Fiskeriverket har i de biologiska bedömningarna utgått från de förutsättningar som Internationella havsforskningsrådet (ICES) angett i sina råd för respektive havsområde.
Lekbiomassan för torsk i Östersjön bedöms av ICES år 2002 uppgå till 105 800 ton, varav 20 800 ton i det västra beståndet och 85 000 ton i det östra beståndet. Beslut inom Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC) om ett totalt torskfiske år 2003 om 75 000 ton innebär, enligt ICES bedömning, en beräknad ökning av lekbiomassan år 2004 till 174 700 ton, varav 34 700 ton i det västra beståndet och 140 000 ton i det östra beståndet med ett svenskt fiske. Utan svenskt torskfiske (mars - december 2003) beräknar Fiskeriverket, med utgångspunkt i ICES bedömning, lekbiomassan år 2004 bli 185 500 ton, varav 36 300 ton i det västra beståndet och 149 200 i det östra beståndet.
I Östersjön, Nordsjön och Skagerrak finns idag internationellt beslutade förvaltningsplaner för ett långsiktigt uttag av torskbestånden. För Östersjön finns även en återhämtningsplan för att på kort tid nå upp över den nivå på lekbiomassan som finns angiven i förvaltningsplanen. För Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt finns ett förslag från EG-kommissionen om en återhämtningplan för torsk. Förslaget behandlas för närvarande inom ministerrådet och i förhandlingar mellan gemenskapen och Norge.
Beträffande Östersjön kan konstateras att ett ensidigt svensk torskfiskestopp medverkar till en något snabbare återhämtning för torskbeståndets lekbiomassa än om ett svenskt torskfiske bibehålls. Skulle ett visst bifångstfiske tillåtas leder det till att denna effekt på återhämtningstakten begränsas. Internationellt beslutade åtgärder har naturligtvis en betydligt större effekt på förvaltningen av torsk, liksom av andra fiskbestånd.
För Skagerrak och Nordsjön, där situationen för torskbestånden är sämre än i Östersjön torde ett ensidigt torskfiskestopp få en marginell betydelse för torskbeståndens återhämtning i stort, eftersom det svenska fisket har en liten andel av det totala fisket i Nordsjön. I Kattegatt har ett ensidigt torskfiskestopp positiv inverkan på lekbiomassan. ICES har i oktober 2002 lämnat råd för fisket i Skagerrak och Nordsjön och däri angett att torskfisket, och angränsande fisken, bör stoppas. Den totala situationen i dessa vattenområden kan emellertid inte bedömas förrän höstens förhandlingar är avslutade.
Det torskfiskestopp som utgör utgångspunkten för denna redovisning beräknas beröra 660 fartyg och 1 360 fiskare. Med antagandet om att de som skulle förlora mindre än 25% av sin infiskning fortsätter sin verksamhet skulle 1 195 fiskare välja att sluta fiska. Med den multiplikator för sysselsättning som framräknats skulle drygt 2 300 personer påverkas. Detta antal inkluderar, förutom yrkesfisket, angränsande näringar vilka är beroende av det svenska yrkesfisket för sin verksamhet.
Förlorad ersättning för arbete och överskott i yrkesfisket har uppskattats till mellan 160 och 200 mkr. Med användande av framräknad multiplikator för inkomst uppgår förlustenför alla berörda till 414 mkr. Dessutom har för yrkesfisket och beredningsindustrin lagts till de kostnader som näringarna skulle ha även då fartygen och produktionsanläggningarna inte nyttjas fullt och dessa kostnader har beräknats till 168 resp. 125 mkr. En total kostnad skulle genom detta beräkningssätt sålunda kunna uppskattas till drygt 700 mkr. Skillnaden mot den siffra som angetts i den preliminära rapporten kan främst förklaras med att fasta kostnader för beredningsindustrin nu har inkluderats.
I de fall att det riktade kräftfisket och vissa andra selektiva fisken tillåts fortsätta skulle den totala kostnaden reduceras till drygt 530 mkr. Regionalt får ett torskfiskestopp störst betydelse på sydkusten och södra ostkusten. För Blekingefiskarenas del rör det 87 procent av landningsvärdet. De belopp som angetts är inte liktydiga med den kostnad ett torskfiskestopp kan innebära för staten vid utformningen av ett stödsystem utan utgör en beräkning av inkomstbortfall.
Göteborg: Fiskeriverket , 2002. , p. 59