djupare lokalen vid Simpevarp, sannolikt till följd av att ökad näringstillförsel via kylvattenströmmen medfört syrebrist i sedimentet.

Algsamhällena på hårda bottnar har studerats genom dykningar sedan 1989. Områdets tångtälten tillhör de rikaste i Kalmar län och har också stor utbredning i djupled. Under senare år har dock en försämring inträffat till följd av betning av ett kräftdjur, tånggråsuggan. En motsvarande uttunning av tångbältet har konstaterats på många andra platser i länet.

Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1999 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program.

Forsmark

Liksom tidigare varierade bottenfaunan i Biotestsjön kraftigt under året. Faunan dominerades av tusensnäckor, medan det var ont om kräftdjur och Östersjömusslor. Totala individtätheter och biomassor var jämförelsevis höga, speciellt under början av året.

I fiskena har fångsterna av mört ökat under senare delen av 1990-talet, men var under 1998 och 1999 något lägre än 1997. Mörten rekryteras inte inne i Biotestsjön utan vandrar in genom fiskgallren som små. Fångsten av abborre, som ökade 1998, minskade återigen 1999 med avseende på antal. Tillväxten hos abborrarna var däremot mycket god och den totala vikten hos abborrarna var högre än vid något tidigare fiske.

Bottenfaunan på utsidan Biotestsjön ökade i individantal och biomassor på den medeldjupa stationen (16 m vid Länsman) och biomassorna var 1999 de högst uppmätta sedan provtagningarna startade. En liknande ökning i biomassor skedde under 1990-talet även i referensområdet i Finbofjärden.

I fiskena efter varmvattenarter ökade fångsterna av abborre kraftigt 1999 både i Forsmarks och i referensområdet i Finbofjärden. Även åldersfördelningen i fångsterna 1999 var likartade med ett stort inslag av tvååriga abborrar, men i referensområdet fanns dessutom ett stort inslag av femåriga abborrar födda 1994.Årsklassen var tidigare också stark i Forsmarksområdet, men äldre fiskar verkar försvinna härifrån, medan abborrarna blir ganska gamla i Finbofjärden.

Vid fiskena efter kallvattenarter fanns i fångsterna 1999 ingen torsk varken i Forsmarks- eller Gräsöområdet och fångsterna av sik och hornsimpor var små.

Produktionen av årsyngel i skärgården var relativt liten och tillväxten hos abborryngel var medelgod. Även i Biotestsjön var tätheten av abborryngel nå­got lägre än normalt, medan däremot tillväxten hos dessa var den hittills högst uppmätta, vilket torde bero framförallt på höga och för yngeltillväxten optimala temperaturer under sensommar och höst.

Vid kontrollen av skador på könsorganen hos abborre i F3:s kanal hade totalt 5% av abborrarna synliga skador på könsorganen 1999, jämfört med 0% 1998 och 20% 1997.

Oskarshamn

Fångsterna av abborre och mört i provfiskena i Hamnefjärden har varit höga sedan slutet av 1980-talet. Fångsterna av abborre under sommaren minskade mellan 1998 och 1999. För abborre i vårfisket och för mörten var registrerades små förändringar och båda arterna låg kvar på en relativt hög nivå. Ålfångsterna minskade något för tredje året i rad och det är sannolikt att effekten av utsättningar i slutet av 1980-talet avklingar.

Resultatet av abborrens lek i Hamnefjärden har varit svagt efter 1993 och förbättrades inte märkbart under 1999. Andelen stora abborrhonor (>30 cm) medför ögat synliga skador på könsorganen uppgick till 6% i augusti i Hamnefjärden. I Kvädöfjärden påträffades inga skador vid kontroll i oktober. Hos mörten var skadefrekvensen för alla kontrollerade mörthonor 11% i Hamnefjärden och 3% i Kvädöfjärden. Förekomsten av simblåseparasiten Anguillicola crassus hos ål har under senare år varierat mellan 50 och 60% med en svagt vikande tendens. 52% av ålarna var infesterade 1999. Frekvensen av yttre sjukdomssymptom var liten till måttlig och dominerades av hudsår.

Abborrfångsterna i den omgivande skärgården och i referensområdet i Kvädöfjärden ökade generellt genom fortsatt rekrytering av abborrar födda 1996 i båda områdena och av abborrar födda 1997 i Kvädöfjärden. Mörten ökade nå­got vid Simpevarp, men trenden där har varit vikande under den senaste tioårsperioden. Mörtfångsterna i Kvädöfjärden har varit små efter 1994 och förändrades i ringa omfattning 1999. Sjukdomsfrekvensen är i allmänhet mycket låg i fångsterna under sommarfisket och var så även 1999. Strömming dominerar fisket efter kallvattenarter under våren och fångsterna låg på en stabil nivå 1996-1999, efter att ha minskat markant i mitten av 1990-talet. De låg dock fortfarande högre än under perioden före 1984. Torsk och rötsimpa förekom rikligt framtill början respektive mitten av 1990-talet, men har därefter fångats mycket sparsamt.

Mjukbottenfaunan på transportbottnar i Simpevarp och Kvädöfjärden har ett välutvecklat djursamhälle med dominans för blåmussla och Östersjömussla. Faunan har utvecklats positivt från mitten av 1970-talet, såväl avseende individ- som artrikedom. På de djupare lokalerna i båda områdena har indikationer på syrgasbrist i sedimenten förekommit under flera år på 1990-talet och abundansen har varit relativt låg under hela 1990-talet. Tidigare starka bestånd av vitmärla har försvunnit och dominansen har övertagits av Östersjömussla. De hårda bottnarnas algsamhällen vid Simpevarp tillhör de rikaste i Kalmar län. Betning skadade blåstångsbältena i mitten av 1990-talet, men därefter har en återhämtning skett och sammanhängande bälten fanns 1999 på 14 av 15 provtagningspunkter.

Barsebäck

Provfisken med ålryssjor gav små fångster av gulål i april på alla lokaler, även om en viss uppgång noterades för lokalerna närmast kraftverket. Ålfångsterna i augusti ökade för alla fem lokalerna, på lokalen närmast kylvattenutsläppet till en rekordhög nivå. För tånglaken finns en allmänt vikande trend under 1990-talet och fångsterna var fortsatt små 1999. Fångsterna av torsk har varit större under 1990-talet än under föregående decennium. Rekordstora torskfångster erhölls för två lokaler i april 1999 och fångsterna på de övriga var oförändrat höga. Ett högsta värde noterades även för en lokal i augusti. För övriga lokaler noterades en tillbakagång från 1998, men nivån var fortsatt hög. Förändringarna för skrubbskädda mellan 1998 och 1999 var små. Denna art har under senare år förekommit sparsamt på våren, då fångsterna domineras av vuxen fisk. Ungfisk har dominerat i augustifisket och har förekommit förhållandevis rikligt från 1995 och framåt. Den mängd småål som följer med kylvattnet in i silstationerna beräknades 1998 uppgå till ca 40 kg. Små mängder glasål förekom under februari och mars. Några kompensationsutsättningar till följd av utslagningen genomfördes ej på grund av tidigare överkompensation.

Ringhals

En anlockning av gulål till utsläppsområdet har visats genom provfisken medålryssjor i april och augusti. Fångsterna har varit små under senare år, både i utsläppsområdet och i referensområdet i Vendelsöfjorden. En relativt stor ökning noterades dock för fångsten i utsläppsområdet i augusti 1999. Skärsnultra fångas främst i utsläppsområdet, där fångsterna minskat efter en uppgång i början av 1990-talet till nivåer som är jämförbara med perioden dessförinnan. Minskande fångster har även registrerats för stensnultra under 1990-talets senare del. Denna art har varit vanligast i referensområdet. Förändringarna mellan 1998 och 1999 var dock genomgående positiva. Den mest utpräglade anlockningen till kylvattnet har observerats för strandkrabban. Fångsterna ökade markant nära utsläppet i augusti 1999, medan förändringar i övrigt var små.

Arter som föredrar kallare vatten har visats sky det varma kylvattnet. Effekten har varit tydligast för rötsimpa och tånglake. Generellt vikande utveckling har påvisats hos oxsimpa och tånglake under 1990-talet och fångsterna har under senare år stabiliserats på en låg nivå. Aprilfångsterna av oxsimpa i Vendelsö-fjorden steg dock markant i april 1999. Fångsterna av rötsimpa har varit relativt stabila under 1990-talet och har genomgående varit störst i referensområ­det i april. En kraftig tillbakagång registrerades dock mellan 1998 och 1999. En ökning noterades för femtömmad skärlånga, som under senare år främst fångats vid utsläppet under våren. Förekomsten av torsk i ryssjorna påverkas främstav artens rekryteringsframgång. Stora fångster i augusti 1998 dominerades av torskar födda 1997 och 1998 och följdes aven motsvarande uppgång i vårfisket 1999, främst representerad av den senare årsklassen. Fångsterna i augusti detta år var dock små, i synnerhet i utsläppsområdet. Torskägg och torsklarver har förekommit rikligare i intagskanalen under flera år på 1990-talet än tidigare. Detsamma gäller för ägg och larver av plattfiskar, vars förekomst dock steg redan i slutet av 1980-talet. Tätheten av ägg och larver av torsk var dock låg 1999. Plattfiskägg och larver av plattfiskar förekom med måttliga mängder. Larver av rötsimpa och tejstefisk förekommer under vintern och har ökat sin förekomst under senare år. Glasålar förekom sparsamt under stora delar av 1980- och 1990-talen, med undantag för perioder med högre täthet 1981-1983 och 1992-1995.

