Havs- och Vattenmyndigheten

Ändra sökning
Avgränsa sökresultatet
1 - 14 av 14
RefereraExporteraLänk till träfflistan
Permanent länk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Träffar per sida
  • 5
  • 10
  • 20
  • 50
  • 100
  • 250
Sortering
  • Standard (Relevans)
  • Författare A-Ö
  • Författare Ö-A
  • Titel A-Ö
  • Titel Ö-A
  • Publikationstyp A-Ö
  • Publikationstyp Ö-A
  • Äldst först
  • Nyast först
  • Skapad (Äldst först)
  • Skapad (Nyast först)
  • Senast uppdaterad (Äldst först)
  • Senast uppdaterad (Nyast först)
  • Disputationsdatum (tidigaste först)
  • Disputationsdatum (senaste först)
  • Standard (Relevans)
  • Författare A-Ö
  • Författare Ö-A
  • Titel A-Ö
  • Titel Ö-A
  • Publikationstyp A-Ö
  • Publikationstyp Ö-A
  • Äldst först
  • Nyast först
  • Skapad (Äldst först)
  • Skapad (Nyast först)
  • Senast uppdaterad (Äldst först)
  • Senast uppdaterad (Nyast först)
  • Disputationsdatum (tidigaste först)
  • Disputationsdatum (senaste först)
Markera
Maxantalet träffar du kan exportera från sökgränssnittet är 250. Vid större uttag använd dig av utsökningar.
  • 1.
    Andersson, Jan
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Dahl, Jessica
    Högskolan i Kalmar, Institutionen för Naturvetenskap.
    Johansson, Anders
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Kalmar län.
    Karås, Peter
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Nilsson, Jonas
    Högskolan i Kalmar, Institutionen för Naturvetenskap.
    Sandström, Olof
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Svensson, Andreas
    Högskolan i Kalmar, Institutionen för Naturvetenskap.
    Utslagen fiskrekrytering och sviktande fiskbestånd i Kalmar läns kustvatten2000Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Undersökningar gjorda 1994-1997 i ett antal områden i Kalmarsund visade minskande bestånd av främst gädda och abborre samt en låg årsyngelproduktion vid jämförelse med tidigare studier. Observationerna stöddes av rapporter från fiskare och allmänhet och uppfattades så allvarliga, att ett tvåårigt forskningsprojekt beslutades genomföras för att dels dokumentera skadornas karaktär och geografiska utbredning, dels analyserade bakomliggande orsakerna. Projektet, som pågick under 1998-1999, omfattade ett flertal områden efter Kalmarsunds fastlandskust, ett område öster om Öland, samt några referensområden norr om sundet och ett söder därom. Inventerande provfisken och årsyngelundersökningar gjordes för att kartlägga fisksamhällets sammansättning och rekryteringen till de vuxna bestånden. Trålningar genomfördes under abborrens kläckningsperiod för att mäta tätheten av fisklarver samt undersöka deras överlevnad och tillväxt. I samband med detta gjordes insamlingar av djurplankton för att kartlägga larvernas födounderlag. Fält- och laboratorieexperiment genomfördes för att studera romutveckling, kläckning och larvöverlevnad hos gädda och abborre. Som stöd vid tolkningarna av resultaten inhämtades vattenkemiska data från den samordnade kustvattenkontrollen i Kalmar län.

    Tätheten av främst vuxen abborre men även gädda var mycket låg i områ­det mellan Emån och Revsudden i sundets mitt och andelen gamla fiskar var stor. Även längre ner mot länsgränsen fanns tecken på att bestånden var negativt påverkade. På lokalen vid östra Öland var tätheterna likaså mycket låga. Inventeringen av årsyngel gav en ännu mer negativ bild. Bara ett fåtal yngel av abborre och gädda fångades i hela Kalmarsundsområdet. Även yngel av karpfiskar,strömming och stubbar förekom i lågatätheter. Något påverkade alltså fiskrekryteringen så negativt, att även de vuxna bestånden av flertalet arter reducerats. Det strandnära yngel- och småfisksamhället dominerades av spiggar, vilka förekom i högre tätheter än i referensområdena. Resultaten från de lokaler som besökts vid upprepade tillfällen visade att skadorna förvärrats med tiden.

    Vattenkemiska data visade, att högsalt- eller ammoniumhalt knappast kunde vara en tänkbar förklaring till den uteblivna rekryteringen. Ammoniumhalterna når inte skadliga nivåer i rekryteringsområdena, och salthalten har minskat i stället för ökat i kustområdet under de senaste 10 åren. Såväl fält- som laboratorieexperimenten gav resultat som talar emot en toxisk påverkan på föräldrafiskar eller ägg och larver. Befruktningsgrad, kläckning och larvöverlevnad vartill synes normala. Undersökning av snäckor från de områden där kläckningsförsök och rekryteringsstudier genomfördes, visade att det åtminstone detta år inte förekom larver eller cerkarier ögonsugmasken Diplostomum sp. under den känsliga period då fisklarver kan dödas av parasitangrepp. Eutrofiering har förts fram som en tänkbar orsak till den sviktande fiskrekryteringen. Närsaltsdata visar att området är övergött, och en förändrad kvä­ve/fosforkvot antyder att primärproduktionen blivit alltmer kvävebegränsad under produktionsperioden senare år.

    Eutrofieringen yttrar sig som en ökning av primärproduktionen. Halterna klorofyll-a har tenderat att öka i de kustnära vattnen och bedöms som höga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och Hav (1999). Under de senaste 4-5 åren har halterna emellertid sjunkit, vilket kan kopplas till ökat siktdjup. Utvecklingen indikerar att en större del av primärproduktionen under senare år sker i det bentiska växtsamhället. Denna utveckling ses inte i referensområdena. Även om en rik bottenvegetation normalt är positivt för fisk, kan alltför kraftig algpåväxt ha flera negativa effekter, t ex att leksubstraten försämras. En förskjutning av produktionen från pelagiska mikroalger till det bentiska systemet kan också innebära att fiskens födotillgång påverkas. Analyserna av zooplanktonproven visade tydliga avvikelser jämfört med referensmaterialen, såväl vad avser artsammansättning som täthet, och indikerar att födounderlaget försämrats för pelagiska fisklarver, t ex abborre, strömming och stubbar.

    Utsläppen från Mönsterås Bruk har också ansetts utgöra en möjlig förklaring. Om skadorna på fisk beror på eutrofiering, kan effekterna av brukets utsläpp ses som ett bidrag bland andra till den antropogena belastningen i området. Risken för att toxiska eller hormonellt stö­rande ämnen i avloppsvattnet påverkat fisken måste enligt resultaten från fält och laboratorieexperimenten bedömas vara liten.

