Swedish Agency for Marine and Water Management

Hav i balans och levande kust och skärgård samt Levande sjöar och vattendrag är två av de nationella miljökvalitetsmål som riksdagen beslutade om i april 1999. Målen beskriver hur ett från miljösynpunkt långsiktigt hållbart tillstånd ska nås i ett generationsperspektiv, här preciserat till år 2020.

Sedan beslutet 1999 har de femton miljökvalitetsmålen kompletterats med ett sextonde Ett rikt växt- och djurliv. Samtliga mål är nedbrutna i ett stort antal delmål. Det är dessa miljömål och delmål som bildar utgångspunkten för den här skriften.

Den skrift – FISKE2020 - som Fiskeriverket här presenterar kan ses som en strategi för att sätta fokus på ekosystemtjänsterna i hav och sjöar. De mål som presenteras omfattar alla typer av fiske – allmänhetens fiske, fiske för försäljning och fisketurism – liksom vattenbruk.

De ekosystemplaner som är en central del i våra förslag måste emellertid i ett senare skede breddas och kompletteras med mål för andra delar av ekosystemet. FISKE2020 syftar till att ge ett underlag för debatten om ett hållbart fiske.

Vi visar här på en väg som är långt ifrån enkel men inte heller på något sätt omöjlig och som vi anser på tio års sikt kan leda till ett fiske som bedrivs inom de ramar ett hållbart ekosystem ger. Vägen dit presenteras i form av ett antal mål där principerna för fiskeriförvaltningen utgår från ett ekosystemtänkande.

Inom dessa ramar är statens uppgift att ge näringen de förutsättningar som krävs för att uppnå ett långsiktigt hållbart nyttjande av resursen. De riktlinjer vi presenterar ska vara tillämpliga såväl i hav som i sjöar och vattendrag.

Sättet att genomföra tankarna växlar naturligtvis och ju fler arter och ju större område desto mer komplex blir förvaltningen. I små sjöar och vattendrag kan det röra sig om grunder för myndigheters rådgivning till enskilda vattenägare.

I de fem stora sjöarna liksom längs våra kuster rör det sig om utgångspunkter för den nationella regleringen inom de ramar som EU:s regelverk ger. I övriga fall rör det sig dels om hur Sverige som medlemsland i EU vill påverka utvecklingen, dels om hur vi vill implementera och komplettera EU:s beslut.

Målområde 1: Fungerande ekosystem och ekosystemtjänster.

Mål 1.0. Fungerande ekosystem och ekosystemtjänster säkerställs.Målsättningen med en ekosystembaserad fiskeriförvaltning är att vidmakthålla och återskapa välfungerande ekosystem så att de kan leverera olika typer ekosystemtjänster vilka inkluderar hållbart fiske, bibehållen biodiversitet och fungerande näringsvävar.

Detta är det övergripande målet för fiskeriförvaltningen. Den förvaltningsmetod som i huvudsak används för att uppnå målet kallar vi längdoptimerad förvaltning vilket innebär att fiskar fångas först efter det att de uppnått optimal längd. Som regel innebär det att fiskar vid denna storlek med od marginal hunnit bli könsmogna och reproducera sig flera gånger.

Det övergripande målet om fungerande ekosystem och ekosystemtjänster preciseras i följande sex långsiktiga biologiska mål:

Mål 1.1 Återuppbyggnad av bestånd.Fiskarters beståndsstorlekar, storleksstruktur, genetiska variation och utbredning återskapas till en nivå som liknar en för ekosystemet relevant baslinje.

Mål 1.2 Återuppbyggnad av ekosystemens funktioner.Ekosystemens struktur och funktion återskapas och bevaras bland annat genom att rovfiskar finns i en tillräcklig mängd för att ha en naturligt reglerande roll i ekosystemen.

Mål 1.3 Områden och hotade bestånd restaureras och skyddas.Viktiga lek- och uppväxtmiljöer restaureras och säkerställs. I vissa fall kan hotade fiskbestånd återetableras.

Mål 1.4 Förändringar i fiskens och fiskets förutsättningar beaktas.Förvaltningen av fiskresursen tar hänsyn till förväntade förändringar i klimat och miljö, förändrade förutsättningar för naturlig produktion, samt förändringar i hur de nyttjas.

Mål 1.5 Spridning av främmande arter begränsas.Spridning av främmande arter begränsas där detta är möjligt. Ett led i detta kan vara att nyttja dessa arter.

Mål 1.6 Miljöpåverkan från fiske begränsas.Miljöpåverkan i form av bottenpåverkan och oönskade bifångster begränsas och känsliga arter och habitat skyddas.

Målområde 2: Fiskeriförvaltning

I detta avsnitt beskrivs de förvaltningsåtgärder, som omfattar alla nyttjandegrupper (allmänheten, yrkesfisket och fisketuristiska företag), som krävs för att säkerställa fungerand ekosystem och ekosystemtjänster.

Mål 2.1 All fiskeriförvaltning utgår från en längdoptimerad förvaltningsmodell, grundar sig på ekosystemplaner samt har ett ökat inslag av insatsregleringar. Genom en längdoptimerad förvaltning riktas fisket mot stora individer som fått leka ett eller flera gånger. Dagens förvaltnings- och återhämtningsplaner utvecklas till ekosystemplaner.Genom redskapsutformning, områdesbegränsningar och fredningstider regleras fisket.

Mål 2.2 Fördelningen av fiskresursen mellan olika kategorier fiskande sker efter samhällsekonomiska kriterier.En prioritering av vilken kategori fiskande som ska ha möjlighet att fiska på en art eller i ett område ska ske utifrån samhällsekonomiska kriterier. De huvudsakliga kategorierna fiskande är fiske för försörjning/yrkesfiske, allmänhetens fiske/Fritidsfiske och fisketuristiska företag. Metoden kan även användas för fördelningen inom varje kategori fiskande.

Mål 2.3 Inom ramen för den fysiska planeringen anges vattenområden där olika typer av fiske har prioritet.Inom den fysiska planeringen kan fiskefria områden pekas ut. Det bör även framgå av den fysiska planeringen – inte minst inom ramen för en kommande lag planering till havs – vilka typer av fisken som har företräde.

Mål 2.4 Till varje fiske kopplas en bredare miljöbedömning.Det ska vara möjligt att ta hänsyn till ett fiskes totala miljöpåverkan vid en prioritering mellan olika typer av fisken.

Mål 2.5 Fiskeripolitiken är en integrerad del i den maritima politiken och dess mål är tydligt formulerade och inbördes prioriterade.Tydliga, prioriterade mål och en bred ekologisk ansats inom fiskeriförvaltning förordas. Inom ramen för en ny gemensam fiskeripolitik respektive i en ny fiskevårdslag har perspektivet vad gäller fiskefrågor breddats såväl inom EU som nationellt.

Mål 2.6 Trovärdig fiskeriförvaltning som förankras hos allmänheten och med intressentgrupper.Fiskeriförvaltningen har i dag låg trovärdighet hos såväl allmänhet/konsumenter som näringens organisationer. En grundfråga för förvaltningen är att vinna detta förtroende.

Målområde 3: Allmänhetens fiske

Mål 3.1 Allmänhetens fiske är omfattande och har stor social och rekreativ betydelse. Det stora sociala och rekreativa värdet av allmänhetens fiske måste få genomslag kommande prioriteringar av fiskeresursens nyttjande.

Mål 3.2 Allmänhetens fiskemöjligheter begränsas förutom genom tillåtnaredskap även genom fångstuttag. Liksom i dag begränsas allmänhetens fiske genom redskapsbegränsningar. En ökad flexibilitet måste dock finnas för att detta fiskes samhällsekonomiska potential till fullo skakunna nyttjas.

Mål 3.3 Ökade krav ställs på den som ska fiska.De ökade kraven på allmänheten ställs i första hand genom en allmän fiskevårdsavgift, kunskaper och avrapportering av fångster.

Mål 3.4 Genom statens och kommunernas engagemang främjas allmänhetens fiskemöjligheter. Genom planering liksom som en del av stödet till det rörliga friluftslivet prioriterar stat oc kommun allmänhetens fiske i högre grad än idag.

Målområde 4: Fiske för försäljning

Mål 4.1 Det yrkesmässiga fisket regleras med ökade inslag av insatsregleringar åsom redskapens utformning och att all fångst ska landas. Fiskeansträngningen regleras genom en begränsning av hur många fartyg som har tillträde till ett visst fiske, när och var fisket får bedrivas och med vilka redskap. All fångst tas iland.

Mål 4.2 Tillträdet till fisket är rättighetsbaserat, i första hand genom system med individuella överförbara fiskerättigheter. För att öka det enskilda fiskeföretagets ansvarstagande grundas fördelningen avfiskemöjligheterna på ett rättighetsbaserat system med individuella överförbara rättigheter. Kontrakt upprättas där villkoren för fiskets bedrivande framgår.

Mål 4.3 Fiskeföretagen täcker sina egna kostnader.För att fisket ska bedrivas av företagsekonomiskt lönsamma företag bör alla typer av subventioner tas bort, exempelvis i form av punktskattebefrielse för bränsle och strukturstöd.

Mål 4.4 Fiskeföretagen bär delar av förvaltnings- och kontrollkostnaden.Fiskeföretagen bör svara för en del av förvaltnings- och kontrollkostnaderna.

Mål 4.5 En effektiv övervakning av fisket till lägsta kostnad samt ettverkningsfullt förebyggande och uppföljning av överträdelser sker.För att skapa en trovärdig fiskeriförvaltning där näring står för delar av kostnader och efterlevnaden av regler är hög krävs en verkningsfull övervakning, exempelvis genom enklare och effektivare övervakning.

Målområde 5: Fisketurism

Mål 5.1 Fisketurismen är en etablerad landsbygdsnäring. Vid sidan avspecialiserade företag finns företag som riktar sig till en lokal/regional marknad. Fisketurismen etableras som landsbygdsnäring genom att den får en tydligare roll inom fiskeripolitiken.

Mål 5.2 Genom förvaltningsåtgärder finns tillgång till fisk av den kvalitet som tillgodoser de fritidsfiskbaserade företagens krav. Genom i första hand en förbättrad tillgång till fisk kan fisketurismen utvecklas till enetablerad landsbygdsnäring.

Mål 5.3 En utvecklad marknadsorganisation för de fisketuristiska företagen finns. Genom ett lokalt eller regionalt samarbete, exempelvis i form av en utveckla marknadsorganisation kan det fisketuristiska företagandet utvecklas.

Målområde 6: Vattenbruket

Mål 6.1 Ett mer miljövänligt vattenbruk utvecklas. Produktion frånekologiskt/miljöcertifierat vattenbruk ökar. Den väg som ett svenskt vattenbruk kan utvecklas är genom en specialisering mot ett miljömässigt hållbart fiske. En myndighet måste vara sammanhållande i detta arbete som grundas på en långsiktig plan.

Mål 6.2 God fiskhälsostatus behålls. Främmande arter och genetiskt modifierad fisk påverkar inte den biologiska mångfalden. Det goda fiskhälsoläget ger det svenska vattenbruket en konkurrensfördel.

Mål 6.3 Musselodlingen utvecklas.Musselodling såväl för konsumtion som en vattenmiljöåtgärd bör ge musselodlingen möjligheter till en god utveckling.

Målområde 7: Vidareförädling av fisk

Mål 7.1 Vid sidan av den specialiserade beredningsindustrin utvecklasvidareförädling av fisk som ett komplement till fiske och vattenbruk.Vid sidan av den etablerade beredningsindustrin kommer vidareförädling av fisk i liten skal att bli ett än viktigare komplement till yrkesfiske och vattenbruk.

Målområde 8: Konsumtion och handel

Mål 8.1 All konsumtion kommer från hållbart fiskade bestånd.Av den fisk som konsumeras i Sverige kommer huvudparten från andra länder, inte minst länder utanför EU. Detta gör att vid sidan av en utveckling av fiskeriförvaltningen på det sett som föreslagits kommer olika typer av miljömärkning att få stor betydelse.

Mål 8.2 Konsumtionen av närfångad/lokalt landad och hållbart fiskad fisk ökar.En ökning av den del av fiskkonsumtionen som kommer från hållbart fiskade bestånd i ett lokalt fiske har förutsättningar för att öka.

Mål 8.3 Konsumenterna har tillgång till säkra och sunda livsmedel från hav och sjö. Livsmedelssäkerhet kommer att få ökad betydelse framöver.

Mål 8.4 Välinformerade konsumenter.Genom miljömärkning och ursprungsmärkning kommer konsumentens kunskap om hur och var fisken fångats att öka.

I Sverige har man samlat data om fisksamhällen i sjöar i många år med syftet att öka kunskapen om fiskarternas förekomst, täthet, livshistoria och relation till omgivningen. Man har använt sig av flera olika metoder, men den vanligaste metoden har varit att provfiska med nät. Från 1940-talet till slutet av 1960-talet användes framförallt s k biologiska länkar. Dessa utgjordes i regel av 9 nät, de bottensatta med 7 olika maskstorlekar och de pelagiska (flytande) med 9 olika maskstorlekar.

Nackdelen med den här metoden var att det krävdes en relativt stor fiskeinsats för att få en bild av art- och storleksfördelning på olika djup. I slutet av 1960-talet utvecklades den första typen av översiktsnät, som bestod av 12 st 3 m långa och 1.5 m djupa sektioner med olika maskstorlekar, från 10 till 75 mm (Filipsson 1972). En ny typ av översiktsnät togs i bruk i mitten av 1980-talet. Detta nät bestod av 14 maskstorlekar och förändringen bestod i att två 3-meters sektioner med maskstorlekarna 6.25 och 8 mm adderades till de övriga (Hammar och Filipsson 1985). Avsikten var att få en bättre representation av de minsta fiskstorlekarna i fångsterna.

I början av 1990-talet insåg man att det krävdes ytterligare förändringar av översiktsnäten. Några av maskstorlekarna skilde sig inte tillräckligt mycket från varandra med resultatet att vissa fiskstorlekar blev överrepresenterade i fångsterna. Därför utvecklades en ny typ av översiktsnät, Nordiska nät, i samarbete mellan Sötvattenslaboratoriet och de finska och norska motsvarigheterna (Appelberg m fl 1995a). Utformningen av det nya nätet bygger på idén om en exponentiell serie av maskstorlekar, ursprungligen framförd av Jensen (1986). Provfiske med översiktsnät har stora fördelar vid statistisk bearbetning eftersom fångsten i varje enskilt nät kan betraktas som ett stickprov av det totala fisksamhället.

En förutsättning för att erhålla statistiskt godtagbar precision i undersökningen är emellertid att antalet stickprov är tillräckligt stort. Dessutom måste undersökningsmetoden vara anpassad på ett sätt som tar hänsyn till att fisken inte är slumpmässigt fördelad i en sjö. Med dessa två förutsättningar som grund utvecklades en standardiserad provfiskemetodik under 1980-talet (Degerman m fl 1988). Under denna tid ökade också behovet av en standardiserad metodik i takt med den alltmer omfattande kalkeffektuppföljningen, där fisk ingick (och fortfarande ingår) som en viktig försurningsindikator. Metodiken har blivit allmänt erkänd och är numera standard inom nationell och regional miljöövervakning (Naturvårdsverket 1995).

Projekt SILVA (SkyddsrIdåer Längs VAttendrag) genomfördes 1995-2000 för att studera hur avverkningar längs vattendrag kan utformas för att minimera påverkan på fisk samt övriga vattenlevande djur och växter.

Mellanskarvens inverkan på fiskbestånden har undersökts med hjälp av en modell. Abborre, som kanske är den mest välstuderade arten i svenska kustvatten, har använts som modellart. Modellen baseras på grundläggande ekvationer vid traditionell uppskattning av fiskbestånd, samt tillgänglig kunskap om en skarvpopulations födoval och kolonistorlek. Provfisken i tre områden, ett starkt påverkat av en närliggande skarvkoloni och två referensområden, har använts för verifiering av modellen. Resultaten indikerar att skarven kan ha en signifikant påverkan på beståndsutvecklingen. Modellsimuleringar visar på ett predationstryck mellan 20 och 30% abborre i födan.

En sådan konsumtion är mer än vad de i försöket ingående populationerna förmår producera. En simulerad beståndsutveckling under en 40-årsperiod visar på samma sätt att vid cirka 20% andel i skarvdieten är effekterna på beståndsnivå allvarliga. Redan efter 4–5 år räknat på en koloni om 3 000 häckande par riskerar abborrbeståndet att utplånas. Stora osäkerheter i födans sammansättning, storlek på bytesobjekt och de kompensatoriska mekanismer som reglerar både skarvpopulation och fiskbestånd begränsar dock möjligheterna att dra säkra slutsatser; resultaten måste tolkas mer som indikationer. För en mer grundlig analys krävs längre tidsserier av populationsdata på abborre både före och efter en etablering av en skarvkoloni.

Genomförda ålundersökningar påvisar lägre fångstnivåer i områden med högre tätheter av skarv. Av längdfördelningen i ålfångsterna kan dock effekter av fåglarna inte utläsas. Faktorer som rekrytering, migration och fiskemortalitet samt lokala utsättningar av ål kan således inte urskiljas i analysen varför de sammantagna effekterna av en skarvpredation inte kan kvantifieras. Fångstskillnaderna indikerar dock att skarvpredation kan vara en faktor av betydelse för fångstutvecklingen i fisket efter ål i skarvtäta områden. Det krävs dock längre tidsserier, men framförallt studier såväl före som efter en etablering, då skarven huvudsakligen kan antas predera ål som ännu inte rekryterats till fisket.

Vid bedömning av tillståndsgivning för utsättning av fisk måste nyttan vägas mot de risker utsättningen kan medföra. Denna strategi syftar till att ge vägledning för myndigheter, fiskets organisationer och andra aktörer på fiskevårdens område.

Dokumentet utgjorde en bakgrund till Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2001:3) om odling, utplantering och flyttning av fisk. Föreskriften upphävdes 2011 och ersattes med Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:13) om utsättning av fisk samt flyttning av fisk i andra fall än mellan fiskodlingar.

Vid bedömning av tillståndsgivning för utsättning av fisk måste nyttan vägas mot de risker utsättningen kan medföra. Denna strategi syftar till att ge vägledning för myndigheter, fiskets organisationer och andra aktörer på fiskevårdens område.

Utsättning av fisk kan göras i bevarandesyfte eller för att få ett förbättrat fiske. I bevarandesyfte görs utsättningar för att stödja hotade eller återintroducera redan utrotade bestånd. Att sätta ut fisk som naturvårdsåtgärd med syftet att skydda hotade bestånd eller återetablera redan utrotade bestånd kan utgöra en miljönytta som måste vägas mot en eventuell risk med utsättningen. För att uppnå ett hållbart fiske skall i första hand beskattningen anpassas efter den naturliga resursen genom styrning av fiskets bedrivande.

Om produktionen bedöms vara lägre än vattenområdets potential är det viktigt att försöka identifiera orsakerna och där så är möjligt vidta åtgärder, exv. biotopvårdsåtgärder. Om sådana åtgärder inte är möjliga eller inte leder till önskat resultat kan utsättning efter riskbedömning göras. Utsättning av fångstfärdig fisk, put-and-take, som inte förväntas etablera naturligt reproducerande bestånd skall endast göras i vattenområden där naturbestånd av arten ifråga saknas eller inte har något skyddsvärde. Med tanke på de stora potentiella riskerna med genetiskt modifierade fisk skall inte sådan fisk tillåtas att användas för utsättning i naturvatten eller i matfiskodling.

En eventuell framtida tillståndsgivning för utsättning av triploid fisk bör vara mycket restriktiv eftersom behandlingen som utförs för att få fisken steril inte är helt effektiv. Fisk som på yngelstadiet behandlas med könshormon är inte tillåten att användas för utsättning i naturvatten eller i matfiskodling. För att tillämpa Fiskeriverkets strategi för utsättning och spridning av fisk är det mycket viktigt att kunna bedöma olika vattenområdens skyddsvärde. En sådan klassificering underlättar en riskbedömning av vilken inverkan utsättning och spridning av fisk har på skyddsvärda arter och stammar.

Detta är en litteratursammanställning av kunskapsläget kompletterad med uppgifter ur Svenskt Elfiskeregister. Rapporten behandlar havsöringens liv från romkorn till vuxen fisk med betoning på förhållanden som kan vara till direkt nytta i det praktiska fiskevårdsarbetet.

Fortplantningen

Havsöringen uppvandrar i regel strax före lek, men enstaka långvandrande bestånd kan stiga redan året före lek. Lekplatserna är grunt belägna (0.1-0.4 m), i måttligt strömmande partier (0.2-0.4 m/s) och med relativt grovt grus (diameter 20-70 mm). Lektiden skiljer ungefär en månad från norr till söder. Den är stabil i större vattendrag och mycket variabel i små. Öring som lekt stannar ofta kvar i större vattendrag över vintern (kelt). Stora honors yngel har en konkurrensfördel genom att krypa upp tidigt, vara dominanta och tillväxa bra. Därmed kan de utvandra som smolt vid lägre ålder och kan därför stannar till havs och tillväxa längre än de äldre smolten. Stora honor ger därmed goda förutsättningar för nya stora honor. Stora hanar erövrar de största honorna, men små könsmogna bäckhanar kan smyga sig med vid parningen. Genom att ha rörligare och livsdugligare spermier kan dessa bäckhanar bidra till beståndet och den genetiska variationen.

Uppväxten i vattendraget

Initialt har öringynglet ett försvarat territorium, men senare i livet talar man mer om prefererade ståndplatser. Den FÖRSTA KRITISKA PERIODEN inträffar från det att ynglen skall etablera egna territorier och dödligheten är hög, ibland över hela första sommaren in på hösten. Yngeln är aggressiva och de dominanta tar de bästa territorierna. Dödlighet och tillväxt är täthetsberoende. Ståndplatsen är en optimering av skydd (mot vattenström och predatorer) samt närhet till vattenstråk som för med sig mycket föda. Närvaro av predatorer påverkar starkt valet av ståndplats. I avsaknad av predatorer utnyttjas även lugnvatten. Migrationer förekommer ständigt under året, dels till viloplats för natten, dels flyktmigrationer vid otjänliga förhållanden. Vintermigration sker ofta till lugnare vatten, gärna där det går att ”krypa ned” i bottensubstratet. På vintern byter de aktivitetsmönster och blir nattaktiva, troligen som ett skydd mot predatorer.

Smoltstadiet

En betydande andel hanar könsmognar redan som små i vattendraget (bäckhanar). Även honor kan könsmogna i vattendraget, men det är endast en liten proportion. Utav utvandrande smolt brukar andelen hanar vara ca 15-40%, lägre andel ju kostsammare vandringen är. Den ANDRA KRITISKA PERIODEN med hög dödlighet inträffar vid smoltutvandringen till havet och under den första tiden i havet. Orsaken är främst predatorer, speciellt vid passage av dammar och sjöar och i estuariet. Ju yngre smolten är vid utvandring är desto längre tid tillbringas i havet före lekåtervandring. Eftersom tillväxten är bättre i större vatten så är smolten genomsnittligt yngre och lekfisken genomsnittligt större.

Havslivet

I havet vandrar de unga smolten tillsammans i förband den första tiden. Vandringen styrs av vind och strömmar. I regel vandrar havsöring sällan mer än 5-10 mil från sitt vattendrag, men de långvandrande bestånden i södra Östersjön stannar ute längre och kan vandra upp till 100 mil bort innan de återvänder för första lek. Utbredningen av havsöring i havet anses till stor del följa utbredningen av den viktiga födan vårlekande sill. På våren kan havsöring i god kondition som ej lekt vandra upp i älvar. Eventuellt för att slippa kombinationen salthalt och kyla i havet. Det skiljer mycket i hur länge havsöring stannar till havs. I kalla och salta vatten stannar alla individer bara ute 2 månader (ex Island), medan honor i regel stannar ute över minst en(-tre) vinter i Sverige. Hanar kan ibland återvända efter bara en sommar till havs (s k finnock). Havsöringen är inte speciellt bra anpassad till saltvatten, men har i Östersjön mycket bra tillväxtbetingelser. På västkusten är vattnet något för salt och i Bottenviken är vintern något för sträng (lång). Återvandringen till lekplatsen (homing) störs av flera faktorer och är DEN TREDJE KRITISKA PERIODEN i havsöringens liv.

För att erhålla ökad biologisk och ekologisk kunskap om kustnära fiskbestånd har Fiskeriverkets Havsfiskelaboratorium under åren 2000–2001 initierat en rad delprojekt under samlingsnamnet Torskprojektet, uppdelat i tre olika steg. De resultat som här redovisas är en sammanställning av de viktigaste resultat som hittills har erhållits under undersökningens gång.

Resultaten grundar sig dels på genomförda provtrålningar i kustzonen under 2000–2001, dels på analys av tidigare provfiskeserier och loggböcker samt informella (privata) journalföringar vid fiske längs västkusten. Analys av tidigare provfiskeserier, loggböcker och informella journalföringar visar på en kontinuerlig nedgång av bland annat torsk-, lyrtorsk- (bleka)- och rödspottabestånd i Kattegatt och Skagerrak. Förekomsten av torsk i Västerhavet har minskat kontinuerligt sedan början av 1980-talet fram till idag.

Analysen indikerar vidare att nedgången har skett ungefär samtidigt längs hela västkusten och att den största minskningen kan noteras under vårvintern, det vill säga under lekperioden. Tidigare studier har visat att lokala lekbestånd av torsk uppträder längs Bohuskusten och i Kattegatt. Ett lekbestånd definieras som en kohort (grupp) av fisk som återkommande leker inom ett begränsat område. För att studera de kustnära bottenfiskbeståndens förekomst och storleksfördelning har provtrålningar genomförts vid upprepade tillfällen under 2000–2001.

Dessa provtrålningar visar på en tidvis hög förekomst av ungfisk av arter som sandskädda, rödspotta, vitling, kolja och torsk. Resultaten visar samtidigt på en extremt låg förekomst av fisk i storlekar över 25–30 cm i totallängd, jämfört med de fångster som gjordes vid motsvarande provtrålningar mellan 1920-talet och 1970- talet. Det noterades också att förekomsten av bottenfisk över 25–30 cm inte ökade under undersökningens gång. Detta förhållande kan för det skyddade kustområdet innanför trålningsgränsen troligen förklaras med att fisken vandrar ut från kusten.

Den tidvis höga förekomsten av ungfisk, trots avsaknad av vuxna individer, indikerar att kustzonens uppväxande bestånd av fisk är avhängig av intransport av rekryter från lekområden i utsjön, det vill säga huvudsakligen från Nordsjön. Detta visar på en genomgripande förändring av fisksamhällets beståndsstruktur i Västerhavets kustområden. Tidigare påträffade lekbestånd har mer eller mindre försvunnit och kustzonen har i hög grad omvandlats till att enbart fungera som ett uppväxtområde för havslekande bestånd. Sambandet mellan torskrekrytering och förekomst i Kattegatt och östra Skagerrak och olika miljöfaktorer och fiskeintensitet undersöktes genom så kallade GAM- (General Additive Models) modellering.

Denna visade för torskens dynamik i Kattegatt och Skagerrak att fiskeintensiteten är betydligt mer betydelsefull än variationer i rekrytering/årsklasstyrka. Med andra ord kan inte beståndens storlek upprätthållas ens när omvärldsfaktorer medger en hög rekrytering, om inte fiskeintensiteten minskas avsevärt. Det bör observeras att någon negativ effekt på torskförekomst eller rekrytering inte kunde kopplas till de miljövariabler (klimatologiska faktorer samt syrehalt) som ingick i modellarbetet.

