Swedish Agency for Marine and Water Management

En verksamhetsutövare åläggs enligt miljöbalken (tidigare enligt vattenlagen) att genomföra åtgärder för att kompensera skador på fisket. Vattenkraftsutbyggnad medför normalt att väsentligen all reproduktion av vandringsfisk slås ut. Kompensationsodling och utsättning av fisk är i detta sammanhang regel. Denna verksamhet är både oundgänglig och önskvärd. För att fullt ut kompensera en reglerad älv krävs annars i princip att en ny, likvärdig älv anläggs. Våra kompensationsodlingar fungerar också som en genbank för flertalet Östersjöstammar av laxfisk och utan dem skulle den biologiska mångfalden drastiskt försämras.

Även om kompensationsutsättningar alltså behövs även i framtiden finns det alternativa åtgärder som i ökad omfattning kommer till användning, både vid vattenkraftsutbyggnad och vid andra vattenföretag. Dessa åtgärder syftar till att helt eller delvis bevara naturlig reproduktion. Det finns också flera åtgärder som kan minska negativa konsekvenser av kompensationsutsättning.

Särskild uppmärksamhet har ägnats praxis kring kompensationsutsättningar och odling av fisk för utsättning. I en bilaga sammanställs biotopåtgärder och andra habitatförbättringar som kommit till användning som kompensationsåtgärder för fiskeskador i miljömål.Tyngdpunkten är på åtgärder i strömmande vatten, där erfarenheten av sådana åtgärder är störst. Dagens vattenföretag är i stor utsträckning förlagda till kust och hav och det finns ett behov av utveckling av kompensationsåtgärder av flera slag i detta sammanhang.

En övergripande rekommendation är att för alla kompensationsåtgärder bör målsättningen vara att så långt som är möjligt prioritera naturlig fiskproduktion och att bevara den biologiska mångfalden. I övrigt ges följande mer specifika rekommendationer:

• Många äldre vattendomar innehåller otidsenliga villkor. Det är viktigt att omprövningsverksamhet prioriteras i framtiden. Detta kan underlättas genom ytterligare personella resurser och ett utökat samarbete mellan Kammarkollegiet, Naturvårdsverket, länsstyrelserna och Fiskeriverket.
• Det är viktigt att skyddet av värdefulla vattenområden och naturliga fiskbestånd har enstark ställning i miljölagstiftningen. Vid tillståndsprövning bör skyddet av värdefulla naturliga fiskbestånd lyftas fram tillsammans med fiskeintresset. Ersättningar för allmän fiskeskada bör även kunna grundas på kostnadsskattningar för åtgärder för att bevara livskraftiga stammar mm.
• Där tidigare och nuvarande lagstiftning ger vissa ramar för villkor för exempelvis reglering och minimitappning, bör offentliga medel, tillsammans med insatser från tillståndshavaren, på det sätt som gjorts i Mörrumsån, utnyttjas för att skapa ytterligare förbättrade naturförhållanden.
• Fiskutsättningar kan förbättras och utvecklas, jämfört med idag, genom att så långt möjligt använda lokala eller regionala stammar vid utsättningarna. Fiskeriverket har utfärdat en strategi för utsättning och spridning av fisk, som om den följs minimerar risken för negativa genetiska och ekologiska konsekvenser av utsättning.
• Volymen av utvandrande lax och havsöringssmolt bör bibehållas på nuvarande nivå i de vattendrag där kompensationsåtgärder utförs enligt vattendomar för att inte rubba den ekologiska balansen i Östersjön. Detta gäller också den relativa fördelningen mellanarter vid kompensationsutsättning.
• Fiskeriverket, i samarbete med SLU och SVA, bör specificera en kravlista och kvalitetsnormer för sättfisk, som göra det möjligt för miljödomstolen att utdöma inte bara en viss utsättningsvolym utan också att utsättningsmaterialet skall uppfylla vissa krav.
• För att skapa möjligheter till en oberoende analys av utsättningsresultaten bör Fiskeriverket ha fri tillgång till driftsmärkningens resultat.
• Det finns ett stort behov av utveckling av habitatförbättrande åtgärder som kan användas som kompensationsåtgärder i marin miljö. De försök med sådana åtgärder som görs bör utvärderas noggrant och kunskap om resultaten spridas.