    Kalmarsund hyser landets tätaste skarvkolonier. Teoretiska beräkningar, baserat på uppskattningar av skarvbeståndets storlek, visar att dess konsumtion skulle kunna uppgå till den totala produktionen av stationär fisk i området vilket kan vara en viktig förklaring till de minskande tätheterna. Det finns dock observationer som talar mot skarven som den enda bakomliggande faktorn. Årsyngel utnyttjas normalt inte som föda av skarvarna, och rekryteringen försämrades inte bara för de stationära arterna abborre och gädda, utan även för stubbar och sillar vars vuxna bestånd inte påverkas lika starkt av skarv. Modellsimuleringar visar dock, att i dagens situation kan skarvpredationen effektivt motverka att bestånden återhämtar sig när, förhoppningsvis, rekryteringen åter börjar bli normal.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 2.
    Andersson, Jan
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Jacobsson, Alvar
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Mo, Kerstin
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Gönczi, Adam P
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken. Årsrapport för 1997.: Positionsbestämning av fisk vid småskalig förflyttning1998Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken. Årsrapport för 1997

    Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1997 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program. Med anledning av observationer i bl a kontrollprogrammen har under året även genomförts vissa specialundersökningar vid Forsmarks, Barsebäcks och Oskarshamns kraftverk.

    Forsmark

    I likhet med tidigare år genomgick bottenfaunan i Biotestsjön kraftiga svängningar. Glattmaskar och fjädermygglarver försvann i stort sett vid årets slut efter en period med mycket höga tätheter. Tätheten av fisk varierar också i Biotestsjön, även om fluktationerna är mindre dramatiska. Efter en svacka under 1990-talets mitt har beståndet av mört åter ökat. Fångsten av abborre har nästan kontinuerligtökat från 1980 till 1993, följt av en tillbakagång som fortsatte 1997. Sannolikt bidrar den svaga rekryteringen 1995 till resultatet. Bottenfaunan utanför Biotestsjönhar tidigare samvarierat i täthet med referensområdet i Finbo. Under 1997 avviker dock stationen i Forsmark med minskande biomassa bottendjur medan den fortsatt stiger i Finbo. Provfiskena gav höga fångster av abborre och särskilt mört i skärgården. Totalfångsterna var de högsta som uppmätts sedan programmet startade 1983. Årsklasserna av abborre 1994 och 1995 var jämförelsevis starka i Forsmarksområdet vilket vid sidan av den varma sommaren kan bidra till att förklara de höga fångsterna. Tätheten av årsyngel var relativt låg 1997, men den synnerligt goda tillväxten antyder att årsklassen ändå kan bli stark. Ingen torsk fångades under 1997, vilket visar att det fortfarande saknas rekrytering till Ålandshav och Bottenhavet. Tätheten av sik fortsatte att minska och har legat på låg nivå sedan 1992.

    Oskarshamn

    Fångsterna av abborre i Hamnefjärden har legat på hög nivå under 1990-talet. Bilden kvarstod under sommarprovfisket, medan vårundersökningen gav vikande fångster. De höga fångsterna är anmärkningsvärda mot bakgrund av den höga temperaturen, över 30°C under provfisket i augusti. Fångsten av gulål låg kvar på en hög nivå under 1997. Beståndet domineras sannolikt fortfarande av ålar som sattes in under 1980-talet. Abborr-rekryteringen i Hamnefjärden var mycket svag 1997, och den nedgång som noterades efter 1993 har alltså accentuerats. I området utanför Hamnefjärden gav provfiskena mycket goda fångster av abborre, medan tätheten av mört tycks minska efter 1994. Mönstret överensstämmer väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Årsklassanalysen på abborre visade en ovanligt hög andel ettåriga fiskar i 1997 årsprov, vilket torde bero på att tillväxten varit osedvanligt snabb. En generellt god tillväxt hos abborre i Simpevarp antyder positiva effekter av kölvattnet även utanför Hamnefjärden. Åldersfördelningen indikerar inga markanta variationer i årsklasstyrka hos abborre under senare år. Fångsterna av strömming vid Simpevarp minskade för tredje året i följd. Den tidigare visade anlockningseffekten kvarstod dock. En art som varierat kraftigt är rötsimpan, som minskat till låga tätheter efter 1991-92. Fångsterna av torsk fortsätter att spegla den i stort sett uteblivna rekryteringen sedan 1980-talets mitt. Bottenfaunan i Simpevarpsområdet har under i stort sett hela undersökningsperioden sedan 1962 samvarierat väl med referensområdet i Kvädöfjärden. Resultaten 1997 avvek inte från detta mönster. Antalet arter tenderar att öka, medan individtätheterna fluktuerar över tiden. Jämfört med föregående år hade blåmusslor och snäckor minskat i proven.

    Barsebäck

    Provfiskena med småryssjor visade som tidigare år att gulålen anlockas till utsläppet. Fångsterna på övriga stationer har i flera fall varierat kraftigt, vilket kvarstod 1997. Generellt sett finns en tendens att fångsterna ökat något under 1990-talet, men denna bild kan inte bara vara beroende av tätheten utan även av att temperaturen varit hög. Tånglaken har tidigare varit vanlig i fångsterna. Under de senaste två-tre åren har den dock minskat i förekomst och låg 1997 på en mycket låg nivå på samtliga stationer. Fångsterna av torsk, mest ung fisk, har återhämtat sig något från 1980-talets låga värden. Ingen större förändring noterades dock 1997. Generellt visar provfisket att utsläppsområdet inte avviker från de övriga stationerna. Förekomsten av små-ål i silstationen kontrolleras årligen för att fastställa kompensationsbehovet. Knappt 200 kg småål fångades. Då skador på ål tidigare överkompenserats, ansågs ytterligare utsättningar av ålyngel inte vara motiverade under 1997.

    Ringhals

    Fångsterna av gulål i ryssjefisket har varierat kraftigt i recipientområdet, medan övriga områden legat på en betydligt lägre och mer stabil nivå. Resultaten 1997 visade som tidigare en tydlig anlockningseffekt. Stensnultra och skärsnultra är strandlevande fiskar som trivs i varmt vatten. Trots detta visas ingen anlockningseffekt. Den art som tydligast visar anlockningseffekter är strandkrabban. Den nedgång i täthet hos denna art som indikerades 1996 efter höga fångster 1994-1995 fortsatte 1997. Kallvattenarterna, representerade av rötsimpa, oxsimpa, femtömmad skärlånga, tånglake och torsk, visade alla tydliga skyendereaktioner med låga fångster i närområdet. Oxsimpan har liksom tånglaken minskat i täthet under en följd av år, vilket fortsatte även 1997. Fångsterna av ung torsk var låga 1997, vilket indikerar att rekryteringen till kustområdet fortsätter att vara svag.