Dessutom skall noteras att förekomsten av ungfisk (rekryteringen) saknar en negativ trend, vilket i sig visar att rekryteringen inte har påverkats negativt i området av någon okänd miljöfaktor. Med andra ord erhölls inga bevis som kan sammanbinda nedgången i torskförekomst via rekrytering med ett försämrat miljötillstånd i Västerhavet.

Förvaltningen av många fiskbestånd har misslyckats med överfiske som följd. En delegering av befogenheter från central till lokal nivå föreslås allt oftare som en väg att förbättra förvaltningen. I idealfallet bör ett förvaltningsområde omfatta ett bestånds hela utbredningsområde. Lokal förvaltning måste alltså i första hand inriktas på tämligen stationära arter. Syftet med denna uppsats är att identifiera arter lämpliga att förvalta lokalt vid Sveriges och Finlands Östersjökust. Analysen baseras på tidigare rapporterade vandringsstudier.

Ett lokalt förvaltningsområde bör inte vara större än en kommun, vilken representerar den största administrativa enheten på den lokala nivån. Svenska och finska skärgårdskommuner har normalt en utsträckning understigande 100 km, som alltså kan sättas som övre gräns för ett lokalt förvaltningsområde. Gädda, abborre, gös, havslekande sik och piggvar företar sällan vandringar längre än 100 km och bör alltså vara möjliga att förvalta lokalt. Gädda, abborre och gös studerades närmare. För alla tre arterna var vandringarna kortare vid öppna kuster än i skärgårdar.

Stora skärgårdar visar en stor variation i vandringssträckor; där det finns stora och speciellt gynnsamma lekplatser, är de förhållandevis långa. Kustens morfometri och förekomsten av goda lekplatser bör alltså beaktas vid avgränsningen av lokala förvaltningsområden.

Två fjällsjöar vid Dikanäs i södra Lappland med olika fisketryck har studerats. I den ena sjön, Västansjön, har man under åren 1983-1999, dvs. i 17 år, avstått från fiske med nät och (sportfiskeredskapet) utter och helt avslutat fisket i tilloppsbäcken och utloppsbäcken. Vidare var fisket i sjöns till- och utloppsområden förbjudet. I den andra sjön, Bollvattnet, har man fortsatt som tidigare med ett omfattande fiske både med nät och med sportfiskeredskap.

I båda sjöarna finns öring, röding, abborre och elritsa. Utvecklingen har följts med årliga provfisken 1983 till 1999 och redovisades tidigare av Filipsson 1987 och 1989. Åren 1992, 1995 och 1999 gjordes standardiserade provfisken i båda sjöarna för att se hur de utvecklat sig på längre sikt. Medelvikten hos röding var signifikant högre i sjön med begränsat fiske. Andra signifikanta skillnader var följande; i sjön med begränsat fiske var rödingen längre och äldre, rödingens köttfärg rödare, fångsten av öring högre och den sammanlagda fångsten av alla fiskarter i vikt räknat var större.

Öringbeståndet i sjön med begränsat fiske ökade och blev sjöns dominerande fiskart i vikt räknat. Förändringen måste även tillskrivas inplanteringar av öring. I referenssjön förkom öring mycket sparsamt. I sjön med fortsatt omfattande fiske var fångsten av småröding och småabborre högre i antal räknat än i den med begränsat fiske. Skillnaden gäller både i relativa och absoluta tal. I båda sjöarna var antalet cystor av parasitsläktet Diphyllobothrium lågt. I sjön med begränsat fiske var den dock statistiskt signifikant högre.

Flera fjällsjöar skulle få fisk med större medelstorlek och större öringbestånd om allt fiske begränsas. Åtgärderna kan till en början vara mer omfattande och efter hand kan fisket tillåtas öka. Genom provfisken och åldersbestämningar kan en diagnos ställas på tillståndet i en fjällsjö och bedömningar av hur mycket man kan fiska kan avgöras.

Ål är en mycket viktig resurs för det svenska kustfisket. Fisket med ålryssjor introducerades i början på 1900 talet och är det fiske längst västkusten som drabbats hårdast av sälskador. Skadefrekvensen varierar mycket från år till år i flera områden längs kusten. De senaste åren har dock skadefrekvensen ökat i de områden där det bedrivs mest fiske. 1999-2000 blev det obligatoriskt att anmäla skador till loggboken för att kunna erhålla sälskadeersättning vilket i sin tur kan ha påverkat rapporteringen nämnvärt.

Fiskare har i varierande grad tolkat att skadorna orsakats av både skarv (Phalacrocorax carbo) och knubbsäl (Phoca vitulina). Det är fortfarande oklart hur de båda tänkbara skadegörarna bidrar till skadorna, men våra undersökningar tyder på att det är sälen som står för merparten. Säl har under flera tillfällen observerats vid filmning under vatten när de attackerat ryssjorna. Ingen skarv har däremot observerats. Filmstudierna visade även att sälarna attackerar ryssjor främst på natten eller tidig gryning.

Det har länge diskuterats vilken bytesfisk det är som lockar säl till en ålryssja. Våra undersökningar visar att sälar som söker sig till ålryssjeområden föredrar ål framför andra arter i fångsten. Detta innebär att man kan misstänka att skadefrekvensen ökar när fångsterna av ål ökar, vilket medför att fiskarnas förluster ökar. Flera lösningar på problemet har diskuterats. Utvecklingen av nya eller modifierade redskap är långsiktigt den mest hållbara lösningen och i tre års tid har S&F därför utfört provfiske med olika testryssjor. Materialet i ålryssjans fiskhus har bytts ut till grövre och starkare material och därmed minskat skadefrekvensen markant.

Fiskare har hävdat att ryssjor med grövre material tappar i fångsteffektivitet men S&F:s undersökningar bekräftar inte detta. Jakt är en annan lösning som debatterats livligt. S&F har genomfört forskningsjakt i skadedrabbade områden. Åtta djur avlivades i närheten av ålryssjor som utsatts för skador. Huruvida det sker en minskning av skadefrekvensen efter jakt i närheten av redskapen har inte säkert kunnat beläggas av försöket.

I vissa områden kunde vi se en markant minskning av skadefrekvensen men antalet skjutna sälar blev dock för litet för att ge ett statistiskt signifikant samband mellan förekomsten av jakt och minskning av skadefrekvensen.

Bakgrund

En nationell inventering i form av en enkätundersökning utfördes 1996 för att uppskatta utbredning, förekomst och mänsklig påverkan på fiskbestånd i sjöar.

Kunskapen om de svenska fiskarternas förekomst och utbredning är grundläggande för att förstå hur miljöstörningar inverkar på faunan i sjöar och vattendrag. Fiskens förekomst och utbredningen styrs både av icke-biologiska faktorer som t.ex. temperatur, vattenföring, sjöns mångformighet, vattnets salthalt, surhetsgrad och näringstillgång, och biologiska faktorer som arternas inbördes relationer. Eftersom olika fiskarter reagerar olika på förändringar i omgivningen utgör fisk en viktig indikator på förändringar i miljön.

Behovet av att öka kunskapen om fiskfaunans utbredning och förändringar är därför stor, speciellt i samband med bevarandet av den biologiska mångfalden. Det finns också behov av att utveckla nationella och regionala modeller för hur förändringar i omgivningen påverkar fiskfaunan för att kunna återskapa tidigare utbredningsområden för enskilda arter. Gränsöverskridande miljöpåverkan har också ökat behovet av samordnade internationella analyser av fiskfaunans utbredning och förändring.

Naturvårdsverket gav därför Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium i uppdrag att under 1996 genomföra en nationell inventering av fiskarternas utbredning, förekomst och påverkan i svenska sjöar. Inventeringen, kallad Riksfiskinventering -96, genomfördes i form av en enkätundersökning. Målsättningen med Riksfiskinventering -96 var att:

• dokumentera fiskfaunans nuvarande utbredning i svenska sjöar
• dokumentera fiskfaunans förändring i förhållande till miljöns förändringar
• skapa underlag för jämförande analyser inom den nationella och regionala miljöövervakningen
• skapa underlag för en gemensam nordisk analys över fiskfaunans utbredning

Föreliggande rapport syftar i första hand till att redovisa resultaten från Riksfiskinventering -96 och att presentera en översiktlig analys av det insamlade materialet. Resultaten har och skall bearbetas vidare såväl inom den nationella miljöövervakningen, som tillsammans med övriga nordiska länder för att ge en mer heltäckande bild av den svenska fiskfaunans utbredning och miljöbetingade förändring de senaste 100 åren.

Genomförande

Uppgifter om fiskarternas förekomst, förändringar och orsaker till förändringar har inhämtats från den fiskeintresserade allmänheten, fiskerättsägare, fiskevårdsområdesföreningar, tjänstemän vid kommuner och länsstyrelser med flera. Enkäten var utformad efter en norsk förlaga som tidigare använts för att uppskatta försurningsskadorna på norska fiskbestånd. Genom att samordna enkätundersökningar i Sverige, Norge och Finland kan en gemensam Nordisk analys av fiskfaunans utbredning genomföras. Även om grundstrukturen i de tre ländernas enkät är likartad, har den svenska enkäten anpassats till svenska förhållanden i många delar.

Sjöurvalet är identiskt med det som använts i Naturvårdsverkets undersökning om miljötillståndet i svenska sjöar, den s.k. riksinventeringen 1995. Totalt ingår 3,025 sjöar i undersökningen, vilka utgör ett representativt urval av huvuddelen av alla Sveriges drygt 52,000 sjöar större än 4 ha. Totalt erhölls svar för 2,296 av de 3,025 sjöarna vilket innebär en svarsfrekvensen om 76 % med en god spridning över landet. De besvarade sjöarna representerade 36,750 svenska sjöar över 4 ha. Uteblivna svar gällde i första hand små, avsides belägna sjöar vilka kan antas sakna betydelse ur fiskesynpunkt. Bortfallet innebär emellertid en viss skevhet i materialet.

Uppgiftslämnarnas kunskap om sjöarna och dess fiskbestånd bedömdes vara genomgående god, fler än 50 % av uppgiftslämnarna ansåg sig ha goda kunskaper om fiskbestånden i sjön. Inkomna uppgifter kvalitetskontrollerades med syftet att dels bedöma svarens trovärdighet i fråga om fiskartförekomst och förändringar i förekomst, dels att bedöma variationen i inkomna svar samt den egna hanteringen av enkätsvaren.

Fyra kontroller genomfördes:

• i 87 sjöar gjordes en jämförelse mellan enkätsvar och data från standardiserade provfisken i samma sjö,
• registrerade svar jämfördes med uppgifter från tjänsteman på respektive länsstyrelse,
• då det fanns flera uppgiftslämnare för samma sjö gjordes en jämförelse av flera enkätsvar,
• tolkningen av alla registrerade data bedömdes och en stickprovskontroll av överensstämmelsen mellan inlämnade svar och registrerade data gjordes.

De observerade avvikelserna mellan provfiske och enkätundersökning var delvis förväntade och beror sannolikt på att båda typerna av undersökningar har begränsningar. 

Arternas utbredning och förekomst

Av de 36,750 sjöarna beräknades mer än 3,300 sjöar vara fisktomma, d.v.s. ca 9 % av sjöarna. I första hand utgör detta naturligt fisktomma vatten, men i de fall fisk har försvunnit från sjön har detta i första hand ansetts bero på mänsklig påverkan. Antalet fiskarter i sjöarna varierade mellan 0 och 26 arter. Medianvärdet för antalet fiskarter per sjö var 4, och ca 80 % av sjöarna hade 1-10 fiskarter. Variation i antalet fiskarter förklaras till stor del av sjöns storlek och höjd över havet antalet fiskarter ökar med sjöns storlek, medan det minskar med höjd över havet.

De artrikaste sjöarna återfinns i sydöstra delen av landet, medan de artfattigaste finns i fjälltrakterna. Totalt fanns 49 av Sveriges drygt 50 sötvattenslevande fiskarter uppgivna i enkätsvaren. Därutöver fanns också flod- och signalkräfta uppgivna. Den vanligaste arten var abborre, följd av gädda, mört och lake. Andra vanliga arter var öring, braxen och sutare. Bland de 15 fiskarter som finns upptagna på listan över hotade arter, fanns 11 arter med i undersökningen. Sju fiskarter som införts i landet under 1900-talet fanns representerade.

Miljöförändringar

På frågan om vilken faktor som påverkat fiskfaunan mest (oavsett om det var en positiv eller negativ påverkan) var kalkning det vanligaste svaret. Kalkning ansågs ha påverkat fiskbestånden i mer än 5,000 sjöar (ca 14 % av alla sjöar). Efter kalkning följde skogsbruk som det vanligaste ingreppet som påverkat bestånden, i knappt 4,000 sjöar (ca 11 %) ansågs skogsbruket ha inverkat på fiskbestånden och i närmare 2,500 sjöar vattenreglering. Beroende på skevheten i bortfallet är effekterna av både skogsbruk och vattenreglering troligen underskattade.

Miljöförändringarnas påverkan på fiskbestånden var inte jämnt fördelade över landet. Av de ca 2,000 sjöar där fiskbestånden ansågs ha påverkats av sjösänkningsföretag, noterades den procentuellt sett största andelen i Uppsala län, där 83 % av alla sjöar var påverkade. Vid sidan om detta län hade vattenregleringen påverkat fiskbestånden i mer än 25 % av sjöarna i Kopparbergs (nuvarande Dalarnas län), Värmlands, Örebro och Kristianstads län (nuvarande Skåne län).

Orsaker till minskande fiskbestånd

Försurning var den i särklass vanligast nämnda orsaken till minskande fiskbestånd. Totalt angavs att fiskbestånden minskat eller försvunnit i ca 4,000 sjöar till följd av försurning, d.v.s. ca 11 % av alla sjöar. Försurningspåverkan var ojämnt fördelad över landet; i sex län var andelen sjöar där fiskbestånden ansågs ha påverkats av försurningen över 50 %; Hallands (73 %), Skaraborgs (63 %), Jönköpings (61 %), Älvsborgs (60 %), Göteborgs och Bohus (52 %) och Värmlands län (52 %). Även Kronobergs och Kalmar län hade hög andel försurade sjöar och 46 % respektive 48 % av sjöarna ansågs vara så pass försurade att fiskbestånden påverkats. Med hänsyn till skevheten i bortfallet är detta sannolikt en underskattning av den verkliga antalet drabbade sjöar, eftersom fler små, västligt belägna sjöar ingick i bortfallet.

Omräknat för alla 36,750 sjöar enkätsvaren representerade angavs försurningen vara orsak till minskande eller försvunna fiskbestånd i ca 5,600 sjöar. Även detta utgör troligen en underskattning av det verkliga antalet minskade fiskbestånd. De fiskarter som drabbats hårdast var mört och abborre, och minskning eller förlust av drygt 1,000 bestånd av respektive art ansågs vara resultat av försurningen. Andra arter var gädda och öring. Flodkräftan, som tidigare drabbats av kräftpest och nu är upptagen på den s.k. röda listan över hotade arter, angavs ha försvunnit eller minskat i drygt 200 sjöar som angavs ha varit försurningspåverkade.

Skogsbruket ansågs ha medfört minskade eller utraderade fiskbestånden i ca 2,000 av de 36,750 sjöarna. Effekter av skogsbruket noterades i första hand i Örebro län, där fiskbestånden ansågs påverkade i 45 % av de besvarade sjöarna. Även i Norrbottens, Kopparbergs och Västernorrlands län bedömdes andelen sjöar påverkade av skogsbruk till över 30 %.

Orsaker till ökande fiskbestånd

Kalkning av försurade sjöar angavs som den vanligaste faktorn till att fiskbestånden ökat. Omräknat till alla sjöar de besvarade enkäterna representerade ansågs fiskbestånden ha ökat i mer än 2,200 sjöar till följd av kalkning. Ca 500 mört- och 450 abborrbestånd angavs ha ökat till följd av kalkning, men   även arter som öring och röding utgjorde proportionellt sett en stor andel av fiskbestånden som ökat till följd av kalkning.

Näst efter kalkningen ansågs utsättning av fisk vara den mest betydelsefulla orsaken till ökande fiskbestånd. Omräknat för alla sjöar ansågs fiskutsättning ha resulterat i ökade fiskbestånd i ca 2,000 sjöar, och i ca 1,000 sjöar har ändringen av fisket ansetts påverka fiskbestånden positivt. Mer än 50 % av alla fiskutsättningar var koncentrerade till de fyra nordligaste länen. Bland de utsatta arterna var öring den i särklass vanligaste inplanterade arten; öring hade satts ut i ca 10 % av alla sjöar som ingick i undersökningen.

Förändringar under de senaste 100 åren

En jämförelse mellan Riksfiskinventering -96 och en större inventering gjord under slutet av 1800- talet antyder att den finns väsentliga skillnader i artförekomst mellan de två undersökningarna. Sjöurvalet i de två undersökningarna var emellertid olika, varför det krävs en noggrannare analys för att säkra resultaten. Totalt fanns 18 gemensamma arter noterade från båda inventeringarna. Av dessa förekom 12 arter i ungefär samma utsträckning i båda undersökningarna, medan förekomsten av fyra arter skilde sig betydligt.

Förekomsten av de två vanligast arterna, abborre och gädda, skilde sig inte åt i någon större utsträckning, medan mört och ål förekom mer frekvent för hundra år sedan. Mört förekom i mer än 70 % av sjöarna under slutet av 1800-talet, men återfanns endast i knappt 60 % av sjöarna 1996. Ålen var noterad i ca 50 % av sjöarna för hundra år sedan, medan den endast förekom i ca 15 % av sjöarna i 1996 års inventering. Sutare, å andra sidan, var vanligare förekommande i 1996 års inventering jämfört med för hundra år sedan.

Minskningen i antalet mörtbestånd beror troligen på den tilltagande försurningen under 1900-talet, medan minskningen i antalet ålbestånd troligen beror på vattenkraftsutbyggnaden och en minskad naturlig uppvandring av denna art. De regionala variationerna är troligen stora, och en noggrannare analys av detta finns från materialet från 1800-talsinventeringen (Schreiber et al. 2003).

Bottenfisksamhället längs den svenska västkusten har genomgått stora förändringar. Detta avspeglas i den numera mycket sparsamma förekomsten av större, vuxenfisk. Den nu gjorda sammanställning av provtrålningar i kustnära områden utförda mellan mars 2001 och maj 2003 ger en samstämmig bild av ett utarmat tillstånd; förekomsten av vuxen fisk har varit oförändrat låg under hela den studerade perioden trotsatt rekryteringen av ungfisk har varit hög. Det finns dock positiva, om än svaga, signaler om en viss “återhämtning” för arter som torsk och kolja inom delar av kustområdet.

Det får också betraktas som goda nyheter att lokala bestånd av exempelvis piggvar, slätvar, äkta tunga, rödspotta fortfarande tycks förekomma längs svenska västkusten. En delstudie i rapporten visar att förekomsten av stora individer av olika kommersiellt intressanta arter i Öresund och Kattegatt sammanfaller med skillnader i tekniska regleringar av fisket. Det sedan länge etablerade förbudet mot trål- och vadfiske i Öresund kan således vara enviktig orsak till de markanta skillnaderna i förekomst av vuxen fisk som finns mellan Öresund och Kattegatt. Dessa observationer ger också stöd för slutsatsen att beståndsnedgången för torsk i Kattegatt inte kan relateras till ett eventuellt försämrat miljötillstånd, utan till ett ohållbart högt fisketryck.

Historiska provfiskematerial: i huvudsak trålningar som utförts i Havfiskelaboratoriets regi 1902-1975, kan användas för att bestämma referensnivåer för bottenfisksamhällets art- och storlekssammansättning i omgivande svenska vatten. En preliminär analys av en mindre del av detta material gjordes för att undersöka förändringar av bottenfisksamhället mellan 1940-talet och nutid. Analysen indikerar stora förändringar av fisksamhällets struktur samt minskande biodiversitet (”biologisk mångfald”).

Analysen visar att det nuvarande bottenfisksamhället domineras av vitlinglyra och vitling, medan flera tidigare vanliga arter är påtagligt decimerade. Resultaten visar också på en förskjutning mot mindre individer och att bland annat artersom bleka och slätrocka mer eller mindre saknas i dagens provfiskematerial. För att återfå lekande kusttorskbestånd krävs kunskap om förekomst av olika lekområden/lekplatser. Längs svenska västkusten finns uppgifter om förekomst avtorsklek i Öresund och Kattegatt, medan denna typ av information är mycket bristfällig längs Bohuskusten. Tidigare gjorda karteringar av vinterfiske efter torsk indikerar dock att torsklek har varit vanligt förekommande i Bohuslän, eftersom detta vinterfiske sammanföll i tiden med torskens lekperiod (februari-mars).

Inom ett av de utpekade lekområdena/fångstområden i den inre delen av Gullmarsfjorden kunde förekomst av lek verifieras genom provfiskevåren 2003. Lekplatsen i Gullmarsfjorden uppfyller därmed flera tänkbara kriterier för att kunna karaktäriseras som ett lekområde för en lokal population:

1. historisk dokumentation,
2. förekomst av lekmogen fisk under lekperioden och
3. begränsad migration/genetiskt utbyte med kringliggande områden.

Pågående arbete kommer även klargöra huruvida tidiga äggstadier förekommer i anslutning till de utpekade lekområdena. Dessa fyra kriterier, tillsammans med akustiska studier, kommer fortsättningsvis att användas för att undersöka och verifiera förekomst av lekplatser och lokala bestånd.

En telefonintervju utfördes år 2002 om bifångster av sälar, tumlare och fåglar i det svenska yrkesfisket. Undersökningen omfattade 220 slumpvis utvalda yrkesfiskare, som tillsammans stod för 16,6 procent av den svenska yrkesfiskeflottan som varit aktiva och registrerat fångster i loggbokssystemet under 2001. Två tredjedelar av de intervjuade angav någon bifångst av marina däggdjur eller fåglar, variationen i bifångsternas omfattning var dock stor mellan fiskare och områden.

Totalt rapporterades 123 bifångade gråsälar i Östersjön från Blekinge län och norrut, 10 vikare rapporterades i norra Östersjön, 2 knubbsälar i Östersjön samt 73 knubbsälar längs västkusten. De flesta redskapsslag var inblandade, flest bifångster skedde i fasta redskap efter laxfiskar och ål samt i plattfisk- och torsknät. Med utgångspunkt från de intervjuade yrkesfiskarnas ansträngning i förhållande till den totala fiskeansträngningen beräknas att 462 (360-757, 95 procent cf.) gråsälar drunknade i svenska yrkesfisket 2001. Totalantalet vikare var 52 (34-70) samt för knubbsäl 416 (333-506). De beräknade bifångsterna bedöms vara en underskattning på grund av att deltids- och fritidsfisket inte finns med i undersökningen samt att bifångster i fiskemetoder med låg bifångst inte täcks med intervjumetoden.

Trots de höga bifångsterna av de tre svenska sälarterna kan det inte bedömas vara ett allvarligt hot mot våra sälpopulationer eftersom alla sälarter har visat en positiv beståndsutveckling de senaste åren. Längs västkusten rapporterades 10 bifångade tumlare, vilket indikerar att 114 tumlare (84-148, 95 procent c.f.) drunknade i detta område år 2001. Inga bifångster av tumlare rapporterades från Östersjön. Den vanligaste bifångade fågelarten är storskarv, som företrädesvis drunknar i bottengarn men fastnar i de flesta typer av redskap.

Andra vanliga bifångade arter är ejder, sillgrissla och alfågel, som mestadels fastnar i torsk och laxnät. Totalt rapporterades 2650 fåglar fördelade på 11 arter samt två familjer där art är okänd. Med utgångspunkt från fiskeansträngningen beräknas de totala bifångsterna av fåglar till cirka 18 000 individer (15 742-19 939, 95 procent c.f.) år 2001.

Denna undersökning är ett led i att få en nationell helhetsbild av aspens reproduktionslokaler i landet. Studien har utförts upp till första vandringshindret i de vattendrag som mynnar i Göta älv, Vänern och Hjälmaren. Urvalet av åar/älvar har huvudsakligen skett med inriktning på de vattendrag där lekfisk observerats. Dessutom har ytterligare några vattendrag, vilka bedömts hysa lekplatser, undersökts. Utgångspunkten har varit att bedöma lekplatserna utifrån aspens krav på reproduktionsmiljö.

För att bedöma om en viss lokal lämpar sig för lek, så har den jämförts med kända leklokaler i Mälarens avrinningsområde. Undersökningen utfördes under hösten 2003. Vattendragen inventerades genom att vandra längs med vattendragen och beskriva de platser där aspen förmodas leka. Lekområdets areal, strömförhållande, fallhöjd samt bottensubstrat noterades. En kvalitetsbedömning på en tregradig skala gjordes för varje leklokal. Totalt karterades 30 leklokaler i nio biflöden i Göta älvs avrinningsområde, 54 leklokaler i 18 vattendrag i Vänerns avrinningsområde och fyra leklokaler i tre vattendrag i Hjälmarens avrinningsområde. För att man lätt ska kunna lokalisera respektive lokal så har dessa utmärkts på kartor och det finns ett foto på flertalet av de förmodade lekplatserna.

För att kunna bedöma respektive lokals betydelse för reproduktion måste denna undersökning följas upp. En uppföljande undersökning görs bäst under våren när aspen leker och rommen utvecklas. Det kan ske på flera sätt t.ex. genom att studera själva leken från land eller att efter leken inventera tillgången på rom och dess spridning. Den här undersökningen har initierats av Fiskeriverket Sötvattenslaboratoriet och gjorts på uppdrag av Naturvårdsverket. Arbetet ligger i linje med det svenska miljömålsarbetet ”Levande sjöar och rinnande vatten” (delmål 5).

Ålpopulationerna i Europa har minskat kraftigt de senaste 20-30 åren. Detta har lett till att man satt ut stora mängder ålyngel för att upprätthålla ålpopulationen och ålfisket. Detta har i sin tur lett till misstankar att den utsatta ålen, när de nått lekmogen ålder (blankål), inte hittar ut ur Östersjön för vidare färd till lekplatserna i Sargassohavet. Det övergripande målet med detta arbete är att med hjälp av redan utförda märkningsexperiment utvärdera om och i vilken utsträckning blankålen hittar ut ur Östersjön.

Studien är en del av en större studie som pågår vid Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium i Drottningholm. För att få en bild av hur vandringsmönstret hos utvandrande blankål ser ut har vi sammanställt de 268 märkningsförsök som gjorts i Östersjön sedan det första försöket 1903. Av dessa har 51 märkningsförsök detaljgranskats och individuella uppgifter från vandringen för 3 612 återfångade ålar har satts samman i en databas.

Tveksamheter i tillförlitligheten och låg återrapportering vid de tidigaste märkningsförsöken gjorde att endast försök från 1959 och framåt togs med i den individbaserade delen av föreliggande studie. I navigationsprogrammet Fugawi 3 har vandrad sträcka beräknats. Vandringsriktningen har bedömts som ”förväntad” eller ”ej förväntad” och för de ålar som lyckats ta sig ner till Öresund eller lämnat Sveriges farvatten har en uppdelning i zoner gjort det möjligt att skilja olika vandringsvägar åt. Ålar som inte återfångas samma höst som de märkts kallas övervintrare.

