Förvaltningen av många fiskbestånd har misslyckats med överfiske som följd. En delegering av befogenheter från central till lokal nivå föreslås allt oftare som en väg att förbättra förvaltningen. I idealfallet bör ett förvaltningsområde omfatta ett bestånds hela utbredningsområde. Lokal förvaltning måste alltså i första hand inriktas på tämligen stationära arter. Syftet med denna uppsats är att identifiera arter lämpliga att förvalta lokalt vid Sveriges och Finlands Östersjökust. Analysen baseras på tidigare rapporterade vandringsstudier.
Ett lokalt förvaltningsområde bör inte vara större än en kommun, vilken representerar den största administrativa enheten på den lokala nivån. Svenska och finska skärgårdskommuner har normalt en utsträckning understigande 100 km, som alltså kan sättas som övre gräns för ett lokalt förvaltningsområde. Gädda, abborre, gös, havslekande sik och piggvar företar sällan vandringar längre än 100 km och bör alltså vara möjliga att förvalta lokalt. Gädda, abborre och gös studerades närmare. För alla tre arterna var vandringarna kortare vid öppna kuster än i skärgårdar.
Stora skärgårdar visar en stor variation i vandringssträckor; där det finns stora och speciellt gynnsamma lekplatser, är de förhållandevis långa. Kustens morfometri och förekomsten av goda lekplatser bör alltså beaktas vid avgränsningen av lokala förvaltningsområden.