    Särskilda undersökningar

    Temperatureffekter på fiskars könsorgan har studerats vid kraftverken i Forsmark, Oskarshamn och Barsebäck. Abborre, gädda, mört, gers, björkna och tjockläppad multe har undersökts. Tecken på resorbtion av ägg under olika stadier avutveckling har noterats för samtliga arter. Allvarlig påverkan som kan kopplas till hög temperatur har visats för abborre, gädda och mört. Gersen och förmodligen även den tjockläppade multen påverkas lite, medan björknan, som är portionslekare, reagerar med en ökad äggproduktion. Skadorna hos abborre och mört var i vissa fall så allvarliga, att fiskens fortplantning helt slagits ut. I många fall observerades massförekomst av en mikrosporidie, en parasit som förökar sig inne i äggen, hos fiskar med fortplantningsskada. Parasiten förekom vanligt hos mört och i ett fåtal fall hos gädda, medan den saknades hos abborre. Effekterna på fortplantningen kan alltså inte enbart härledas till angrepp av parasiter.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 3.
    Andersson, Jan
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Mo, Kerstin
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Thörnqvist, Stig
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken: Årsrapport för 19992000Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1999 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program.

    Forsmark

    Liksom tidigare varierade bottenfaunan i Biotestsjön kraftigt under året. Faunan dominerades av tusensnäckor, medan det var ont om kräftdjur och Östersjömusslor. Totala individtätheter och biomassor var jämförelsevis höga, speciellt under början av året.

    I fiskena har fångsterna av mört ökat under senare delen av 1990-talet, men var under 1998 och 1999 något lägre än 1997. Mörten rekryteras inte inne i Biotestsjön utan vandrar in genom fiskgallren som små. Fångsten av abborre, som ökade 1998, minskade återigen 1999 med avseende på antal. Tillväxten hos abborrarna var däremot mycket god och den totala vikten hos abborrarna var högre än vid något tidigare fiske.

    Bottenfaunan på utsidan Biotestsjön ökade i individantal och biomassor på den medeldjupa stationen (16 m vid Länsman) och biomassorna var 1999 de högst uppmätta sedan provtagningarna startade. En liknande ökning i biomassor skedde under 1990-talet även i referensområdet i Finbofjärden.

    I fiskena efter varmvattenarter ökade fångsterna av abborre kraftigt 1999 både i Forsmarks och i referensområdet i Finbofjärden. Även åldersfördelningen i fångsterna 1999 var likartade med ett stort inslag av tvååriga abborrar, men i referensområdet fanns dessutom ett stort inslag av femåriga abborrar födda 1994.Årsklassen var tidigare också stark i Forsmarksområdet, men äldre fiskar verkar försvinna härifrån, medan abborrarna blir ganska gamla i Finbofjärden.

    Vid fiskena efter kallvattenarter fanns i fångsterna 1999 ingen torsk varken i Forsmarks- eller Gräsöområdet och fångsterna av sik och hornsimpor var små.

    Produktionen av årsyngel i skärgården var relativt liten och tillväxten hos abborryngel var medelgod. Även i Biotestsjön var tätheten av abborryngel nå­got lägre än normalt, medan däremot tillväxten hos dessa var den hittills högst uppmätta, vilket torde bero framförallt på höga och för yngeltillväxten optimala temperaturer under sensommar och höst.

    Vid kontrollen av skador på könsorganen hos abborre i F3:s kanal hade totalt 5% av abborrarna synliga skador på könsorganen 1999, jämfört med 0% 1998 och 20% 1997.

    Oskarshamn

    Fångsterna av abborre och mört i provfiskena i Hamnefjärden har varit höga sedan slutet av 1980-talet. Fångsterna av abborre under sommaren minskade mellan 1998 och 1999. För abborre i vårfisket och för mörten var registrerades små förändringar och båda arterna låg kvar på en relativt hög nivå. Ålfångsterna minskade något för tredje året i rad och det är sannolikt att effekten av utsättningar i slutet av 1980-talet avklingar.

    Resultatet av abborrens lek i Hamnefjärden har varit svagt efter 1993 och förbättrades inte märkbart under 1999. Andelen stora abborrhonor (>30 cm) medför ögat synliga skador på könsorganen uppgick till 6% i augusti i Hamnefjärden. I Kvädöfjärden påträffades inga skador vid kontroll i oktober. Hos mörten var skadefrekvensen för alla kontrollerade mörthonor 11% i Hamnefjärden och 3% i Kvädöfjärden. Förekomsten av simblåseparasiten Anguillicola crassus hos ål har under senare år varierat mellan 50 och 60% med en svagt vikande tendens. 52% av ålarna var infesterade 1999. Frekvensen av yttre sjukdomssymptom var liten till måttlig och dominerades av hudsår.

    Abborrfångsterna i den omgivande skärgården och i referensområdet i Kvädöfjärden ökade generellt genom fortsatt rekrytering av abborrar födda 1996 i båda områdena och av abborrar födda 1997 i Kvädöfjärden. Mörten ökade nå­got vid Simpevarp, men trenden där har varit vikande under den senaste tioårsperioden. Mörtfångsterna i Kvädöfjärden har varit små efter 1994 och förändrades i ringa omfattning 1999. Sjukdomsfrekvensen är i allmänhet mycket låg i fångsterna under sommarfisket och var så även 1999. Strömming dominerar fisket efter kallvattenarter under våren och fångsterna låg på en stabil nivå 1996-1999, efter att ha minskat markant i mitten av 1990-talet. De låg dock fortfarande högre än under perioden före 1984. Torsk och rötsimpa förekom rikligt framtill början respektive mitten av 1990-talet, men har därefter fångats mycket sparsamt.

    Mjukbottenfaunan på transportbottnar i Simpevarp och Kvädöfjärden har ett välutvecklat djursamhälle med dominans för blåmussla och Östersjömussla. Faunan har utvecklats positivt från mitten av 1970-talet, såväl avseende individ- som artrikedom. På de djupare lokalerna i båda områdena har indikationer på syrgasbrist i sedimenten förekommit under flera år på 1990-talet och abundansen har varit relativt låg under hela 1990-talet. Tidigare starka bestånd av vitmärla har försvunnit och dominansen har övertagits av Östersjömussla. De hårda bottnarnas algsamhällen vid Simpevarp tillhör de rikaste i Kalmar län. Betning skadade blåstångsbältena i mitten av 1990-talet, men därefter har en återhämtning skett och sammanhängande bälten fanns 1999 på 14 av 15 provtagningspunkter.

    Barsebäck

    Provfisken med ålryssjor gav små fångster av gulål i april på alla lokaler, även om en viss uppgång noterades för lokalerna närmast kraftverket. Ålfångsterna i augusti ökade för alla fem lokalerna, på lokalen närmast kylvattenutsläppet till en rekordhög nivå. För tånglaken finns en allmänt vikande trend under 1990-talet och fångsterna var fortsatt små 1999. Fångsterna av torsk har varit större under 1990-talet än under föregående decennium. Rekordstora torskfångster erhölls för två lokaler i april 1999 och fångsterna på de övriga var oförändrat höga. Ett högsta värde noterades även för en lokal i augusti. För övriga lokaler noterades en tillbakagång från 1998, men nivån var fortsatt hög. Förändringarna för skrubbskädda mellan 1998 och 1999 var små. Denna art har under senare år förekommit sparsamt på våren, då fångsterna domineras av vuxen fisk. Ungfisk har dominerat i augustifisket och har förekommit förhållandevis rikligt från 1995 och framåt. Den mängd småål som följer med kylvattnet in i silstationerna beräknades 1998 uppgå till ca 40 kg. Små mängder glasål förekom under februari och mars. Några kompensationsutsättningar till följd av utslagningen genomfördes ej på grund av tidigare överkompensation.