Resultaten visade bland annat att:

Andelen märkta ålar som återfångats har minskat från 1959 till 1991.Antal övervintrare ökar med latitud för utsättningsplatsen.En märkt ål hinner vandra längre och det är fler som når Öresund och de danska sunden ju längre österut som märkningen skett.Ålar som anses vandra fel ökar med utsättningsplatsens longitud och minskar med dess latitud.Det svenska ålfisket baseras delvis på utsättningar av ål, som antingen är omflyttad inhemsk gulål eller importerat ålyngel. I Sverige var det först på 1980-talet som vi i stor skala startade importen av glasål medan både Polen och Östtyskland haft omfattande utsättningsprogram sedan 1950-talet. Samtidigt som de utsatta ålarna bidrar till basen för fisket, så är avsikten också att de skall bidraga till mängden lekande ålar i Sargassohavet.

Det finns dock en hypotes enligt vilken de utsatta ålarna (till skillnad från de naturligt invandrade) inte hittar ut ur Östersjön och detta skulle kunna bero på att de saknar de orienteringsmekanismer som är nödvändiga för att lokalisera Östersjöns utlopp då de inte präglats under en naturlig invandring. I de statistiska beräkningarna kan vi se en förskjutning av utvandringen över tid, på så sätt att ålarna numera i mindre grad vandrar ut genom Öresund och i stället tar vägen genom de danska sunden. Svängningen skedde redan före 1975, dvs. innan de svenska utsättningsprogrammen kommit i gång i någon större skala. Dessutom har märkta polska ålar återfångats på svenska östersjökusten ända upp till norra Öland.

Det betyder att svenska ålmärkningsförsök förmodligen inte enbart bestått av naturligt invandrade ålar utan även av ålar som härstammar från utsättningar i Polen och Östtyskland. Vi misstänker att de storskaliga utsättningsprogrammen i Polen och Östtyskland kan ha påverkat svenska märkningsförsök redan sedan slutet av 1950-talet. Med dagens kunskap är det omöjligt att säga hur stor inblandningen av utsatta ålar har varit i de svenska märkningsförsöken och därför har vi svårt att säga vad som är den naturliga vägen ut ur Östersjön för svensk blankål.

För att i framtiden kunna uttala sig om skillnader hos naturligt invandrad och omflyttad ål vad gäller vägval vid utvandring måste vi veta varifrån de härstammar. I kommande märkningsförsök måste kemiska analyser ske av de återfångade ålarnas hörselstenar (otoliter) för att kunna säkerställa ålarnas härkomst.

Återutsättning av fisk i samband med fiske kan ske av flera olika skäl. Inom sportfisket har utsättning blivit vanligare när fiskeaktivitetens enda syfte är att fånga fisken för att därefter återutsätta den levande. Någon vedertagen svensk beteckning för detta specifika sätt att fiska finns inte och vi använder därför den engelska termen catch and release, förkortat c&r.

Catch and release som fiskemetod aktualiserar flera frågor – dels förvaltningsaspekter på ett fiske som till synes inte har någon inverkan på beståndet, dels etiska frågor kring det berättigade i att utsätta djur för eventuellt lidande för att uppfylla ett mänskligt upplevelsebehov. Tillsammans med institutionen för praktiska filosofi vid Göteborgs Universitet arrangerade Fiskeriverket en seminarieserie år 2003 för att diskutera dessa frågor.

Denna Finfo ger ett referat av föredragen och diskussionerna under seminarieserien samt filosofen Petra Anderssons sammanfattande analys av de miljöetiska frågorna kring c&r. Slutsatserna vad gäller fiskeriförvaltning är att det inte finns någon saklig grund för att särbehandla c&r när det gäller regleringen av fisket. Skälet är osäkerheten om effekten av hanteringen vid c&r på fiskens fortsatta överlevnad och konkurrensförmåga. Vad gäller de etiska frågorna är slutsatserna inte entydiga.

Ur miljöetisk synvinkel tycks människans behållning av c&r uppväga de negativa miljöeffekterna om hanteringen av fisken sker på ett ansvarsfullt sätt. Det är emellertid fortfarande inte fullt klarlagt om fiskar känner lidande vid fångst. Med djuretiska utgångspunkter finns därför inte något klart ställningstagande för eller emot c&r.

Under de senaste decennierna har fiskare, lokala myndigheter och forskare uppmärksammat minskande bestånd på grund av försämrad yngelproduktion (rekrytering) av framför allt gädda och abborre längs flera kustområden i Egentliga Östersjön. Med anledning av detta hölls en workshop i Öregrund i oktober 2002 där forskare tillhörande olika arbetsfält från länderna runt Östersjön samlades för att sammanfatta det aktuella kunskapsläget.

Med utgångspunkt från denna workshop, inledde Fiskeriverket våren 2003 fältstudier i problemområdena, samt i ett antal andra kustområden för att få en uppfattning om problemens omfattning och geografiska utbredning. Undersökningarna inriktades på att besvara följande frågeställningar:

1. Vilken är den geografiska utbredningen av rekryteringsproblemen?
2. Vilket livsstadium är det som drabbas?
3. Finns något samband mellan rekryteringsframgång och:

• förekomst av påväxtalger? 
• bottenvegetationens sammansättning och täckningsgrad?
• födotillgång för nykläckta fisklarver? 
• förekomst av spigg?

Förutom de data som samlades in under våren/sommaren 2003 har även ett antal äldre studier nyttjats, framförallt för att beskriva den geografiska utbredningen av problemen. Studierna kunde påvisa ett storskaligt geografiskt mönster i rekryteringsframgång för Östersjöns bestånd av gädda och abborre. Skillnader förelåg mellan Östersjön och Bottenhavet samt mellan inner- och ytterskärgårdar. De områden som har studerats i Bottenhavet visade inte på störningar i produktionen av yngel.

Så var även fallet i de mest skyddade, inre delarna av de större skärgårdsområdena i Egentliga Östersjön. Söder om Ålands hav, från Stockholms skärgård till Kalmarsund, var rekryteringen av gädda och abborre däremot svag eller obefintlig i stora delar av ytterskärgårdsområdena. Problemen framträdde tydligast i Kalmarsund, vid Gotland och i Stockholms skärgård. Rekryteringen av abborre i Östersjökustens ytterskärgårdar var svag eller obefintlig i 80% av de undersökta lokalerna. Resultaten visade också att lyckad rekrytering i Östersjöns ytterskärgårdar endast förekommer i de allra mest skyddade/avsnörda vikarna. Mönstret är detsamma men mindre tydligt för gädda.

Rekryteringsstörningarna i dessa områden omfattade också andra arter än gädda och abborre, i stort sett samtliga vårlekande sötvattensfiskar såsom mört, braxen, björkna m fl drabbades på ett likartat sätt. Undantaget var stor- och småspigg, vilka var mycket vanliga i de värst drabbade områdena. Ofta bestod därför yngelsamhället i dessa områden i huvudsak av spiggar. I Kalmarsund, som är det mest väldokumenterade området med rekryteringsproblem, tyder mycket på att den största förändringen inträffade under 90-talet. Fångstdata från yrkesfisket, samt en enkätundersökning riktad mot kustbaserade yrkesfiskare, visar på samma mönster. Således har fångsterna inom yrkesfisket av abborre och gädda längs Egentliga Östersjön minskat kraftigt under 90-talet. Däremot finns inga tecken på minskande fångster i Bottenhavet.

Den fältstudie som genomfördes under 2003 bekräftade tidigare iakttagelser, att problemen uppstår under det första levnadsåret och indikerar att det är perioden strax efter att fiskens embryon kläcker och resorberar sin gulesäck som är mest kritisk. Det gick inte att påvisa några samband mellan rekryteringsproblemen och vegetationssammansättning eller förekomst av fintrådiga alger. Tätheten av spiggar var relativt hög i många av områdena med rekryteringsstörningar. Detta till trots förefaller predation från spigg inte vara huvudorsaken till problemen. Anledningen till denna tolkning är främst att tätheterna av spigg inte ökat över tiden i Kalmarsund, att förekomsten av spigg ofta är betydligt högre i Bottenhavet, samt att tätheten av årsungar av storspigg var som högst i de delar av Östergötlands skärgårdar där rekryteringen av abborre och gädda fortfarande fungerar.

Däremot är det intressant att notera att spigg inte påverkas på samma sätt som de övriga arterna. Gemensamt för lokaler med utslagen fiskrekrytering var mycket låga tätheter av zooplankton. De låga tätheterna av föda i form av zooplankton under ynglens kritiska första levnadsveckor förefaller vara en starkt bidragande orsak till problemen. Studien tyder på att rekryteringsproblemen är storskaliga och att de kan kopplas till situationen i Egentliga Östersjöns utsjöområden. De trender som finns i de pelagiala delarna av dessa områden stödjer misstanken om att orsaken kan kopplas till förändringar i zooplanktonsamhället.

Att vissa områden har drabbats hårdare än andra beror antagligen på kombination av sådana storskaliga förändringar och lokal avsaknad/utslagning av de viktigaste lek- och uppväxtområdena i tillrinnande sötvatten och avsnörda vikar. Lokalt kan således andra ekologiska faktorer, som t ex habitatförändringar eller andra miljöförändringar har bidragit till den uppkomna situationen.

Oskarshamnsverket vid svenska östersjökusten har producerat elektricitet sedan början av 1970-talet. Etableringen föregicks av biologiska basundersökningar från 1962 och sedan 1990 har den biologiska övervakningen haft en stark inriktning mot effekter på fisk. Dessutom övervakas bottendjurssamhällen och vegetation. Denna rapport avhandlar effekter på fisk och mjukbottenfauna.

Fisksamhällenas storlek och sammansättning samt individuella egenskaper hos abborre (Perca fluviatilis) relateras till kraftverkets drift och till varierande naturliga omvärldsfaktorer. Studier har bedrivits parallellt i recipienten vid Simpevarp och i ett opåverkat referensområde, Kvädöfjärden. Kustvattnet i studerade områden karaktäriseras under de senaste fyra decennierna av en stigande temperatur och av ökande halter av närsalter, avspeglat i ett minskande siktdjup.

Fisksamhället i recipienten studerades med nätprovfisken vår och sommar och med ryssjefisken under våren. Samhället dominerades av varmvattengynnade sötvattenarter som abborre, björkna (Blicca bjoerkna) och mört (Rutilus rutilus). En positiv utveckling av fisktätheten för dessa arter kunde kopplas till tillförseln av uppvärmt kylvatten. För abborre ses även en betydande ökning av medelvikten. En positiv beståndsutveckling inträffade även för icke dominanter som gers (Gymnocephalus cernuus), sarv (Scardinius erythrophthalmus), vimma (Vimba vimba) och ål (Anguilla anguilla). För den senare dock delvis till följd av utsättningar.

I den av kylvatten mindre påverkade skärgården vid Simpevarp och i referensområdet dokumenterades en starkt positiv utveckling för abborre sedan 1960-talet och i referensområdet även för björkna och mört. Beståndsutvecklingen följdes här genom nätprovfisken under högsommaren. Antalet arter i fångsten utvecklades positivt under de senaste femton åren, medan de dominerande arterna oftast varierade på en stabil nivå. Utvecklingen för björkna och sarv var dock negativ i Kvädöfjärden. Abborrens årsklasstyrka var tidigare positivt relaterad till vattentemperaturen i alla undersökta områden. I denna undersökning indikeras ett svagt positivt samband för referensområdet, medan sambandet för perioden 1985–1997 i skärgården vid Simpevarp var negativt.

Ett positivt samband mellan yngeltäthet i recipienten och årsklasstyrka i den näraliggande skärgården tyder på att yngelproduktionen i recipienten var av betydelse även för årsklassdimensioneringen utanför detta begränsade område. En högre bakgrundstemperatur i det omgivande havet diskuteras som en tänkbar förklaring till att abborrens rekrytering vid Simpevarp fungerat bättre under kalla somrar under den aktuella perioden. Abborren tillväxte snabbare i närrecipienten och en något snabbare tillväxt i förhållande till referensen observerades även i skärgården vid Simpevarp.

Tillväxtens mellanårsvariation var starkt positivt relaterad till vattentemperaturen under sommaren. I huvudsak marina arter med låga temperaturoptima studeras sedan 1970 genom nätprovfisken under april och maj. Den i detta fiske stark dominerande strömmingen (Clupea harengus) ökade snabbt i fångsterna under 1980-talet för att kulminera runt 1990. Därefter observerades en stark negativ utveckling. Ökningen under 1980-talet saknade motsvarighet hos strömmingsbeståndet i Östersjön som helhet och under denna period dokumenterades en anlockning av strömming till kylvattnet som sannolikt delvis förklarar uppgången. Ett större inslag av småvuxen strömming under 1990-talet kan sannolikt förklaras av en dokumenterat långsammare tillväxt i stora delar av Östersjön.

Torskfångsten (Gadus morhua) ökade mycket kraftigt och till höga nivåer under 1970-talet för att under 1980-talets senare del minska till en mycket låg nivå. Denna nivå rådde därefter under resten av undersökningsperioden. Utvecklingen speglar den för det östra torskbeståndet i Östersjön, som dock inte föll tillbaka till lika låga nivåer under 1990-talet. Utvecklingen för andra arter i samma fiske uppvisade stora och långsiktiga fluktuationer och ett samband med torsktätheten förefaller sannolikt i flera fall. Markerade tillbakagångar noterades för flera arter mot slutet av undersökningsperioden och ett samband med en ökad förekomst av säl i området förs fram som en tänkbar orsak. Fortplantningsskador observerades hos abborre och mört i recipienten.

För ögat synliga störningar förekom i onormal omfattning hos främst äldre fiskar och en koppling till kylvattenpåverkan är uppenbar. Experimentella studier av abborre påvisade starkt försämrad äggöverlevnad. Ett svagt samband med vattentemperaturen under vintern indikerade en högre störningsgrad vid högre bakgrundstemperatur. Förekomsten av för ögat synliga sjukdomssymptom dokumenterades vid alla fisken. Hudsår hos karpfiskar var vanligast i närrecipienten, men trender var ovanliga och sjukdomssituationen bedömdes inte avvika från vad som är normalt för område och årstid. Prevalensen av simblåseparasiter (Anguillicola crassus) hos ål låg stabilt på 50–60% efter etablering av parasiten 1988.

Sjukdomsförekomsten utanför närrecipienten var låg, med undantag för periodvis hög förekomst av stenrom hos strömming, ögonparasitering hos rötsimpa (Myoxocephalus scorpius) och hudsår och Lymfocystis hos flundra (Platichtys flesus). Dessa observationer kunde inte kopplas till driften av kraftverket. Mjukbottenfauna övervakades på två lokaler i recipienten och på två i referensområdet. Artrikedomen var högre under de två senare decennierna än tidigare på grunda transportbottnar i båda områdena och på en djupare ackumulationsbotten i referensområdet. Biomassan var mindre än normalt på den djupare lokalen i recipienten från början av 1990-talet och återkommande syrgasbrist observerades.

Ett indirekt samband med kraftverkets drift diskuteras. På de grundare lokalerna sågs en markant ökning av biomassan i referensen under senare år, samtidigt som motsvarande lokal i recipienten var oförändrad. Individrikedomen på de djupare lokalerna i recipient och referensområde minskade under slutet av 1980-talet till följd av en markant nedgång för populationen av vitmärla (Monoporeia affinis). Arten har därefter inte återhämtat sig.

För de grundare lokalerna i båda områden observerades en markant ökning av individrikedomen sett över hela undersökningsperioden, till stor del beroende på en positiv utveckling för blåmussla (Mytilus edulis)och östersjömussla (Macoma balthica).

Främmande arter sprider sig i sötvattensmiljön genom avsiktliga utsättningar och oavsiktligt genom t.ex. sjöfartstrafikens barlastvatten, rymningar från odlingar och akvarier samt användning av levande agn. Fiskutsättningar utförs för att bevara hotade arter och stammar och för att förbättra fisket. Detta är en omfattande verksamhet, både i Sverige och i övriga världen.

Årligen ger länsstyrelserna tillstånd till hundratals utsättningar. Laxfiskar dominerar i utsättningarna, och den vanligaste utländska arten är regnbåge, och den vanligaste inhemska arten öring. Sammanlagt har 25 olika sötvattensarter använts i utsättningar mellan 1995-2002. Utöver de tillståndsprövade utsättningarna utförs årligen omfattande kompensationsutsättningar av huvudsakligen lax och öring för att ersätta utebliven reproduktion bl.a. i vattenkraftsutbyggda vattendrag. Dessa utsättningar är baserade på vattendomar.

Under de senaste åren har man börjat inse att utsättningar inte bara har positiva effekter på fiskbestånd och fiske, utan även negativa effekter genom att påverka biologisk mångfald. Främmande arter kan påverka biologisk mångfald genom effekter på gen-, art- och ekosystemnivå. De mest påtagliga ekologiska effekterna som man hittills konstaterat i Sverige är kraftig reducering av rödingbestånd när sik introducerats, förändring av planktonsamhället när fisk introducerats i fisktomma sjöar, och ökad spridning av kräftpest samt kraftig tillbakagång av flodkräfta i samband med introduktion av signalkräfta.

En undersökning av storskarvens diet har utförts under tre år längs svenska västkusten vid Koster i Norra Skagerrak, Hakefjorden i södra Skagerrak samt Bua i Kattegatt från 1999 till 2002. Totalt undersöktes maginnehållet från 498 skarvar och 4 800 otoliter från spybollar, totalt över 19000 otoliter.

En jämförande studie av otoliter funna i spybollar och i magar visade på en stor skillnad i otoliternas kvalitet. Otoliter i spybollar var mer eroderade vilket påverkar både viktsjämförelser och provets artsammansättning. För den noggranna genomgången av otoliterna har därför endast material från magarna använts. Totalt noterades fler än 59 fiskarter i skarvarnas magar och spybollar.

Skarvens föda dominerades viktmässigt av 10 fiskarter, vilka representerade 86 % av den sammanlagda konsumtionen räknat i vikt. De viktigaste fiskarterna i födan var rötsimpa (22–34% av sammanlagd vikt), följd av torsk (4–17%), sej (0,8–13%) och plattfiskar med en sammanlagd vikt av 10–36%. Andra vanligt förekommande arter var oxsimpa, stensnultra och svart smörbult. Ål återfanns i var tjugonde skarvmage.

Proportionen av konsumerad fisk varierade kraftigt mellan både arter och år. Ett undantag var dock torsk som var lika viktig i skarvens föda under alla år. Antalsmässigt dominerade juvenila fiskar, exempelvis var 86% av torskarna mindre än 30 cm, medan de viktsmässigt utgjorde endast 42% av hela torskintaget. För skrubbskädda och rödspotta var två tredjedelar eller mer mindre än 16 cm, sandskädda var i genomsnitt något större. Resultaten visar att kommersiellt viktiga arter som torsk, sej och plattfiskar utgör en viktig del av skarvens föda.

Om skarvpredationen har en reell inverkan på tätheten av dessa arter kan inte bedömas utan bättre kunskap om andra överlevnadsfaktorer för juvenil fisk som födokonkurrens, habitatförändringar etc. Vi saknar dessutom tillförlitliga data om skarvbeståndens storlek längs den undersökta kuststräckan. Trots osäkerheten i resultaten, indikerar dessa att skarven äter flera miljoner individer av kommersiellt viktiga arter per år vilket för torsk är i samma storleksordning som bifångsterna av torsk i ålryssjefisket.

För plattfiskar som rödspotta och skrubbskädda överstiger mortalitet väsentligt bifångsten i ålryssjorna. Även för arter som endast förekommer mer sällan i skarvdieten kan en påverkan på bestånden diskuteras. Trots att ål noterades i knappt var tjugonde skarvmage kan skarvens mortalitet på ålbeståndet ändå uppskattas till en fjärdedel av yrkesfisket fångst av ål.

Den dåliga tillgången på torsk i haven i kombination med goda priser har lett till att fiskodlingsindustrin runt om i världen satsar resurser på att utveckla torskodling. Syftet med denna rapport är att sammanställa dagens kunskapsläge rörande torskodling, samt att utvärdera de biologiska, tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna för odling av torsk i Sverige. Bland de biologiska faktorerna är det framförallt tillvänjningen från levande foder till torrfoder när ynglen är nyckläckta som kritiskt för överlevnaden.

I övrigt verkar torsk vara väl lämpade att hålla i odling. De är inte aggressiva mot varandra, kan hållas i höga tätheter, växer snabbt och omvandlar energin i födan på ett effektivt sätt. Däremot tål de ej de höga fetthalter som idag används till laxfisk, varför speciella torskfoder måste utvecklas. Baserat på odlingssäsongens längd och goda sommartemperaturer finns de bästa förutsättningarna för torskodling längs södra östersjökusten och på Sveriges västkust. Bortsett från startutfodringsfasen skiljer sig inte torskodling odlingstekniskt nämnvärt från till exempel laxodling, utan befintlig teknik kan nyttjas.

Produktionskostnaden för en 500 tons torskodling i kassar i havet beräknas till cirka 21-22 kronor per kilo. Landbaserad odling har högre investerings- och driftskostnader, samtidigt som odlingen kan ske mer intensivt med bättre utnyttjande av anläggningen. Preliminära beräkningarna visar på en produktionskostnad om cirka 30-34 kronor per kilo i landbaserad odling.

De huvudsakliga miljöeffekterna av fiskodling är; utsläpp av organiskt material och näringsämnen, genetiska och ekologiska interaktioner med vild fisk, samt risk för spridning av sjukdomar från odlad till vild fisk. Vad gäller torskodling bedöms utsläppen av näringsämnen som det miljömässigt största hindret för en etablering i Sverige. Detta beror främst på att kustområden med de bästa produktionsförutsättningar även har en ansträngd miljösituation.

Fiskeriverket har på uppdrag av regeringen analyserat vilken inverkan befintliga akvatiska fredningsområden i svenska vatten har haft på bestånd av fisk och kräftdjur. På basen av dessa utvärderingar identifieras kunskapsluckor och dras riktlinjer upp för fortsatta studier av fredningsområden som fiskevårdande åtgärd.

Flera olika typer av fredningsområden har använts inom den svenska fiskeriförvaltningen, och i denna rapport har en indelning i fiskefria områden, områden med redskapsbegräningar året om samt lekfredningsområden tillämpats. Antalsmässigt utgör lekfredningsområden den vanligaste fredningsformen, och dessa har under lång tid använts som fiskevårdande åtgärd.

Den sett till area mest utbredda formen av fredningsområden utgörs idag av områden med olika typer av redskapsbegränsningar som gäller året om, och dessa förekommer både i sjöar, vattendrag och hav. De största av dessa områden finns i kustzonen, där det råder förbud mot trål- och vadfiske. De senaste åren har fokus riktats mot helt fiskefria områden som en ny förvaltningsåtgärd. Det finns ett fåtal mindre områden i svenska vatten som är fiskefria, men dessa har inte inrättats med fiskeriförvaltning som främsta syfte.

Effekter av fredningsområden på fisk- och kräftdjursbestånd

Fiskefria områden och områden med redskapsbegränsningar året om verkar på liknande sätt på bestånd av fisk och kräftdjur, eftersom effekterna bygger på att överlevnaden inom området ökar till följd av ett minskat fisketryck. Analyserna visar att dessa fredningsformer ger positiva effekter på bestånden inom områdena, framför allt genom en ökad förekomst av storvuxna individer och i vissa fall även genom en ökning av den totala beståndstätheten.

Stationära kustbestånd verkar förekomma även hos torsk, kolja och rödspotta, det vill säga arter som traditionellt ansetts vara mycket rörliga och därför inte skulle gynnas av fredningsområden. Inga svenska studier har gjorts av hur dessa fredningar påverkar bestånd eller fiske i kringliggande områden. Dock har man visat att reproduktionspotentialen i fredningsområdena ökar, vilket även kan ge effekter utanför områdena. Fredningsområden är också viktiga som genbanker, där gener för snabb tillväxt samt lokala, genetiskt distinkta, bestånd kan bevaras.

Lekfredningsområden har länge använts som en fiskevårdande åtgärd. Framför allt finns ett stort antal tidsbegränsade fredningar kring å- och älvmynningar, vilka inrättats för att skydda uppvandrande lax och öring. För ett antal av dessa har man kunnat konstatera att man fått en högre ungfiskproduktion efter att mynningsområdena fredats. Däremot ger inte dessa områden några effekter på andra kustarter som också nyttjar området som lekområde, men under andra tider på året

Om man sammanfattar erfarenheterna av skilda typer av fredningsområden kan följande huvudpunkter konstateras:

Internationellt

En sammanfattande analys av utvärderingarna av 89 fiskefria områden världen över visade att man i medeltal får dubbelt så stor täthet, tre gånger högre biomassa, en tredjedel större individer och en fjärdedel högre diversitet av fisk och ryggradslösa djur i reservaten jämfört med tiden före fredning eller jämfört med kontrollområden.

På Georges Bank och Newfoundlandsbanken i Nordvästatlanten har stora områden fredats efter kraschen av bottenfiskbestånden i början av 1990- talet. Efter fem års fredning kunde man på Georges Bank notera att man hade fått en ökning av ett flertal arter, bland annat kolja och plattfisk, medan torskbestånden inte återhämtats varken här eller på Newfoundlandsbanken.

I områden med trålförbud har man funnit positiva effekter på bottenhabitatet. Genom att man i otrålade områden bevarar habitatheterogeniteten kan man i otrålade områden se positiva effekter för överlevnaden av ungfisk. Införande av fredningsområden kan dock även leda till att fisket förflyttas till nya områden och att man därmed bara flyttar problemen.

Ett flertal studier har kunnat visa på ökade fångster i närheten av fiskefria områden, som en följd av att man har en export av larver och vuxen fisk. Det är emellertid inte klarlagt i vilken utsträckning en sådan effekt kompenserar bortfallet av fiske i det fiskefria området. 

Nationellt

Helt fredade områden

• Helt fredade områden kan ha klart positiva effekter på bestånd av fiskade arter inom områdena. Alla studerade områden uppvisar både tätare bestånd och mer storvuxna individer. 
• Man kan även se effekter på individtillväxten för vissa arter, något som bör beaktas vid beräkningar av hur fiskefria områden påverkar bestånden som helhet.
• Både hos fisk och kräftdjur producerar större honor i allmänhet mer rom och dessutom större romkorn.

Områden med redskapsbegränsningar hela året

• Med redskapsbegränsningar året om får man ofta liknande effekter som med fiskefria områden, d v s framförallt en ökad förekomst av stora individer av fiskade arter och därmed en ökad reproduktionspotential. Öresund utgör ett mycket talande exempel när det gäller vad som kan åstadkommas genom redskapsbegränsningar i större områden.
• Arter som torsk, kolja och vitling uppvisar lokala kustbestånd, som genom att de är stationära reagerar positivt på fredning av mindre områden. 

Fredning under lekperioden

• Det finns över 200 lekfredningsområden för uppvandrande lax och öring kring å- och älvmynningar. För de områden där det finns data har man kunnat konstatera en klart positiv effekt på produktionen av lax- och öringungar.
• I fall där fredningen inte minskar totala fiskeridödligheten utan enbart medför att man fiskar på andra platser eller tider på året är effekten av lekfredningsområden starkt begränsade eller obefintliga. De tidigare torskfredningsområdena i Östersjön är exempel på detta.

Behov av kunskapsutbyggnad

Betydelsen av fredningsområden som förvaltningsinstrument kommer sannolikt att öka i framtiden, i och med en omställning till en ekosysteminriktad förvaltning. För ett effektivt arbete med fredningsområden framöver behöver vi mera kunskap om vilka områden som är skyddsvärda samt om de ekologiska effekterna av olika typer av fredningsområden, både på bestånds- och ekosystemnivå. Likaså behöver vi lära oss mer om de sociala och ekonomiska konsekvenserna av fredningsområden, eftersom det ofta är dessa överväganden som står mot de ekologiska intressena.

