Swedish Agency for Marine and Water Management

Ål är en mycket viktig resurs för det svenska kustfisket. Fisket med ålryssjor introducerades i början på 1900 talet och är det fiske längst västkusten som drabbats hårdast av sälskador. Skadefrekvensen varierar mycket från år till år i flera områden längs kusten. De senaste åren har dock skadefrekvensen ökat i de områden där det bedrivs mest fiske. 1999-2000 blev det obligatoriskt att anmäla skador till loggboken för att kunna erhålla sälskadeersättning vilket i sin tur kan ha påverkat rapporteringen nämnvärt.

Fiskare har i varierande grad tolkat att skadorna orsakats av både skarv (Phalacrocorax carbo) och knubbsäl (Phoca vitulina). Det är fortfarande oklart hur de båda tänkbara skadegörarna bidrar till skadorna, men våra undersökningar tyder på att det är sälen som står för merparten. Säl har under flera tillfällen observerats vid filmning under vatten när de attackerat ryssjorna. Ingen skarv har däremot observerats. Filmstudierna visade även att sälarna attackerar ryssjor främst på natten eller tidig gryning.

Det har länge diskuterats vilken bytesfisk det är som lockar säl till en ålryssja. Våra undersökningar visar att sälar som söker sig till ålryssjeområden föredrar ål framför andra arter i fångsten. Detta innebär att man kan misstänka att skadefrekvensen ökar när fångsterna av ål ökar, vilket medför att fiskarnas förluster ökar. Flera lösningar på problemet har diskuterats. Utvecklingen av nya eller modifierade redskap är långsiktigt den mest hållbara lösningen och i tre års tid har S&F därför utfört provfiske med olika testryssjor. Materialet i ålryssjans fiskhus har bytts ut till grövre och starkare material och därmed minskat skadefrekvensen markant.

Fiskare har hävdat att ryssjor med grövre material tappar i fångsteffektivitet men S&F:s undersökningar bekräftar inte detta. Jakt är en annan lösning som debatterats livligt. S&F har genomfört forskningsjakt i skadedrabbade områden. Åtta djur avlivades i närheten av ålryssjor som utsatts för skador. Huruvida det sker en minskning av skadefrekvensen efter jakt i närheten av redskapen har inte säkert kunnat beläggas av försöket.

I vissa områden kunde vi se en markant minskning av skadefrekvensen men antalet skjutna sälar blev dock för litet för att ge ett statistiskt signifikant samband mellan förekomsten av jakt och minskning av skadefrekvensen.