Försök med odling av fiskyngel från larvstadiet till en för utsättningar ändamålsenlig storlek har genomförts i kylvattenrecipienterna för kraftverken i Oskarshamn och Forsmark. Abborre (Percafluviatilis) och gös (Stizostedium lucioperca) har använts som modellarter. Ett odlingssystem med flytande täta odlingskassar har utvecklats, och den enda födokällan har varit naturligt zooplankton, som insamlats med för ändamålet utvecklade anrikningssystem. Ljusets betydelse för tillväxt och överlevnad har studerats. Belysning av odlingskassama under hela dygnet har visat sig gynna tillväxten. Vidare har yngeltäthetens betydelse i relation till födotillgången undersökts. Abborre har odlats i höga tätheter med upp till 82% överlevnad och god tillväxt. Vid odlingförsök i Forsmark producerades som bäst i en enhet besatt med 25 000 abborrlarver ca 7 000 yngel med en längd av ca 3 cm; överlevnaden var alltså 28%. Gösyngel har odlats vid Oskarshamnsverket. Det sista försöksåret producerades diygt 2 000 yngel. Kannibalism har orsakat betydande mortalitet; överlevnaden var som bäst 12%. Kannibalismens orsaker diskuteras och förslag till förebyggande åtgärder framföres.

Detta är den nionde utgåvan av den samlade översikten över fisk- och kräftdjursbeståndens status i våra vatten. Kunskap om fiskbestånden och miljön är en förutsättning för att utnyttjandet av fiskresurserna skall bli bärkraftigt. För svenska vattenområden beskrivs miljöutvecklingen i ett ekosystemsperspektiv, dels för att tydliggöra fiskens ekologiska roll och beskriva yttre miljöfaktorer som påverkar fiskbestånden, dels för att belysa fiskets effekter på miljön.

Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten är utarbetad av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. Rapporten sammanfattar utveckling och beståndsstatus för de kommersiellt viktigaste fisk- och kräftdjursarterna i våra vatten. Bedömningar och förvaltningsråd är baserade på Internationella Havsforskningsrådets (ICES) rådgivning, SLU Aquas nationella och regionala provfiskedata, samt yrkesfiskets rapportering.

I juli 2014 beslutade EU om ett ramdirektiv för havsplanering (2014/89/EU). Detta innebär att alla medlemsstater ska ha utarbetat havsplaner senast 2021. Ett av syftena med direktivet är att främja sammarbete mellan medlemsstaterna. Sverige har som enda land havsgräns till samtliga länder runt Östersjön, samt Norge. De svenska havsplanerna kommer därför att behöva relateras till minst nio olika planer. Som en förberedelse för införandet av havsplanering i Sverige anordnade HaV, i september 2013, ett möte i Visby med tjänstemän från grannländer plus Åland för att diskutera havsplanering.   Baserat på resultatet från Visbymötet beslöt HaV att genomföra ett besök hos samtliga grannländer under 2014.   Resultatet av besöken är att HaV har lagt grunden till ett bra samarbetsklimat mellan ansvariga institutioner och myndigheter i respektive land och HaV. Ett förhållande som kommer att vara av stor betydelse i det fortsatta arbetet med att koordinera de svenska planerna med grannländernas planer.  HaV har också fördjupat och breddat sina kontaktytor och ökat förståelsen för processerna kopplade till havsplanering i respektive land. Man kan konstatera att genomförandet av havsplanering i de flesta länderna är väl förberett och att startpunkten för länders arbete ligger inom en snar framtid för de flesta. Besöken har också tydligt visat på att samverkan behövs. Detta bekräftas bl.a. av att det vid flera av möten framkommit att vi behöver träffas på nytt, att det behövs löpande informations- och arbetsmöten mellan tjänstemän som har ansvar för planeringsfrågor om en mellanstatlig koordinering ska komma till stånd samt att det finns en rad mellanstatliga frågor att hantera, frågor som kan vara bilaterala eller multilaterala.

Regeringen gav genom ett beslut den 22 oktober 2015 Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att göra en översyn av förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten (fisk- och musselvattenförordningen). Behovet av att göra denna översyn har framförts av Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Västra Götalands län.  I rapporten görs en översyn av miljökvalitetsnormerna i förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten och en bedömning av om det finns normer som bör ändras, tas bort eller om samma skyddsnivå kan uppnås på annat sätt.  Havs- och vattenmyndigheten föreslår att fisk- och musselvattenförordningen upphävs. Som en följd av detta behöver ett antal föreskrifter upphävas eller ändras. Därutöver behöver viss vägledning tas fram för att täcka återstående skyddsbehov.

Det är svårt att få en överblick av i vilken utsträckning fisk- och musselvattenförordningen har påverkat den övervakning som bedrivs och hur mycket övervakning som bedrivs enbart utifrån förordningens krav. Havs- och vattenmyndighetens bedömning är dock att ett upphävande av förordningen inte kommer att påverka den övervakning som utförs på ett betydande sätt.   Konsekvensutredningen visar att fisk- och musselvattenförordningen kan upphävas och att detta medför i huvudsak positiva effekter för såväl miljön som berörda myndigheter och verksamhetsutövare.

Fiskeriverkets utredningskontor i Luleå och Härnösand samt kustlaboratoriet i Öregrund har utfört en kartering av kustfisket i Bottniska viken. Fyra områden har studerats under 1991, Gräsö, Hornslandet, Holmön och Råneå skärgård. Områdenas omfattning och lägen framgår av figur 1. Undersökningen ingår som en del i Kustfiskeprojektet och har genomförts i form av en enkätundersökning. Syftet har varit att få en bild av fisket i respektive område; i vilken utsträckning fiske bedrivs, med vilka redskap det fiskas, hur stort fångstuttaget är samt fördelningen mellan fritids- och yrkesfiske. Framförallt har fritidsfisket belysts, eftersom omfattningen och strukturen av detta fiske varit dåligt känd.

Genom denna rapport lämnas ett förslag till hur ett optimerat övervakningsprogram avseende kustfisk bör utformas. Förslagen i rapporten kommer ligga till grund för en effektivare regional och nationell miljöövervakning och kan implementeras med början 2020.

I föreliggande förslag till revision av programmet har syftet varit att förbättra förutsättningarna för att övervaka kustnära fisksamhällen utgående från den utvärdering som publicerades 2017.

Det reviderade programmet ska i görligaste mån kunna möta samhällets krav för att bedöma havsmiljöns tillstånd, skapa underlag för nationell och internationell fiskeriförvaltning samt ge underlag för havsplanering. Fiskeområden inom programmet ska även kunna verka som referensområden vid kontroll av recipienter och övrig påverkan, eller vid uppföljning av åtgärder i kustmiljön. Programmet ska också utgöra underlag för att följa framtida, kända och okända, miljöförändringar som t ex ett varmare klimat samt utgöra underlag till forskning.

The distribution of young pelagic fish in autumn was studied by hydroacoustic techniques in two coastal areas in the SW Bothnian Sea, one exposed to cooling water from a nuclear power plant and the second a reference area free from local disturbance. Generally, herring young-of-the-year dominated among pelagic fish and often constituted over 80% of the total numbers of fish counted. Young herring were concentrated to certain parts of the studied archipelagos, predominantly to the more shallow waters and to the outer parts of the small inlets commonly occurring in these coastal areas. When comparing the results of subsequent visits in the different study areas, it was evident that the estimated densities often varied markedly between days, although the distributionpatterns did not change. This was interpreted as an effect of migrations in and out of waters too shallow to be monitored by echosounder techniques. In September young herring evidently still depends upon an access to sheltered and very shallow habitats. Abundances of herring fry were higher in the cooling water exposed area compared to the reference, supporting earlier observations on positive temperature effects on fishrecruitment at this nuclear power plant.

Under två dagar i slutet av maj 2016 arrangerade Havs- och vattenmyndigheten den fjärde upplagan av Havs- och vattenforum. 467 deltagare från hela landet kom till Göteborg för att ta del av aktuella uppdrag och insatser, och för att själva bidra med kunskap, frågor och önskemål.

Som vanligt innehöll forumet utställningar, miniseminarier, gruppdiskussioner, föreläsningar och debatter, som tillsammans gav en bred översikt över aktuella havs- och vattenmiljöfrågor.

Den här rapporten ger en kort sammanfattning av Havs- och vattenforum 2016.

Havs- och vattenforum 2016 var konferensen då vi åt fiskfenor, pratade pengar, önskade oss nya databaser och diskuterade hur en dom i Tyskland påverkar Vattensverige. Som vanligt innehöll forumet en blandning av utställningar (återspeglingar, knytkonferens och nyheten digitala torget) miniseminarier (djupdykningar), gruppdiskussioner, föreläsningar och debatter på den stora scenen, vattenanknuten underhållning, prisutdelning och inte minst mingel. Till de mest uppskattade föreläsarna hörde juridikprofessorn Gabriel Michanek som berättade om Weserdomen, Jonas Johansson från Kävlingeåns vattenråd som berättade om arbetet som belönades med Sjöstjärnepriset förra året, samt forskarna Friederike Ziegler och Kristina Bergman från sp Sveriges tekniska forskningsinstitut som berättade om hur man kan förvandla fiskrens till guld. Sistnämnda bjöd också på smakprov i form av rökta fiskfenor. 

Pengar var det genomgående temat, vilket bland annat avhandlades i en paneldebatt. Vi hörde regeringens utredare Göran Enander berätta om hur pfas kunde spridas till dricksvattentäkter under så många år utan att upptäckas. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht talade under rubriken Målen, makten och miljonerna, och HaV:s blivande generaldirektör Jacob Granit skickade ett videovykort. Dessutom delades vattenpriset Sjöstjärnan ut under högtidliga former till vinnarna i Emåförbundet. För underhållningen stod Vattenmannen & Speed samt Bipasha Huq och poeterna Sabrina Ibenjellal och Elise Ekmen från kulturinitiativet Förenade Förorter. På kommande sidor kan du läsa om årets återspeglingar, djupdykningar, knytkonferens och gruppdiskussion om databaser, samt ta del av ett sammandrag av de åsikter och kommentarer som samlades in från konferensdeltagarna.