Denna rapport baseras på redovisningen av två separata regeringsuppdrag ”Åtgärdsprogram för marina arter och skaldjur” samt ”Nationella mål och förvaltningsplaner för lokala stammar” som överlämnades till regeringen den 1:a mars 2007.

Uppdragen avsåg att utreda behoven av och förutsättningarna för åtgärdsprogram för marina fiskarter och skaldjur där nationella och internationella åtaganden ställer krav på skydd och där fisketrycket är en del av hotbilden liksom att utarbeta mål för sådana lokala fiskbestånd för vilka generella förvaltningsåtgärder är otillräckliga.

Med generella förvaltningsåtgärder avses de metoder som används inom såväl svensk nationell lagstiftning som EU: s gemensamma fiskeripolitik där syftet är att anpassa fiskuttagen i förhållande till beståndssituationen. Dessa metoder består av olika typer av fiskeregleringar som exempelvis kan utgöras av fredningstider, redskapsbestämmelser eller kvoter.

När Sverige blev medlem i EU underordnades den svenska fiskerilagstiftningen de författningar som EG utfärdat inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Detta innebär att beslut av EU krävs för att på ett effektivt sätt kunna skydda flertalet av de på listan förekommande marina arterna. Fiskbestånden påverkas inte bara av fiske utan även av en rad miljörelaterade faktorer mot vilka generella förvaltningsåtgärder är verkningslösa.

Under de senaste 100 åren har nästan alla större sjöar och vattendrag och kustvatten påverkats av ökande tillförsel av näringsämnen. Långväga transporter av luftföroreningar orsakar försurning av vatten. Den sura nederbörden medför att pH sjunker till så låga nivåer att fisk dör, reproduktionen hämmas och miljögifter löses ut från markerna. Miljögifter som kommer ut i vatten påverkar också fisks levnadsförhållanden.

Vattenkraftsutbyggnaden har medfört en stor påverkan på vattenrytm, vattenflöde, flora och fauna i vattendrag över hela landet. Ett förändrat klimat, med högre temperatur, förändrad nederbörd, salinitet, vind- och strömförhållanden kan också spela en viktig roll för fisksamhällenas framtida sammansättning och påverka viktiga parametrar som rekrytering och tillväxt.

Det är således en rad faktorer förutom fiske som påverkar fiskens livsvillkor. Dessa samverkar dessutom med varandra så att t ex en population som minskat p g a av vattenreglering miljögifter, habitatförstörelse m m klarar ett hårt fisketryck sämre. Inom framför allt miljökvalitetsmålen ”Hav i balans samt levande kust och skärgård” och ”Levande sjöar och vattendrag”, men även ”Bara naturlig försurning” och ”Ingen övergödning” pågår ett arbete som delvis tillvaratar behoven för de arter och stammar av fisk som tas upp i föreliggande utredning. De åtgärder som föreslås i utredningen ses därför som komplement till den pågående verksamheten.

Mål för i utredningen föreslagna åtgärder är att tillsammans med miljömålsarbetet förbättra arternas bevarandestatus till 2015. Urvalet av de arter som behandlas i uppdraget har gjorts utifrån den nationella ”rödlistan”. Vissa av arterna som finns upptagna på listan har inte behandlas eftersom deras beståndsstatus inte bedömts vara påverkat av fisketryck eller hamnar på de tre översta hotkategorierna. Exempel på sådana marina arter är simpstubb och spetsstjärtad smörbult.

Det traditionella lax- och sikfisket med fasta redskap är i många områden av Bottniska viken hårt drabbat av sälskador.

Det traditionella lax- och sikfisket med fasta redskap är i många områden av Bottniska viken hårt drabbat av sälskador. En del av dessa redskap är garnande, det vill säga att fisken fastnar i maskorna för att lossas vid vittjningen när nätet lyfts upp. Dessa fiskar är lätt åtkomliga för sälen. Andra redskap är instängande – fisken leds in och samlas i ett finmaskigt fiskhus som lyfts och töms vid vittjningen. Dessa fiskhus är inte gjorda i något särskilt starkt material och det är därför lätt för sälar att bita hål i nätväggarna för att komma åt fisken.

Problemen började uppmärksammas under 1990-talet. En ny typ av fast redskap utvecklades av aktörer inom branschen för att försöka lösa problemen. Resultatet blev den så kallade pushup-fällan som år 2001 officiellt godkändes som ett alternativ för att minska sälskador och därmed blev bidragsberättigad med medel från Viltskadefonden. Karaktäristiskt för pushup-fällan är fiskhuset, vars väggar består av två lager utspänt nät i det mycket starka materialet Dyneema®.

Ett avstånd mellan väggarna omöjliggör för sälar att från utsidan komma åt fisken samtidigt som en spänd stålvajer i den innersta ingångsöppningen hindrar dem att ta sig in i fiskhuset samma väg som fisken. Fiskhuset är monterat på en rad med ringar av aluminiumrör, dessa sitter i sin tur monterade på två avlånga pontoner som luftfylls vid vittjning. Fiskhuset stiger då upp till ytan och står helt uppe på pontonerna. Det kan då enkelt tömmas på fisk genom en uppsamlingslucka vid den yttre kortsidan.

I likhet med andra fasta redskap kopplas till fiskhuset flera sektioner av nät (ledarm, krets, mungarn och adapter) som tillsammans utgör själva fällan. Under perioden 2001 till och med 2005 har 263 pushup-fiskhus levererats till sammanlagt 118 fiskare/fiskelag längs Östersjökusten. Flera fiskare har vid sidan om loggboken fört frivilliga journaler över sitt fiske, journalerna har utöver fångstdata och bifångster även innehållit utförlig information om säl- och fågelskador.

Denna studie bygger dels på dessa data för perioden 2001–2005 samt på en enkätundersökning som skickades ut till pushup-fiskare under 2005. I enkäten efterfrågades fiskarens personliga bedömning av pushup-fällorna med avseende på funktionalitet, fisklighet, skadesituation med mera. Journalföringsdata insamlad under en femårsperiod visade på signifikant högre fångster av lax och öring i pushup-fällor jämfört med kombifällor vilket är det redskap som pushup-fällorna generellt ersätter. Ytterligare fördelar är att fiskesäsongen och tiden mellan vittjningarna kunde förlängas med de nya redskapen samtidigt som de inte utsattes för lika mycket skador.

Enkätundersökningens frågor besvarades generellt positivt, majoriteten av fiskarena angav sig vara nöjda eller mycket nöjda med sitt pushup-fiske. Färre sälskadade fiskar som resulterar i högre fångstvärden och en minskad tidsåtgång till lagning av trasiga redskap bidrar också fördelaktigt till den ekonomiska bilden. Redskapet är även lätt att vittja jämfört med de gamla redskapen. Introduktionen av pushup-fällor i Sverige är en framgång i arbetet med att försöka lösa säl–fiske konflikten och det nya redskapet kommer att ersätta de flesta traditionella lax- och sikfällor som används i Östersjön idag.

En återkommande negativ synpunkt var en hög observerad sälnärvaro vid fällan vilket fiskarena anser kan försämra fiskligheten. Det är dock uppenbart att utvecklingsarbetet inte kan avslutas. Sälar visar en stor läraktighet i sin strävan att komma åt fångsten och stör fångstprocessen genom att agera ”målvakter” i redskapet. De riskerar samtidigt att bifångas, så det kommer krävas vidareutveckling av sälskydd i kombination med andra förvaltningsåtgärder för att hantera sälproblemet.

I rapporten redovisas statistik över den fritidsfiskebaserade verksamheten i Sverige 2006. Statistiken bygger på en enkätundersökning som gick ut till 5 000 företag, och presenteras både för landet som helhet och uppdelat på NUTS 2-regioner. NUTS står för Nomenclature of Territorial Units for Statistics och är en geografisk standard utvecklad av EU för att kunna göra statistiska jämförelser.

Delar av den statistik som presenteras här har tidigare redovisats i Fiskeriverkets rapport Fritidsfiske och fritidsfiskebaserad verksamhet (2008). Resultaten visar att det i Sverige under 2006 fanns drygt 1 300 företag med helt eller delvis fritidsfiskerelaterad verksamhet och de hade en sammanlagd omsättning på knappt 500 miljoner kr. En uppföljningsstudie visar dock att den verkliga omfattningen troligtvis är den dubbla.

Fritidsfiskebaserad verksamhet innefattar varor och tjänster som säljs i anslutning till en fisketur. De verksamheter som flest företag angett att de har är mat och logi, guidning, uthyrning av båtar och uthyrning av fiskevatten. Många av företagen har inte bara fritidsfiskerelaterad verksamhet utan även annan turismverksamhet eller jord- eller skogsbruk.

Företagen hade generellt en positiv syn på de framtida utvecklingsmöjligheterna – drygt 50 procent angav att de tror att omsättningen kommer att öka under de närmaste tre åren. Den positiva synen gäller både för företag i olika regioner och för olika typer av fritidsfiskerelaterad verksamhet.

Torskrens från yrkesfisket kastas normalt tillbaka i havet. Skulle man kunna minska havets halter av närsalter och dioxiner om renset istället togs iland? För att undersöka i vilken utsträckning det skulle få någon effekt togs prover på torskrens från svenska fångstområden 2007.

Torsk rensas ombord och torskrenset kastas normalt tillbaka i havet. För att värdera i vilken utsträckning ett omhändertagande av rens från svenskt Östersjöfiske skulle kunna minska övergödning och miljöbelastning togs prover på torskrens från de viktigaste svenska fångstområdena under fångstsäsongen 2007.

Proverna analyserades på sitt innehåll av dioxin och dioxinliknande PCB-kongener. Analysvärderna och litteraturdata användes för att beräkna den totala halten toxiska ekvivalenter av dioxin och dioxinliknande PCB-er, totalmängden PCB samt mängden närsalter som årligen återbördas till havet då torskrens kastas. Den huvudsakliga slutsatsen av undersökningen är att ackumulationen av dioxin och dioxinlika PCB-er i torskens inälvor i Östersjön är relativt låg och att halten inte överskrider halten i fet fisk generellt.

Mängden som kan omhändertas om torskrens landas är marginell jämfört med den naturliga tillförseln. Fiskets borttransport av dioxin genom landningen av strömming och skarpsill är däremot betydande och svenska landningar motsvarar nära halva dioxintillförseln till egentliga Östersjön. Mängden PCB som skulle bortföras om torskrens inte återfördes till havet är cirka en tiondel av den naturliga nedbrytningen och kan alltså vara av intresse för att påskynda minskningen av PCB om tillförseln har upphört.

Närsaltsinnehållet i torskrens är betydande och effekten för att minska övergödningen i Östersjön kan därför vara av intresse. En minskning av belastningen av kväve och fosfor, motsvarande de mängder som omhändertagandet av torskrens innebär, skulle med alternativa åtgärder kosta c:a 17–20 miljoner för kvävet och c:a 88 miljoner kr för fosforn, givet 2007 års fångstnivå i hela Östersjön. Det är troligt att kompensationen till fiskarna och övriga kostnader för att omhänderta och destruera torskrens skulle bli väsentligt lägre.

Genetisk analys av totalt 1 147 gösar insamlade på 21 lokaler visade att gösen i Hjälmaren är genetiskt homogen och består av ett bestånd, medan gösen i Mälaren kan delas upp i tre huvudsakliga bestånd — ett i de centrala fjärdarna, ett i Ekoln (söder om Uppsala) och ett i Ulvsundasjön (centrala Stockholm).

Gösen längs Östersjökusten är uppdelad i flera och mer isolerade lokala bestånd jämfört med gösen i sjöarna. De olika bestånden av kustgös tycks ha ett gemensamt ursprung.

Ett syfte med denna studie har varit att med hjälp av genetiska data kartlägga gösens beståndsstruktur i Mälardalen och det huvudsakliga utbredningsområdet längs Östersjökusten. Ett annat syfte har varit att utvärdera omfattande förstärkningsutsättningar som pågått i Dalälven, Ljusnans vattensystem samt i två områden längs kusten; dels indirekt genom att studera i vad mån de lokala bestånden påverkats genetiskt över tid, dels direkt genom att identifiera andelen direktutsatta gösar i fångster för att på så sätt uppskatta om utsättningarna har gynnat fisket.

Genetisk analys av totalt 1 147 gösar insamlade på 21 lokaler visade att gösen i Hjälmaren är genetiskt homogen och består av ett bestånd, medan gösen i Mälaren kan delas upp i tre huvudsakliga bestånd – ett i de centrala fjärdarna, ett i Ekoln (söder om Uppsala) och ett i Ulvsundasjön (centrala Stockholm). Den brackvattenlevande kustgösen är uppdelad i flera lokala bestånd som tycks ha ett gemensamt ursprung då de som grupp avviker tydligt från gösen i Mälaren och Hjälmaren, trots att stora mängder gös från främst Hjälmaren satts ut längs kusten under flera decennier.

Gösbeståndens geografiska utbredning varierar således mellan olika miljöer, och det verkar t.ex. som att gösen längs kusten är uppdelad i fler och mer isolerade lokala bestånd jämfört med gös i större sjöar. Detaljerade studier av gös från de kustlokaler där förstärkningsutsättningar pågått under lång tid (Galtfjärden och Himmerfjärden) visar att graden av genetisk påverkan har varit begränsad (andelen ackumulerade gener från utsatt hjälmargös i dagens bestånd uppgår till mellan 1 och 4 %). Mönstret är emellertid ett annat för de sötvattenslevande bestånden i Hedesundafjärdarna (Dalälven) och Orsjön (Ljusnan).

Kontinuerliga utsättningar av hjälmargös under 30 år i Hedesundafjärdarna har resulterat i att dagens  gösbestånd utgör en blandning (hybridpopulation) där så mycket som omkring hälften av det genetiska materialet har sitt ursprung från Hjälmaren. Motsvarande inslag av ackumulerade ”hjälmargener” i Orsjön har skattats till 11 %. Det är i dagsläget oklart i vilken omfattning genspridningen har påverkat egenskaper av betydelse för graden av lokal anpassning (förmågan till överlevnad och reproduktion) hos de mottagande bestånden. Trots den påtagliga genetiska förändringen av gösbeståndet i framförallt Hedesundafjärdarna, är det tveksamt om förstärkningsutsättningarna haft den positiva effekt på fisket som varit huvudsyftet.

En genetiskt baserad utvärdering av gösar fångade i fritidsfisket i Hedesundafjärdarna under 2008 visade att en majoritet av de analyserade fiskarna med hög sannolikhet är vildfödda. Den låga andelen utsatt fisk i fångsten (mellan 0 och 8 %) stämmer väl överens med den skattade mängden genflöde från utsatt gös som uppgår till cirka 10 % per generation. Också i Himmerfjärden, Galtfjärden och Orsjön dominerar vildfödda gösar fullständigt i fångsterna. En preliminär analys visar att skillnaderna i genetisk påverkan mellan de undersökta lokalerna främst tycks bero på att förhållandet mellan mängden utsatt gös och den naturliga produktionen skiljer sig mellan områdena.

Det finns ändå vissa indikationer på att insjögös utsatt vid kusten inte överlevt eller lyckats med sin reproduktion i lika hög omfattning som i de undersökta insjölokalerna. Mer detaljerade studier (t.ex. odlingsexperiment) krävs dock för att verifiera om lokal anpassning till ett liv i sött respektive bräckt vatten förekommer hos gös.

Även om man inte ska generalisera allt för mycket utifrån en enskild studie, är flera av resultaten relevanta för den praktiska gösförvaltningen.

1. För att säkerställa ett långsiktigt hållbart fiske bör de lokala bestånd som identifierats förvaltas separat genom att exempelvis fiskets omfattning regleras med hänsyn taget till de enskilda beståndens bärkraft.
2. Våra resultat visar att gösutsättningar i befintliga bestånd i syfte att förbättra fisket bör föregås av en uppskattning av den naturliga produktionen av unggös. Annars finns risk att antalet utsatta gösar är så få i relation till de vildfödda gösarna i beståndet att de positiva effekterna på fisket blir försumbara, något som tycks vara fallet i samtliga områden som här studerats. Förstärkningsutsättningar i syfte att öka produktionen genom att tillföra mer lekfisk väntas endast få effekt då befintliga bestånd är utarmade, dvs. befinner sig under miljöns bärförmåga.
3. Även när förstärkningsutsättningar inte gynnar fisket i nämnvärd omfattning kan de långsiktiga genetiska effekterna bli påtagliga, speciellt om utsättningarna upprepas under lång tid. Om den gös som sätts ut är av främmande geografiskt och genetiskt ursprung finns bl.a. risk att genetisk sammanblandning (hybridisering) leder till att det lokala beståndets förmåga till överlevnad och reproduktion försämras. Utsättning med främmande stam i ursprungliga gösvatten bör alltså inte ske (annat än vid återetableringar av utrotade bestånd). Vid utsättning i vatten där gös inte förekommer naturligt måste andra faktorer än genetiska beaktas, som effekterna på andra fiskarter och det övriga ekosystemet.

Under de senaste 200 åren har betydande arealer av kustmynnande vattendrag längs den svenska Östersjökusten dikats ur och torrlagts för att förbättra förutsättningarna för jord- och skogsbruk. Även vandringshinder i dessa miljöer utgör ett hinder för de flesta fiskarter.

Kustmynnande vattendrag är och har sannolikt varit mycket betydelsefulla som reproduktionsområden för flertalet vårlekande arter i kustområdet. Förutom gädda, så vandrar till exempel abborre och många karpfiskar upp i sötvatten under våren för lek. I flertalet av

Egentliga Östersjöns yttre och mer exponerade kustområden är förekomsten av årsyngel av såväl gädda som abborre låg eller saknas. Även om de vetenskapliga bevisen är få, så finns information från åtminstone Kalmarsund, att också de vuxna kustbestånden av gädda lokalt är minskande. En ökning av produktionen av gäddrekryter i tillrinnande sötvatten skulle således kunna vara en verksam fiskevårdsåtgärd för att stärka kustbestånden.

Restaurerande insatser i kustzonen med lyckat utfall är få och utvärderingar med vetenskaplig inriktning saknas. Fiskeriverket, Linnéuniversitetet, Länsstyrelsen i Kalmar län och berörda kommuner initierade därför ett forskningsprojekt 2006 (”Pilotprojekt kustfiskevård”) med målsättning att beskriva och utvärdera restaureringsåtgärder i ett antal kustmynnande vattendrag i Kalmarsund.

Syftet var även att generera en ökad kunskapsbas som kan ligga till grund för vägledning och rekommendationer inför framtida fiskevårdsarbete.

I föreliggande rapport slutrapporteras forskningsprojektet i följande punkter:

1. Betydelse av sötvatten för reproduktion av kustbestånd av gädda.
2. Benägenhet hos gädda att återvända till ett tidigare besökt vattendrag för lek (homing)
3. Utvärdering av effekten av restaureringsåtgärder i tre vattendrag med avseende på yngelproduktion och lekvandring av fisk.
4. Utvärdering av de karaktärer (mikrohabitat) i vattendragen som är av betydelse för yngelproduktion.
5. Baserat på dessa resultat ge rekommendationer på åtgärder i tillrinnande sötvatten för att gynna kustens gäddbestånd.
6. Ge rekommendationer för hur sådana fiskevårdsåtgärder bör utvärderas

Resultaten från detta projekt visar att omfattningen av vandring av vårlekande fiskarter i kustmynnande vattendrag i Kalmarsund är betydande. Totalt märktes nästan 4 000 vandrande gäddor i sex undersökta bäckar mellan åren 2006–2009. Otolitkemiska analyser av kustfångade gäddor vid Östersjökusten visade också att c:a 45% av dem sannolikt var födda i sötvatten.

Detta belyser att bidraget från sötvatten till kustens gäddbestånd är betydande trots att arean av potentiella rekryteringsområden på kusten vida överstiger den i tillrinnande vattendrag. Märkningsförsök visade att gäddan i de undersökta vattendragen i Kalmarsund i hög grad återkommer till de vattendrag den tidigare vandrat upp i för att leka (homing).

Otolitkemiska analyser visade även att det är troligt att lekfisken i många fall återvänder till det vattendrag där de en gång fötts (natal homing). Resultaten av preliminära genetiska studier visar att gäddor från olika vattendrag i Kalmarsund tillhör mer eller mindre genetiskt isolerade bestånd, sannolikt lokalt anpassade till de specifika förhållandena i respektive vattendrag.

Sammantaget innebär detta att den grundläggande basen för fiskevård hos gädda bör efterlikna den som idag finns för t ex lax.  I de tre restaurerade vattendrag som utvärderats gav endast ett av dem (Kronobäck) en respons i form av ökad produktion av utvandrande gäddyngel efter åtgärden.

Omfattning av lekvandrande fisk var stor i alla vattendrag, men avgörande för utfallet i form av yngelproduktion i de tre vattendragen var sannolikt ytan lämpligt lek- och uppväxthabitat. Det var endast i Kronobäck som åtgärderna ledde till en ökning av denna yta. I de övriga två vattendragen gav åtgärderna en momentant kraftig reduktion av vegetationsytor, friläggande av sediment/ jordytor och därmed en förlust av viktiga mikrohabitat för ynglen.

Sannolikt krävs ytterligare några år innan bottnarnas vegetation återställts. Mer ingående studier visade att yngelproduktionen i vattendragen var störst i grunda delar med översvämmad vegetation. Vegetationen utgör ett bra leksubstrat och gynnar tillsammans med den höga vattentemperaturen i grunda områden produktionen av lämpliga bytesdjur.

Sammantaget visar dessa resultat att restaurering av vattendrag bör ske med eftertanke, och att man måste eftersträva ett grunt habitat med gott om vegetation, förslagsvis i form av översvämningsmarker. Ett sådant alternativ borde också vara det ekonomiskt mest fördelaktiga och bör samtidigt kombineras med landskapsvårdande åtgärder som strandbete. Beroende på gäddans generationstid i förhållande till tidsbegränsningen av projektet har en uppföljning av effekterna på beståndsnivå bedömts som mindre relevant.

Att uttala sig om effekterna av restaureringsåtgärderna på det vuxna beståndet kräver mer långsiktiga uppföljningar och bättre kunskap om spridningen av gädda från vattendragen. Resultaten antydde dock en ökning av antalet årsyngel i Timmernabbeviken utanför Kronobäck. Tätheterna av yngel var här i snitt lika höga som de i referensområdet mellan 1989–1990.

Att gäddan i Kalmarsund verkar vara trogen sitt uppväxtområde betyder att effekterna av en fiskevårdsåtgärd bör vara lokala. För att kunna uppnå en generell förstärkning av kustbestånden av gädda krävs därför ett stort antal fiskevårdsåtgärder fördelade till lämpliga områden längs hela det aktuella kustområdet. Våtmarker anläggs idag primärt för att reducera utsläppen av närsalter till haven, och det finns i regel goda möjligheter till finansiering.

En viktig slutsats från detta projekt är, att nyttan av våtmarker i kustnära områden kan bli dubbel. En rätt anlagd våtmark kan både fungera som en effektiv näringsfälla och som rekryteringsområde för vårlekande fiskarter.

I takt med att den svartmunnade smörbulten blir allt vanligare på fler platser i Östersjön ökar risken för att arten ska etablera sig på fler platser i Sverige. I denna rapport redovisas resultat från provfisken 2009 och 2010.

Den svartmunnade smörbulten (Neogobius melanostomus) är en fiskart med ursprung från Svarta havet och Kaspiska havet och som sannolikt kommit via barlastvatten till Östersjön. Den rapporterades första gången 1990 i Gdanskbukten där den nu är den vanligast förekommande kustnära fiskarten.

År 2008 rapporterades arten för första gången i Sverige, i Karlskrona skärgård. Den svartmunnade smörbulten är en invasiv art med hög reproduktionstakt och hög tålighet mot miljöfaktorer. Det finns risk för att den kan komma att konkurrera med andra bottenlevande arter som svart smörbult, tånglake och skrubbskädda. För att studera förekomsten av svartmunnad smörbult i Karlskronaområdet och samtidigt få en baslinje för hur ekosystemet såg ut innan den svartmunnade smörbulten eventuellt förändrar det, utförde Fiskeriverket i samarbete med Naturvårdsverket ett provfiske i Karlskrona skärgård 2009 med Nordiska kustöversiktsnät.

Även om enbart nio individer fångades så kunde det konstateras att den arten var minst lika vanlig som den svarta smörbulten och att den vid undersökningstillfället befann sig i lek. Det betyder att det med största sannolikhet finns ett reproducerande bestånd i Karlskrona. Under 2010 provfiskades ytterligare två områden med hög risk för etablering av arten, mot bakgrund av deras höga fartygstrafik med Gdanskbukten, nämligen Nynäshamn och Karlshamn. Svartmunnad smörbult påträffades inte i någon av dessa. Däremot kom under 2010 rapporter om fynd av arten vid sportfiske i både Göteborgs och Visby hamn och även ett fynd i Karlshamn 2009 har blivit belagt.

Samtliga platser där arten hittills påträffats är bland de tio hamnar som har störst trafik med Gdanskbukten. En habitatmodellering av svartmunnad smörbult i Karlskrona pekade också ut närheten till farled som en av de viktigaste faktorerna för att förutsäga var svartmunnad smörbult påträffas. I takt med att den svartmunnade smörbulten blir allt vanligare på fler platser i Östersjön ökar risken för att arten ska etablera sig på fler platser i Sverige.

Det är viktigt att någon form av rapportsystem skapas så att de främmande organismer som når våra kuster så snabbt som möjligt når myndigheternas kännedom och att en riskkartläggning kan göras utifrån dessa rapporter och eventuella åtgärder vidtas.

Behovet av bra underlag för fysisk planering i havet och marint områdesskydd ökar idag, men uppgifter om vilka områden som är viktiga för lekande och uppväxande fisk saknas ofta. Att göra storskaliga inventeringar är dyrt, men genom att ta tillvara lokala fiskares kunskap har man kunnat peka ut lekområden för gös, sik, strömming, flundra, siklöja och piggvar längs svenska ostkusten.

Generella, heltäckande uppgifter om för fisken och fisket särskilt viktiga områdens utbredning längs de svenska kusterna saknas idag. Behovet av sådana underlag inom t ex fysisk planering och marint områdesskydd är dock mycket stort samtidigt som kostnaden för storskaliga inventeringar för att hitta sådana områden sannolikt är väldigt hög.

Att ta tillvara lokala fiskares kunskap om de fiskarter som de inriktar sitt fiske mot kan dock vara ett sätt att i stor skala och på ett kostnadseffektivt sätt kunna kartlägga viktiga områden om än inte med samma detaljeringsgrad som en vetenskaplig studie. Hösten 2003 genomfördes en omfattande intervjustudie med olika kategorier av fiskekunniga personer vid ostkusten med syfte att sammanställa kunskap om kustnära fiskars lekplatser.

Totalt intervjuades 156 personer varav 140 fiskare och 12 länsfiskekonsulenter från Norrbotten till Skåne län. Materialet täcker således hela Östersjökusten ända upp till norra delen av Bottenviken. Arbetet har skett länsvis, där cirka en vecka har ägnats åt respektive län. Olika kategorier fiskande har intervjuats, huvudsakligen yrkesfiskare men också sportfiskare och husbehovsfiskare. Intervjuerna innefattade frågor om lekplatser hos gös, sik, strömming, flundra, siklöja och piggvar.