    Ringhals

    En anlockning av gulål till utsläppsområdet har visats genom provfisken medålryssjor i april och augusti. Fångsterna har varit små under senare år, både i utsläppsområdet och i referensområdet i Vendelsöfjorden. En relativt stor ökning noterades dock för fångsten i utsläppsområdet i augusti 1999. Skärsnultra fångas främst i utsläppsområdet, där fångsterna minskat efter en uppgång i början av 1990-talet till nivåer som är jämförbara med perioden dessförinnan. Minskande fångster har även registrerats för stensnultra under 1990-talets senare del. Denna art har varit vanligast i referensområdet. Förändringarna mellan 1998 och 1999 var dock genomgående positiva. Den mest utpräglade anlockningen till kylvattnet har observerats för strandkrabban. Fångsterna ökade markant nära utsläppet i augusti 1999, medan förändringar i övrigt var små.

    Arter som föredrar kallare vatten har visats sky det varma kylvattnet. Effekten har varit tydligast för rötsimpa och tånglake. Generellt vikande utveckling har påvisats hos oxsimpa och tånglake under 1990-talet och fångsterna har under senare år stabiliserats på en låg nivå. Aprilfångsterna av oxsimpa i Vendelsö-fjorden steg dock markant i april 1999. Fångsterna av rötsimpa har varit relativt stabila under 1990-talet och har genomgående varit störst i referensområ­det i april. En kraftig tillbakagång registrerades dock mellan 1998 och 1999. En ökning noterades för femtömmad skärlånga, som under senare år främst fångats vid utsläppet under våren. Förekomsten av torsk i ryssjorna påverkas främstav artens rekryteringsframgång. Stora fångster i augusti 1998 dominerades av torskar födda 1997 och 1998 och följdes aven motsvarande uppgång i vårfisket 1999, främst representerad av den senare årsklassen. Fångsterna i augusti detta år var dock små, i synnerhet i utsläppsområdet. Torskägg och torsklarver har förekommit rikligare i intagskanalen under flera år på 1990-talet än tidigare. Detsamma gäller för ägg och larver av plattfiskar, vars förekomst dock steg redan i slutet av 1980-talet. Tätheten av ägg och larver av torsk var dock låg 1999. Plattfiskägg och larver av plattfiskar förekom med måttliga mängder. Larver av rötsimpa och tejstefisk förekommer under vintern och har ökat sin förekomst under senare år. Glasålar förekom sparsamt under stora delar av 1980- och 1990-talen, med undantag för perioder med högre täthet 1981-1983 och 1992-1995.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 4.
    Bergquist, Björn
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Påverkan och skyddszoner vid vattendrag i skogs- och jordbrukslandskapet: En litteraturöversikt1999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Det är välkänt att vattendragens strandmiljöer har en grundläggande betydelse för strömvattenekosystemens funktion och produktion. Skyddet av vattendragen och strandmiljöerna har dock länge varit eftersatt och istället har dessa miljöer varit utsatta för en omfattande påverkan. I skogslandskapet har främst skogsavverkningar, hyggesbehandlingar och anläggningen av skogsbilvägar påverkat de mindre vattendragens funktion och produktion. I jordbrukslandskapet har vattendragen påverkats kraftigt av elimineringen av våtmarker och det intensiva åkerbruket.

    I båda landskapstyperna har påverkan medfört förändringar i vattendragens avrinning, temperaturregim, tillförsel av organiskt material, sediment och näringsämnen. Detta har i allmänhet resulterat i en reduktion av strandmiljöernas och vattendragens biologiska produktion och mångfald. Särskilt laxfiskar som öring, harr och lax har påverkats negativt av markanvändningen inom vattendragens avrinningsområden. Flera studier har visat att frekventa och höga sedimenttransporter påverkar tillgången på lämpliga lekbottnar och utkläckningen av yngel, och att även höga vattentemperaturer sommartid och låga vintertid kan försämra fiskens överlevnad. Dessutom har en minskad förekomst av död ved i vattendragen medfört en ökad erosion i vattenfåran och en förlust av vinterståndplatser, vilket ytterligare har försämrat fiskens överlevnadsmöjligheter.

    Flera undersökningar har dock visat att skogs- och jordbrukets påverkan på strömvattenekosystemen kan begränsas genom avsättning av skyddszoner längs vattendragen. Skyddszonerna verkar exempelvis dämpande på avrinningsökningen och utjämnar flödestopparna. De begränsar också erosionen i vattenfåran, samt uttransporten av sedimentmaterial och näringsämnen från fastmarken till vattendragen. Enligt genomförda studier kan skyddszonerna reducera avrinningsvattnets halt av sedimentpartiklar med 23-97%. Upptaget av kväve och fosfor har varierat mellan 24 och 94%, respektive 6 och 96%. När skyddszonerna har varit bredare än 10 m har upptaget av näringsämnen i regel varit högre än 50% Upptaget av nä­ringsämnen har i allmänhet ökat med vegetationszonens bredd. Den allmänna rekommendationen är därför att skyddszonerna skall vara minst 15 m breda och ha en flerskiktad vegetation för att effektivt begränsa påverkan på vattendragens vattenkvalitet. Andra faktorer som påverkar skyddszonernas effektivitet som sediment- och näringsfilter är markens lutning, jordartstypen samt avrinningens storlek och intensitet.

    Undersökningarna har också visat att skyddszonerna skall vara minst 20 m breda och ha minst 60% av den urpsrungliga krontäckningen kvar för att undvika förändringar i vattendragens vattentemperatur efter avverkning. En omfattande forskning beträffande nedfallet av död ved har dessutom visat att skyddszonerna vid mindre vattendragskall vara minst 20-30 m breda för att bibehålla en oförändrad tillförsel av död ved tillvattendragen. Även bevarandet av vattendragens biologiska produktion och mångfald beträffande fisk och bottenfauna kräver minst 20-30 m breda skyddszoner. Bredare zoner är främst aktuella vid större vattendrag och sjöar samt vattendrag där lokala förhållanden som t ex brant lutning och erosionsbenägna jordar kräver bredare skyddszoner.

    För att erhålla en fullgod anpassning av skyddszonernas utformning till lokala förhållanden är det nödvändigt att klassificera vattendragen och strandmiljöerna med avseende på vattendragstyp respektive vegetationstyp, biologiska värden, påverkansgrad, marklutning, och erosionskänslighet. Under senare tid har hierarkiska klassificeringssystem baserade på geomorfologiska-hydrologiskaprocesser utvecklats och även anpassats för att klassificera vattendragen med avseende på behovet av skyddszoner. De hierarkiska klassificeringssystemen har fördelen att de kopplar klassificeringen av vattendragen i stor regional skala med klassificeringen av enskilda biotoper och bottenstrukturer. Klassificeringen utgår från en uppdelning av vattendragen i fem rumsliga klassificeringsnivåer; vattendrag (avrinningsområde), större vattendragsavsnitt, mindre vattendragssträckor, habitat (höljor/forsar) och mikrohabitat (bottenstrukturer).

