Swedish Agency for Marine and Water Management

Fisket kan bidra till ett lands välstånd genom sysselsättning, livsmedelsförsörjning och inkomster. Inkomsterna kan genereras genom export, olika skatter eller genom försäljning av fiskerättigheter. Ju rikare fiskevatten ju större möjligheter att nyttja resurserna för ett landsutveckling.

Det optimala sättet för ett land att utnyttja sin fiskeresurs beror på fiskets roll i samhället. Något förenklat kan man säga att i de fall där fisket har stor betydelse för sysselsättning och livsmedelsförsörjningen i ett land bör detta land i första hand satsa på att utveckla de lokala marknaderna och det hantverksmässiga fisket. På så sätt kommer fiskeresurserna en stor del av befolkningen till godo och kan bidra till att minska fattigdomen i landet. I de fall där fisket är mindre integrerat i samhället och ekonomin kan det vara rätt att sälja sina fiskresurser till tredjeland för att få inkomster till landet. Antingen kan fiskerättigheterna säljas eller också kan produkterna exporteras. Det bör dock understrykas att all ekonomisk verksamhet förutsätter företagsekonomisk lönsamhet. Saknas denna kommer inte någon strategi att uppfyllas. Oavsett strategi behövs bestånden förvaltas och tillträdet till resursen kontrolleras. Inte minst bör det finnas möjligheter att hindra eller motverka tjuvfiske.

Enligt gängse ekonomisk teori är handel positivt för ett lands utveckling. Sålunda borde handel vara positivt även för u-länderna. Att handel är bra för ett land betyder emellertid inte att den är bra för den fattiga delen av befolkningen. För att de positiva effekterna av handel ska nå stora delar av befolkningen krävs att landet har fungerande institutioner och att grundläggande samhälleliga funktioner fungerar.

De tre länderna, Mauretanien, Senegal och Guinea-Bissau, som utreds i denna rapport har alla tre historiskt sett haft mycket rika fiskevatten. I dag är emellertid de flesta kommersiella fiskbestånd fullt nyttjade eller överutnyttjade. Utrymmet för att öka fisket är i stort sett obefintligt. I många fall bör fisket istället minskas för att bestånden ska ha en möjlighet att återhämta sig. Inget av länderna har tillfredställande förvaltning och kontroll. Allra sämst är det i Guinea-Bissau.

I Senegal spelar fisket en central roll både för livsmedelsförsörjning och sysselsättning samt genererar inkomster genom försäljning av fiskerättigheter och export. I dag räcker emellertid inte bestånden till för att tillgodo se alla dessa behov. Med tanke på fiskets stora betydelse för den fattiga delen av befolkningen finns det anledning för Senegal att prioritera hantverksfiskets tillgång till resursen.

Fiskets roll i Mauretanien är inte lika central för livsmedelsförsörjningen som i Senegal. Mauretaniens strategi att sälja sin fiskresurs genom fiskeriavtal och export torde därför vara en rimlig väg. Det ligger dock en utmaning i att inkomsterna från fisket kommer hela befolkningen tillgodo.

Inte heller i Guinea-Bissau spelar fisket en central roll för livsmedelsförsörjningen dock är den större än i Mauretanien. Fisket spelar ingen stor roll vad gäller sysselsättning. Det mesta fisket är ett husbehovsfiske. Landet har valt att sälja fiskerättigheter för att få in inkomster. Grundtanken är troligen helt rimlig men har inte kompletterats med kontrollinsatser för vare sig det inhemska eller utländska fisket.