Härmed offentliggöres ett hundraårigt manskript ur Fiskeristyrelsens arkiv. Det är författat av Carl Byström, som blev fiskeriassistent vid Lantbruksakademin år 1864, samtidigt som Hjalmar Widegren blev den förste fiskeriintendenten.
Carl Byström var son till kyrkoherden i Undersåker och född på Frösö den 14 februari 1824. Han anlade en mindre fiskodlingsanläggning vid Svensta 1858 och gjorde inplanteringar av sik, t.ex, i Helgesjön, där dittills bara funnits röding och öring. Rödingen försvann ur Helgesjön som följd därav.
Efter en studieresa till utlandet på ett stipendium blev Byström föreståndare för "normalanstalten" för fiskodling vid Östanbäck, Ed i nedre Ångermanälven. I anstalten som blev färdig 1865 kläcktes mindre mängder lax, sik och röding. Vid Östanbäck bedrevs även undervisning genom att elever fick praktisk handledning i hur man odlade fisk.
Carl Byström dog den 11 augusti 1875. Under de senare åren av hans verksamhet vid Östanbäck var elevantalet ringa. Han fick tillfälle till resor där han för fiskeriintendentens räkning gjorde anteckningar om fisket och dess avkastning. Widegren betonade över fiskningens risker och hans ivriga stadgeverksamhet gjorde honom känd och kritiserad bland den fiskande allmogen och därmed till förebilden för Strindbergs skildring av fiskeriintendent Borg i boken "I hafsbandet". Hans uppfattning måste ses mot bakgrunden av nödåren på 1860-talet när fisket utövades med högsta möjliga intensitet. Byström hade, liksom sina efterträdare, en otacksam uppgift i att propagera för fiskeriintendentens uppfattning om överfiskningens risker, liksom att undersöka bruket av förbjudna, småmaskiga notar.
De uppgifter Byström insamlade på de resor, som här redovisas, kan förefalla oväsentliga. Insatta i sitt sammanhang kan de dock få stort intresse för vår egen tid. Sjön Torringen i Getteråns system kan tas som exempel. Torringen är känd som rödingsjö långt ner i skogslandet - en ovanlighet. Sjön ligger 393 meter över havet. Getterån har ganska brant lopp och sik, som finns i sjön, borde knappt ha kunnat ta sig dit av egenkraft. Förfrågningar i trakten har dock visat att siken anses spontan i sjön.
Byström säger nu att rödingen 1872 hade minskat kraftigt i storlek fråntidigare 3 à 4 skålpund (1.5 kg) till ett skålpund, dvs drygt 4 hekto. Siken däremot var stor, 5 à 6 skålpund, dvs 2-2.5 kg och var "ditplanterad från en sjö i Jemtland". Sikens storlek tyder på nyinplanterad sik i första generationerna eller storsik.
Nyligen gjorda undersökningar över gälräfständerna på siken i Torringenvisar att den ej är storsik utan överensstämmer med "vaktsiken", vid Idsjön i Gimån. Dit är det bara 15 km norrut över bergen. Vid vaktfisket har man fångat lekfisk årligen sedan drottning Kristinas tid. Befruktad rom eller lekfisk från "vakten" torde därför ha burits eller på skidor forslats upp till Torringen, kanske under nödåren i mitten av 1860-talet. Numera är siken inte så stor i Torringen som fordom. Byströms knapphändiga upplysningar har med andra ord löst ett problem som varit aktuellt i vår egen tid. De gör också rödingens framtid i Torringen mer osäker.
Göteborg: Fiskeriverket , 1973. , p. 19