    Skyddszonerna gör vanligtvis störst nytta om de avsätts längs de mindre vattendragen högt upp i avrinningsområdet där huvuddelen av avrinningsbildningen sker. I en delfall kan det dessutom vara nödvändigt att avsätta skyddszoner längs temporära vattendrag och andra områden av betydelse för avrinningsbildningen. Skyddszonerna bör vara sammanhängande och avsättas på båda sidor om vattendragen. Vid utformningen bör man eftersträva multifunktionella skyddszoner med en flerskiktad vegetation med örter, buskar och träd. Viktiga funktioner som skyddszonerna skall uppfylla är erosionsbegränsning, sedimentupptag, upptag av nä­ringsämnen, utjämning av flöden, reglering av ljusinflödet till vattendragen, utjämning av vattentemperaturen och tillförseln av organiskt material som löv och död ved. Bredden på skyddszonerna är beroende av vattendragens storlek, vattendragstyp och skyddsvärden och strandmiljöernas mark- och vegetationsförhållanden. För att bestämma skyddszonsbredden rekommenderas att man först bestämmer minsta acceptabla skyddszonsbredd för varje eftersträvad skyddszonsfunktion och skyddsklass, och sedan utvidgar zonerna när vattendragstypen och mark och vegetationsförhållandena kräver detta, t ex vid erosionsbenägna jordar och brantmarklutning. Vid avgränsningen av skyddszonerna har man vanligtvis utgått från vattendragens högvattensnivåer, men även vattendragens medelnivåer har använts som utgångspunkt.

    Riktlinjer för skyddszonernas utformning har i varierande omfattning varit baserade vattendragens skyddsvärden, olika vatten- och miljökvalitetsmål, samt skyddszonernas förmåga att reducera påverkan ur olika aspekter, t ex skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen som kväve och fosfor, förmågan att begränsa temperaturför­ändringar och skyddszonernas betydelse för vattendragens tillförsel av död ved. Riktlinjerna har också tagit hänsyn till vattendragens storlek, vattendragstyp, fiskförekomst och marklutning. I en del fall har riktlinjerna förordat en uppdelning i en inre helt orörd skyddszon närmast vattendragen och en yttre skötselzon med särskilda regler för avverkning. De anvisade skyddszonsbredderna har i regel varierat från 5 m upp 50 m för mindre till medelstora vattendrag beroende på markanvändning, vattendragstyp och skyddsvärde. I vissa fall har ännu bredare skyddszoner anvisats. Speciellt gäller detta större vattendrag och sjöar där anvisade skyddszoner har varierat från 30 upp till 200 m. I skogslandskapet har riktlinjerna i stor utsträckning beaktat skyddszonernas multifunktionella betydelse och särskilt skyddszonernas betydelse för tillförseln av död ved till vattendragen. I jordbrukslandskapet har riktlinjerna däremot varit mera inriktade på skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen och endast i liten utsträckning beaktat andra aspekter. Det rekommenderas att avsättningen av skyddszoner kopplas till kvantifierbara mål vad gäller miljökvalitet och biologisk mångfald.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 5.
    Engström, Henri
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Svedäng, Henrik
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Thoresson, Gunnar
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Thorfve, Stefan
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Berglund, Anders
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Thörnqvist, Stig
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Neuman, Erik
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Jacobsson, Alvar
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Sandström, Olof
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Hamrin, Stellan F.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Soler, Teresa
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Eriksson, Marie
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Lunds universitet, LU.
    Svensson, Jonas
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Lunds universitet, LU.
    Linge, Henric
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Lunds universitet, LU.
    Cronberg, Gertrud
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Lunds universitet, LU.
    Romare, Pia
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Lunds universitet, LU.
    Mellanskarvens ekologi och effekter på fisk och fiske: Undersökning av fritidsfisket vid Gålö-Ornö, Stockholms skärgård, 1995-96 : Biologiska undersökningar vid Ringhals kraftverk 1988-1996 : Från sediment till fisk - en översiktlig studie av Vombsjönsekosystem 1994-951998Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Mellanskarvens ekologi och effekter på fisk och fiske

    Mellanskarven är såväl en insjö- som havsfå­gel. Den häckar i grunda kustområden och insjöar i Syd- och Mellansverige samt sällsynt i norrlands kustland. Kärnområdet för beståndet av svenska mellanskarvar är södra Kalmarsund där skarven etablerade sig på nytt i slutet av 40-talet efter att ha varit fördriven som häckfågel i Sverige under nära 50 år. Fram till mitten på 80-talet var antalet skarvar i Sverige mycket lågt men populationen har under de därpå följande tio åren genomgått en mycket kraftig tillväxt. Denna kraftiga beståndstillväxt är gemensam för stora delar av Västeuropa, och har satts i samband med förbättrat fågelskydd samt förändringar i fiskbestånden vilken kan bero på ökad eutrofiering.

    Vad beträffar födan är skarven generalist och fångar de fiskarter som är vanligast förekommande och mest tillgängliga. Abborre och mört är de dominerande fiskarterna i sjöar och grunda kustområden och är också viktiga byten för skarven. I skärgårdsområden, under skarvarnas häckning, utgör även tånglake och strömming en stor andel av födan.

    Den urgamla konfliktsituationen mellan människa och skarv har sitt ursprung i konkurrens om en gemensam resurs samt fåglarnas påverkan på vegetationen på de öar där de häckar. Skarvens effekter på yrkesfisket kan indelas i direkta och indirekta effekter. Till direkta effekter hör skador på fisk samt förlust av fisk i redskap genom skarvpredation. Till indirekta effekter hör långsiktiga förändringar av fisksamhällena orsakat avskarvens fiskkonsumtion. Ett annat problem är att ett mycket stort antal skarvar drunknar i redskap.

    Bitskador på fisk av skarv i redskap förekommer lokalt i Sverige, och under vissa perioder. Av de platser där en dokumentation och kvantifiering av skador på fisk ägt rum (insjöar i Skåne och Östergötland, kustområden i norra Kalmarsund och delar av Vä­nern) är omfattningen av skador för närvarande förhållandevis liten. Endast i Vänern (vissa områden) och Roxen, Ög, kan stundom ett större antal fiskar vara så pass skadade att de blir osäljbara för yrkesfiskaren. Storskaliga förändringar av fiskpopulationer genom skarvpredation har i studier ej kunnat beläggas men teoretiska beräkningar av skarvarnas fiskuttag i närheten av stora kolonier antyder att fåglarna rimligen kan påverka fiskbeståndens storlek. Förändringar i fiskarnas beteende och därmed uppehållsort ärockså att vänta i närheten av stora skarvkolonier.