När Havs- och vattenforum i Göteborg arrangerades för femte gången i ordningen, var inriktningen både nationell och internationell. Utöver att, som tidigare år, vara ett forum för människor som arbetar med förvaltningen av våra svenska vattenresurser, var avsikten att koppla ihop de lokala, regionala och nationella frågorna med de globala hållbarhetsmålen och FN:s Agenda 2030. Havs- och vattenforum 2017 var också en del i förberedelserna inför FN:s havskonferens, The Ocean Conference 5–9 juni, med Sverige och Fiji som värdländer.

Temat var ”Från källa till hav”, och på programmet, som delvis hölls på engelska, fanns flera internationella talare. Men som vanligt var spännvidden stor. Konferensen handlade om brett som smalt, lokalt som globalt. Vi lyssnade på ministrar, generaldirektörer, lokala aktörer och ideella organisationer. Vi testade ett digitalt fiskspel, minglade, pratade marin pedagogik och diskuterade globala hållbarhetsmål.

Under 2021-2023 hade SLU Aqua ett uppdrag från HaV att utvärdera den data som finns för fisk och kräftor i Sveriges stora sjöar. Projekten Miljöövervakning stora sjöarna och Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar lyfter fram datainsamlingen utifrån olika syften och olika sätt.

Denna rapport presenterar resultat från ett av dessa uppdrag.

Eftersom uppdragen går ihop gällande inriktning och syfte är detta en sammanfattning av bägge uppdragen. Inom projektet Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar gjordes en fördjupning i nuvarande datainsamling för att hitta förbättringar på hur man förvaltar fisket och ekosystemen.

Inom projektet Miljöövervakning stora sjöarna utvärderades datainsamlingen och hur den utförs utifrån krav och behov inom följande direktiv:

• Vattendirektivet
• Art- och habitatdirektivet
• EU:s förordning gällande invasiva arter

Båda uppdragen gällde stora delar av den löpande fiskerioberoende datainsamlingen av fisk och kräftor i de stora sjöarna. Man har särskilt fokuserat på de stora, långsiktiga uppdragen HaV har gett till SLU Aqua – Institutionen för akvatiska resurser:

• hydroakustiska expeditioner med tillhörande provtrålning i den fria vattenmassan för bedömning av status hos pelagisk fisk och kvantitativ uppskattning av beståndsstorlek
• provfisken med bottensatta översiktsnät för bedömning av status för bentiska arter
• kräftprovfisken med standardiserade betade burar.

Den fiskerioberoende datainsamlingen har varit särskilt viktig för resursförvaltningen. Bedömningar av statusen hos de viktigaste fisk- och kräftbestånden baseras på data från programmen och publiceras kontinuerligt i SLU:s webbportal Fiskbarometern https://fiskbarometern.se/rapport/2023.

Den fiskeriberoende datainsamlingen (till exempel fångststatistik från fisket) är också viktig för resursförvaltningen. Resultaten används inom flera områden som styr fisket, exempelvis licensprövningar, utfärdande av redskapsdispenser, utformning av tekniska fiskeregler, prioritering av fiskevårdsåtgärder med mera.

Vattenförvaltningsförordningen ställer krav på kontrollerande och operativ övervakning av en rad biologiska kvalitetselement som används för bedömning av ekologisk status. Ett av dessa är fisk.

Resultat från fiskundersökningar används därför också inom ramen för vattenförvaltningen. Enligt vattendirektivet ska särskild hänsyn tas till det som kallas betydande vatten, i Sverige handlar det om sjöar med en areal överstigande 100 km2. Storleken på sjöarna, att de ofta delas upp i flera vattenförekomster som fisk kan migrera mellan, den höga artrikedomen samt den ofta komplexa kombinationen av påverkanskällor medför utmaningar för bedömning av ekologisk status. I dagsläget saknas lämpliga bedömningsgrunder för fisk i betydande vatten och ofta används istället expertbedömningar.

Viktigt hitta synergier mellan behov inom resurs- och vattenförvaltning

Övervakningen av fisk och kräftor ska möta behoven inom både resurs- och vattenförvaltningen. Dessa två uppdrag som nu rapporteras kan ses som ett första steg i att optimera övervakningen så att den på sikt kan tillfredsställa behov inom bägge områdena. I många fall finns betydande överlapp mellan behoven inom resurs- och vattenförvaltningen och därför behöver framtidens övervakning hitta välavvägda upplägg som genererar synergieffekter. Utvecklingen av övervakningen och dess användning inom olika förvaltningsområden behöver också samordnas med länsstyrelser, vattenvårdsförbund och andra relevanta aktörer.

Betydelsen av målbilder och referenstillstånd

En utmaning inom både resurs- och vattenförvaltningen är att definiera målbilder och referenstillstånd i sjöar som under lång tid varit lokalt påverkade av mänskliga aktiviteter. De stora sjöarna saknar dessutom referensområden som är opåverkade av lokala påverkanskällor. Påverkan går ofta långt tillbaka i historien, långt innan man började med datainsamling på fisk, därför är det också svårt att jämföra med opåverkade referensperioder.

De båda uppdragen poängterar därför betydelsen av dels tydliga och välformulerade målbilder som tar hänsyn till lämpliga tidsperspektiv och dels att målformuleringar och uppföljning förankras med berörda aktörer som är involverade i resurs- och vattenförvaltningen. Viktigt är också att identifiera och hantera mål som står i konflikt med varandra, exempelvis gällande övergödning som sänker vattenkvalitet men i gengäld kan ge ökad resursproduktion.

Betydelsen av geografisk täckning

Resultaten från de parallella uppdragen understryker behovet av övervakning med en god täckning av olika delområden i sjöarna. Det är statistiskt fördelaktigt med undersökningar i många olika delområden jämfört med en hög ansträngning i ett fåtal delområden. Förbättrad täckning ökar dessutom möjligheten att kunna följa och bedöma ekologisk status i de mindre vattenförekomster inom de stora sjöarna där det just nu inte sker någon datainsamling med avseende på fisk.

En god täckning ger även data om fler geografiskt avgränsade delbestånd vilket kan ge bättre bedömningar av fiskresurserna. Då kan programmen också på ett bättre sätt fånga upp olika typer av habitat och olika miljö- och påverkansgradienter. Det kan bli lättare att bedöma effekter av fiske och andra påverkanskällor och även att identifiera och bevara de viktigaste områdena för fisken. Bättre täckning kan också öka sannolikheten att upptäcka och följa upp förekomsten av invasiva arter.

Utveckling av indikatorer för uppföljning

Både inom resurs- och vattenförvaltningen används indikatorer för att bedöma status (hos fisk- och kräftbestånden samt miljön) och hur fiskbestånden utvecklas över tid. Indikatorerna som används är idag olika för resurs- respektive vattenförvaltningen men det finns tematiskt överlapp och behov av samordning i utvecklingen av indikatorer och tillhörande referensnivåer.

De indikatorer som hittills har utvecklats för att bedöma ekologisk status i svenska sjöar kan inte tillämpas i större sjöar. Därför finns ett behov att utveckla nya indikatorer specifikt för dessa. Vissa påverkanskällor bedömdes vara särskilt viktiga att fånga upp. Dessa var övergödning, hydromorfologisk påverkan och påverkan på konnektivitet. Framtida arbete behöver identifiera hur dessa påverkanskällor påverkar enskilda fisk- och skaldjursbestånd och ekosystemet samt utveckla lämpliga indikatorer som kan följa utvecklingen.

Det sker för tillfället en utveckling av indikatorer för att bättra kunna bedöma bestånden av fisk och kräfta (Nadaffi med flera 2023). Förhoppningsvis kan en del av dessa metoder och ansatser även tillämpas i utvecklingen av indikatorer inom vattenförvaltningen. Exempelvis används indikatorer för uppföljning av havsmiljödirektivet också för bedömning av beståndens status ur ett resursperspektiv (Östman med flera 2023).

Urvalet av indikatorer som används inom förvaltningen kan få betydelse för prioriteringar inom datainsamlingen. Kraven på data kan skilja sig mellan olika indikatorer vilket innebär att olika indikatorer har olika behov vad gäller provtagningsdesign.

Utveckling av nya metoder för datainsamling

Ökade krav och behov när både vatten- och resursförvaltning ska optimeras, i kombination med ytterligare aspekter som införande av ekosystembaserad förvaltning och krav på att antalet fiskar som dödas i undersökningarna ska minska, innebär att övervakningens metoder behöver utvecklas. Detta kan delvis lösas genom att man ser över utformning, inriktning och omfattning av befintlig övervakning men det kan också innebära att man behöver komplettera datainsamlingen med andra, nya, metoder.

Nuvarande övervakning fångar dessutom inte upp alla relevanta arter, exempelvis gädda som är viktig för både fisket och ekosystemen, varför alternativa metoder som kan följa fler arter behövs. De senaste åren har det skett en teknisk utveckling av insamlings- och analysmetoder för fisk och kräftor (e-DNA, akustik till exempel) vilket kan vara aktuellt att implementera. Revidering av metodik inom övervakning tar dock tid och innebär, initialt, högre kostnader.

Förutom fiskerioberoende metoder och den fiskeriberoende datainsamlingen som görs idag lyfter bägge rapporterna möjligheten att samla in ytterligare data från fisket som en alternativ metod. Trots att det finns skillnader i val av metoder, upplägg och prioriteringar kan dessutom samverkan med våra grannländer också vara ett sätt att utveckla datainsamlingen och dess tillämpningar inom både vatten- och resursförvaltningen.

