En främmande art utgörs av en art, underart eller lägre taxonomisk enhet som introducerats utanför sin historiska eller nutida naturliga utbredning. För att en främmande art ska definieras som invasiv krävs, förutom introduktion till områden utanför sin naturliga utbredning, även att arten ifråga utgör ett hot mot biologisk mångfald och/eller skadar socioekonomiska värden och/eller människors och djurs hälsa (Naturvårdsverket 2008a). Främmande invasiva vattenväxter kan utgöra ett stort problem i vissa sjöar och vattendrag med negativ inverkan på såväl biologisk mångfald som på fiske och friluftsliv.
I Sverige anses i nuläget tre vattenväxter vara främmande och invasiva; dessa är vattenpest Elodea canadensis, smal vattenpest Elodea nuttallii och sjögull Nymphoides peltata. Åtgärder har framför allt gjorts mot sjögull under lång tid, men med begränsad framgång, bland annat beroende på att riktlinjer och generella råd om effektiva åtgärder saknas. Detta leder inte sällan till osäkerhet och att åtgärder tenderar att dra ut på tiden. För invasiva främmande vattenväxter innebär detta bland annat en ökad risk för spridning inom vattensystemet, vilket leder till behov av mer omfattande åtgärder och därmed högre kostnader.
De metoder som kan anses vara aktuella för bekämpning av vattenväxter är slåtter, täckning, manuellt upptag, rotorkultivation, halmutläggning och herbicider. Användning av herbicider i detta sammanhang är dock inte aktuellt i Sverige, då Kemikalieinspektionen inte godkänner detta. Eftersom uppföljning ofta saknas av de insatser som gjorts mot främmande invasiva vattenväxter, är det svårt att dra slutsatser om vilka metoder som lämpar sig bäst. I denna rapport ges därför tämligen generella råd för respektive metod baserade på försiktighetsprincipen. Fel eller oförsiktigt använd metod kan nämligen resultera i en spridning av de oönskade vattenväxterna.
Omfattningen och typ av åtgärd är alltid beroende av vilka förhållanden som råder i det aktuella läget och det är viktigt att införskaffa kunskap om arten och utvärdera risker för spridning. Nya bestånd bör bekämpas så snart de upptäcks. För redan etablerade bestånd bör åtgärder syfta till att utrota, minska eller kontrollera bestånden utan att öka risken för ytterligare spridning.
Det fortsatta framtida arbetet med främmande invasiva vattenväxter kan förbättras genom insatser på en rad olika områden. En ökad medvetenhet om konsekvenserna av främmande vattenväxter kan bidra till att minska problemets omfattning, då spridningen av exempelvis sjögull framför allt sker genom avsiktlig utsättning. Möjligheten att dra slutsatser om vilka metoder som lämpar sig bäst under olika förhållanden kan förbättras genom noggrann uppföljning av de åtgärder som genomförs. Genom att fastställa vem som bär ansvaret för att åtgärda invasiva främmande arter effektiviseras arbetet och motåtgärder kan sättas in i ett tidigt skede. Slutligen bedöms genomförandet av metodstudier, med målsättning att sammanställa mer detaljerade åtgärdsmanualer, kunna effektivisera det framtida arbetet betydligt.
Stockholm: Naturvårdsverket, 2010. , p. 42
invasiv art, biologisk mångfald, vattenväxt, sötvatten, sjöar, vattendrag, sjögull
Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.