Utpekade lekområden lades in på ritfilm med ett sjökort som underlag. Dessa områden har senare digitaliserats i GIS. Totalt registrerades cirka 2 200 områden. För varje område efterfrågades också information om lektidpunkt, bottentyp, djup och slutligen vad fiskarenas information baserats på (första- eller andrahandsinformation till exempel). Uppgifterna om lektidpunkt, djup och bottensubstrat var i många fall samstämmiga vilket sannolikt ökar uppgifternas trovärdighet.

Detta underlag sammanställdes senare i en attributdatabas, möjlig att knyta till de olika GIS-skikten. GIS-skikten har lagts ut på Länsstyrelsernas gemensamma GIS-hemsida. Huvuddelen av informationen om lekområden baserades på observationer av rinnande rom vid fångsttillfället. Relativt få uppgifter byggde på direkta observationer av fisklek eller att deponerad rom eller tidiga livsstadier noterats.

Detta kan i vissa fall innebära att det egentliga lekområdena är lokaliserade på andra områden än själva fångstplatserna. De insamlade uppgifterna har ännu inte validerats mot befintliga biologiska inventeringar av lekplatser. Många av uppgifterna överensstämmer dock relativt väl med litteraturuppgifter baserade på direkta fältstudier över de olika arternas val av lekmiljöer.

Rapporten visar att de åtgärder som införts för att vända den negativa trenden för kustfisken på västkusten ännu inte lett till några förbättringar. Att få tillbaka de kollapsade lokala torskbestånden kan ta mycket lång tid. Positivt är emellertid att överlevnaden av ungfisk ökat.

Syftet med denna rapport är att utvärdera effekterna på fiskbestånd, bottenfauna och exploateringsmönster för havskräftfisket till följd av ökat områdesskydd längs svenska västkusten. Med målsättningen att vända den negativa utvecklingen för bottenfisksamhället vid västkusten samt för att skydda uppväxande fisk och känsliga bottenekosystem beslutade Fiskeriverket år 2004 att begränsa fiskeaktiviteten i kustzonen och trålgränsen flyttades ut från kusten.

För kräftfiske tilläts endast selektiva redskap, i vissa delar av innerfjordarna infördes förbud mot snörpvadsfiske och ett förbud infördes innanför trålgränsen mot både yrkes- och fritidsfiske av torsk, kolja och lyrtorsk (bleka) under första kvartalet (lekperioden). Förbudsområdena för snörpvadsfiske utökades 2006 och bestämmelserna i dessa områden skärptes ytterligare 2008, då även begränsningar i nät- och handredskapsfisket infördes.

Denna ansats skall ses som ett viktigt steg mot en ekosystembaserad fiskeriförvaltning, till skillnad från tidigare begränsningar av det svenska fisket, vars huvudsakliga mål har varit att skydda enskilda bestånd och sällan dess habitat. Samtidigt har en utflyttning av trålgränsen haft effekter på hur särskilt det yrkesmässiga havskräftfisket bedrivs innanför gränsen.

Effekter på fiskbestånd

Bottenfisk

Fiskeriverket har bedrivit regelbundna provtrålningar efter bottenlevande (de- mersal) fisk längs Bohuskusten sedan år 2001. Dessa visade att vuxen torsk, lyrtorsk (bleka), kolja och rödspotta med flera arter förekom i en mycket begränsad omfattning vid kusten i början av 2000-talet.

Fortsatta provfisken visar inte någon återhämtning i Skagerrak eller Kattegatt för åren 2004–2009, vare sig i förhållande till den utflyttade trålgränsen eller i förhållande till de områdena där snörpvadsfiske inte längre är tillåtet. Ungfisk som härstammar från utsjön stannar mellan ett och tre år i kustzonen och ger tidvis upphov till ökningar av fiskbiomassan i kustområdet. Märkningsstudier har visat att fisken därefter söker sig tillbaka till föräldrafiskens lekområden i Nordsjön, vilket kan förklara varför dessa inflöden inte ger permanenta ökningar av bestånden.

Situationen för bestånden av bottenfisk längs större delen av västkusten var under år 2009 i stort sett densamma som vid undersökningsperiodens början år 2001. Allt tyder därmed på att kustfisk-bestånden har kollapsat eller lokalt utrotats. Några få lokala, stationära bestånd finns dock kvar vid kusten, till exempel av torsk i Havstensfjorden och Gullmarsfjorden. Ett utökat skydd i kustzonen är san- nolikt inte det enda villkor som måste vara uppfyllt för att återskapa tidigare tätheter av vuxen fisk.

Det som krävs är att tidigare beteendemönster återetableras genom att fisk på ett framgångsrikt sätt börjar leka i de nu ”fisktomma” områdena. Det är därför okänt hur lång tid som krävs för en eventuell återkolonisering av Skagerraks och Kattegatts kustområden. Det är emellertid av stor vikt att fisketrycket i kustområdet även fortsättningsvis minimeras så att inte kvarvarande bestånds möjlighet till åter- hämtning eller återetablering spolieras.

Förbättrad ungfisköverlevnad

Utflyttningen av trålgränsen och en ökad selektivitet i fisket innanför gränsen beräknas ha inneburit en förbättrad överlevnad för ungfisken. Märkningsförsök visar att uppväxande torsk från Nordsjön är relativt stationär i kustområdet upp till tre års ålder, vilket innebär att den fisk som växer upp innanför trålgränsen skyddas från fiske som ett- och tvååring.

Detta kan innebära att den årliga dödligheten för ettårig torsk minskar med upp till 17 % och för tvåårig torsk med upp till 52 % innanför trålgrän- sen. Hur stor betydelse denna minskade fiskeridödlighet har för beståndet av äldre fisk i Nordsjön beror på hur stor andel av ungfisken som uppehåller sig i Skagerraks kustområde. Kustens funktion som upp- växtområde styrks också av internationella provfisken som visar att Skagerrak fungerar som ett viktigt uppväxtområde för bland annat Nordsjölekande torsk och att den andel av beståndet som växer upp i Skagerrak har ökat påtagligt sedan 1990-talet, främst på grund av minskad förekomst av ungfisk i övriga delar av Nordsjön.

Den utflyttade trålgränsen kan alltså innebära stora vinster för dagens ekosystem genom att uppväxande bestånd av ungfisk, företrädesvis härstammande från utsjö- lekande bestånd i Nordsjön, har fått ett förbättrat skydd. Beräkningarna antyder att detta redan bör ha resulterat i en ökad fiskproduktion.

Pelagisk fisk

Skarpsills- och sillfisket har historiskt sett varit av stor betydelse i kustzonen. Stora variationer i fångstnivåer mellan år före- kommer inom de olika fjordavsnitten vilket kan tyda på lokalt överutnyttjande eller stora svängningar i populationstäthet orsa- kat av andra faktorer. Skarpsillen innanför Tjörn och Orust utgörs sannolikt av lokala kustbestånd och bör därmed förvaltas med större försiktighet än idag. Skarpsillsfisket kan också ge skador på miljön, då bland annat betydande bifångster av bottenfiskarter kan ske i lysfisket med snörpvad.

Grunden för ett utvecklat och stabilt skarpsillfiske i de bohuslänska fjordarna bör därmed vara att skapa en situation med lägre fisketryck och därmed större, tätare fiskbestånd så att fisket efter denna art kan ske på ett effektivt och hållbart sätt utan att ljus behöver användas.

Effekter på mjuka och hårda bottnar

Studierna av bottenpåverkan med botten- hugg och videofilmning har följt mjukbottenfauna och hårdbottnar i gränsområdet till utflyttningen av trålgränsen. Hälften av stationerna och tvärsnitten låg innanför den nya trålfiskegränsen och resterande utanför.

Alla lokaler valdes i områden som tidigare varit utsatta för kraftig trålpåverkan. Analyserna visar att utvecklingen av mjukbottenfaunan i skyddade områden inte skiljer sig från den som observeras i trålade områden. Det finns dock en generell negativ effekt av antalet trålspår på förekomsten av sjöpennor.

En möjlig orsak till att det inte skett nå- gon positiv utveckling av mjukbottenfaunan är att det sannolikt har skett ett fiske på områden som sedan 2004 är skyddade från trålning. För att utvärdera efterlevnaden av skyddet har vi genom satellitbaserad fartygsövervakning (VMS) följt utvecklingen av fiskeansträngning hos fiskefartyg längre än 15 meter. Fiskeansträngningen i skyddade områden har minskat som ett resultat av de nya gränserna för kräfttrålning.

Detta mönster bekräftas av videofilmning av bottnarna, där vi genom att sammanställa antalet nya och gamla trålspår konstaterat en minskning av trålaktiviteten innanför de nya trålfiske gränserna. Trålningen har alltså minskat i skyddade områden, men den har inte upphört. Trålspåren i de skyddade områdena kan härröra från såväl tillåten räktrålning (med rist på större djup än 60 m) som olovlig kräfttrålning. En förklaring till att mjukbottenfaunan inte har utvecklats positivt är också att effekter av fysisk störning av trålning är störst initialt, d.v.s. vid det första tråldraget, och att upprepad trålning dödar färre och färre ytterligare bottenorganismer för varje nytt tråldrag.

En alternativ förklaring är att mjukbottenfaunan i området, med undantag för sjöpennor, är relativt tolerant för störning från bottentrålning, varför en förändring i trålningsintensiteten inte kan förväntas ge så stora förändringar i mjukbottenfaunan.

Utvecklingen av fisket efter havskräfta

Sedan trålgränsutflyttningen 2004 har mängden landad burkräfta ökat och under 2009 landades totalt 290 ton burkräfta, vilket är mer än dubbelt så mycket jämfört med tioårsperioden före utflyttningen. Trålning och burfiske kan inte bedrivas i samma områden då trålarna riskerar att fastna i de länkade burarna som då förstörs.

Ökningen av burfisket har varit störst i södra och mellersta Bohuslän, d.v.s. i de områden där flest nya områden tillgängliggjorts i och med införandet av trålningsförbudet år 2004. Den ökade landningen av burkräfta förklaras främst av att antalet burar ökat och inte av att bestånden ökat. Burfisket efter havskräfta uppvisar flera biologiska och miljömässiga fördelar i jämförelse med trålfisket, eftersom bifångster och utkast av fisk är betydligt lägre.

Dessutom utgörs kräftfångsten i burfisket normalt av betydligt större havskräftor än i trålfisket, varför utkast av undermåliga kräftor är små. Ytterligare fördelar med burfisket är en betydligt högre överlevnad för den del av fångsten som slängs tillbaka i sjön, färre negativa miljöeffekter i form av skador på havsbotten, samt en lägre energiförbrukning. En annan radikal förändring av fiskemöjligheterna är trålfisket med artsorterande rist. För fortsatt fiske med kräfttrål var valet att antingen flytta ut utanför trålgränsen eller att införskaffa en rist. Fisket med rist innanför trålgränsen i Skagerrak och Kattegatt har ökat med 122 % sedan 2004.

Andelen kräfta fiskad med rist ligger i genomsnitt på 35 % mellan åren 2006–2008. 2009 delas den svenska havskräftkvoten också så att 20 % avsattes för burfiske, 50 % för ristfiske och kvarvarande 30 % för traditionellt fiske med trålar. Andelen fiske med rist ökade initialt snabbast i Skagerrak men har ökat påtagligt även i Kattegatt den senaste tiden. Utöver trålgränsutflyttningen har också den snabba inkorporeringen av den svenska risten i EU-lagstiftningen betytt mycket för användningen av sorteringsrist i kräftfisket. Sammantaget har svensk och EU- lagstiftning skapat starka incitament för nyttjandet av detta redskap, såsom exklusiv tillgång till områden stängda för vanligt trålfiske, obegränsat antal fiskedagar och en ökad kvotandel.

Användandet av rist i svenskt kräftfiske bedöms minska fiskeridödligheten väsentligt för torsk vid kräfttrålning, men effekter för bottenfiskbestånden är samtidigt avhängigt den sammanlagda fiskeridödligheten, d.v.s. också sådan som orsakas av andra redskap, samt återhämtningsförmågan för respektive bestånd.

Har ett utökat områdesskydd haft någon positiv effekt?

Den sammantagna kunskapen om marina bestånd har visat att den mest effektiva åtgärden för att återuppbygga fiskbestånd är att minska fiskerimortaliteten, det vill säga den dödlighet som fisket står för. Frågan är då om den utflyttade trålgränsen och regelverket innanför denna bidragit till detta?

Vi har kunnat visa att trålgränsen med stor sannolikhet har bidragit till att minska fiskerimortaliteten genom att endast tillåta artsorterande rist i kräftfisket i detta område och genom att det mer selektiva burfisket används i större utsträckning. Vi har däremot inte kunnat påvisa att trål- gränsen och det skärpta regelverket bidragit till att de lokala kustfiskbestånden, t.ex. i Gullmarsfjorden, återhämtat sig till följd av åtgärderna. Orsakerna till att vi inte kunnat visa någon positiv effekt på kustfiskpopulationerna är sannolikt flera, men en viktig orsak är att vi inte kan förvänta oss några större förändringar på så kort sikt som 6 år.

Torskfiskar är långlivade organismer och rekryteringsframgång kan även i bestånd med god status variera avsevärt mellan år. I överfiskade bestånd, d.v.s. när lekbiomassan är liten, är rekryteringen per definition hämmad. För lokalt utrotade bestånd krävs återkolonisering från bestånd från närlig- gande områden. Om tidsramarna för sådana processer har vi begränsad kunskap, men då det förutsätter beteende förändringar, kanske över flera fiskgenerationer, måste det innebära längre tid än några få år.

Detta i kombination med att fiskerimortaliteten i omgivande områden som Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt är fortsatt hög, gör att chansen för en positiv populationsutveckling via återkolonisation är väldigt liten. Sammantaget visar denna sammanställning att vi idag inte kan se någon generell återhämtning av våra kustnära bestånd. Baserat på kunskap från våra utsjöbestånd, som ofta uppvisar snabb återhämtning om fiskerimortaliteten minskar kraftigt, finns det anledning att överväga ytterligare bevarandeåtgärder för att på sikt kunna uppnå positiva populationstrender.

Sådana åtgärder behövs för att kvarvarande lokala bestånd ska ha möjlighet att återhämta sig och återkolonisera andra områden. Självklara förutsättningar är att hotade fiskarter och bestånd inte fångas eller dör i fiskeredskapen. En möjlig väg för att påskynda kustbeståndens återhämtning är återeta- bleringsförsök. Möjligheter och risker med ett sådant arbete bör utredas.

Vilka är egentligen effekterna av att sätta ut lax i Vättern? En ny rapport från Fiskeriverket samlar information om hur den unika storrödingen och andra fiskbestånd i Vättern påverkas av Gullspångslaxen som sätts ut.

Denna rapport summerar bakgrunden kring utsättningar av lax (Salmo salar) i Vättern, södra Sverige, samt ekologiska effekter på det övriga fisksamhället. Sedan 1971 har Gullspångslax, en ”land-locked” laxstam ursprungligen från Gullspångsälven i Vänern, satts ut i Vättern. I Vättern finns inga naturliga lekområden för lax.

Till en början sattes lax ut för att kompensera försvinnandet av en lokal, storvuxen stam av öring (Salmo trutta). Denna nedströmslekande öringstam dog ut efter vattenkraftsutbyggnad i Motala ström i Vätterns utlopp på 1920-talet. Den djupa sjön Vättern är känd för sin fauna av glacialrelikter, bland vilka den sydsvenska storrödingen (Salvelinus salvelinus / S. umbla) har fiskats kommersiellt sedan 1400-talet.

Gullspångslax växer extremt fort i Vättern vilket har bidragit till ett attraktivt trollingfiske på fiskätande lax, vars föda huvudsakligen är nors (Osmerus eperlanus) och siklöja (Coregonus albula) – de två viktigaste arterna av bytesfisk i Vättern. Laxutsättningarna har orsakat en konflikt mellan å ena sidan intresset att bevara den rödlistade och starkt hotade storrödingen, å andra sidan fritidsfisket med en allt större ekonomisk betydelse.

De kommersiella fångsterna av röding har minskat under de senaste 60 åren, vilket till stor del kan förklaras med överfiske. Efter nya förvaltningsåtgärder införda mellan 2005 och 2007 kan en positiv utveckling i rödingbeståndet skönjas. Trots detta kan beståndets återhämtning antas ta åtminstone ett par decennier, beroende på rödingens långa generationstid.

Det kommersiella fisket har under de senaste 10-15 åren successivt övergått till den införda signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) vars bestånd expanderat i Vättern. Födovalsanalyser uppvisar stort överlapp i diet hos fiskätande lax och röding större än 40 cm, vilket indikerar konkurrens om föda och habitat. Rödingens födonisch har förändrats mot energimässigt mindre energirika byten på större djup under de senaste decennierna, vilken skulle kunna förklara minskningen i individuell tillväxt och kondition hos ung röding.

Dessa ekologiska effekter kan förväntas begränsa rödingbeståndets återhämtning. Under perioder då ovanligt stora utsättningsmängder användes hade laxen dessutom en sämre individtillväxt som i sin tur ledde till en lägre avkastning. Detta stödjer antagandet att utsättningsmängderna då bidrog till att öka predationen på siklöja och nors till en nivå som överskrider ekosystemets bärkraft.

Uppskattningar av laxbeståndets storlek anger att den genomsnittliga biomassan av lax i Vättern är 58 ton, baserat på normala utsättningsmängder. Med hjälp av bioenergetiska modeller beräknades denna mängd lax årligen konsumera 30 % respektive 20 % av norsens och siklöjans genomsnittliga biomassa, samt en del andra arter. Vätterns vattenkvalitet har förbättrats sedan 1950-talet och den nuvarande produktionsnivån mätt som halten av totalfosfor är åter jämförbar med situationen i början av 1900-talet.

De nuvarande fångsterna av fisk är likstora med eller till och med något högre än vad som rekommenderas för liknande ultra-oligotrofa sjösystem. Vi drar slutsatserna att inplanterad lax påverkar tillgången på bytesfisk för röding, vilket påverkar viktiga parametrar i rödingens livshistoria negativt. För att förbättra möjligheterna till rödingbeståndets återhämtning i Vättern föreslår vi stoppade, eller i betydande omfattning minskade utsättningsmängder, vilket skulle minska födokonkurrens från lax.

Om utsättningar ändå görs i framtiden föreslår vi att minimimåttet för lax minskas. Det skulle enligt bioenergetiska beräkningar leda till mindre konsumtion av siklöja och samtidigt tillåta fångst av ett större antal laxar.

Behovet av kartor som visar olika arters utbredning har ökat och efterfrågas alltmer vid havsplanering och inom förvaltning.

Utbredningskartor kan till exempel användas för att identifiera viktiga lek- och uppväxtområden för fisk i samband med ärenden som rör nyexploatering längs kusten, eller vid utvärdering av vilka havsområden som hyser naturvärden som är särskild skyddsvärda.

Behovet av kartor som visar olika arters utbredning har ökat och efterfrågas alltmer vid havsplanering och inom förvaltning. Till exempel kan utbredningskartor användas för att identifiera viktiga lek- och uppväxtområden för fisk i samband med ärenden som rör nyexploatering längs kusten, eller vid utvärdering av vilka havsområden som hyser naturvärden som är särskild skyddsvärda.

I denna studie har kartor tagits fram för att visa livsmiljöer som kan vara särskilt lämpliga för ett antal arter, nämligen torsk <18 cm, torsk 18-37 cm, torsk >37 cm (Gadus morhua), gråsej (Pollachius virens), äkta tunga (Solea solea), sandskädda (Limanda limanda), ål (Anguilla anguilla), glyskolja (Trisopterus minutus), hummer (Homarus gammarus), grässnultra (Centrolabrus exoletus), stensnultra (Ctenolabrus rupestris) och totalt antal fiskarter.

Kartorna omfattar områden grundare än 30 meter i östra Kattegatt och har tagits fram genom att koppla statistiska habitatmodeller (GAM – Generella Additiva Modeller) till GIS. Habitatmodellerna baserades på ryssjeprovfisken utförda av Fiskeriverket mellan 2004 och 2009. De resulterande modellerna var för flertalet arter goda och torde ge tillförlitliga prediktioner på fördelningen av lämpliga livsmiljöer för arterna. Kartorna indikerar bland annat att uppväxande torsk, ål, gråsej och hummer i högre grad är knutna till kustnära habitat än till utsjögrund.

Det motsatta gäller bland annat äkta tunga, glyskolja och sandskädda, hos vilka betydelsen av friliggande utsjöbankar är större. I förhållande till djup kan man se att artrikedomen ökar ju grundare man kommer, vilket visar på vikten av att skydda grunda havsområden för att upprätthålla diversiteten av fisk. Att viktiga livsmiljöer för de hotade bestånden av torsk och ål främst förekommer vid kusten understryker behovet av habitatbevarande åtgärder i Kattegatts grunda kustvatten.

Sverige har idag ett mycket gott fiskhälsoläge för odlad fisk, sett i ett europeiskt perspektiv. Detta goda hälsoläge har uppnåtts genom en organiserad fiskhälsokontroll och omfattande nationella kontroll- och bekämpningsprogram.

Programmen har finansierats gemensamt av staten och fiskodlingsnäringen. Dessutom har det länge funnits en noggrann införselkontroll vid import av såväl levande som rund (ej rensad) odlad fisk.

I Europa förekommer en rad sjukdomar och smittämnen på odlad fisk. Sådana infektioner kan lätt spridas både till odlad fisk och till vild fisk vid införsel. Utbrott av dessa och andra sjukdomar på odlad fisk innebär betydande kostnader för både fiskodlingsföretagen och samhället och en spridning till naturvatten innebär stora skador för fiskevattenägarna.

Staten, fiskodlingsnäringen, fiskevattenägarna och sportfiskeintresset m fl har ett gemensamt ansvar och intresse av att bevara detta goda fiskhälsoläge i Sverige! 

Några grundläggande faktorer

En avgörande skillnad mellan fiskar och däggdjur är att fiskar är växelvarma. Växelvarma djur har alltid samma kroppstemperatur som omgivningen till skillnad från jämnvarma däggdjur och fåglar som upprätthåller en konstant kroppstemperatur på 35–40°C. Olika fiskarter har olika optimal temperatur då tillväxt och aktivitet är som störst. Har fisken i övrigt en bra miljö och god tillgång på näring är det sällsynt att fisken drabbas av infektioner. När vattnet är kallt avtar fiskens aktivitet och ämnesomsättningen går på sparlåga. Undvik i detta läge störande påverkan och transportera inte fisken.

Både fiskar och landlevande djur är beroende av syre för sin överlevnad. Syrehalten i vatten är dock betydligt lägre än i luft och vattnets förmåga att lösa syre är dessutom mindre ju varmare vattnet är.

Potentiellt sjukdomsalstrande organismer (som bakterier och parasiter) finns ofta närvarande i vattnet men i så litet antal att de normalt inte gör någon skada. Om miljön snabbt förändras, t ex genom att det blir för varmt i vattnet, stressas fisken. Parasiter och bakterier kan däremot snabbt anpassa sig till de nya förhållandena och föröka sig. Kombinationen av en stressad och försvagad fisk och ett högt antal sjukdomsalstrande organismer leder ofta till att fisken blir sjuk.

I Sverige finns två arter av sötvattenskräftor, den ursprungliga flodkräftan (Astacus astacus) samt den introducerade nordamerikanska signalkräftan (Pacifastacus leniusculus). Av de mer än 500 arter av sötvattenskräftor som finns i världen förekommer bara fem arter naturligt i Europa. Årligen importeras ca 3 000 ton kräftor till Sverige.

Hot

Kräftpestsvampen (Aphanomyces astaci) som är den parasitiska svamp som orsakar kräftpest upptäcktes första gången i Europa 1860 i norra Italien.

Spridningen skedde troligen genom att smittade amerikanska kräftor fanns med i barlastvatten på något skepp. Samtliga europeiska kräftarter har mycket låg motståndskraft mot denna parasit.

Kräftpestsvampen, som är helt beroende av kräftor för sin spridning, infekterar friska kräftor genom mikroskopiska zoosporer (av grekiska sporos, frö, ofta encellig förökningskropp hos vissa lägre växter och djur).

Dessa är kortlivade och överlever endast någon vecka fritt i vattnet om de inte hittar något värddjur. Ett flodkräftbestånd som angrips av kräftpest kan utplånas på några veckor, varefter också pestsvampen försvinner i brist på näring.

Den främsta anledningen till att signalkräftan utgör ett hot mot flodkräftan är att kräftpestsvampen förekommer som parasit hos i stort sett alla signalkräftbestånd. Genom att signalkräftan under lång tid har samexisterat med kräftpestsvampen har den utvecklat ett normalt parasit/värdförhållande, d v s parasiten dödar inte sin värd annat än i undantagsfall.

Signalkräftor är alltså bärare av kräftpest och en inplantering av signalkräftan innebär därför att pestsvampen blir permanent i det aktuella vattnet. Kräftpest drabbade svenska vatten första gången 1907 och har sedan successivt spridit sig över landet. 

Efter att kräftpesten kom till Sverige räknar man med att mer än 90% av flodkräftbestånden har slagits ut. Den senaste inventeringen 1996 visade att flodkräftan är känd från 1500 lokaler och signalkräftan från knappt 3000 lokaler i landet. Uppskattningsvis fångas idag totalt ca 1500 ton kräftor per år i Sverige, varav 10–20 % är flodkräftor.

Möjligheter

All fiskevård måste grunda sig på att man vet hur bestånden ser ut. Provfiska därför och dokumentera alltid fisket. Provfiske av kräftor kan ske inom det reguljära fisket med några kompletterande moment, bl a mätning av kräftorna, könsbestämning och notering av skador. 

Avkastningen i en ordinär till bra kräftsjö bör vara 5–50 kg kräftor per hektar och år. Om det bedöms att kräftbeståndet borde kunna förbättras kan detta ske bl a genom att öka möjligheterna för spridning, minska rovdjurens inverkan, öka tillgången på skydd och genom att anpassa reglerna för kräftfisket.

Spridning

Kräftor trivs bäst på relativt grunda, strandnära och hårda bottnar. De undviker mjuka bottnar och bl a därför har de ibland inte lyckats sprida sig till alla lämpliga kräftbiotoper i ett vatten. Idealiskt steniga grundvatten runt isolerade öar och grynnor kan var tomma på kräftor för att omgivande mjuka bottnar hindrar invandring.

Har man ett starkt kräftbestånd eller ett alltför tätt och småvuxet bestånd, kan det vara en god idé att flytta kräftor till lämpliga, obesatta lokaler. Samtidigt minskar man då konkurrensen kräftorna emellan.

För omflyttning tas lämpligen könsmogna individer som kan para sig redan samma höst. Sätt inte ut dem för glest utan samlat i grupper på lämpliga bottnar.

Sumpa dem gärna något dygn på den nya utsättningsplatsen, så att de hinner lugna sig och därmed inte sprider sig för långt. Eventuellt kan man utfodra dem tillfälligt före frisläppandet.

Rovdjur

Kräftbeståndets storlek kan begränsas av att rovfiskar som ål, abborre, gädda och lake finns i vattnet. Förutom att rovfiskarna äter kräftor, påverkar de även bestånden genom att hämma kräftornas rörelsefrihet vilket minskar deras tillväxt.

Att reducera mängden rovfiskar genom ett intensivt fiske gynnar i teorin kräftbestånden, men i praktiken är det ett mycket arbetskrävande företag som inte alltid är lönsamt. Plantera inte in ål i ett kräftvatten och håll efter eventuell mink.