Svenskt havsfiske utnyttjar de levande resurserna (fisk,skaldjur) i framför allt den svenska fiskezonen, och i så gott som hela Kattegatt och Skagerack. Dessutom gesfisket, efter förhandlingar och bytesaffärer, vissa möjligheter att utnyttja andra staters fiskezoner, framförallt i Östersjön och Nordsjön. Många av de ekonomiskt viktiga fiskslagen vandrar över stora områden och är inte bundna av gränserna för nationella fiskezoner. Det krävs därför ett fungerande internationellt samarbete för att kunna uppskatta deras storlek. Detta samarbete sker inom Internationella havsforskningsrådet (ICES) med deltagande av biologer från alla kuststater runt Östersjön, Nordsjön och NE Atlanten. ICES står för den biologiska rådgivningen angående fiskbeståndens skötsel och har som avnämare enskilda medlemsstater, fiskerikommissioner och andra sammanslutningar som har ansvar för skötseln av de levande resurserna i havet.

Denna rapport redovisar Göteborgs universitets uppdrag att undersöka förutsättningarna för att utveckla affärsmodeller som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara i pilotområdet Stockholms skärgård. I detta ingår att beskriva och diskutera möjligheterna att skapa ekonomiska incitament och sociala villkor som stödjer ett ekosystembaserat sätt att förvalta de marina resurserna i Stockholms skärgård och bidrar till en bättre havsmiljö. 

Rapporten har identifierat ett antal betydelsefulla verksamheter som genererar ekonomiska flöden i Stockholms skärgård och/eller påverkar dessa flöden genom sin påverkan på ekosystemtjänster i skärgården. Dessa verksamheter har delats in i fem övergripande kategorier och utgörs av Fiske, Övrig primärproduktion, Turism, Transport samt Fysisk infrastruktur. 

I vår analys av hållbara affärsmodeller inom dessa verksamhetskategorier kan vi urskilja fem viktiga företagsekonomiska faktorer för ett regionalt medförvaltarskap av marina ekosystemtjänster i området, nämligen tillgång till lokala och regionala råvaror, tillgång till lokal och regional förädlingskapacitet, priser som speglar faktiska kostnader för upprätthållandet av marina ekosystemtjänster, rådighet över regionala ekosystemtjänster samt relationen mellan fastboende och besöksnäringen i form av det rörliga friluftslivet och fritidsboende. 

Gemensamt för de hållbara affärsmodeller som har identifierats inom pilotområdet är att de erbjuder ett kvalitativt värde till kund, det vill säga ett värde som inte främst baseras på pris eller mängd utan på produkternas koppling till naturen och miljön, ofta i kombination med unika fysiska platser. Rapporten framhåller också att dessa och många andra skärgårdsverksamheter, genom sitt ideella eller informella arbete, bidrar till ett mervärde för intressenter som inte deltar i faktiska marknadsutbyten. Detta innebär att många skärgårdsverksamheter och fastboende upprätthåller natur-och kulturvärden i skärgården som gör den till en attraktiv besöksdestination, exempelvis för det rörliga friluftslivet, utan att kompenseras ekonomiskt för detta. 

Medan skärgårdslivet innebär flera utmaningar som påminner om andra glesbygder finns en stor resurspotential för ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. I rapporten framhålls att lokal och regional rådighet över dessa resurser är avgörande för att denna potential ska realiseras inom ramen för en ekosystembaserad förvaltning.

Ett nytt index för bedömning av ekologisk status med hjälp av fisk i rinnande vatten har utvecklats. VIX (VattendragsIndeX) kräver standardiserat elfiske. Omgivningsvariabler som också behövs är avrinningsområdesstorlek, andel sjö i avrinningsområdet, minsta avstånd till närmaste sjö uppströms eller nedströms, höjd över havet, lutning, medeltemperatur för helår respektive juli, vattendragets bredd och provtagen area. Dessutom används bedömning av ursprunglig populationstyp av öring (strömlevande, sjövandrande eller havsvandrande) för att kunna anpassa indexet utefter detta.

Potentiella indikatorer som testades var de som ingick de gamla bedömningsgrunderna (FIX), europeiskt fiskindex (EFI) och dessutom sex indikatorer som testats vid utveckling av en bedömningsmodell för laxfisk i kustvattendrag (HÖL). De sex indikatorer som till slut kvarstod i indexet för bedömning av generell påverkan var sammanlagd täthet av öring och lax, andel toleranta individer, andel lithofila individer, andel toleranta arter, andel intoleranta arter och andel laxfiskarter som reproducerar sig. Separata sidoindex kunde också räknas ut för att tydligare påvisa olika typer av påverkan, det vill säga surhet, övergödning, morfologisk och hydrologisk påverkan. Där ingick bland andra en sjunde indikator, Simpsons diversitet, för hydrologisk påverkan.

Fokus var inställt på att kunna finna en så tydlig separation som möjligt av påverkade lokaler (klass 3, 4, 5; måttlig, otillfredsställande respektive dålig) och opåverkade lokaler (klass 1 och 2; hög respektive god). Det färdiga indexet VIX kunde klassa 66 % av lokalerna korrekt till påverkad/opåverkad i det dataset som användes i indexutvecklingen. Då indexet tillämpades på ett oberoende dataset var andelen korrekt klassade lokaler 73 %.Indexet kan påvisa generell påverkan, surhet, övergödning och med sidoindex även morfologisk och hydrologisk påverkan. Däremot saknas i indexet fortfarande ett tydligt påvisande av påverkan på konnektivitet för fisk i vattendrag.

Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram ett verktyg för analys av blå (vattenrelaterade) ekosystemtjänster. Verktyget kallar vi för VEsta. Vatten är en förutsättning för liv och många ekosystemtjänster är kopplade till vatten.

Många befintliga bedömningar av ekosystemtjänster fokuserar på de gröna ekosystemtjänsterna. Fokus för VEsta är de blå ekosystemtjänster även om de gröna tjänsterna också kan analyseras på liknande sätt i verktyget. Med blå ekosystemtjänster avses de tjänster som vi får från sjöar, vattendrag och hav.

Hur kan VEsta användas?

Spara ner dokumentet (se Excel-filen till höger) innan du gör din analys. Verktyget fungerar med Excel till Windows 365 och Excel 2019 eller senare.

Du kan använda VEsta i en mängd olika situationer för att få en övergripande indikativ bild av ekosystemtjänstpåverkan vid en förändring.

VEsta kan exempelvis användas när:

• en brygga ska anläggas,
• hus och andra byggnader ska byggas, i synnerhet nära vatten,
• mindre detaljplaner tas fram för områden nära vatten,
• verksamheter ska etableras i närheten till vatten,
• markanvändningen förändras på olika sätt.

Du kan använda VEsta i en mängd olika situationer för att få en övergripande indikativ bild av ekosystemtjänstpåverkan.

Hur fungerar verktyget?

Genom att besvara ett fyrtiotal frågor om miljöeffekterna som en förändring förväntas ge, genereras en bedömning på hur ekosystemtjänsterna påverkas.

En bedömning av varje ekosystemtjänst presenteras utifrån svaren på frågorna men även en övergripande bild ges i ett spindelnätsdiagram (utifrån nuläget). Det innebär att ju bättre frågorna besvaras angående effekterna, ju bättre kvalitet fås på ekosystemtjänstbedömningen i VEsta.

I tidig planeringsfas är användbarheten av verktyget begränsad eftersom man då sällan har en tydlig bild av effekterna. Användbarheten ökar allteftersom bilden framträder mer och mer. VEsta kan med fördel användas flera gånger under processen, även som utvärdering efter förändringen.

Ekosystem har dock mycket komplicerade relationer och interna samband. Kompletterande studier är många gånger nödvändigt för att förstå påverkan ekosystemtjänster på djupet.

Systemkrav för VEsta

VEsta kräver någon av följande versioner av Excel

• Excel till Windows 365
• Excel 2019 eller senare 

Boverkets verktyg för bedömning av ekosystemtjänster

Ester (se länk högre upp) är ett annat verktyg för ekosystemtjänstbedömning som Boverket tagit fram, se filen till höger. Detta verktyg är inriktat mot gröna ekosystemtjänster och kräver inte samma detaljeringsgrad, vilket är en fördel i många lägen. Verktyget lämpar därför sig bättre i situationer då detaljeringsgraden är svår att uppnå, till exempel vid tidig planeringsfas eller vid komplicerade detaljplaner. Samt då vatten inte berörs av exploateringen.

Ecosystem services, which are the direct or indirect, benefits that natural ecosystems and organisms provide humans and societies, are a prerequisite for human existence. For a long-term sustainable use and management of ecosystems there is a need of an investigation of related ecosystem services and their condition. 

This report presents the first Swedish national compilation of ecosystem services and their condition in lakes and watercourses. The aim of the report is to provide a national assessment of ecosystem services. The report is primarily aimed at managers working with lakes and watercourses, such as the Swedish agency for Marine and Water Management, the Swedish Environmental Protection Agency, County administrative boards, Water authorities and municipalities, and other stakeholders. The report also describes the complexity of nationally assessing ecosystem services.

To maintain a long-term management and use of ecosystem services, not only a compilation and assessment of condition are needed. There is also a need for an overview of anthropogenic pressures, namely human activities that have an impact on the environment which also affect ecosystem services abundance and condition.

Twenty-three different ecosystem services in freshwater (excluding groundwater) were identified and assessed in the five water districts in Sweden. The condition of each ecosystem service was rated as; good, good-moderate, moderate-poor, and poor status. Possible indicators for assessing condition for each ecosystem service are provided and their relevance for the assessment is commented. The indicators, which in this report are chosen to indicate the condition of the ecosystem services, were selected from existing directives; quality factors from the Water Framework Directive, indicators of environmental quality objectives, Species- and habitat Directive and indicators of the Bathing Water Directive. The proposed indicators were, in many cases, not complete for assessing ecosystem services and thus the assessment were supplemented with expert assessments. 

In the final expert assessments, most ecosystem services were classified as having moderate status. The ecosystem services ”flood control” and “provisioning of food” were assessed by various expert groups to have poor status in some of the districts. “Flood control” was, however, assessed to have good status by another district. Other ecosystem services that were assessed to have good status in one or several districts were “maintenance of biogeochemical cycles”, “maintenance of the water cycle”, “air and climate control”, “water purification”, “provisioning of drinking water”, “provisioning of water for irrigation and industry”, “recreation” and “natural heritage”. There are wide variations in the assessments between the districts, both because of a large variation among the classified indicators within the water bodies in the districts, as well as the differences in composition between expert panels. The results and difference in condition/status of ecosystem services between district, cannot therefore be compared directly and need to be treated with caution. 