    En del yrkesfiskare uppfattar skarvens predation på ål som ett problem. Alen har ett högt kommersiellt värde och är en viktig inkomstkälla för ett antal yrkesfiskare i Syd och Mellansverige. Det är oklart hur mycket ål skarvarna konsumerar, men totalt sett är ålen av liten betydelse som föda för skarven. Ålinvandringen till svenska vatten har under senare decennier minskat utan fullgoda förklaringar. Med minskade åltätheter kan deti nte uteslutas att skarvpredation, och omfattande yrkesfiske av ål, ytterligare kan krympadet redan svaga ålbeståndet. Yrkesfisket efter ål i insjöar och i Östersjön är idag dessutom mer eller mindre helt beroende av stödutsättningar.

    Den kraftiga expansion av antalet skarvar som ägt rum under senare år har nu delvis avstannat. Orsaker kan vara populationsmättnad på grund av födokonkurrens, begränsande faktorer i övervintringskvarteren, brist på lämpliga boplatser samt mänsklig förföljelse vid skarvarnas häckningsplatser.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 6.
    Haamer, Joel
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Holm, Ann Sofi
    Institutionen för Medicinsk Mikrobiologi, Göteborgs Universitet.
    Edebo, Lars
    Institutionen för Medicinsk Mikrobiologi, Göteborgs Universitet.
    Lindahl, Odd
    Kristinebergs Marina Station, Fiskebäckskil.
    Norén, Fredrik
    Kristinebergs Marina Station, Fiskebäckskil.
    Hernroth, Bodil
    Kristinebergs Marina Station, Fiskebäckskil.
    Karås, Peter
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Strategisk musselodling för att skapa kretslopp och balans i ekosystemet - kunskapsöversikt och förslag till åtgärder: Rekryteringsmiljöer för kustbestånd av abborre, gädda och gös1999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Strategisk musselodling för att skapa kretslopp och balans i ekosystemet - kunskapsöversikt och förslag till åtgärder

    Sustainable Coastal Zone Management (SUCOZOMA) är ett projekt som syftar till att kritiskt granska pågående verksamheter i kustzonen samt undersöka möjligheter för en hållbar utveckling med nya verksamheter. Musselodling är en näring som lever upp till kraven för hållbar utveckling och därför studerar vi förutsättningarna för en utökad odling. Flera forskningsrapporter från skilda håll i världen visar också hur eutrofieringens negativa effekter hämmas av musslornas filtrering av stora volymer kustvatten (Cloern 1982, Kautsky 1982, Meeuwig m fl1998), och hur biodiversiteten ökar, då musselodlingar etableras (Thulin 1998, Loo & Rosenberg 1983 och Roman & Peres 1989).

    Näringen utvecklades i Sverige under början av sjuttiotalet (Haamer 1975), men trots goda fysiska förutsättningar och stor framtidstro, stannade expansionen av i början av åttiotalet, framfor allt beroende på att algtoxiner periodvis gör musslorna otjänliga som mat (Edebo m fl1988, Haamer m fl 1990) vilket vållar odlarna stora ekonomiska förluster. En annan bidragande orsak till stagnationen har varit oförmåga att organisera och finansiera den kommersiella verksamheten (Haamer 1997, Kollberg 1999). Legala eller byråkratiska hinder finns inte idag för en expansion men restriktioner kan förmodligen komma om näringen växer kraftigt och börjar ta plats (Ellegård 1998). Grundförutsättningarna för en positiv långsiktig utveckling är att den åtföljs av forskning och en strikt kontroll, framför allt av algtoxiner men också av miljögifter, bakterier och virus (Kollberg 1999).

    Blåmusslan är en filtrerande organism, som lever av att filtrera bort växtplankton och annat organiskt material ur vattnet och omvandla detta till animaliska proteiner användbara till mat eller foder. Kunskapsöversikten belyser musslornas roll i ekosystemet och hur odling kan användas till att utöka musslornas gynnsamma påverkan på miljön. Ett ökat näringsuttag från svenska övergödda kustvatten är önskvärt och möjligt med hjälp av musselodling. Med strategiskt lokaliserade odlingar skulle eutrofieringens negativa effekter, såsom grumligt vatten (stor planktonbiomassa) och döda bottnar (stor nettoproduktion) kunna reduceras i områden med begränsat vattenutbyte (Haamer 1996, Meeuwig m fl1998). Delar av näringsflödet till havet skulle på ett naturligt sätt kunna återfö­ras till land med musselodlingen, och man kan skapa ett nytt agro-aqua kretslopp för närings- och livsmedelsproduktion i linje med riksdagens planer för kretslopp och hållbar utveckling.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 7.
    Lagenfelt, Ingvar
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Svedäng, Henrik
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Fisk och fiske i Västerhavets och Öresunds kustområden1999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Kustfiskeprojektet har som syfte att vidga vår kunskap om fisk och fiske längs Sveriges kuster. I denna del behandlas Öresund och Västerhavet. Data har hämtats från studier av enskilda arter, recipientprogram, yrkesfiskets loggböcker samt enkätundersökningar av yrkes- och fritidsfiske inom avgränsade kustavsnitt.

    Västkusten är den produktivaste och artrikaste delen av Sveriges kustområden. Gynnsamma närings-, salthalts- och strömförhållanden medför att kustzonen fungerar som barnkammare och uppväxtområde för fiskarter och skaldjur, av vilka många är av stort ekonomiskt intresse. Artantal och biomassa av både fisk och skaldjur ökar från Öresund i söder till Skagerrakkusten i norr som en effekt av stigande salthalt.

    Det strandnära fisksamhället domineras av skärsnultra, stensnultra, svartsmörbult, ål, tånglake, röt- och oxsimpa. Ung torsk och plattfisk förekommer också rikligt i provfiskefångsterna. Tätheten ung torsk, mätt i ryssjeprovfiske, återspeglade årsklassvariationerna i Västerhavet. Metodiken kan alltså användas för att indikera rekrytering.

    Trålprovfisket gav information om fisksamhället i kustzonens yttre del. Vitling var den vanligast förekommande arten. Sandskädda, rödspätta, lerskädda och torsk dominerade bland bottenbundna arter. Även i detta fiske var inslaget av ung torsk och plattfisk stort, medan fisk av kommersiell storlek förekom mycket sparsamt.

    Provfisken i Öresund, norra Halland och Bohuslän visar att bestånden av bottenlevande arter som ål, simpor och snultror, liksom ungfiskbestånden av torsk, rödspätta, tunga och skrubba, i stort sett varit oförändrade under de 10-20 år som dessa fisken har pågått. I norra Halland kan dock en ökning noteras i antalet fångade strandkrabbor. De vikande fångster av exempelvis vuxen torsk i kustzonen, som på senare tid påtalats, kan enligt dessa resultat inte förklaras av en försämrad rekrytering.

    Mängden ålyngel som driver in till Europas kuster har minskat sedan 1980-talets början. Detta har inte påverkat ålfisket vid västkusten enligt såväl provfiskeresultat som journalföringar av yrkesfisket. Förklaringen kan vara en täthetsberoende dödlighet under den första tillväxtfasen i kustvattnen som medför att variationerna i rekrytering suddas ut.