Skydd

Kräftbestånd begränsas ofta av brist på skydd. Att öka mängden gömslen är ett effektivt sätt att gynna ett kräftbestånds utveckling. Idag finns det ett antal speciella kräftskydd på marknaden, ofta i plast, men tegelpannor och grov sten fungerar också utmärkt.

Placera skydden på lämpliga hårda bottnar ned till omkring fem meters djup. Risvasar kan också tjäna som goda uppväxtplatser för små kräftor. Om man bygger vasarna av lövträd som t ex al blir dessutom de gröna bladen ett utmärkt stödfoder för kräftorna.

Fiskereglering

Förutom av rovdjur hotas kräftor också av större individer av samma art. Om man vill öka chanserna till överlevnad för de uppväxande små kräftorna bör fisket inriktas på de stora individerna.

Om problemet är ett småvuxet och tätt bestånd bör de stora kräftorna i stället få vara kvar för att gallra bland de små kräftorna.

Verkningsfull kräftfiskevård förutsätter alltid goda kunskaper om kräftbeståndet och om vattnets förutsättningar.

Fiskeregler

Den fiskeriförordning som trädde i kraft den första januari 1994 upphävde tidigare centrala beslut om dels den minsta tillåtna fångststorleken på kräftor, dels tidigare förbudstider för kräftfisket.

Sedan dess fattar fiskerättsägarna/fiskevårdsområdesföreningarna egna lokala beslut om fiskereglerna på enskilt vatten.

Fiske efter kräftor på allmänt vatten i Vänern, Vättern och Hjälmaren får bedrivas efter tillstånd från respektive länsstyrelse.

Införselregler

Sedan första augusti 2003 är det förbjudet att föra in levande kräftor av arter inom kräftfamiljerna Astacidae, Cambaridae och Parastacidae till landet.

Det är även förbjudet att förvara och transportera levande kräftor av dessa familjer inom landet. Förbudet gäller kräftornas alla levnadsstadier.

Undantagna från förbudet mot förvaring och transport av kräftor inom landet är flodkräftor och signalkräftor som fångats eller odlats i Sverige.

Utplantering

All utplantering och flyttning av levande kräftor från ett vattendrag till ett annat kräver tillstånd från länsstyrelsen. Att sprida kräftor inom samma vatten är dock tillåtet utan tillstånd.

Utplantering av signalkräfta är inte tillåten i vatten på Gotland och Öland eller norr om Dalälven i vattenområden med akut kräftpest i vatten med bestånd av flodkräfta i vattenområden som når in i Norge i vatten där arten saknas idag i vattenområden utan tidigare tillstånd för utplantering av arten.

Hälsokontroll av kräftor

Fiskhälsan FH AB är huvudman för hälsokontrollen av odlade sättkräftor i Sverige. De parasiter som i första hand kontrolleras är parasiterna Psorospermium haeckeli och Thelohania ssp, porslinssjukan.

Kräftodlingsföretag och naturvatten som ansluter sig har rätt att saluföra sina kräftor som hälsokontrollerade.

Gösen har stor ekonomisk betydelse för yrkesfisket och den är dessutom mycket uppskattad av sportfiskare.

Tre arter

Gösen (Sander lucioperca) tillhör familjen abborrfiskar (Percidae) inom den artrika ordningen Perciformes. De främsta kännetecknen för arter inom denna ordning är taggiga fenstrålar samt att förbindelsen mellan simblåsan och mag-tarmkanalen är sluten.

Hos de flesta arter är dessutom den bakre, fria delen av fjället täckt av tandliknande utskott vilket gör att fisksidan känns sträv. Gösarna anses härstamma från marina havsabborrar som vandrat upp i sötvatten för att leka. Gössläktet består av tre arter, som alla finns i Europa.

Förutom vår gös finns volgagös (Sander volgense) och havsgös, även kallad kaspisk gös (Sander marinum). Nära släktingar är walleye (Stizostedion vitreum vitreum) och sauger (Stizostedion canadense) som förekommer i Nordamerika.

Utbredning

Gössläktet anses ha ett gemensamt ursprung från området kring Svarta havet, Kaspiska havet och Aralsjön. Av de euroasiatiska arterna är vår gös den mest spridda. Det naturliga utbredningsområdet är Öst- och Centraleuropa samt delar av Skandinavien.

I Sverige förekommer gösen naturligt längs Östersjökusten från Skåne till Norrbotten. Den är allmän i de sydligare delarna av landet, speciellt i och omkring Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Arten har introducerats i en mängd vatten utöver dess naturliga spridning, både i Sverige och i övriga Europa. 

Kännetecken

Gössläktet består av relativt storvuxna rovfiskar som jagar byten i den fria vattenmassan. Den långsträckta kroppen har två ryggfenor, varav den främre har 13–15 taggstrålar. Släktet kännetecknas av många små tänder på käkarna och i gommen, kompletterade av några få kraftiga rovtänder för att hålla fast bytet.

Gösen har mycket varierande färgteckning vilket främst beror på vattnets färg och grumlighet. Ryggen är vanligen mörk, i nyanser av grönt, brunt, grått eller svart. Sidorna är ofta grönaktiga och buken vanligen ljus, i silver eller grått. Hanen känns igen på den vanligen mer konkava ryggprofilen mellan huvudet och den främre ryggfenan. Honans profil är rak.  

Det speciella gösögat

Gösens öga är i hög grad anpassat till ett liv i skymning. Precis som många djuphavslevande hajar har gösögat ett ljusreflekterande skikt, det s k tapetum lucidum som består av celler med ett reflekterande material, belägna mellan de ljuskänsliga stavarna i näthinnan.

Ämnet reflekterar det infallande ljuset fram och tillbaka flera gånger mellan cellerna, vilket ökar stavarnas möjlighet att absorbera ljuset. De färgkänsliga tapparna i näthinnan är dessutom försedda med en fettdroppe vilken fungerar som en ljusriktare åt stavarna och ökar infallsvinkeln på det ljus som kan tas emot. Gösen har även ett speciellt system som förstärker nervimpulserna från ögonen till hjärnan. 

Miljökrav

Gösen förekommer i sjöar, svagt strömmande vattendrag och i kusternas brackvattenområden. Den trivs bäst i grumliga, måttligt näringsrika vatten med förhållandevis hög syrgashalt (mer än 3.5–4.5 mg O²/l) och redan vid halter på 5–6 mg O²/l flyr gösen till syrerikare områden om det är möjligt. Arten trivs bäst vid höga vattentemperaturer (24–29°C).  

Lek och lekbeteende

Göshanarna uppnår vanligen könsmognad vid 20–35 cm längd (vikt 250–750 g) och honorna när de är 25–45 cm långa (vikt 250–800 g). Hanarna är då vanligen 2–4 år och honorna 3–5 år. Åldern för könsmognad beror främst på tillväxthastigheten. Vanligen inleds gösens lek vid en vattentemperatur på 10–14°C, vilket i Sverige innebär att den sker i april–juni.

Gösen är relativt nogräknad vid val av lekplats, vilket kan innebära både längre lekvandringar och stora ansamlingar av lekfisk. De monogama (samma partner i flera lekar) gösarna återvänder gärna till samma lekplats år efter år. Gösen föredrar att leka på hårda bottnar av sten, grus, sand och lera, gärna med inslag av växtrötter och ris. Leken sker vanligen i grunda vatten som både blir varmare tidigare och är syrerikare än djupa.

För att rommen skall kunna utvecklas normalt får salthalten vara maximalt 2–3 promille. Gösynglen är något tåligare (5 promille) och de vuxna individerna är ännu tolerantare (ca 11 promille). Detta medför att gös som lever i brackvattenområden måste vandra till vatten med tillräckligt låg salthalt för att leka med framgång.  Göshanarna anländer först till lekområdet och förbereder ett mer eller mindre avancerat rede.

Om bottensubstratet är lera eller sand gräver hanen en upp till 1 m2 stor grop med hjälp av stjärtfenan. Växtrötter och grenar blottläggs som fäste för den vidhäftande rommen. Under leken som vanligen sker på morgonen, simmar paret runt över redet medan de skakar kropparna. Leken varar omkring en timme och därefter jagar hanen iväg honan.

Hanen stannar och skyddar rommen från att bli uppäten. Dessutom håller han redet rent och syresätter rommen genom att fläkta över redet med bröstfenorna. 

Rom och yngel

Gösens rom är liten, 1,0–1,5 mm i diameter, rund och färglös. Romkornen har dubbla skikt, varav det yttre är relativt tjockt och motståndskraftigt. Romkornen fäster lätt på leksubstrat och andra romkorn. Antalet romkorn i förhållande till göshonans kroppsvikt är mycket stort.

Vanligen varierar värdena omkring 200 romkorn per gram kroppsvikt (d v s en hona som väger ett kilo innehåller 200 000 romkorn). Andelen romkorn som blir befruktade är liksom hos de flesta fiskarter mycket stort (ca 65–100%), liksom kläckningsprocenten av de befruktade romkornen (90–100%).

Det anges ofta att att gösrommen kräver omkring 110 dygnsgrader (d v s att det från befruktning till kläckning tar 11 dygn vid en vattentemperatur på 10°C). För att rommen skall utvecklas normalt bör vattentemperaturen vara 10–24°C. De nykläckta gösynglen lever normalt 2–3 dagar på näringen i gulesäcken (den ”matsäck” som härrör från romkornet och som syns som en utväxt säck från buken på ynglet). Därefter börjar de fånga små djurplankton. 

Gösynglen är mycket små och tillgången på lämpliga bytesdjur är en betydelsefull faktor för hur många yngel som kommer att överleva och därmed hur stark en årsklass kan bli. Tillgången på djurplankton styrs av den stigande vattentemperaturen på våren. Den högsta överlevnaden nås om kläckningen av gösynglen sker samtidigt som ett lämpligt bytesdjur blomstrar upp i vattenmassan, medan en tidig kläckning, med låg tillgång på bytesdjur, är förödande för gösynglens överlevnad. 

Om det finns tillräckligt med föda växer ynglen snabbt liksom storleken på bytena. Större djurplanktonarter, kräftdjur och insekter hamnar på menyn. Vid en längd på 15–20 mm börjar fiskyngel bli ett viktigt bytesobjekt och kannibalism är vanlig. När gösen är ca 10 cm lång består födan nästan enbart av fisk. Längden på 1-åriga gösar varierar mellan 6 och 23 cm beroende på födotillgång, vattentemperatur och tillväxtsäsongens längd. 

Den vuxna gösen

Gösarna är selektiva i sitt val av föda, förutsatt att det finns något att välja på. Gösen har ett betydligt mindre gap än t ex gäddan. Vuxna gösar tar därför sällan byten över 15–20 cm längd och föredrar långsmala bytesfiskar som nors och siklöja framför höga arter som olika karpfiskar och abborre. Födosöket sker främst med hjälp av synen i gryningen eller skymningen (se gösens speciella öga) i den fria vattenmassan. Vid vattentemperaturer under 8°C tas byten endast undantagsvis. Arten kan bli 100–130 cm lång och väga upp till 20 kg. Den största noterade gösen i Sverige fångades i sjön Ymsen och vägde 15.3 kg. Gösen kan bli drygt 20 år gammal. Ett vanligt minimimått för fångst av gös är 45 cm. 

Konkurrens och klimat

Konkurrensen inom göspopulationen styrs i huvudsak av tillgången på lämplig föda. Om födotillgången tryter, ökar kannibalismen på mindre artfränder och en stark årsklass kan i stort sett utradera nyrekryteringen så länge dess dominerande ställning kvarstår. För gösyngel och planktonätande gösungar kan mer specialiserade planktonätare som mört vara en viktig konkurrent, om födotillgången är begränsad.

För vuxna och uppväxande fiskätande gösar är gädda och abborre de viktigaste konkurrenterna. Som berörts spelar klimatet stor roll för gösynglens och gösungarnas överlevnad. Varma somrar ger starka årsklasser. Sambandet mellan höga vattentemperaturer och goda gösfångster några år senare är starkt. 

Odling

Gösodling förekommer både i Sverige och internationellt. I Sverige finns några företag som framför allt producerar gösungar för utplantering, samt ett företag som odlar gös upp till konsumtionsstorlek.

Grundläggande problem vid odling av gös är att rommen är vidhäftande, vilket kräver speciell teknik, samt att ynglen gärna blir kannibaler om det inte finns tillräckligt med annan föda. Ett sätt att erhålla rom för utplantering och yngelproduktion är att på kända lekplatser, under lekperioden, placera attraktiva leksubstrat (t ex enris) som sedan förhoppningsvis bestryks med gösrom. Ruskorna med den befruktade rommen kan sedan flyttas till en damm för kläckning och vidare uppfödning.

En annan metod är att fånga vuxna fiskar och låta dem leka i en enrisklädd leksump eller kasse, släppa ut fisken och sedan flytta riset med rom eller hela sumpen till en damm.  

Utplantering

Som uppskattad mat- och sportfisk är gösen vida spridd genom utplantering. Utplanteringarna sker antingen som nyintroduktion i vatten där gös inte förekommer eller som förstärkningsutsättning i vatten där gösbeståndet bedöms vara svagt.

Eftersom gösen är en tämligen krävande fiskart är det viktigt att undersöka förutsättningarna före en eventuell utplantering, ställa frågan varför den inte finns, alternativt varför beståndet är så svagt och hitta orsaken till det. 

Den gåtfulla ålen tillhör de mer udda fiskarterna i vår fauna. Även om många av ålens gåtor har fått sina svar, kvarstår frågor som var och hur den leker i Sargassohavet och varför mängden invandrande glasål har minskat så dramatiskt. Trots stora ansträngningar har man heller inte lyckats kläcka rom för odling i kommersiell skala.

För hundra år sedan sattes för första gången en förbränningsmotor (8 hk) i en svensk fiskebåt. De fotogen- eller råoljedrivna motorerna spreds därefter snabbt från fiskeläge till fiskeläge och monterades i båt efter båt.

För knappt hundra år sedan avklingade också den senaste av våra s k sillperioder som med oregelbundna mellanrum spelat en stor roll för skärgårdsbefolkningens och rikets försörjning. Under sillperioderna kom sillstimmen in till stränderna och fångades i stora mängder med landvad och sättgarn.

Avgörande för industrialiseringen av fisket var också utvecklingen av motordrivna kraftblock, hydraulteknik i lyftanordningar samt att u-båtsjakternas ekopejling (asdic) började användas i fisket efter andra världskriget. Nya och hållbara konstmaterial började användas till nät och garn, och kyl- och frysteknik gjorde att man kunde bevara de allt större fångsterna. Den moderna elektronik- och itrevolutionen har därtill förfinat och effektiviserat metoderna för lokaliseringen av den värdefulla fisken.

Idag är inte kapacitet och brist på tekniska möjligheter begränsande för fisket. Nu står istället frågor som fiskevårdsåtgärder, fångstbegränsningar och utvecklandet av bättre och selektivare fångstredskap högt upp på agendan för fiskeribiologer, fiskerinäringen och beslutsfattare.

Exempel på utvecklingen inom fisket

• Selektivare fångstmetoder.Idag ägnas stor kraft åt att utveckla selektivare fångstmetoder för att få rätt fiskart av rätt storlek. Ett exempel är arbetet med olika maskstorlekar, sorteringsgaller och flyktvägar i trålar. Syftet är att alltför liten fisk skall kunna fly direkt ut ur trålen utan att lyftas upp och ombord på fiskefartyget.
• Bättre nyttjande av fångsten. Arbete med att bättre använda fångsten pågår både i Sverige och internationellt. Nya produkter av tidigare bifångster utvecklas och även det som tidigare betraktats som avfall förädlas.
• Nya fiskarter i våra fiskdiskar. Nya fiskarter introduceras som matfisk i våra fisk- och frysdiskar.
• Ursprungsmärkning. Olika former av ursprungsmärkning och certifiering av fisk och fiskprodukter har också introducerats.

Fiskemetoder och fiskeredskap

Fisket kan antingen ske med passiva eller aktiva redskap.

• Passiva redskap är sådana som man sätter ut eller placerar så att fisken eller kräftdjuret på ett eller annat sätt fastnar eller kvarhålls i redskapet, t ex drivgarn och ryssjor.
• Aktiva redskap är sådana som vanligen dras genom vattnet och därigenom fångar fisken, t ex landvad och trål.

En annan indelning av fiskeredskapen är i krokredskap och nätredskap.

Krokredskap

Kroken är utan tvekan det vanligaste och troligen äldsta fiskeredskapet. Stenålderns fiskare tillverkade sina metkrokar av horn och ben. Dessa krokar tillsammans med spjut, pil och båge, flätade burar och olika typer av inspärrningar var sannolikt de första egentliga fiskeredskapen.

Krokredskap används idag i en mängd olika former och storlekar, från sportfiskets minimala flugfiskekrokar till stora och tunga hajfiskekrokar.

• En krok består av huvud, lägg, böj och spets. Huvudet har ett öga eller är format till en platta där man fäster tafsen, den förstärkning som skall förhindra att fisken biter av linan när den svalt betet.
• En pilk består av en eller flera krokar som är sammansatta med ett dragliknande metallblänke. Vid pilkning rycker man i linan så att pilken rör sig upp och ned och den intresserade fisken fastnar eller hugger. Pilkning av torsk är en viktig fiskemetod.
• Ett drag består av krokar fästade vid ett metallblänke som är avsett att sväljas av fisken. Drag dras ofta efter en båt. Inom sportfisket kallas det trolling.
• Vid dörjning av t ex makrill används agnade krokar eller metallblänken fastsatta på linor som släpas efter en båt.Långrev/longline eller backor är en viktig yrkesmässig krokfiskemetod. Det är i princip en lång lina på vilken tafsar med krokar sitter med jämna mellanrum. Fiskemetoden är idag automatiserad och antalet krok kan vara mycket stort.
• Långrev används ofta där bottenförhållandena omöjliggör trålning och reven sätts på olika djup beroende på vilken fisk man vill fånga.

Nätredskap

Nät eller garn tillverkades förr av hampa, bomull och andra naturmaterial. Näten var tunga och sköra. Idag har moderna konstfibermaterial på många sätt revolutionerat förutsättningarna för fiske genom att redskapen är hållbarare, osynligare och kan göras större.

Nätmaskorna kan vara knutna eller knutlösa, fyrkantiga eller diagonala, allt med stor variation beroende på användningsområde.

Den dominerande nättypen är s k gälnät där fisken kommer igenom med huvudet men fastnar i gälarna.

Längs nätets/garnets över- och underkant är en grövre lina/tåg monterad. Linan/tåget kallas överteln respektive underteln. På övertelnen är flytelement, vanligen av plast, monterade och på undertelnen sänken av bly eller järnkätting. Denna konstruktion håller nätet stående och utspänt i vattnet.

Landvad 

Landvad är ett förhållandevis litet redskap som används i det småskaliga kustnära fisket. Landvaden läggs ut i en halvcirkel och dras sedan in från land. Det var tidigare en viktig fiskemetod i Sverige, inte minst under sillperioderna, och är fortfarande en betydelsefull teknik på många platser runt om i världen.

Drivgarn

Drivgarn är ett antal flytande nät som sätts i öppen sjö för fångst av t ex makrill och lax. Som namnet antyder driver näten fritt i ytvattnet.

Sättgarn

Sättgarn är sammanlänkade nät som står förankrade på botten. De används för fångst av t ex torsk och plattfisk.BottengarnBottengarn är fasta nätredskap som används på grunt vatten. En ledarm, som ofta går ut från land leder fisken in genom en trattformig öppning och vidare in i en nätgård varifrån den inte kommer ut. De används för fångst av t ex lax och ål.

Ryssjor

Ryssjor är nätstrutar som hålls utspända av ett antal ringformiga bågar. En eller flera ledarmar leder fisken till den trattformiga förgården. De används på grunt vatten för fiske av t ex ål och torsk.

Tinor

Tinor är vanligen cylindriska nätburar med en eller två öppningar. De agnas (betas) vanligen med fisk för fångst av t ex hummer och krabba. Idag finns krav på flyktöppningar i tinorna, vilka skall släppa igenom individer som inte uppnått fångststorlek.

Trålar

Trålning användes för första gången i Sverige år 1903, då av en ångtrålare. Idag är redskapet den viktigaste metoden för yrkesfisket och ca 75 % av all fångst tas genom trålning. En trål är ett trattformigt släpredskap som bogseras genom vattnet. Trålens mynning bildar två armar eller vingar som leder fisken in mot lyftstruten där fångsten samlas. Trålen släpas i två vajrar som hålls isär av två stora trålbord. Liksom på nät sitter det flytelement i trålens överteln och tyngder i undertelnen. Redskapet finns i en mängd varianter och storlekar.

Bottentrål används vid fiske nära botten, t ex efter torsk. För hårda bottnar finns ofta någon typ av rullar (bobbins) monterade på undertelnen för att trålen lättare skall rulla över smärre hinder. Flyttrål används i den fria vattenmassan, ofta i fiske efter sill. Redskapet kräver stor maskinstyrka och kan dras av en eller två båtar.

Bomtrål, som ofta är mindre, har inga trålbord utan hålls vidöppen av en tvärsgående bom mellan trålvingarna. Redskapet används idag i mindre omfattning.

Snörpvad

Namnet beskriver redskapets verkningssätt, en vad (nät) som snörps åt. Snörpvaden läggs ut i en cirkel runt ett fiskstim, varefter dess underkant snörps ihop och koncentrerar fångsten mot ytan där den sedan kan lyftas eller sugas ombord på fiskefartyget. Övertelnen bärs upp av flytelement och i undertelnen sitter metallringar genom vilka snörplinan löper. Redskapet kan vara mycket stort (en vanlig storlek är 50 x 1500 m) och tillsammans med dagens teknik för lokalisering av fiskstim är snörpvad och ringnot effektiva och viktiga fiskemetoder för fiske av olika stimbildare som sill och skarpsill.

Ringnot

Fiske med ringnot sker på likartat sätt som med snörpvad. Fiskefartyget lokaliserar fiskstimmet och ringar in fångsten genom en cirkel av nät. Istället för att snörpa ihop undertelnen har ringnoten en säckformig utvidgning på mitten, där fångsten samlas när noten halas in.

Snurrevad

Snurrevaden består av en förhållandevis liten nätpåse med långa armar i vilka inhalningstågen är fästade. I detta fiske är det inhalningstågen som snarare skrämmer in fisken i nätpåsen än bokstavligen ringar in den som i en ringnot. Från en fast punkt, vanligen en boj, där den ena ändan av inhalningtågen gjorts fast, rör sig fiskefartyget i en vid båge runt det aktuella fiskeområdet. Efter att ha släppt ut tåget och nätpåsen återgår fartyget till utgångspunkten, varefter inhalningen påbörjas. Inhalningståget rör sig sakta över botten och koncentrerar fångsten in mot nätpåsen.

Blåmusslan, Mytilus edulis, tillhör gruppen blötdjur eller mollusker. Till denna grupp hör förutom musslor också ledsnäckor, maskmollusker, snäckor, tandsnäckor och bläckfiskar. De flesta av de ca 130 000 kända arterna lever i havet. I vår fauna finns ca 500 arter.

Klassen musslor omfattar ca 5000 arter. Blåmusslor och ostron tillhör de kommersiellt viktigaste musselarterna i europeiska farvatten. Den inte lika populära skeppsmasken är också en musselart.

Blåmusslan är omsluten av två blå-brun-violetta skalhalvor. Den kan öppna sina skal med hjälp av ett gångjärnsliknande låsband (ligament) och stänga dem med en kraftig slutmuskel. Blåmusslan är en marin art, mycket vanlig längs västkusten, i Öresund och i Östersjön ända upp till Åland.

Den kan bilda täta bestånd, musselbankar. Arten kan bli upp till ca 10 cm lång, men storleken minskar till hälften i södra Östersjön och ännu mindre i norra, beroende på den allt lägre salthalten. Salthalten påverkar även tillväxten. Den vuxna blåmusslan lever av att filtrera små partiklar från vattnet.

Den fångar i princip allt, från bakterier på någon tusendels millimeter till växtplankton upp till en halv millimeter. Filtreringshastigheten varierar med musslans storlek, vattentemperaturen och partikelkoncentrationen. En 5-6 cm lång mussla kan som mest filtrera upp till 5 liter vatten per timme. Musslans gälar fungerar både som filter- och syresättningsorgan.

Om EU:s gränsvärden för dioxiner införs från årsskiftet kommer det att innebära en betydande omställning eller omfattande nedläggning av det norrländska fisket.

Ett tillämpande av EU:s gränsvärden för dioxiner och dioxinlika PCB:er innebär en betydande omställning för framför allt det norrländska yrkesfisket, som redan i dag är på stark tillbakagång.

Med detta försvåras situationen ytterligare för egenföretagare som valt att leva och verka i glesbygd och som använder fisket som ett av flera ben att stå på ekonomiskt.

Även beredningsindustrin, det vill säga främst surströmmingssalterierna, står inför en utmaning att ställa om produktionen till en annan råvarusituation, och att få acceptans från marknaden för en modifierad produkt.

Turistnäringen kan påverkas negativt av en minskande tillgång på lokalt fångad fisk i de traditionella fiskelägena och det finns en risk att marknadsföringen av fritidsfiske också påverkas negativt av ett saluförbud för lax.

Möjligheter finns samtidigt att ytterligare vidareutveckla ett turistfiske på lax och öring som kan innebära större ekonomiskt värde jämfört med det kvarvarande yrkesfisket. 

Många fiskarter är fredade under vissa perioder eller i vissa områden. En del hotade arter är fredade hela året. Om du får en fredad fisk på kroken måste du släppa tillbaka den i vattnet. 

Du måste också släppa tillbaka fisk som inte fyller kraven på storlek. Vissa arter har minimimått och vissa har även ett maximimått. Ibland finns en så kallad baglimit, det vill säga en begränsning av hur många fiskar per dygn du får ta upp.

Om du är osäker på vilken art du fått eller vilka regler som gäller bör du sätta tillbaka fisken för säkerhets skull.

Även fisk som du tänker ta upp ska du behandla på bästa sätt. Avliva den snabbt, lämpligen genom ett hårt slag mot huvudet. Det är alltid olagligt att ta upp fredad fisk.

Du kan inte behålla den ens om fisken är så illa skadad att du befarar att den kommer dö.

Så ökar du fiskens chans

Snabbt tillbaks i vattnet. Fiskar är mycket känsliga för uttorkning så försök att göra fiskens tid i luften så kort som möjligt.

Hantera fisken varsamt. Bäst är att hålla i fisken så lite som möjligt. Skadade fjäll gör fisken känslig för parasiter och infektioner. Om du måste lyfta fisken, fatta tag i stjärtspolen och stöd med handen under magen, vid bröstfenorna. Kläm inte över fiskens buk.

Kroka av försiktigt. Det kan vara bra att använda en tång för att försiktigt lirka ut kroken. Om du kommer åt kan du först klippa av den hullingförsedda spetsen.

För fisken framåt i vattnet. Ett bra sätt att få medtagen fisk att kvickna till. Syrerikt vatten passerar då över gälarna. Men dra inte fisken fram och tillbaka – då kan du istället skada dess gälar. Vänta tills fisken börjar sprattla innan du släpper den.

Undvik köldskador. På vintern ska du se till att den tunna vattenhinna som täcker fiskens ögon inte hinner frysa.

Håll fisken i skugga. Fisk är i allmänhet mycket ljuskänslig.

Haj och rocka. Broskfiskar är extra känsliga för hantering eftersom deras inre organ inte skyddas av revben och ligger ganska löst i kroppshålan.

Alla får fiska

Fiske ingår inte i allemansrätten, men alla har rätt att fritt fiska med handredskap längs Sveriges kuster och i de fem stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön.