In addition to the identification and assessment of ecosystem services in freshwater, 19 different pressures were identified, namely human activities that have impacts on ecosystem services, including hydropower, forestry, agriculture, fisheries and environmental toxins. This report provides a good overview and compilation of ecosystem services in freshwater in Sweden and a first overall national assessment. The report also provides important knowledge, bridging gaps regarding the assessment of ecosystem services. Further work is required to increase the knowledge of ecosystem services and the development of methodologies and indicators for assessments of condition. Moreover, further identification and assessment of environmental pressures are needed for increased understanding of the effects on the ecosystems and their ability to provide services. These are crucial elements for a sustainable management of the ecosystem and to secure the accessibility of their ecosystem services in the future.

Overall expert assessment of ecosystem services in the five water district in Sweden. See paragraph 3 for an explanation of the assessments. The assessment is highly dependent on the expert groups and thus the expertise they possessed. In some cases, the assessment was considered to be more or less uncertain. As the expert assessments are made separately for each district and hence not intercalibrated the results should not be compared between districts.

Den första fältundersökningen i Havs- och vattenmyndighetens nya övervakningsprogram av marina främmande arter har genomförts i två stora internationella hamnar och en betydande marina på Skånes kust.

Lokalerna utgör ”hotspots” för främmande arter. Resultaten påvisar nio främmande arter av totalt 78 taxa. De relativt enkla provtagningsmetoderna visade sig vara effektiva för att påvisa förekomst av främmande arter i vattnet och på olika substrat i hamnar och marinor. Den nationella marina miljöövervakningens temaområde om biologisk störning har ett nystartat övervakningsprogram av marina främmande arter.

Syftet är att genom att undersöka hotspots för introduktion av främmande arter så ökar möjligheten att upptäcka nyintroduktioner för landet och spridning till nya områden. Denna fältrapport sammanställer resultaten från startåret 2019 då undersöktes Malmö och Trelleborgs hamnar – båda med omfattande internationell sjöfart. Dessutom undersöktes Ystad marina med flera hundra båtplatser, nära Ystad hamn som är en av de största färjehamnarna i Sverige. Lokalerna utgör ”hotspots” där marina främmande arter förväntas introduceras till landet eller spridas från andra lokaler.

Provtagningen genomfördes under 2019 enligt ”Rapid assessment survey” (RAS) med semi-kvantitativ skattning av förekomst av främmande arter genom påväxtpaneler, skrap från olika substrat, bottenhugg och kvalitativ visuell inspektion av konstgjorda hårdbottenstrukturer i vattenmassan och vegetation. Genom så kallade artificiella habitat av krukskärvor i plastbackar som placerades på botten möjliggjordes nykolonisering av organismer. Det svenska förslaget på övervakningsmanual utvärderades samtidigt.

Under 2019 hittades totalt 78 taxa varav nio anses främmande för svenska vatten. Främmande arter hittades i alla lokaler. Genom RAS-metodiken och visuell inspektion identifierades 60 taxa och med artificiella habitat 48 taxa. Med den senare återfanns sju främmande arter, till skillnad mot sex med den förra metoden. Förekomst av främmande arterna av speciellt intresse är ostronpest (Crepidula fornicata), röd pungräka (Hemimysis anomala), svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus). I tillägg upptäcktes den nyligen till Sverige introducerade (år 2014) vitfingrad brackvattenskrabba (Rhithropanopeus harrisii) för första gången i havsbassängen Arkonahavet och Södra Öresund.

Dessa tre arter finns med på Helcom/Ospars ”Target species list” över arter som är av särskilt intresse inom barlastvattenkonventionen, på grund av deras negativa och skadliga påverkan på havsmiljön i Östersjön och Nordsjön.

Marine Monitoring AB has, on behalf of the Swedish Agency for Marine and Water Management, tested and evaluated methods for continuous surveillance of marine alien aquatic species in ports. The major aim for the surveillance system is early detection of introductions of alien species.  There is a program in place for control of alien species related to exemptions according to the ballast water management convention and the sea conventions Ospar and Helcom. The methods evaluated in this report aims to be more time and cost effective. It is called Rapid Assessment Survey (RAS) and is a part of Helcom Monitoring program on non-indigenous species. In this method, the sampling focuses on hard bottom organisms and takes place in hotspots for alien introductions consisting of ports, marinas and aquaculture sites. RAS can be broadened to extended Rapid Assessment Survey (eRAS) and then also include artificial habitats and fouling plates. This extended protocol is tested here.

Since the methods are developed for the Baltic the sampling was concentrated to that area. The Port of Nynäshamn, the Nynäshamn guest harbour and Bullandö marina was surveyed. Part of the harbour belonging to Preem AB in Brofjorden on the Swedish west coast was also investigated.

A total of 84 taxa was recorded. Seven of these are considered alien to Swedish waters: bay barnacle (Amphibalanus improvisus), mudworm (Boccardiella ligerica), freshwater hydroid (Cordylophora caspia), red gilled mudworm (Marenzelleria sp.), soft-shell clam (Mya arenaria), round goby (Neogobius melanostomus) and New Zeeland mud snail (Potamopyrgus antipodarum). Some of these species has been recorded in Swedish waters for a long time.

The methods tested worked well in general, but it is important to be aware of the conditions of eRAS. As focus is on hard bottom organisms some groups are overlooked, especially plankton and benthic fauna in soft bottoms. One difficulty encountered was access to hard bottom structures in the large ports. Demands are put on the people performing the survey for it to be time and cost effective, especially on the taxonomic knowledge and knowledge on the native flora and fauna. Time spent on each sampling location is likely to be reduced with repeated sampling. Extension of the survey from RAS to eRAS most probably led to the discovery of more alien species and it is recommended that eRAS is used for monitoring in the future. Choice of sampling locations should be done according to risk of introduction of alien species based on modelling of vectors and pathways of human aided spread. In addition, one need to evaluate result of previous surveys expert assessments.

Denna rapport beskriver metod och resultat för identifiering av optimala övervakningsstationer för tidigt upptäckt av marina invasiva främmande arter samt uppföljning av dess spridningsmönster. Metoden är baserad på beräkning av en samlad invasionsrisk för 34 målarter som analyseras individuellt och samlade i relevanta ekologiska grupperingar som till exempel sötvattenstoleranta arter, marina arter eller bentiska arter. I analysen ingår tre faktorer:

• Geografisk fördelning av lämpliga habitat beräknat med hjälp av utbredningsmodeller för varje art.

• Artspecifik riskbedömning.

• Introduktionsrisk i samband med fartygstrafik och vattenströmmar. 

Resultatet pekar på två separata spridningsmönster för invasiva arter till marina miljöer i Sverige; spridning av marina arter längs nordeuropeiska kustvatten och spridning av sötvattenstoleranta arter via den europeiska kontinenten. Dessa två spridningsvägar analyserades separat och resultaten stöder en jämn fördelning av övervakningsstationer längs den svenska kusten mellan Strömstad och Gävle, med fokus på de områden som pekas ut av de marina modellerna på västkusten och de områden som pekas ut av sötvattensmodellerna på östkusten. De mest lämpliga övervakningsplatserna är hamnområden.

Surveillance of ports and waterways is an important tool for the early discovery and prevention of new alien species. On behalf of the Swedish Agency for Marine and Water Management, Marine Monitoring AB carried out Test and evaluation of a new surveillance of alien aquatic species in harbours and vulnerable areas. The study is based on Methods for monitoring alien species. Protocol for sampling in harbours and waterways and the Swedish Agency for Marine and Water Management’s manual Monitoring manual: alien species. Alien species introduced by ballast water is considered one of the largest ecological and economical threats to the planet. Treatment of ballast water and monitoring of ports aims to reduce the spread of alien species and early discovery of new species.   

The harbour belonging to Preem AB in Brofjorden north of Lysekil was chosen to test the protocol. Three areas were investigated, two within the harbour area and one located in the waterway leading to the harbour. The surveillance protocol covers a number of organism groups ranging from phyto- and zooplankton to benthic fauna, fouling organisms and mobile epifauna. 

 A total of 365 species were recorded, five of these are considered alien to Swedish waters (the American comb jellyfish Mnemiopsis leidyi, the dinoflagellate Karenia mikimotoi, the red algae Dasysiphonia japonica, the Japanese oyster Crassostrea gigas and the bay barnacle Amphibalanus improvisus).  In general, the monitoring methods worked well, but some ambiguities exist and need to be clarified. The use of a boat equipped with a winch or line hauler is recommended, as the equipment used for several of the samplings is too heavy to be carried out safely manually. Sampling is extensive and time consuming, which also makes it expensive. Coordination with the various national monitoring programmes can provide benefits both economically and in terms of the use of taxonomical experts working in the programmes.

Den andra fältundersökningen i Havs- och vattenmyndighetens nya övervakningsprogram av marina främmande arter har genomförts i sex stora internationella hamnar och en betydande marina. Lokalerna utgör ”hotspots” för främmande arter. Resultaten påvisar sex främmande arter av totalt 93 taxa.

De relativt enkla provtagningsmetoderna visade sig vara effektiva för att påvisa förekomst av främmande arter i vattnet och på olika substrat i hamnar och marinor. Den nationella marina miljöövervakningens temaområde om biologisk störning har ett nystartat övervakningsprogram av marina främmande arter. Syftet är att genom att undersöka hotspots för introduktion av främmande arter så ökar möjligheten att upptäcka nyintroduktioner för landet och spridning till nya områden.