    Förkustfisket är de viktigaste arterna ål, sill och skarpsill samt olika skaldjur, medan torsk- och plattfiskar är av mindre betydelse för närvarande. Vissa arter som ål utnyttjas maximalt, medan en potential för ett utökat fiske finns exempelvis för krabbtaska och valthomssnäcka. Anmärkningsvärt är att yrkesfisket är starkt koncentrerat till endast två arter, ål och havskräfta.

    Antalet yrkesfiskare och fiskefartyg har minskat sedan 1970-talet. Under 1997 fanns 420 licensierade yrkesfiskare på västkusten och cirka 1000 fiskebåtar och fiskefartyg. Flest fiskare finns i norra Bohuslän, runt Göteborg samt i Varberg och Falkenberg. De flesta kustfiskarena är inriktade på fiske med ryssjor, tinor och burar, därnäst är bottentrålsfiske och garnfiske vanligast.

    Västkustens fiskresurser är också en stor tillgång för sport- och husbehovsfisket. Makrill, torsk, öring och hummer är fritidsfiskets viktigaste arter i de norra delarna av västkusten, medan torsk, sill och öring i stor utsträckning fiskas i de södra delarna. Fritidsfiskets sammanlagda fångster överstiger yrkesfiskets för laxfisk och vissa arter av plattfisk, åtminstone i kustnära områden.

    Skattningar av arealavkastningen inom olika kustavsnitt, visar på en årsmedelfångst på över 30 kg per hektar i Bohusläns kustområden, medan den endast uppgår till ca 15 kg i Öresund. Marknadsvärdet för det totala fiskets fångster enligt 1997 års prisnivå kan vid Fjällbacka i norra Bohuslän skattas till mellan 1000 och 1500 kr per hektar, medan det ekonomiska värdet är betydligt lägre i områden där fångsterna av skaldjur är låga eller tämligen låga som i Halland och Öresund.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 8.
    Neuman, Erik
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Piriz, Laura
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket. Avdelningen för humanekologi, Göteborgs universitet.
    Sandström, Olof
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Svenskt småskaligt kustfiske - problem och möjligheter: Kvicksilver i kustfisk2000Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Svenskt småskaligt kustfiske - problem och möjligheter

    Kustfisket har varit av stor betydelse i Sverige. Eftersom salthalten varierar från 25‰ i Skagerrak ner till 3‰ i Bottenviken, fiskas ett stort antal arter. Dessa och deras förekomst vid olika kuststräckor beskrivs. Sill/strömming, som förekommer vid alla kuststräckor, har historiskt spelat en dominerande roll för flertalet fiskare. I mitten av 1900-talet minskade dock kustfisket efter denna art i betydelse p g a minskad efterfrågan och lägre priser. Eftersom även binäringar som jordbruk och kustsjöfart gick tillbaka, har antalet yrkesfiskare minskat med ungefär 80% det senaste halvseklet.

    Flertalet återstående kustfiskare har ersatt sill/strömming med andra målarter. Med hjälp av de officiella loggböckerna har de ca 1 000 licensierade fiskare som 1997 fiskade från båtar <12 m grupperats i följande kategorier utgående från målarter och redskap:

    Bottniska viken

    - lax- och sikfällor

    - strömmings- och siknät

    Östersjön (inkl Öresund)

    - torsk- och piggvarsgarnålbottengarn

    - nät och ryssjor

    Västkusten

    - ålryssjor

    - kräftburar

    - trålare

    - kombinationsfiskare

    I Bottniska viken är lax och sik de för fisket viktigaste arterna. I södra Sverige dominerar torsk och ål, tillsammans med sötvattenarter och plattfiskar vid Ostkusten samt skaldjur, främst havskräfta, vid Västkusten.

    Det småskaliga kustfiskets starka och svaga sidor diskuteras. För samhället är dess främsta fördel bidraget till sysselsättningen i glesbygder. Vidare är dess inverkan på bestånden i allmänhet måttlig, och det finns fortfarande underutnyttjade resurser av kustarter, som också har en växande marknad. Tillgången till de viktigaste målarterna minskar dock p g a hårt fiske eller naturliga orsaker. Andra problem, t ex handelsmönster som missgynnar småskaligt fiske samt sälangrepp på redskap och fångster, bidrar till att kustfisket fortsätter att utvecklas negativt. Åtgärder för att vända utvecklingen föreslås. De viktigaste är:

    • öka de lokala fiskarenas inflytande på resursförvaltningen

    • minska fisketrycket på torsk och skapa särskilda kvoter för kustfisket

    • uppmuntra lokal beredning, levandelagring och en reduktion av antalet mellanhänder i handeln för högre och stabilare priser till fiskaren.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 9. Odelström, Tommy
    et al.
    Johansson, Sören
    Ackefors, Hans
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Stockholms universitet, SU, Zoologiska institutionen.
    Flodkräftodling i Norrland - biologiska och ekonomiska förutsättningar: Utvecklingen av kräftodlingen i Sverige under 1980- och 90-talen1999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Flodkräftodling i Norrland - biologiska och ekonomiska förutsättningar

    Flodkräftan utgör sedan länge en av de mest värdefulla sötvattensresurserna i Sverige. I början av 1900-talet uppgick årsfångsten i landet till uppskattningsvis 1 000-1 500 ton, men kräftpest och olika miljöförändringar har medfört att dagens fångst i naturvatten sannolikt är endast ca 50 ton.

    Endast en liten del av Norrland ingår i flodkräftans naturliga utbredningsområde, vilket nådde upp till mellersta Värmland, södra Dalarna och södra Hälsingland. Under de senaste ca 100 åren har emellertid gränsen flyttats åt norr och väster och idag (1996) fö­rekommer flodkräftor på minst 300 lokaler i Norrland. Genom denna utökade spridningökade allmänhetens intresse för kräftor och kräftodling i Norrland. I Västernorrlands och Jämtlands län inleddes i slutet av 1980-talet ett arbete med att skapa ett projekt för att studera förutsättningarna för norrländsk odling av flodkräfta. Fiskeriverket, med Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm engagerade sig i detta arbete och 1989 inleddes forsknings- och försöksprojektet ”Kräftodling i Norrland”. Försöksodlingar byggdes upp i Ensillre i Västernorrlands län och i Vaine i Jämtlands län, medel ställdes till förfogande av en rad finansiärer och en projektorganisation byggdes upp. Projektet avsågspågå under två treårsperioder, eller sammanlagt sex år.