Det innebär att du får meta, spinnfiska, pilka och pimpla samt fiska med lina som har max 10 krokar här.

Fiskeregler

För närmare information om vilka fiskeregler som gäller i ditt område där du tänker fiska finns en sida med fiskeregler.

I andra vatten måste du köpa fiskekort eller fråga fiskerättsägaren – oftast vattenägaren – om lov. Det fria fisket omfattar alla men det finns regler som man måste följa. Reglerna är till för att skydda fiskbestånden från ett alltför hårt fisketryck.

Om olika sorters regler

Fredade arter. För arter som är så sällsynta att de hotas av utrotning.

Fredningstid. Ofta under lekperioden. Är effektivt för arter som samlas i ett begränsat område under leken.

Fiskefria områden. Ofta lek- och/eller uppväxtplatser för fisk, men kan även vara ett område där vuxen fisk gärna håller till. Här kan både bestånden och de enskilda fiskarna växa sig stora. Om syftet med området är att skydda lekande fisk kan fiskeförbudet gälla under en begränsad tid.

Minimimått. För att så många fiskar som möjligt ska få chans att leka.

Maximimått. Hos vissa arter är de stora individerna bättre på att reproducera sig, de lägger mer och större rom.

Fångstbegränsning, baglimit. För att man inte ska ta upp mer fisk än vattnet klarar att producera. Fisken ska räcka till alla, nu och i framtiden.

Odling av blåmusslor med användning av ”long-line” metoden har förekommit i Sverige sedan mitten av 70-talet och uppgick när den var som störst till ca 2 500 ton (1987). En viktig anledning till tillbakagången under 80-talet var den ökade spridningen av toxiska alger, vilket drabbade och ännu drabbar musselodlingar över hela Europa. De företag som startade upp under 70- och 80-talen var små och kunde inte klara att leverera musslor under de perioder som giftalgerna slog till, vilket fick kännbara effekter på likviditet och lönsamhet. Metoder för provtagning och kontroll av toxinförekomst har genom åren utvecklats och i dag utgör detta inte något avgörande hinder för näringens utveckling.

År 2003 låg den svenska blåmusselproduktionen, som kom från fem odlingsföretag, runt knappt 1 800 ton och hade ett saluvärde på ca 7,5 mkr. Det finns dock beviljade odlingstillstånd på totalt upp till drygt 10 000 ton inom Västra Götalandsregionen. Det är således endast ett fåtal av dessa som utnyttjas aktivt. Under de senaste åren har en satsning på utbildning gjorts inom näringen som lett fram till tre nyetableringar 2004 och ytterligare ett antal som är på gång. Den totala produktionen av blåmusslor i Europa ligger runt 700.000 ton. Globalt sett är de största producenterna av blåmusslor och andra närstående musselarter (Mytilus spp, Perna viridis) Kina, Spanien, Italien och Danmark. I de flesta länder kommer den övervägande delen av musslor från odlingar, med undantag för produktionen från Danmark, England, USA och Turkiet. Svensk musselodling har goda tekniska förutsättningar för att expandera och utvecklas.

Det finns outnyttjade områden och tillstånd. De fysiska förutsättningarna ger en mussla av god kvalitet. Odling av musslor är unik i det att det inte krävs någon aktiv foderinsats utan musslorna lever av näring som det finns gott om i haven. Musselodling är därför en billig och resurssnål livsmedelsproduktion. Avsättningsfrågan har dock hittills varit svår att hantera eftersom den nuvarande produktionsnivån varit för liten och ojämn. För att kunna leverera på marknaderna ute i Europa behövs större volymer och samverkan mellan befintliga aktörer. Det behövs en viss produktionsnivå som gynnar hela näringen och ger skalfördelar, vilket ger förutsättningar för kontinuerliga leveranser på marknaden. Det bör också finnas utrymme för större aktörer i framtiden, kanske med utländskt ägande och inflytande.

Forskning kring musselodling och dess positiva inverkan på havsmiljön har från skilda håll i världen visat på hur eutrofieringens negativa effekter hämmas av musslornas filtrering av stora volymer kustvatten och gynnar ekosystemet. Musselodling är således unikt i den bemärkelsen att odlingen inte bara ger ett nyttigt livsmedel utan till detta kommer att de samlade miljöeffekterna av verksamheten är positiva. Musselodlingen ger klara miljövinster. Ekonomiskt innebär en satsning på att öka musselproduktionen en direkt ekonomisk vinst för kustsamhället genom ökad sysselsättning men även miljövinster för samhället genom att reducera näringstillgången i havet.  Det pågår ett intressant fall är att Lysekils kommun planerar ersätta utbyggnad av kväverening med utbyggnad av musselodling som en form av kväveupptagningsstation. Det är dock viktigt att en sådan åtgärd inte uppfattas av allmänheten som att musslor tar hand om föroreningar, utan att det görs klart att det handlar om upptag av ett näringsöverskott.

Det pågår också försök för att använda musselodlingens restprodukter till nya användningsområden såsom foder, gödsel och kalkningsmedel. Detta skulle balansera det överskott av näringsämnen som bl.a. jordbruket och vattenbruket svarar för och näringen återförs på så sätt naturligt. Musslor är en relativt billig marin produkt och för att få ekonomi och även ett miljömässigt genomslag krävs större volymer. För att detta skall vara möjligt behövs en teknisk utveckling. Möjligheten att utveckla näringen och få ekonomisk lönsamhet kan i många lägen stå och falla med möjligheterna till nya tekniska lösningar.

Övertygelsen om de miljömässiga fördelarna räcker dock inte för att återigen få fart på denna näring. Då krävs det att driftiga näringsaktörer stimuleras till investeringar och känner att de finns ett aktivt stöd från samhället. En större produktionsökning kommer att lokalt påverka strukturen i kustsamhället och innebära en utveckling av en form av kustbruk. För att få acceptans för detta behövs säkerligen åtgärder och strategier för positiv profilering. Musselodling öppnar också dörren till nya sysselsättningsmöjligheter och skulle exempelvis kunna kombineras med fiske och ekoturism, eller olika serviceyrken i kustsamhällena.   

Rekommendationer

Det behövs från samhällets sida en positiv inställning och ett nytänkande för att underlätta en expansion av musselnäringen, som är både miljömässigt och samhällsekonomiskt önskvärd. Det kan handla om att underlätta tillämpningen av lagstiftningen så att reningsåtgärder för att reducera tillförsel av näringsämnen till havet kan ersättas med en aktiv näringsverksamhet som musselodling. För att återföra den ekonomiska vinst som samhället gör på miljöeffekterna av en musselodling skulle samhället i någon form kunna ersätta odlare. För att belysa effekter av olika verksamheter i kustområdena bör det, på samma sätt som

Havsmiljökommissionen föreslagit för olika fiskemetoder, genomföras miljökonsekvensanalyser och jämförbara livscykelanalyser av musselodlingar och andra odlingsverksamheter. En grundförutsättning för en fortsatt utveckling av musselodling som en sund och positiv näring är ett fortsatt nära samarbete med den naturvetenskaplig forskningen, men det bör också inkludera andra discipliner. Det kan finnas behov av att utveckla ett särskilt samarbetsforum för ändamålet.   Med tanke på musselodlingens goda miljö- och samhällsekonomiska vinster, behövs offentligt stöd i en uppbyggnadsfas.

Det finns behov av en samordning av insatser för att få tillstånd en utveckling. Lämpliga vägar för stöd är:

• Utbildning - det behövs god kunskap för att lyckas som odlare. 
• Produkt- och teknikutveckling – utveckling och forskning för att ta fram nya produkter och produktionssystem och hjälpmedel. Ett bra exempel är pågående försök att utveckla ett musselmjöl för att ersätta fiskmjöl. 
• Stöd vid nyetableringar och till av näringen gemensamma marknadssatsningar 
• En expansion av musselnäringen kräver också en utbyggd infrastruktur med landningsplatser som samhället i vissa lägen kan medverka till. 

Möjligheterna för yrkesfiskare att övergå från fiske till musselodling eller att kombinera båda bör utvecklas. För att näringen skall lyckas på marknaden måste det till ett tydligare systemtänkande. Produktionen skall anpassas eller styras utifrån de krav och behov som finns på marknaden. Näringen bör agera gemensamt exempelvis i form av en producentorganisation.

Möjligheter att öka förädlingsgraden bör ses över och stimuleras. Om det skulle gå att få igång musselodling i Östersjön skulle detta ge stora miljövinster. Det är därför angeläget att utreda möjligheterna att etablera och utveckla musselodling i Östersjön, t.ex. med inriktning på foder. Musselodling bör ingå som ett verktyg för att nå miljömålen ”Ingen övergödning” och ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”.

För att rädda den Europeiska ålen har EU ställt krav på medlemsländerna att de ska jobba efter en ålförvaltningsplan. Sverige fick sin plan godkänd av EU-kommissionen i oktober 2009. Här kan du läsa mer om vad som ingår i Sveriges ålförvaltningsplan.

År 2007 antogs en rådsförordning (EG) nr 1100/2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål där varje medlemsstat ges möjlighet att utarbeta avrinningsområdesvisa planer för förvaltning av ål.

Målet för varje medlemsstats förvaltningsplan för ål ska vara att minska den antropogena mortaliteten så att minst 40 % av biomassan av blankål med stor sannolikhet tar sig ut i havet, i förhållande till den bästa uppskattningen av utvandring som skulle ha funnits om inte antropogena faktorer hade påverkat beståndet.

Förvaltningsplanen för ål ska utarbetas med syftet att detta mål på lång sikt ska uppnås.

Varje medlemsstat ska rapportera till kommissionen vart tredje år enligt krav i artikel 9, EU:s ålförordning,.

I rapporterna ska man redogöra för övervakning, effektivitet och resultat.

Baserat på denna förordning har Sverige utarbetat en plan för ålförvaltning som i ett inledande skede är inriktad på åtgärder för att snabbt öka utvandringen av vuxen ål till lekplatsen. Parallellt pågår långsiktiga åtgärder med att förbättra ålens livssituation bland annat genom habitatförbättringar.

Levande agn kan komma loss och sprida sig så att inhemska arter konkurreras ut och sjukdomar sprids. De kan också bära med sig fripassagerare som larver, ägg, frön och sporer. Läs Fiskeriverkets rekommendationer om hur du kan minimera riskerna med levande agn. På svenska, engelska, och tyska.

Sverige har fantastiskt många och fina fiskevatten, men tråkigt nog förstörs emellanåt ett fint fiske av att främmande arter introduceras och invaderar ett ekosystem där de inte hör hemma.

Inhemska arter konkurreras ut och sjukdomar sprids. Det leder till att ekosystemet förändras och naturens variationsrikedom – den biologiska mångfalden – minskar. Du som fritidsfiskar kan hjälpa till att förhindra detta.

Levande agn såsom betesfisk, insektslarver och mask kan komma loss, överleva och sprida sig. De kan också bära med sig fripassagerare som larver, ägg, frön och sporer som kan få förödande konsekvenser för ett ekosystem.

Fiskeriverket rekommenderar därför alla att undvika fiske med levande agn – om man inte är säker på dess ursprung.  

Risken att främmande arter sprids och etablerar sig är vanligtvis större i vattenmiljöer än på land. Temperaturen i vatten är mer gynnsam under vintern och i vatten kan organismer i olika stadier spridas både långt och fort. Dessutom är det svårare att tidigt upptäcka vad som händer under vattenytan.

Levande agn kan också vara infekterat av virus, bakterier och parasiter som sprids vidare om de kommer ut i vattnet. Kräftpest är ett sådant exempel.

Risken att främmande arter orsakar störningar på ekosystemet är störst i näringsrika vatten, bräckta vatten samt störda miljöer som hamnar och kanaler. Även isolerade vattensystem med få arter, som käll- och fjällsjöar, kan vara mycket känsliga för främmande arter.  

Riktlinjer

ANVÄND endast betesfisk från det vatten där du fiskarHÄLL aldrig ut överbliven betesfisk från något annat vatten när fisketuren är över.

ANVÄND bara insekter och mask som du fångat i närheten av ditt fiskevatten.UNDVIK fluglarver, så kallade maggots, eller annat levande agn som du köpt utomlands.

ATT FLYTTA FISK OCH KRÄFTOR från ett vatten till ett annat utan tillstånd är förbjudet. Risken är stor att fisket slås ut för lång tid framöver.

EN FRÄMMANDE ART är en art som transporterats av människan längre än den skulle ha kunnat sprida sig själv. I nya miljöer kan den vara skadlig för den biologiska mångfalden, för människors hälsa eller ekonomi.

ALLA FRÄMMANDE ARTER är inte till skada men man bör vara försiktig så att man inte råkar sprida dem som verkligen kan orsaka problem. 

Uppdraget att senast 2010 införa tre fiskefria områden i vardera Östersjön och Västerhavet har påbörjats. En förankringsprocess pågår på flera nivåer – dels har en referensgrupp inrättats där representanter för Naturvårdsverket och länsstyrelserna ingår tillsammans med intressentgrupper på nationell nivå, dels har en serie regionala möten genomförts för att informera om uppdraget och inhämta förslag och synpunkter på lämpliga objekt.

De förslag som bedömts som mest intressanta och redovisas i denna rapport kommer sedan att diskuteras ingående med de berörda lokala intressenterna. De ledande principerna för de förslag som tagits fram har varit att lyfta fram arter och bestånd i behov av åtgärder där det också finns en god potential för att inrättandet av fiskefria områden kan bidra till att uppnå de fiskevårdande syften som regeringen angivit, dvs.: att de skall bidra till att minska risken för beståndskollaps, att bygga upp fiskbestånd med diversifierad storleksfördelning och en naturlig genetisk sammansättning,

Fiskefria utsjöområden föreslås i:

• Sydöstra Kattegatt för skydd av torsk 
• Södra Östersjön för skydd av uppväxande torsk 
• Bottenhavet för skydd av kustlekande strömming 

Fiskefria kustområden föreslås i:

• Havstensfjorden i Bohuslän för skydd av piggvar, torsk och rödspotta 
• Buskär-Tanneskärsområdet väst om Göteborg för skydd av hummer och bottenfisk 
• Stockholms skärgård för skydd av abborre, gädda och gös 

I detta skede redovisas, med undantag för sydöstra Kattegatt, inga förslag till avgränsningar av de stängda områdena. Förslagen identifierar i det här skedet målbestånd snarare än geografiska områden, och de fiskefria områdena ska alltså endast omfatta delar av de områden som nämns ovan. Storleken på områdena och avgränsningar kommer att diskuterats vid lokala samrådsmöten under 2008 och 2009 där förutsättningarna utretts vidare. Grundförutsättningen för områdena är dock att de ska utformas så att de bedöms kunna ge positiva effekter på målbestånden inom de skyddade områdena. Hur och när de lokala samrådensmötena kommer att ske är olika för de olika förslagsområdena. I de kustnära förslagen finns redan intressentgrupper och kontaktnät att föra diskussioner med. Förslaget sydöstra Kattegatt till skydd för torsk är en redan pågående process mellan Sverige och Danmark. De övriga två utsjöområdena kräver fortsatt utredningsarbete och kontakter med de länder som fiskar i områdena från Fiskeriverkets och regeringens sida för principiella diskussioner och förankring om fortsatt arbete.

Arbetet hittills har tydliggjort några svårigheter som regeringen bör ta ställning till. I uppdraget sägs att områdena skall omfatta både kust- och utsjöområden. Ett av syftena med uppdraget är att bevara biologisk mångfald och skydda naturvärden. Med fiskelagen kan dock inte annan mänsklig verksamhet än fiske regleras. Detta gör att andra naturvärden i området inte med automatik är skyddade mot annan exploatering. Skulle sådana verksamheter påbörjas i något av de fiskefria områden som inrättas kommer möjligheterna till en meningsfull utvärdering att avsevärt försvåras. Vid eventuell tillståndsprövning behöver därför särskild hänsyn tas till uppdraget med fiskefria områden. En konsekvens kan också bli att det finns behov av att inrätta naturreservat med föreskrifter som tar hänsyn till det skydd som fiskefria områden är i behov av. Denna frågeställning belyser behovet av samverkan med länsstyrelserna som ansvarar för naturreservatsbildning enligt miljöbalken och Naturvårdsverket som beviljar medel till undersökningar, vägleder och koordinerar detta arbete.

Redovisning av regeringsuppdrag beträffande behov av ytterligare reglering av signalkräftans utbredning och förekomst i landet.

Den hittills allvarligaste främmande organismen i svensk vattenmiljö är kräftpestsvampen vilken kom till Sverige 1907. För att restaurera och återfå stabila kräftbestånd i landet efter pesthärjningarna introducerades år 1969 signalkräftor från Kalifornien. Signalkräftan är mera motståndskraftig mot kräftpest men är alltid att betrakta som bärare av sjukdomen. Produktionen av kräftor i landet är numera god och signalkräftans avkastning överträffar t.o.m. den tidigare bedömda produktionen av flodkräfta innan signalkräftans införande. I samband med introduktionen och spridningen av signalkräftor i landet har dock spridningen av kräftpest och förlusten av livskraftiga flodkräftbestånd kraftigt påskyndats.

Signalkräftor förekommer för närvarande i över 3500 vatten medan antalet flodkräftbestånd understiger 1000. Den stadiga nedgången av antalet flodkräftbestånd har inte ännu gått att hejda. Det föreligger en betydande risk att flodkräftan snart i praktiken är utrotad i stora delar av södra Sverige genom att illegala signalkräftor upptäcks i flodkräftans kvarvarande kärnområden. Trots att den totala bilden av fisket efter signalkräfta i landet är god är inte bilden entydig och problemfri. Många signalkräftbestånd i landet ger otvetydigt en god avkastning.

I många vatten är dock mellanårsvariationen i fångsten för stor för att vara tillfredsställande. I andra vatten förekommer dvärgbestånd som helt domineras av småkräftor, mindre än det tidigare lagstadgade minimimåttet om 9 cm. Ett antal kräftvatten ger dåliga eller inte några fångster alls. Ett stort antal åtgärder för skydd av landets flodkräftbestånd har genomförts inom ramen för åtgärdsprogrammet för flodkräfta. Lagstiftningen på området är numera mycket restriktiv. Olaglig spridning av signalkräftor bör minska med införandet av krav på flyktöppningar i allmänhetens fiske i Vättern.

För att ytterligare stärka skyddet av flodkräftan föreslår verket nedanstående åtgärder:

• Förbud mot transporter och försäljning av levande signalkräftor generellt till och inom de fyra nordligaste länen, Gotland och eventuellt Öland, samt i områden med gränsöverskridande vattensystem där det finns möjligheter för kräftor att spridas till Norge. 
• Förbud mot fiske efter signalkräfta i ovanstående områden. 
• Ökade informationsinsatser i syfte att stärka fiskerättsägarnas och allmänhetens och medvetenhet om värdet av flodkräftans bevarande och fortsatta nyttjande.
• Förbättrad diagnostik av kräftsjukdomar
• Utveckling av flodkräfta som odlingsart. 
• Utveckling och utvärdering av använda metoder för att hindra spridning av kräftpest samt utrota oönskade bestånd av signalkräfta. 

Fiskeriverket avser att i samråd med Naturvårdsverket närmare analysera möjligheterna att införliva de två första punkterna i aktuell lagstiftning.

För förbättrad förvaltning av signalkräftan föreslås utredningsinsatser på följande områden:

• Bakomliggande orsaker till signalkräftans förmåga att bilda dvärgbestånd. 
• Mekanismer bakom de stora svängningarna i fisket i vissa vatten. 
• Signalkräftans utveckling i vissa sjöar och de ss påverkan på ekosystemet som helhet

Kostnaderna för dessa åtgärder kan beräknas till ca 1,7 miljoner kronor under en 2-års period varav 0,5 miljon kronor krävs för att initiera program för odling av flodkräfta medan drygt 0,6 miljoner kronor hänförs till studier av signalkräftbestånden.

Kammarkollegiet och Fiskeriverket har fått i uppdrag att redovisa hur den hittillsvarande verksamheten med omprövning av vattendomar har bedrivits. Dessutom ingår i uppdraget att redovisa länsstyrelsernas arbete med tillsyn av vattenföretag. Vidare skall förslag lämnas på hur verksamheten kan utökas och effektiviseras.

Uppdraget

Kammarkollegiet och Fiskeriverket har fått i uppdrag att redovisa hur den hittillsvarande verksamheten med omprövning av vattendomar har bedrivits. Dessutom ingår i uppdraget att redovisa länsstyrelsernas arbete med tillsyn av vattenföretag. Vidare skall förslag lämnas på hur verksamheten kan ut- ökas och effektiviseras. Uppdraget omfattar endast omprövningar och tillsyn men Kammarkollegiet och Fiskeriverket vill peka på att det också finns andra åtgärder som kan innebära positiva effekter för miljön. Främst avses utrivning av gamla dammar och andra vandringshinder. Det är även viktigt att de allmänna intressena bevakas vid prövningar av nya kraftverk eller ombyggnader av befintliga kraftverk. I samband med dessa prövningar går det i många fall att få till stånd villkor som minskar behovet av en framtida omprövning.

Förslagen

I rapporten föreslås flera åtgärder som kan utöka och effektivisera omprövningsverksamheten.  En åtgärd är att genomföra en ny och utförlig inventering av tänkbara omprövningsobjekt. Det är ett omfattande arbete som bör genomföras i samråd med andra intressenter. Vid inventeringen bör beaktas det arbete som nu bedrivs med anledning av miljömålen och ramdirektivet för vatten. En annan åtgärd är att fortsätta det pågående arbetet med att i domstol driva oklara frågor av principiellt intresse. En utförligare praxis kan underlätta och påskynda omprövningsverksamheten. Samarbetet mellan myndigheterna bör ses över och utökas. Även samarbetet med fristående organisationer såsom Naturskyddsföreningen och Sportfiskarna bör ses över.

Dessutom bör arbetet fortsätta med att i förekommande fall försöka nå uppgörelser med berörda verksamhetsutövare. På samma sätt som gäller vid tillstånd till vattenverksamheter bör det vid omprövningar finnas en möjlighet att skjuta upp oklara frågor om skadeförebyggande och skadekompenserade åtgärder under en prövotid. En sådan möjlighet skulle såväl praktiskt som ekonomiskt underlätta omprövningsförfarandet.  Rätten att, såsom normalt gäller för vattenverksamheter, ompröva sjösänkningar bör utvidgas till att även avse hävdvunna sjösänkningar som inte har något egentligt tillstånd. Något som i dag inte är möjligt.

Det förekommer att verksamhetsutövaren inte kan åläggas att bekosta nödvändiga åtgärder. I dessa fall måste finansieringen lösas på annat sätt, exempelvis genom de fonderade särskilda fiskeavgifterna som är knutna till företaget. Dessa avgifter är i många fall bundna på ett sådant sätt att en adekvat och modern fiskevård inte kan bedrivas. Frågan på vilket sätt dessa avgifter kan användas bättre måste utredas. Vissa andra förslag förs också fram. Bl.a. inrättandet av en särskild fond för bekostande av faktiska åtgärder m.m. och en möjlighet för länsstyrelserna att direkt tillgodogöra sig de avgifter som tas ut vid tillsyn.

Resursbehov

Kammarkollegiet och Fiskeriverket vill framhålla att myndigheterna i dagsläget inte har möjlighet att fullt ut möta behoven av omprövningar. Behoven av sådana kommer, som framgår av rapporten, dessutom att öka. En ökad aktivitet kan inte säkerställas genom omprioriteringar av befintliga resurser utan kräver medelstillskott. För Fiskeriverkets del krävs ett tillskott av 1 mnkr/år för att verket ska kunna bidra till att utöka och effektivisera den pågående omprövningsverksamheten. Dessutom krävs ytterligare 1,5 mnkr för Fiskeriverkets arbete med den föreslagna inventeringen av nya omprövningsobjekt. Även länsstyrelserna har behov av ökade resurser. Det behovet kan i dagsläget inte preciseras. För Kammarkollegiets del är anslagsbehovets storlek direkt relaterat till den ambitionsnivå som regeringen anser är önskvärd. Skulle omprövningsverksamheten ges högre prioritet krävs det självklart en justering av anslaget. Kollegiet återkommer inom den ordinarie budgetprocessen när det gäller behovet av resursförstärkning.

Redovisning av dagens omprövningsverksamhet m.m.

Många av de tillstånd som finns i dag är meddelade med stöd av äldre, mer exploateringsinriktad lagstiftning. Kammarkollegiet prioriterar omprövningsobjekt där åtgärderna syftar till att bevara eller öka höga naturvärden samt där åtgärderna gynnar naturlig fiskreproduktion eller biologisk mångfald.  Omprövningsobjekten tas fram främst genom ett samarbete mellan Kammarkollegiet, Fiskeriverket, länsstyrelser och kommuner. När omprövningsmöjligheterna år 1994 utvidgades genomförde länsstyrelserna  en inventering av tänkbara omprövningsobjekt.

Inventeringen har till stor del legat till grund för de närmare 200 ansökningar om omprövning som hittills har gjorts. Även andra omprövningsobjekt har emellertid tillkommit. Nästan uteslutande har omprövningarna varit till förmån för fiskeintresset. Fiskeriverkets utredningar om fiskeförhållandena är oftast en nödvändig förutsättning för att kunna genomföra en omprövning. Den tid det tar att genomföra en omprövning varierar bl.a. beroende på hur tidskrävande försök och undersökningar som måste göras inför en ansökan. Samtycker verksamhetsutövaren till ansökan kan detta påskynda processen. Utredningar inför en omprövning bekostas genom anslag. Arbetet med att rent faktiskt utföra åtgärderna i vattendraget skall däremot i första hand bekostas av verksamhetsutövaren. En omprövning får inte leda till att verksamheten inte kan bedrivas.

Mindre kraftverk, som dominerar i Götaland och Svealand, har inte sällan så låg lönsamhet att adekvata miljöförbättrande åtgärder inte kan genomföras utan att externa medel skjuts till. Externa medel kan också krävas om det vid en omprövning krävs mer vatten än vad verksamhetsutövaren är skyldig att avstå utan ersättning. I dessa fall kan finansiering exempelvis ske genom de fonderade särskilda fiskeavgifter som verksamhetsutövaren betalt in sedan verksamheten påbörjades. I många äldre domar är dock användningssättet för fiskeavgifterna begränsat. De täcker dessutom inte alltid de åtgärder som behöver utföras.

Det finns emellertid även andra möjligheter att finansiera åtgärderna. Som exempel kan nämnas Naturvårdsverkets anslag för biologisk mångfald. Även EUmedel kan komma i fråga. Trots de olika finansieringsformer som finns får det sammantaget konstateras att det ofta visat sig svårt att hitta en möjlig finansiering. Särskilt svårt är det att finansiera köp av vatten eftersom det ofta är mycket kostsamt. Det finns redan i dag ett stort behov av omprövningar. Hur stort går det inte att uttala sig om utan att en ny inventering genomförs. Det kan dock antas att det finns flera tusen objekt där mer eller mindre stora förbättringar för miljön kan göras. Den ökande miljömedvetenheten och miljöbalkens införande har medfört ett annat synsätt på omprövningsverksamheten. I framtiden kommer dessutom miljömålen och ramdirektivet för vatten att öka kraven på omprövningar. Även andra faktorer, exempelvis det ökade behovet av skydd för den starkt hotade ålen, kan komma att påverka. Det finns ett klart samband mellan tillsynen av vattenverksamheter och omprövningar av domar. En väl fungerande tillsyn är viktig för att vattendomar med otidsenliga villkor skall uppmärksammas och eventuellt bli föremål för omprövning. Det är därför av avgörande betydelse att det finns tillräckliga resurser för tillsynsverksamheten.