Denna fältrapport sammanställer resultaten från andra fältsäsongen 2020 då undersöktes

• Karlskrona
• Karlshamn
• Sölvesborgs och
• Trelleborg hamn i Östersjön
• Malmö hamn i Öresund samt
• Halmstad hamn i Kattegatt

Alla dessa hamnar har omfattande internationell sjöfart. Dessutom undersöktes Ystad marina med flera hundra båtplatser, nära Ystad hamn som är en av de största färjehamnarna i Sverige. Lokalerna utgör ”hotspots” där marina främmande arter förväntas introduceras till landet eller spridas från andra områden.

Provtagningen genomfördes enligt ”Rapid assessment survey” (RAS) med semi-kvantitativ skattning av förekomst av främmande arter genom påväxtpaneler, skrap från olika substrat, bottenhugg och kvalitativ visuell inspektion av konstgjorda hårdbottenstrukturer i vattenmassan och vegetation. Genom så kallade artificiella habitat av krukskärvor i plastbackar som placerades på botten möjliggjordes nykolonisering av organismer. Det svenska förslaget på övervakningsmanual utvärderades samtidigt.

Totalt hittades 93 taxa, varav sex anses främmande för svenska vatten som hittades i alla lokalerna. Genom RAS-metodiken och visuell inspektion identifierades 48 taxa varav fyra främmande. Metoderna artificiella habitat identifierade 65 taxa varav fem främmande, påväxtpaneler 27 taxa varav tre främmande.

Förekomst av främmande arterna av speciellt intresse är australisk kalkrörsmask (Ficopomatus enigmaticus) och vitfingrad brackvattenskrabba (Rhithropanopeus harrisii). Dessa finns med på Helcom/Ospars ”Target species list” över arter som är av särskilt intresse inom barlastvattenkonventionen, på grund av deras negativa och skadliga påverkan på havsmiljön i Östersjön och Nordsjön.

Det är välkänt att vattendragens strandmiljöer har en grundläggande betydelse för strömvattenekosystemens funktion och produktion. Skyddet av vattendragen och strandmiljöerna har dock länge varit eftersatt och istället har dessa miljöer varit utsatta för en omfattande påverkan. I skogslandskapet har främst skogsavverkningar, hyggesbehandlingar och anläggningen av skogsbilvägar påverkat de mindre vattendragens funktion och produktion. I jordbrukslandskapet har vattendragen påverkats kraftigt av elimineringen av våtmarker och det intensiva åkerbruket.

I båda landskapstyperna har påverkan medfört förändringar i vattendragens avrinning, temperaturregim, tillförsel av organiskt material, sediment och näringsämnen. Detta har i allmänhet resulterat i en reduktion av strandmiljöernas och vattendragens biologiska produktion och mångfald. Särskilt laxfiskar som öring, harr och lax har påverkats negativt av markanvändningen inom vattendragens avrinningsområden. Flera studier har visat att frekventa och höga sedimenttransporter påverkar tillgången på lämpliga lekbottnar och utkläckningen av yngel, och att även höga vattentemperaturer sommartid och låga vintertid kan försämra fiskens överlevnad. Dessutom har en minskad förekomst av död ved i vattendragen medfört en ökad erosion i vattenfåran och en förlust av vinterståndplatser, vilket ytterligare har försämrat fiskens överlevnadsmöjligheter.

Flera undersökningar har dock visat att skogs- och jordbrukets påverkan på strömvattenekosystemen kan begränsas genom avsättning av skyddszoner längs vattendragen. Skyddszonerna verkar exempelvis dämpande på avrinningsökningen och utjämnar flödestopparna. De begränsar också erosionen i vattenfåran, samt uttransporten av sedimentmaterial och näringsämnen från fastmarken till vattendragen. Enligt genomförda studier kan skyddszonerna reducera avrinningsvattnets halt av sedimentpartiklar med 23-97%. Upptaget av kväve och fosfor har varierat mellan 24 och 94%, respektive 6 och 96%. När skyddszonerna har varit bredare än 10 m har upptaget av näringsämnen i regel varit högre än 50% Upptaget av nä­ringsämnen har i allmänhet ökat med vegetationszonens bredd. Den allmänna rekommendationen är därför att skyddszonerna skall vara minst 15 m breda och ha en flerskiktad vegetation för att effektivt begränsa påverkan på vattendragens vattenkvalitet. Andra faktorer som påverkar skyddszonernas effektivitet som sediment- och näringsfilter är markens lutning, jordartstypen samt avrinningens storlek och intensitet.

Undersökningarna har också visat att skyddszonerna skall vara minst 20 m breda och ha minst 60% av den urpsrungliga krontäckningen kvar för att undvika förändringar i vattendragens vattentemperatur efter avverkning. En omfattande forskning beträffande nedfallet av död ved har dessutom visat att skyddszonerna vid mindre vattendragskall vara minst 20-30 m breda för att bibehålla en oförändrad tillförsel av död ved tillvattendragen. Även bevarandet av vattendragens biologiska produktion och mångfald beträffande fisk och bottenfauna kräver minst 20-30 m breda skyddszoner. Bredare zoner är främst aktuella vid större vattendrag och sjöar samt vattendrag där lokala förhållanden som t ex brant lutning och erosionsbenägna jordar kräver bredare skyddszoner.

För att erhålla en fullgod anpassning av skyddszonernas utformning till lokala förhållanden är det nödvändigt att klassificera vattendragen och strandmiljöerna med avseende på vattendragstyp respektive vegetationstyp, biologiska värden, påverkansgrad, marklutning, och erosionskänslighet. Under senare tid har hierarkiska klassificeringssystem baserade på geomorfologiska-hydrologiskaprocesser utvecklats och även anpassats för att klassificera vattendragen med avseende på behovet av skyddszoner. De hierarkiska klassificeringssystemen har fördelen att de kopplar klassificeringen av vattendragen i stor regional skala med klassificeringen av enskilda biotoper och bottenstrukturer. Klassificeringen utgår från en uppdelning av vattendragen i fem rumsliga klassificeringsnivåer; vattendrag (avrinningsområde), större vattendragsavsnitt, mindre vattendragssträckor, habitat (höljor/forsar) och mikrohabitat (bottenstrukturer).

Skyddszonerna gör vanligtvis störst nytta om de avsätts längs de mindre vattendragen högt upp i avrinningsområdet där huvuddelen av avrinningsbildningen sker. I en delfall kan det dessutom vara nödvändigt att avsätta skyddszoner längs temporära vattendrag och andra områden av betydelse för avrinningsbildningen. Skyddszonerna bör vara sammanhängande och avsättas på båda sidor om vattendragen. Vid utformningen bör man eftersträva multifunktionella skyddszoner med en flerskiktad vegetation med örter, buskar och träd. Viktiga funktioner som skyddszonerna skall uppfylla är erosionsbegränsning, sedimentupptag, upptag av nä­ringsämnen, utjämning av flöden, reglering av ljusinflödet till vattendragen, utjämning av vattentemperaturen och tillförseln av organiskt material som löv och död ved. Bredden på skyddszonerna är beroende av vattendragens storlek, vattendragstyp och skyddsvärden och strandmiljöernas mark- och vegetationsförhållanden. För att bestämma skyddszonsbredden rekommenderas att man först bestämmer minsta acceptabla skyddszonsbredd för varje eftersträvad skyddszonsfunktion och skyddsklass, och sedan utvidgar zonerna när vattendragstypen och mark och vegetationsförhållandena kräver detta, t ex vid erosionsbenägna jordar och brantmarklutning. Vid avgränsningen av skyddszonerna har man vanligtvis utgått från vattendragens högvattensnivåer, men även vattendragens medelnivåer har använts som utgångspunkt.

Riktlinjer för skyddszonernas utformning har i varierande omfattning varit baserade vattendragens skyddsvärden, olika vatten- och miljökvalitetsmål, samt skyddszonernas förmåga att reducera påverkan ur olika aspekter, t ex skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen som kväve och fosfor, förmågan att begränsa temperaturför­ändringar och skyddszonernas betydelse för vattendragens tillförsel av död ved. Riktlinjerna har också tagit hänsyn till vattendragens storlek, vattendragstyp, fiskförekomst och marklutning. I en del fall har riktlinjerna förordat en uppdelning i en inre helt orörd skyddszon närmast vattendragen och en yttre skötselzon med särskilda regler för avverkning. De anvisade skyddszonsbredderna har i regel varierat från 5 m upp 50 m för mindre till medelstora vattendrag beroende på markanvändning, vattendragstyp och skyddsvärde. I vissa fall har ännu bredare skyddszoner anvisats. Speciellt gäller detta större vattendrag och sjöar där anvisade skyddszoner har varierat från 30 upp till 200 m. I skogslandskapet har riktlinjerna i stor utsträckning beaktat skyddszonernas multifunktionella betydelse och särskilt skyddszonernas betydelse för tillförseln av död ved till vattendragen. I jordbrukslandskapet har riktlinjerna däremot varit mera inriktade på skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen och endast i liten utsträckning beaktat andra aspekter. Det rekommenderas att avsättningen av skyddszoner kopplas till kvantifierbara mål vad gäller miljökvalitet och biologisk mångfald.

In 2001, the Government authorised the construction of an offshore wind farm at Lillgrund (48 wind turbines with 2.3 MW generators). The Lillgrund wind farm is located in the Öresund Strait in the southwest Sweden and it connects the brackish Baltic Sea with the Kattegat and North Sea area. In 2002, the Environmental Court defined the final terms and conditions for the wind farm development and the extent of the monitoring programme required. Lillgrund wind farm has been operating since 2008 and is currently the largest investment in offshore wind power that is in operation in Sweden. The National Board of Fisheries conducted a monitoring programme in the area in the years before (2002–2005) and after (2008–2010) the construction of the wind farm; a base line study and a study when the wind farm was operational, respectively. The aim was to investigate the impact of the wind farm, when operating, on the benthic (bottom-living) and pelagic (open-water living) fish as well as on fish migration. These studies have partly been integrated into work conducted as a part of the research project Vindval, funded by the Energy Agency. Throughout the project period, regular contact has been maintained between the National Board of Fisheries and Vattenfall (which owns and operates the wind farm), as well as with the regulatory authority (County Administrative Board of Skåne). The main results can be summarised in a number of points below: 

Acoustics (sound) 

• The overall sound energy from the wind farm under water, is mainly generated by vibration from the gearbox.

