Swedish Agency for Marine and Water Management

Under större delen av säsongen var skarpsillfisket mycket dåligt längs hela västkusten. Dock ansågs sillfisket vara av mera normal karaktär. För skarpsillens del var fångsterna störst tidigt på säsongen (oktober), medan sillfisket var mer intensivt resten av säsongen. Den mest aktiva perioden i snörpvadsfisket var november-december 1997.

Fiskeområdet delades in i tre delområden; ytterskärgård, mellanskärgård samt fjordsystemet mellan Smögen och Marstrand. Fisket startade i ytterskärgården och gick in mot fjordsystemet vartefter tillgång på fisk ökade längre in. I det loggförda fisket gjordes 75% av kasten utanför fjordarna. I snörpvadsfångsterna var den konsumbara delen av sill och skarpsill över 80% medan resterande del utgjordes av småsill. Den senare bestod huvudsakligen av undermålig sill och skarpsill. I övrigt rapporterades bara torskfångster.

Vid Havsfiskelaboratoriets provtagning av snörpvadsfisket skiljdes inte på konsumbar fisk och småsill (undermålig sill och skarpsill). Däremot delades all fångst in på artbasis. Undersökningen visade att bifångsterna av andra arter (ej sill och skarpsill) ökade frånytterskärgården in mot fjordarna. I medeltal var bifångsterna viktmässigt ca 2,3 % av totalfångsten. Totalt förekom 25 olika arter i bifångsterna varav de vanligaste var torsk, vitling och vitlinglyra. Det fanns en svag korrelation mellan lystid och mängden bifångst inne i fjordarna.

Undersökningen visade att inne i fjordarna utgjorde torsken 32% av bifångstensbiomassa, vitling och vitlinglyra ytterligare 38% och resterande arter de återstående 30%. Undersökningen visar liknande resultat vad gäller bifångsternas sammansättning och omfattning som tidigare lysfiskeundersökningar i området.