Regeringen beslöt 2005 att Fiskeriverket efter samråd med Statens Energimyndighet skall utarbeta förslag på åtgärder, inklusive ekologiska och ekonomiska bedömningar, för att i samband med kontinuerlig odling och utsättning av fisk bibehålla de berörda beståndens naturliga egenskaper så långt detta är möjligt.

Bakgrund

Kontinuerlig odling och utsättning av fisk påverkar bestånden på olika sätt, oftast på ett sätt som för fiskbestånden bort från dess ursprungliga egenskaper. I avsnitt 3 har vi försökt ge en bild av hur situationen är för kompensationsodlad fisk. Det är framförallt sex punkter som vi vill lyfta fram.

1. Vattenkraften erbjuder en miljövänlig och kontinuerlig energi resurs. Vattenkraften fyller dessutom en viktig roll för att balansera elproduktionen mot efterfrågan genom sin reglerbarhet. Något som bland annat är av stor vikt vid introduktion av andra energikällor som till exempel vindkraft. Mycket forskning och utveckling har de senaste seklerna lagts ned på att förbättra energi utbytet, bygga säkra dammar och effektivisera kraftöverföringen.
2. När man bygger ut ett vattendrag uppstår dock tre problem för fisken i vattendraget. För det första hindras laxfisk från att simma sina vanliga vägar från havet till lekplatserna uppe i vattendragen. För det andra förändras en del lek- och uppväxtområden så att de inte kan nyttjas i samma utsträckning som innan utbyggnaden. För det tredje försvåras ungfiskens utvandring eftersom de ofta tvingas vandra genom kraftverkens turbiner. Det ska påpekas att ålen har samma problem, om än i en annan ordning, ungfisken ska vandra uppströms och de vuxna djuren nedströms.
3. För att kompensera för det bortfall i laxfiskproduktion (även sik på sina håll) åläggs kraftindustrin att odla och sätta ut fisk. Syftet enligt gällande skyldigheter har i första hand varit att kompensera det bortfall i fisket som vattenkraftutbyggnaden har gett upphov till. Eftersom odlingsmiljön skiljer så markant från livet i det vilda påverkar detta fisken på många sätt, dels genom att miljön i sig gör att fisken växer annorlunda, lär sig ett annat beteende, etc., och dels genom att den odlade populationen genom (oavsiktligt) urval glider bort från det ursprungliga och det vilda. Skillnaden mellan odlingen och det vilda är så pass stor att en del skillnader i t.ex. beteende kan observeras efter endast en generation.
4. Många av de älvar vi har i Sverige härbärgerar stammar av lax och öring som tydligt skiljer sig genetiskt från stammar i andra älvar. Ju mer olika stammar av fisk är genetiskt separerade desto större är risken att en del av artens totala genetiska variation går förlorad om stammen i en älv utrotas eller kraftigt blandas upp med stammar från andra vattendrag. De genetiska skillnaderna kan också tyda på lokal anpassning, vilket innebär att en stam från ett annat vattendrag på kortare eller längre sikt kan ha svårare att klara sig i det nya vattendraget än ursprungsstammen. Införda stammar, liksom hybrider mellan införda och ursprunglig a stammar, har en tendens att vandra fel i större utsträckning än den ursprungliga stammen. Detta kan påverka omkringliggande vattendrag.
5. När man väljer ut avelsfisk för nästa generation i odlingen kan man orsaka genetisk avvikelse från det naturliga/ursprungliga ge nom att t.ex. endast välja bland dem som vandrar upp tidigt eller sent på säsongen.
6. Vid utsättningen av den odlade fisken kan man minska överlevnaden eller initiera ökad felvandring genom att sätta ut fisken på fel plats och vid fel tidpunkt på säsongen.

Föreslagna åtgärder

För att åtgärda de brister som finns idag kan man tänka sig flera olika åtgärder. Vi har i denna rapport plockat fram 18 åtgärder som skulle förbättra situationen. I tabell 1. listas de olika åtgärderna, en mer ingående beskrivning av dem återfinns i avsnitt 3. Det finns emellertid en variation i hur pass lätta åtgärderna är att genomföra, hur pass kostsamma de är och hur pass betydelsefulla de skulle vara för fiskbestånden. I tabell 1 listas bedömningar för detta, mer ingående diskussion om det hela återfinns i avsnitt 4. De olika åtgärderna har också olika effekter ur biologisk synvinkel. Här har vi prioriterat åtgärderna i fem grupper. Kortfattat kan åtgärderna grupperas enligt detta:

1. De åtgärder som vi anser bör vara högprioriterade är åtgärder som rör de kompensationsodlade beståndets genetiska potential på lång sikt. Det gäller antalet avelsfiskar (bör vara minst 500 per generation). Många odlare anser att denna åtgärd kan vara praktiskt mycket svårt att genomföra . Ytterligare ett sätt är att blanda in vildfödd fisk i beståndet. Det är också viktigt att fisken sätts ut på rätt tid och på rätt plats. Det innebär att fisken ska ut när den är fysiologisk mogen för det, inte när det passar i kalendern och att fisk sätts ut i älven. Det är också viktigt hur urvalet av avelsfisk går till (bör vara fr ån hela uppvandringssäsongen).
2. Odlingstekniken bör vara inriktad på att minska fenskadorna och att minska aggressiviteten i trågen på grund av att fodret inte ges över trågens hela yta. Utsättningen av smoltifierad fisk bör ske på natten, eftersom detta är den naturliga utvandringstiden för fisken (Gäller dock inte alltid. Undersökningar visar att i vissa älvar sker utvandringen även under dagtid, särskilt mot slutet av utvandringsperioden.). För att få mer vildfödd fisk bland avelsmaterialt bör man underlätta uppvandring för vuxen fisk och utvandringen för smolten. Det innebär att stor energi måste läggas ned på olika typer av förbipassager runt kraftverket. Detta förutsätter att det finns lämpliga lek- och uppväxtområden i tillräcklig omfattning. Detta kan dock innebära att förodningar och föreskrifter måste ändras och/eller vattendomar omförhandlas. Ett sätt att minska stressen och därmed aggressiviteten i trågen är att använda en foderautomat per tråg. På många odlingar har man s.k. foderrobotar; foderautomater som går på linbanor eller liknande. Dessa forderrobotar ger inte alltid foder till ett tråg när den åker över det, eftersom fisken är liten eller det är få fiskar i tråget. Fisk en har dock lärt sig att koppla ihop roboten med mat och om mat uteblir ökar aggressiviteten, med risk för förhöjda stressnivåer och skador. Problem kan dock kanske lösas på annat sätt.
3. Det finns ett alternativ till att låta fisken vandra uppströms kraftverken och det är att anlägga lekområden nedströms kraftverken. Man ska således i princip bygga en liten älv som ska kunna producera tillräckligt med fisk som kan användas för att ”fräscha upp” avelsmaterialet. Det är emellertid inte alltid möjligt att få utrymme för en tillräcklig stor ”mini-älv”. För att smolten ska kunna vandra ut när de är fysiologiskt mogna för det kan man anlägga speciella dammar för detta, där fisk kan lämna dammarna när de själva vill. Det är ett lockande alternativ för smoltutsättning, men det kräver att dammarna skyddas för rovdjur och det är svårt att se sjukdomsutbrott i tid i en sådan miljö. Men om undersökningar visar att fördelarna överväger nackdelarna bör man definitivt fundera över utsättningsdammar. En ökad sjukdoms- eller fenskadefrekvens strider mot djurskyddsbestämmelserna. Vid en valsituation är djurskyddet den starkare lagstiftningen enligt våra er farenheter. En uppfödning som tillgodoser djurskyddet bör därför i princip också uppfylla de krav som ställs i utsättningsskyldigheten. Det får inte vara så att odlaren kläms mellan två lagstiftningar. Fodret som man använder i dagens kompensationsodling är avpassat för matfiskodling, det finns farhågor att fisken som odlas för ut sättning växer för fort och är för fet när den sätts ut. Man kan också tänka sig att ger fodret med mer varierade intervall än man vanligen gör. Men om man gör så måste man se väga det hela mot eventuell ökad aggressivitet i trågen. Framtida undersökning ar får visa om detta är en framkomlig väg. Ytterligare ett sätt att öka den genetiska bredden hos den odlade fisken är att maximera den effektiva populationsstorleken genom att låta alla honor bidra med lika många romkorn till nä sta generation. Detta medför att ”snedfördelningen” mellan stor och små honor elimineras. Problemet är dock att man då rutinmässigt måste göra sig av med en massa romkorn och hela tiden räkna romkorn i det redan tidspressade avelsarbetet. Det kan dock vara ett sätt att få material till utplantering av romkorn uppström kraftverket. Bättre överlevnad hos utvandrande fisk kan eventuellt uppnås med nya typer av turbiner. Detta är dock tveksamt. Både turbinleverantörer och forskare som har jobbat med frågan menar att den förbättringen antagligen är svår att mäta. Dessutom är det inte alltid turbinerna som är huvudorsaken till fiskdödlighet vid passagen genom kraftverken. Man bör dock allvarligt överväga att byta ut francisturbiner mot kaplanturbiner när turbinbyte ändå ska ske vid planerade uppgraderingar av kraftverken. (Kaplanturbiner ger i allmänhet lägre fiskdödlighet än fransicturbiner). Turbinbyte ska dock inte ersätta arbetet med att utveckla bättre avledningsmetoder så att fisken kan passera förbi m h a ett mindre vattenspill.
4. Ett tredje sätt att få mer naturlig fisk in i odlingsmaterialet är att låta en del fiskyngel växa upp i dammar. Problem med detta är att dammarna kräver mycket skötsel och att risk för bottenfrysning eller låga syrehalt er under vintern p.g.a. långvarigt istäcke gör att fisken måste tas in på hösten. Ett sätt att få en mer naturlig utsättningsfisk vore då att modifiera fodret, t.ex. mindre andel fett i fodret, något som dock redan är på gång. Ett annat sätt är att sätta ut fisken tidigare. I många fall se r t.ex. 1-årig smolt betydligt mer naturlika ut än 2-årig smolt. Att fisken idag blir så stor är en effekt inte bara av ett förbättrat foder utan också i stor utsträckning av att tillväxtsäsongen har blivit allt längre.
5. Konditionering (d.v.s. att man försöker lära eller träna den odlade fisken att leva i det vilda) har visat sig ha marginella eller inga effekter i storskaliga försök.

I denna rapport har vi försökt belysa vad fiskutsättningar har för betydelse ur tre olika aspekter; ekologiska, genetiska och samhällsekonomiska.

Sammanfattning av bakgrund

Vattenbruket har gamla anor; karp odlades i Kina redan för cirka 4000 år sedan. Det är dock under det senaste seklet som fiskodlingen intensifierats så pass att produktionen av odlad fisk på vissa ställen vida överstiger den naturliga produktionen i området ifråga. Ökningen av fiskutsättningar har varit mest markant efter andra världskriget, i takt med att vattenkraften byggts ut. Denna typ av fiskodling (där fisk odlas för att sättas ut i naturen) är numer en omfattande verksamhet, särskilt på norra halvklotet. Miljardtals fiskar sätts ut varje år i Östersjön, Atlanten och Stilla havet. Bara på den japanska ön Hokkaido sätter man årligen ut 1,2 miljarder laxyngel varje år längs en 3000 km lång kuststräcka  1.

Tanken med fiskutsättningar är att den fisk man sätter ut ska livnära sig på befintlig näring i det vilda. Därför bör också fisken man sätter ut vara så ”vild” som möjligt, dvs. den ska inte vara så pass domesticerad att den inte klarar sig i naturen. Senare tids forskning har dock visat att den fisk man odlar och sätter ut inte är så ”vild”, dvs. de är inte opåverkade av odlingsprocessen. Eftersom den fisk man sätter ut i vissa avseenden skiljer sig från den vilda fisken bör man fundera över vad fiskutsättningarna har för betydelse. I denna rapport har vi försökt belysa detta ur tre olika aspekter; ekologiska, genetiska och samhällsekonomiska.     

Sammanfattning ekologiska effekter

Spridning och konkurrens

Vissa indicier tyder på att stora stödutsättningar av laxfisk kan reducera den totala populationsstorleken och att det finns en gräns för hur mycket fisk som kan sättas ut. Ett annat  problem, hybridisering mellan lax och öring, kan mycket väl ha med utsättningar, oregelbunden (onaturlig) vattenföring och/eller dammbyggnader att göra.

Effekter på fiskar av samma art som utsättningsfisken

Hos en stillahavslax fann man att de vilda bestånden påverkades både av förhållandena ute i havet och av antalet odlade laxar som sattes ut. Det som är oroande i sammanhanget är att den negativa påverkan av odlad fisk var som störst när den vilda fisken var som mest sårbar, det vill säga när situationen i havet var som mest ogynnsam för laxen. För ungstadierna (i vattendragen) har man visat att utsättning av odlad fisk troligtvis påverkar tillväxten negativt hos den vilda fisken, likaså att odlad fisk kan ha större negativa effekter än förflyttad vild fisk.

Effekter på andra fiskarter än utsättningsfisken

En av de första studierna som tittade på effekterna på en annan art än den art som sattes ut skedde i England på 1970-talet. Där studerade man hur abborre påverkades av öringutsättningar. Man noterade en svag, men signifikant, negativ korrelation mellan antalet utsatta öringar och abborrens tillväxt (Bild 4; sid 19). Ju fler öringar som sattes ut, desto sämre tillväxte abborren. Studier från Skottland visar att stora utsättningar av öring i ett laxvattendrag kan tvinga laxen att ändra sitt beteende, dels utsätts den för stor exponering för rovdjur och förmodligen måste den också uppehålla sig på ställen där födotillgången är sämre.

I Norge har man noterat att förrymd kasseodlad lax hybridiserar med öring i större utsträckning än vild lax. Huvudanledningen till detta är troligen att odlad lax är sämre på att “artbestämma” än vild lax. Detta gäller inte i samma utsträckning vid kompensationsodling där syftet är att ersätta ett bortfall (det vill säga att återställa en ursprunglig population), utan vid andra utsättningar där man sätter ut mer fisk än som producerades naturligt. Syftet med sådana utsättningar kan vara ökat sportfiske eller liknande.

Sjukdomsspridning

Ett förhållande som är värt mer uppmärksamhet är förhållandet mellan den odlade fiskens hälsostatus och dess överlevnad. Fenskador och liknande skador uppkommer i varierande grad på odlad fisk. Dylika skador är inkörsporten för olika sjukdomar, bland annat kan bakterier erodera hela fenan om det vill sig illa. När sådan odlad fisk sätts ut kan den ha sämre överlevnad än vild, men det är svårt att separera sjukdomen från andra odlingseffekter. Som exempel på hur lite vi vet vi om detta är utsättningarna i Lagan 2005 som hade en hög fenskadefrekvens.

Samtidigt är det i huvudsak den årsklassen som har återvandrat i år (2007) och gett upphov till ett nytt sportfiskerekord i ån. Vi har således alltför dålig kunskap om hur en begränsad fenskada påverkar fiskens överlevnad efter utsättning. En annan aspekt är att odlingar kan ”förse” omgivande vild miljö med sjukdomar. Ett belagt exempel är parasiten (Lepeophtherius salmonis), en allvarlig marin patogen som angriper både vild och odlad lax och öring. Detta exempel gäller dock inte för svenska förhållanden i allmänhet och i mindre utsträckning för kompensationsodlingar. I Sverige har vi genom ett långsiktigt och framgångsrikt arbete, i stor utsträckning drivet av kompensationsodlingarna själva, en god hälsostatus

Utsättningsmetoder

En annan effekt av kompensationsodlingen, eller snarare utsättningen efter det att fisken är färdigvuxen på odling, är smoltutvandringen och lekåtervandringen. Hur och när man sätter ut fisken har stor betydelse för hur fisken beter sig. Om fisken sätts ut för tidigt, det vill säga innan den är helt smoltifierad, finns risk för att den stannar kvar i vattendraget. Sätter man ut den för långt från hemvattendraget kan den i större ut sträckning vandra upp i fel vattendrag än annars. Effekterna av felvandrande lax på de genuina bestånden i Mörrumsån och i flera av  västkustens vattendrag är inte kända och bör utredas. Tumregeln är om man sätter ut fisken på fel plats vid fel tidpunkt så ökar felvandringen. Detta är något som enkelt går att jobba med i det fall när det inte är optimalt. Tyvärr ställer en del vattendomar till det när det gäller val av utsättningstidpunkt, plats, med mera.

Effekter på andra organismer än fisk

Hur utsättningarna påverkar andra grupper av organismer är dåligt undersökt. Det man kan tänka sig är att en stor utsättning åtminstone initialt kan öka trycket på bytesdjur. Några av de fåtal studier som gjorts antyder att så kan vara fallet.

Predation på fisk

En farhåga är att stora utsättningar ska dra till sig rovdjur och därmed också öka predationstrycket på de vilda bestånden, både laxfiskar och andra fiskgrupper. En dansk undersökning visar att odlad utsatt fisk tas i större utsträckning av skarv och häger än vild fisk. Men det är oklart om det också medförde att vild fisk därigenom drabbas av ett ovanligt högt rovdjurstryck. I en undersökning på smolt som vandrar ut från Dalälven befanns skarven endast äta cirka 1 % av fisken. Således är det en stor variation i hur fisken kan drabbas.

Effekter av att inte sätta ut fisk

Om lax och havsöring inte odlades och sattes ut skulle det förmodligen få en del konsekvenser för ekosystemen. Mest uppenbart är detta i Östersjön, som skulle bli utan en del topp-predatorer, vilket också kan anses som en negativ ekologisk effekt. Invändningen mot detta synsätt är att laxen, jämfört med torsken som har likartat födoval, är en marginell predator. För laxens del är det huvudsakligen som predator den kan påverka Östersjöns ekosystem. Det får vara osagt vilken roll laxen spelar i områden som idag mer eller mindre saknar torsk, som till exempel Bottniska viken.

Där måste andra predatorer än torsk också beaktas. Detta tar dock inte hänsyn till laxens och havsöringen betydelse i vattendragens ekosystem. Det tar inte heller hänsyn till havsöringens betydelse längs kusterna. Där har i och för sig öringen konkurrens med gös och gädda. Men i dagens läge med vikande torskbestånd är det inte tillrådigt att experimentera mer med Östersjöns ekosystem, till exempel genom att upphöra med lax- och öringutsättningar. En annan effekt är ytterligare förlust av den genetiska mångfald som finns i de odlade bestånden.

Sammanfattning genetiska effekter

Genetiska effekter på odlade stammar

Riktlinjer har utarbetats för att undvika negativa genetiska konsekvenser hos fisk som hålls i odling. Ett mätvärde som man ofta använder är den effektiva populationsstorleken (förkortas Ne) som per generation bör vara minst 50 för att undvika inavel i ett kortare perspektiv. Om stammen ska hållas isolerad under längre tid, vilket är fallet med de flesta odlingsstammar som används till kompensationsutsättningar, bör gränsen Ne=500 per generation användas som riktvärde för att undvika en successiv ge netisk utarmning. Detta motsvarar cirka 300 reproduktiva individer per år i en kompensationsodling. (Den effektiva populationsstorleken är för det mesta betydligt mindre än det faktiska antalet vuxna individer). Få, om ens några, fiskodlingar kommer upp i dessa antal.

Slutsatsen blir att kompensationsodlingarna inte uppfyller de riktlinjer som finns, och på längre sikt riskerar dessa populationer att utarmas genetiskt. I exploaterade vattendrag där naturlig reproduktion fortfarande finns kvar kan stödutsättningar av odlad fisk få allvarliga genetiska konsekvenser, även om den odlade fisken är avkomma till vildfödda individer från samma vattendrag  Förutom förlust av genetisk variation kan den onaturliga miljön i odlingen resultera i att fiskens egenskaper förändras över tid.

Vissa selektionstryck existerar inte på odlingen medan andra går i helt motsatt riktning i jämförelse med det vilda. Tidigare studier har visat att odlingsmiljön bl.a. selekterar för ökad tillväxt, förändrat beteendemönster och sämre förmåga att undkomma predatorer. Dessa evolutionära förändringar har visat sig påverka fisken negativt då den sätts ut i det vilda. Nya alarmerande studier visar att effekter av odlingsselektion på ett fåtal generationer kan göra fisken helt inkapabel att fullfölja livscykeln i det vilda.

Genetiska effekter på vilda fiskpopulationer

Individer inom en population är ofta anpassade till sin hemmiljö. Om odlad fisk av annat ursprung sätts ut i ett vattendrag med vilda bestånd av samma art kan hybridisering och genetisk sammanblandning resultera i att lokalt anpassade egenskaper hos den vilda fisken går förlorade, vilket kan få stora konsekvenser. Vi vet mycket lite om vilka genetiska effekter fiskutsättningar kan ha på andra arter, även om säkert de flesta arter i ekosystemet påverkas på något sätt.

Sammanfattning samhällsekonomiska effekter

Samhällsekonomiska effekter av ålutsättningar

Utsättningar av ål ger positiva samhällsekonomiska effekter i det att de kan bidra till bevarandet av ålen som idag är utrotningshotad, givet att ålen vandrar tillbaks till Sargassohavet för att leka och inte fiskas upp. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv bör man på kort sikt prioritera ålutsättningar som bevarandeåtgärd framför att vara en åtgärd för att upprätthålla fiske efter ål för att ålbeståndet ska kunna växa till för att på lång sikt kunna tillåta ett visst fiske.

Samhällsekonomiska effekter av lax- och havsöringsutsättningar:

Sammantaget så överstiger nyttan av kompensationsutsättningarna kostnaderna. Inte minst optionsvärdet och existensvärdet av lax- och havsöringsbestånd motiverar kompensationsutsättningarna, även om denna nytta är svår att värdera i kronor och ören. Optionsvärdet är det värde människor sätter på att de i framtiden kommer att ha möjlighet att nyttja en resurs, till exempel att veta att de i framtiden kan fritidsfiska efter lax vid en viss älv.

Att värdet av att bevara de svenska laxstammarna är stort visar bland annat den värderingsstudie som gjorts av förekomsten av vildlax i Vindelälven. Det samhällsekonomiska nettovärdet av fisket på utsatt lax och havsöring, där nettovärdet av fritidsfisket beräknas i form av konsumentöverskott, var negativt 2006 och uppgick till ca -30 miljoner kr.

Nyttan skulle dock kunna vara mycket större om antalet fångade laxar och havsöringar per 1000 odlade smolt var högre än de var 2006, vilket bedöms som möjligt om åtgärder vidtas för att förbättra överlevnaden hos lax- och havsöringsmolt. Om fångsterna per utsatt smolt hade legat i nivå med de högsta historiska återfångsterna hade det samhällsekonomiska nettovärdet av fisket uppgått till cirka +107 miljoner kr. Det samhällsekonomiska värdet av yrkesmässigt fiske på kompensationsutsatt lax och havsöring är lägre än kostnaderna för utsättning för detta fiske, givet att inte målet att bevara småskaliga kustfiskesamhällen väger så tungt att det motiverar kostnaderna för utsättningar för att minska risken för att kustfiskesamhällen försvinner.

Den samhällsekonomiska förlusten  uppskattas uppgå till 15 kr per utsatt lax givet att fångsterna per 1000 utsatta laxsmolt skulle ligga i nivå med de högsta historiska återfångsterna och totalt -9 miljoner kr. Ett annat samhällsekonomiskt värde av utsättningar av odlad lax och havsöring är att om vildlaxbestånd skulle slås ut av M74 skulle man ha kvar kompensationsodlade laxstammar som kan användas för återintroduktion av lax i de vattendrag där den vilda laxen slagits ut.

Med små vildlaxstammar är denna funktion viktigare än då vildlaxbestånden är goda. Den kompensationsodlade laxen och havsöringen kan dock inte återskapa förlusten av det vilda genetiska materialet. Vildlaxbestånden i de reglerade älvarna är i många fall obetydliga eller har redan försvunnit. Ett annat värde den odlade laxen har är att den som toppredator bidrar till att upprätthålla den ekologiska balansen i Bottenviken. Med tanke på de höga användar- options- samt existensvärden som lax och havsöring har bedömer Fiskeriverket att det är samhällsekonomiskt motiverat att satsa på att utveckling av odlingsmetoderna för att få kompensationsutsättningar som är långsiktigt hållbara.

De scenarier som presenterats i detta kapitel visar att en bättre överlevnad hos den odlade laxen kan bidra till ökade värden av lax- och havsöringsutsättningarna på flera miljoner kronor.

Ekologisk restaurering av vattendrag ska fungera som idébank under arbetet med att restaurera Sveriges vatten. Fokus ligger på praktiska åtgärder som strävar efter att återställa naturliga processer, flöden och strukturer som på sikt medför en naturlig flora och fauna.

Åtgärderna beskrivs i både text och bild, till exempel hur man skapar fiskvägar och anlägger lekområden. Men handboken beskriver också grundläggande förhållanden i och kring vatten.

Om publikationen

Merparten av Sveriges vattendrag har utifrån ekologisk synvinkel påverkats negativt av mänskliga aktiviteter. Inom arbetet med delmål 2, miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag, pågår dock ett arbete med att återställa sådana vattendrag som skadats men alltjämt hyser höga naturvärden.

Syftet med denna manual är att stimulera till, och ge rekommendationer om arbetssätt och metoder vid ekologisk restaurering av vattendrag enligt miljömålet. Men innehållet kan med fördel även nyttjas inom andra områden, exempelvis vattenförvaltningen.

Manualen som utarbetats på gemensamt uppdrag av Naturvårdsverket och Fiskeriverket har en bred målgrupp och vänder sig såväl till lokala utförare av åtgärder, exempelvis fiskevårdsföreningar, som till kommuner, länsstyrelser och centrala myndigheter.

Manualen har i huvudsak författats av Erik Degerman, Fiskeriverket, vilken med assistans från Henrik Schreiber, Naturvårdsverket även lett projektet med framtagandet. Till projektet har även knutits en bred referensgrupp med representanter från länsstyrelser, berörda centrala myndigheter och intresseorganisationer.

För text och faktagranskning samt diskussioner har Tobias Haag, Länsstyrelsen i Jönköpings län samt ett stort antal personer (se Erkännanden) bistått. Thomas Nydén har stått för samtliga illustrationer.

Till alla som medverkat i arbetet riktas ett stort tack. Den ekologiska grundsyn och strävan efter naturliga och varaktiga åtgärder som genomsyrar manualen utgör Naturvårdsverkets och Fiskeriverkets generella syn på arbetssättet vid restaurering.

För specifika fakta svarar författaren för respektive avsnitt. I och med att fler restaureringsprojekt iscensätts och följs upp kommer kunskapen om effekter och metoder att förbättras. Manualen planeras därför att uppdateras kontinuerligt allteftersom ny kunskap förvärvas.

Såväl denna första versionen som kommande uppdateringar kan laddas ned i pdf-format på Naturvårdsverkets och Fiskeriverkets hemsidor. Manualen utgör ingen policy för verkens syn på hur och i vilken omfattning restaurering ska utföras. Istället ska den ses som en kunskapskälla med rekommendationer för att åstadkomma lyckade restaureringsåtgärder.

Eftersom manualen är mycket omfattande har den inte remitterats i sin helhet. Om ni vid läsning upptäcker felaktiga eller opassande formuleringar är vi mycket tacksamma om ni framför dessa synpunkter så vi inför kommande versioner kan åtgärda eventuella brister.