• An analysis of the sound pressure level for the wind farm area, showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (the so called park effect), where each individual turbine helps to increase the overall noise level in the area.

• Sound measurements from Lillgrund wind farm showed that noise levels within a distance of 100 metres from a turbine at high wind speeds are high enough to be a risk for some species of fish to be negatively affected, e.g. in the form of escape behaviour, or masking of vocal communication between individuals.

• Stress reactions can also occur at distances of more than 100 metres from a turbine. This is due to the fact that the noise from the turbines is continuous and louder than the ambient noise levels within some frequencies.

Benthic (bottom-living) fish

• The development of the fish community in Lillgrund was similar to that observed in the reference areas during the study period. For the wind farm as a whole, no effect was observed on the species richness, species composition or quantity of fish.

• Several species of bottom-living fish showed an increase in abundance close to the individual wind turbines compared with further away, especially eel (yellow eel) (Anguilla anguilla), cod (Gadus morhua), goldsinny wrasse (Ctenolabrus rupestris) and shorthorn sculpin (Myoxocephalus scorpius). The results more likely reflect a redistribution of fish within the wind farm, rather than a change in productivity or migration from surrounding areas. The increase in abundance is probably due to the wind turbine foundations providing an opportunity for protection and improved foraging.

• The distance within which an increased abundance could be observed was estimated for different species to be between 50–160 metres from a wind turbine.

Pelagic (open-water living) fish

• There was a dramatic increase in commercial fishing for herring (Clupea harengus) north of the Öresund bridge, in contrast to the south of this line, where it practically completely stopped during the first years of operation of the wind farm. This change may imply that the Rügen herring migration was affected by the Lillgrund wind farm. Due to the fact that there were other factors in addition to the wind farm contributing to the herring movements, it proved difficult to identify any correlation.  Fish migration

• According to the study, the wind farm at Lillgrund is not a definitive barrier for the migration of silver eels (Anguilla anguilla) that migrate through and close to the wind farm area. The same proportion of the tagged and released silver eels (approximately one-third), passed the transect line with receivers, both before the wind farm was constructed (the baseline period) and after it was in operation.

• There was no statistical difference indicating any alterations in the migration period for silver eel, but there was a tendency towards the migration taking longer at higher productivity (>20% of maximum effect) which could indicate that some eels were affected by the wind farm. There was a tendency towards the eels being recorded on fewer occasions than expected within the wind farm when functioning at low productivity (<20 %) and on more occasions than expected when functioning at higher productivity (>20 %), which may indicate that some individuals are less able to navigate past the wind farm at higher production rates.   

Conclusions

The study at Lillgrund has resulted in an increase in knowledge of how offshore wind farms can affect fish, which is very valuable. Even within an international perspective, there are very few studies of offshore wind farms in operation.  Three years of monitoring the effects of the wind farm on fish and fisheries is only a relatively short period. Some of the most significant results however, include the fact that some bottom-dwelling fish were attracted to the fundaments of the wind farm and the associated rocky protection layer (reef effect). In addition, an increasing noise level in the Öresund environment was observed and the results of the eel tracking may indicate that the migration pattern of some eels was, to some extent, affected by the wind farm. There is a need for caution however, when applying the results in other marine areas and on a larger scale. Lillgrund wind farm is one of the first large-scale wind farms and is located in an area with frequent and noisy shipping traffic as well as frequent and large fluctuations in external parameters such as salinity and currents. A key gap in our knowledge, despite these studies, is the lack of long term monitoring, to evaluate the long term ecological impacts of the reef effects observed. It would be ideal to re-visit the wind farm after a number of years to see how the fish populations have developed over the longer term, and see whether the observed accumulation of certain fish species near the structures continues, and if quantitative effects on the whole area are also are evident. Studies looking at whether noise as a physiological stress, can affect the fish species that live or pass through the wind farm environment are also required. In addition it would be useful to implement further studies, especially in the Baltic Sea, with regard to the cumulative impacts on migratory fish such as silver eels. The full report is available as a PDF in English.

In 2001, the Swedish Government authorised the construction of an offshore wind farm at Lillgrund in the Öresund Strait between Denmark and Sweden. In 2002, the Environmental Court defined the final terms and conditions for the wind farm development and the extent of the monitoring programme required.  Lillgrund wind farm came into full operation in 2008, and is currently the largest offshore wind farm in operation in Sweden.  The Swedish National Board of Fisheries conducted a monitoring programme, in the area, in the years before (2002–2005) and after (2008– 2010) the construction of the wind farm; a base line study and a study when the wind farm was operational, respectively. No investigation was conducted during the construction phase. The aim was to investigate the impact of the wind farm during the operational phase on the benthic and pelagic fish as well as on fish migration. These studies have partly been integrated into work conducted as a part of the Vindval Research Programme, funded by the Swedish Energy Agency.

Acoustics (sound) 

• The overall sound energy from the wind farm under water is mainly generated by vibration from the gearbox.

• An analysis of the sound pressure level for the wind farm area, showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (the so called park effect), where each individual turbine helps to increase the overall noise level in the area. 

• Sound measurements from Lillgrund wind farm showed that noise levels within a distance of 100 metres from a turbine at high wind speeds are high enough to be a risk for some species of fish to be negatively affected, e.g. in the form of direct escape behaviour, or masking of vocal communication between individuals. 

• Stress reactions can also occur at distances of more than 100 metres from a turbine. This is due to the fact that the noise from the turbines is continuous and louder than the ambient noise levels within some frequencies.   

Measurements of the underwater noise levels were carried out at varying distances from individual turbines, from longer distances away from the entire wind farm as well as within a reference site (Sjollen) 10 km north of the wind farm. The results show that the wind farm produces a broadband noise below 1 kHz as well as one or two tones where the 127 Hz tone is the most powerful (vibrations from the first stage in the gear box). The majority of the overall underwater sound energy from the wind farm lies around the tone of 127 Hz.  The maximum noise levels, generated by the wind turbine, working at full production (12 m/s), at 1 m were 136 dB re 1µPa(RMS) for the dominant tone of the turbine which was 127 Hz (integrated across 123–132 Hz) and 138 dB re 1µPa(RMS) at the full spectrum (integrated across 52–343 Hz). At a distance of 100 m from the turbine, the noise levels are reduced to 104–106 dB re 1µPa(RMS) across the full spectrum, which is close to the locally measured ambient noise in the Öresund Strait, but the noise level was still around 23 dB above the background level for the 127 Hz tone.

An analysis of the sound pressure level for the wind farm area showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (called the park effect). Close to the wind farm (<80 m), the noise environment was dominated by the individual wind turbine with a calculated sound propagation loss of 17•log (distance). At greater distances (80 m to 7000 m) the sound propagation loss was non-linear and less than 17•log (distance). This is explained by the fact that the other turbines in the wind farm contributed to the total noise level. At even greater distances (>7 km) the entire wind farm functioned as a point source and the sound propagation loss was once again measured as 17•log (distance). The noise levels equivalent to those recorded and calculated from Lillgrund wind farm have not been shown to cause any physical injury to fish according to the current published scientific literature. It was only within some 100 metres from a turbine at high wind speeds that the noise levels were high enough to result in the risk of negative effects on some species of fish in the form of direct escape behaviour or possible masking of communication. The response depends upon the individual species’ sensitivity to sound. Fish have been shown to become stressed when they find themselves in a consistently noisy environment, which in turn can result in for example, lower growth rates or can have an impact on reproduction. Stress in general can also, in combination with other negative factors, make them more susceptible to disease etc., due to an impaired immune system. Animals can choose however, to remain in an area despite the disturbance, if the area is sufficiently important for their survival or reproduction.  Based on the calculated sound propagation around the wind farm, salmon and eel could theoretically detect the 127 Hz tone at 250 m and 1 km distances respectively at a productivity rate of 60 and 100 %, which is equivalent to a wind speed of approximately 6 and 12 m/s. The calculated distances would be limited by the hearing ability of both fish species and not the background noise levels in the Öresund Strait. For herring and cod, the theoretical detection distance was calculated to be between 13 and 16 km respectively for a production rate of 60 and 100 %. This distance should have been greater, but is limited for these species due to the ambient noise levels in the area. These calculations indicate that fish can potentially detect sound from the wind farm at relatively long distances. Local variations with regard to depth and physical barriers such as peninsulas, e.g. Falsterbonäset in the southern end of the Öresund Strait, can however, have a large impact on the actual sound propagation. 

Benthic Fish

• The temporal development of the fish community in Lillgrund was similar to that observed in the reference areas during the study period. For the wind farm as a whole, no effect was observed on species richness, species composition or on the abundance of fish. 

• Several species of fish however, showed an increase in abundance close to the wind turbines compared with further away, especially eel (yellow eel) (Anguilla anguilla), cod (Gadus morhua), goldsinny wrasse (Ctenolabrus rupestris) and shorthorn sculpin (Myoxocephalus scorpius). The results reflect a redistribution of fish within the wind farm, rather than a change in productivity or migration from surrounding areas. The increase in abundance is probably due to the wind turbine foundations providing an opportunity for protection and improved foraging. The distance within which an increased abundance could be observed was estimated, for different species, to be between 50– 160 metres from a wind turbine. 

• Fish distribution may to some extent have been influenced by the local acoustic environment, as a lower degree of aggregation close to the wind turbines at higher noise levels. The effect was most obvious for eelpout and eel (yellow eel). No response was seen for cod in relation to sound levels.   

Changes in the species composition of the fish communities over time were studied in comparison with two reference areas. Of these, the northerly reference area (Sjollen) had a larger marine component than the southern reference area (Bredgrund). The species composition at Lillgrund had similarities with both of the reference areas.  The results from fish sampling with fyke nets and gill net series indicate that there have been no significant changes in the number of species, the species composition or the fish abundance after the wind farm was built, looking at the wind farm as a whole. Some changes have however been noted in relation to individual species. An increased catch of shore crab and eel (yellow eel) was observed during the first two years of production, but not in the third year. The catch of eelpout increased in all areas during the period studied, but to a slightly lesser extent at Lillgrund when compared to the reference areas. For the other species, the changes observed at Lillgrund were similar to at least one of the reference areas. These results suggest that the fish communities within the wind farm were primarily affected by the same general environmental conditions as the fish communities within the reference areas, rather than by the effects of the wind farm.  An analysis of the distribution patterns of fish close to the turbines showed an increased abundance in the immediate vicinity of the wind turbines in four of the eight species of fish studied: specifically shorthorn sculpin, goldsinny wrasse, cod and eel (yellow eel). The effects were seen already after the first year and were similar over all three years studied. An effect was also identified for eelpout, but only in 2010. The aggregation effect was seen within a distance of 50–160 metres from the wind turbines, different for the different species.  A comparison of the relative effect of different factors, based on the data from an extended survey in 2010, showed that the observed distribution pattern could be explained to a larger extent by the presence of the turbines rather than the underwater topography of the area. The analysis also indicated weak effects of the local acoustic environment on fish distribution patterns, with a reduced presence of fish at higher noise levels. The response was strongest for eelpout and eel. No response in relation to noise level was seen for cod. For shorthorn scuplin and common shore crab a response was seen only 11 Swedish Agency for Marine and Water Management Report 2013:19  during the autumn. The magnitude of the effect of noise was, however, lower than the aggregation effect. Hence, fish aggregated close to the wind turbines in all conditions, but the effect was weaker when the noise levels were higher. It is recommended that the the wind farm area is reinvestigated after a number of years to follow the long-term development of the fish populations, and to see if the aggregation effect observed continues and potentially also increases over time. A prerequisite for a long term positive development of fish abundance is that the removal of fish, such as from fishing or predation by marine mammals and fish-eating birds, does not increase in the area. 

Pelagic Fish

• There was a dramatic increase in commercial fishing for herring north of the Öresund Link (close to the north of the wind farm) in the first years of operation of the wind farm, in contrast to south of the bridge that forms a part of the Öresund Link, where it virtually completely stopped. This change may imply that the Rügen herring migration was affected by the Lillgrund Wind Farm. Due to the fact that there were other factors in addition to the wind farm contributing to the herring movements, it proved difficult to identify any correlation.   

The evaluation was based on catch statistics from the commercial fisheries in the Öresund Strait (ICEs subdivision SD 23) and fisheries independent statistics from ICES for adult herring (Rügen herring) (ICES subdivision SD 21–23, western Baltic Sea and southern Kattegatt) and density of juvenile fish (ICES subdivision SD 24). There was a dramatic increase in commercial fishing for herring north of the Öresund Link in the first years of operation of the wind farm, in contrast to south of the bridge where it virtually completely stopped. The reason may be largely explained by the regulations banning drift-net fishing and a favourable market for herring, but potentially also because of the Öresund Link which was completed in 2000.The potential impacts of the wind farm are therefore difficult to distinguish from the impacts of these other factors because detailed resolution in the catch statistics are missing from the years before 1995 prior to the start of the building work on the Öresund Link. The statistics independent of commercial fishing from ICES showed no significant correlation between the density of herring juveniles in the western Baltic Sea and the number of adult herring (3 years old or more) in the following years in the Öresund Strait (ICES SD 21–24). There was however a weak tendency towards a negative development of the fish population over the period 1993 – 2010. The presence of Rügen herring and their migration through the Öresund Strait is likely strongly influenced by the fact that the population shows large fluctuations between the years. In addition, there is a possible overlapping effect on the soundscape from the wind farm and the Öresund Link, which has been in use since 2000.  Overall, the variety of factors together mean that it is difficult to identify any clear results with regard to if the migration of Rűgen herring is influenced by Lillgrund wind farm.

Fish Migration 

• According to the results from this work, the wind farm at Lillgrund is not a barrier for the migration of the eels that come into contact with it. An equally large proportion of the tagged and released silver eels (approximately one third) passed the transect line with receivers, at Lillgrund both before the wind farm was constructed (baseline study) and after it was in operation. 

• There was no statistically significant difference indicating any alteration in the migration speed of eels, but there were occasional longer migration times when the wind farm was working at higher levels of production (>20 % of maximum) which may indicate that some eels are affected by the wind farm. The fact that the eels also showed a tendency towards being noted on fewer occasions than expected within the wind farm at low productivity (<20 %) and on slightly more occasions than expected at higher productivity (>20 %), could indicate that they have greater difficulty in navigating past the wind farm at higher levels of productivity than lower. 

The impact of the wind farm on migration was studied via tagging of migrating silver eels. In total, 300 acoustically individually tagged eels were included in the study and of these, 100 contributed with useable information. The baseline study period started on a small scale in 2001 and ended in 2005. The majority of the eels were tagged and monitored during the production period (2008– 2010). All tagged silver eels were released south of the wind farm. 

The results showed that an equally large proportion of the tagged and released silver eels; approximately one third, passed a transect with receivers at Lillgrund wind farm, both during the baseline period 2001–2005, and when it was in production 2008–2009. The greatest proportion of eels passed through the deeper part of the transect by the navigation channel Flintrännan close to the Danish border at Drogden during the production phase (31 %) and baseline period (43 %). A somewhat larger proportion of the eels were registered passing the most easterly part of the transect, close to Klagshamn, during the production phase (14 %) compared with the baseline period (5 %). A behaviour which occurred during the production phase, was that some individuals moved back to the release site, after being in the vicinity of wind farm. The most commonly observed behaviour during the study in 2010 was that an eel was registered moving south of the wind farm in a more or less northerly direction, but without being registered to the north of the wind farm.  The range in the time taken for the movement of the eels from the release site to the transect running through the wind farm was very great, from four to more than 1000 hours. There was no statistically significant difference in the time taken to travel, between periods with low production (<20 % of maximum) and periods with high production (>20 %) or for individuals which passed through or outside of the wind farm.  Even if the eels did not show any statistically significant behaviour, changes in movement patterns may occur for some individuals. The fact that there was a tendency towards longer periods of time taken for movement at higher production levels (not statistically significant) (>20 %) could indicate that some individual eels are influenced by the wind farm. The proportion of eels that took more than a week (168 hours) to make the journey was 48 % during the period with higher production (>20 %) compared with 28 % at lower production. No significant difference in the proportion of passes within or outside of the wind farm respectively could be shown. The eels showed however, – a tendency of being recorded on fewer occasions than expected inside the wind farm at low production levels (<20 %) and on more occasions than expected at higher production levels (>20 %). The irregularities in the proportions, compared with the expected result, could indicate that individual eels stayed longer in the wind farm when it was functioning at higher productivity. If the eels discover the wind turbine only when they are very close and do not change course, then other factors such as the speed of the current across the shallow marine areas become significant and can mean that the time spent in the area is shorter and records fewer. At high productivity, the eels may hesitate and/or divert their course and be recorded from close to or within the area, to then be recorded on the transect outside of the wind farm.  The mechanisms that lie behind the possible impact from the electromagnetic field or the noise pattern are difficult to distinguish, as both can have an impact on the same areas. Travelling speed showed no linear relationship with the level of production in the wind farm. 

Conclusions

The study at Lillgrund has resulted in an increase in the understanding of how offshore wind farms can affect fish, which is very valuable. Even within an international context, there are currently very few experience-based studies of offshore wind farms in operation.  The results from three years of monitoring during the operational phase show that the effects of the wind farm on fish populations and fishing were limited. One of the clearest results showed that some benthic fish species were attracted to the foundations of the wind turbines with their associated scour protection (reef effect). In addition, the effect on the local noise environment in the form of increased noise in the Öresund Strait was documented. The results of the eel tracking study may indicate that some eels are influenced by the wind farm on their migration. Some care should be taken however, when applying the results of these studies in other offshore environments and on a larger scale. The monitoring has only been carried out for three years and thus reflects only a short-term perspective. Lillgrund wind farm is also one of the first large-scale wind farms and is situated in an area with regular and noisy shipping traffic and both frequent and large variations in environmental factors such as salinity and currents.  A key knowledge gap that remains after the completion of this work is the lack of studies over a longer period of time, to help identify the long term ecological effects of, for example, the reef effect. Ideally, the wind farm should be re-visited after a number of years to see how the fish populations have developed over the longer term, and see if the observed aggregation of certain fish species close to the wind turbines continues, and to possibly see if any quantitative effects have taken place. Studies are also required in relation to how stress may affect fish species/individuals which choose the reef-like foundations and their noisier environment. Additional studies, primarily for the Baltic Sea, are also required to establish if there are any cumulative effects on migratory fish such as silver eels.

Fiskeriverkets kustlaboratorium bildades 1 juli 1991. Personalen hade tidigare ingått i Naturvårdsverkets kustvattenenhet. Denna formaliserades i slutet av sjuttiotalet men växte fram redan kring 1970, då den radioekologiska sektionen utökade sina ekologiska undersökningar inom ramen för ”Kustundersökningen”och ”Värmegruppen”. Som ett led i en allmän nedläggning av Naturvårdsverkets laboratorier avvecklades enheten 1992. Kustlaboratoriet har anförtrotts att sammanställa föreliggande lista över enhetens alla rapporter 1970—1990. Vi har dessutom lagt till våra egna för 1991 och 1992. Fortsättningsvis kommer vi att i några ”Kustrapporter” per år publicera innevarande och föregående årsrapporter från laboratoriet.