    Syftet med föreliggande rapport är att sammanställa tillgänglig kunskap om odling av flodkräfta, med särskild inriktning på norrländska förhållanden. Samtidigt utgör den en slutrapport över ekonomi och organisation i ”Kräftodling i Norrland”, riktad till projektets intressenter och finansiärer. Erfarenheterna från ”Kräftodling i Norrland” utgör vä­sentliga delar av rapporten. En utveckling av kräftodling i Norrland bedöms vara motiverad utifrån kommersiella, regionalpolitiska och turistiska skäl, men även bevarandeaspekten är betydelsefull. I Fiskeriverkets och Naturvårdsverkets nyligen publicerade ”Åtgärdsprogram för flodkräfta” pekas på att odlingsproducerade flodkräftor kan komma att användas till återetableringar i pestdrabbade och i försurade/kalkade vatten. Med erfarenheterna från projektet och uppgifter hämtade från tillgänglig litteratur kan vi ge följande råd till framtida kräftodlare. Åretruntdammar bör vara relativt stora med flacka strandprofiler och de bör anläggas i ”täta” jordarter. Sommardammar bör vara små, grunda och tömningsbara för att underlätta insamlingen av småkräftorna. Det är viktigt att noga kontrollera råvattentäkterna inför odlingsstarten. Därigenom kan problem med dålig vattenkvalitet och olika fiskarter undvikas. För reglering av åretruntdammars vattenstånd och förtömning fungerar de plastmunkar som finns i marknaden tillfredsställande. Munkarna bör placeras i ”brunnar” av grova plåtrör i dammvallarna för att de inte skall frysa. Rikligt med gömslematerial fördelas på bottnarna. Lämpliga undervattensväxter bör planteras i dammarna. Växterna bidrar till att höja produktionen av viktiga födoorganismer. Kläckerilokaler med tråg eller bassänger, recirkuleringssystem, filter och uppvärmningsutrustning behövs för vinterförvaring av avelskräftor och för produktion av kräftyngel. Kläckning av”strippad” rom som inkuberas i kläckningsapparat vid 18-20 °C ger bäst kläckningsresultat. Efter ynglens första skalömsning efter ca 10 dygn kan de samlas ihop och överföras till tråg eller sommardammar för vidare uppfödning. Kräftors tillväxt styrs av skalömsningar under tillväxtsäsongen. I dammar bör de kunna ömsa två gånger per säsong och därmed nå en tillväxt av ca 10 mm CL (motsvarar ca 20 mm TL) per säsong. Om denna tillväxt kan uppnås kan kräftbeståndet i en kräftdamm öka sin biomassa med ca 40%, vilket bör kunna ge utrymme för en ekonomisk avkastning.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 10.
    Sandström, Olof
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Gustavsson, Tore
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Johnsson, Bernt
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Fisk och fiske i svenska kustvatten: Kustfiskebefolkningens ekonomi2000Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Fisk och fiske i svenska kustvatten

    Kustfiskeprojektet syftade till att öka kunskapen om fiskbestånd och fiske i svenska kustvatten. Projektet genomfördes i tre delar. Den första, som startade 1989 i Bottniska viken, följdes av undersökningar efter Egentliga Östersjöns kust samt slutligen en del, som täcker Öresund och Västkusten. Provfisken och enkätundersökningar av fisket genomfördes i ett antal områden, som representerar olika naturliga kustmiljöer. Vissa fördjupade studier gjordes dessutom av rekryteringsbiologin hos sik, ål och abborre.

    Provfiskena ger främst information om bottenbundna arter. Två skilda samhällen kan identifieras i Östersjöns kustvatten: ett som domineras av stationära varmvattenarter och ett som består av migrerande kallvattenfiskar, huvudsakligen marina arter. Trots stora skillnader i breddgrad och salthalt är avvikelserna små om man jämför varmvattensamhällets artsammansättning mellan olika skärgårdsområden. Abborre och mört dominerar överallt i skyddade områden efter ostkusten, med varierande inslag av gers, björkna och andra sötvattensarter. Kallvattenarterna, som främst lever i mer exponerade områden, förändras mer när man går från nord till syd som en effektav främst salthalten. Hornsimpa och sik dominerar i norr, medan marina fiskar som torsk och skrubbskädda karaktäriserar bottenfisksamhället vid de sydligare kusterna.

    Vid Västkusten finner man inte något välutvecklat varmvattensamhälle på grunt vatten. Här är inslaget av marina kallvattenfiskar stort även sommartid. Samhället förändras tydligt om man går från mer bräckta förhållanden i Öresund upptill Bohusläns marina miljö. Antalet arter ökar liksom den totala tätheten av fisk. Provfiskena visade hur viktiga västkustens grundområden är för många kommersiella arters rekrytering, t ex torskfiskar och plattfiskar. De långa tidsserierna antyder inte några negativa förändringar i rekrytering under de senaste årtiondena. Trots detta visar provfisket, i överensstämmelse med yrkesfiskarnas observationer, att tätheten av vuxen fisk för närvarande är mycket låg i kustzonen. Orsakerna till detta är inte utredda, men man kan inte utesluta överfiske som en bidragande faktor.

    I Bottniska viken baseras yrkesfisket på främst lax, sik och siklöja. I Östersjöns skärgårdar får varmvattenarterna ökad betydelse, och här fiskas också ål i stor omfattning. Från Ålands hav och söderut har torsken normalt stor betydelse ävenför kustfisket, men under de år Kustfiskeprojektet pågick var torskbestånden så små att arten inte längre uppträdde kustnära. Piggvar tillkom då som viktig målart för fisket. Överallt i Östersjön spelar sill/strömming en viktig roll för kustfisket, t ex fisket under våren för surströmming i Bottenhavet. Vid Västkusten har två arter helt dominerande betydelse för fisket: havskräfta och ål (gulål).

    Att närmare beskriva kustfisket med ledning av fiskeristatistiken visade sig vara i det närmaste omöjligt. Alltför stora osäkerhetsfaktorer påverkar uppskattningarna, och för många arter betyder det loggbokspliktiga fisket relativt lite i totalfångsterna. Enkätundersökningarna visade entydigt för samtliga områden, att fritidsfisket är betydande för arter som sik, abborre, gädda, gös, öring, ål och hummer. Statistikens tillförlitlighet på­verkas dessutom av att en del av yrkesfisket sker med stöd av enskild fiskerätt och alltså ej är skyldigt att föra loggbok. Att använda dagens statistik som underlag för resursförvaltning är alltså bara undantagsvis möjligt. Här krävs nya modeller om man önskar ett acceptabelt underlag för fiskets förvaltning. Den typ av enkätundersökningar som prövades i projektet skulle kunna vara en bra metod i en sådan framtida modell.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 11.
    Svedäng, Henrik
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Olsson, Ivan
    Karlstads universitet.
    Petersson, Erik
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Järvi, Torbjörn
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Ålryssjefiskets bifångstproblem i Västerhavet: En våtmarks effekt på havsöringsmolt (Salmo trutta L.) : Odling, domestisering och bevarandebiologi hos laxfiskar1999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Ålryssjefiskets bifångstproblem i Västerhavet

    För stora delar av det svenska kust- och insjöfisket är ål det främsta fångstobjektet. För västkustens del utgör ålfisket det enskilt största yrkesmässiga enmansfisket. I huvudsak bedrivs detta fiske med småryssjor, oftast sammanlänkade som parryssjor. Fångsteffektiviteten i dessa redskap är dock så låg att ett stort antal redskap måste användas för att den enskilde fiskaren skall erhålla en tillräckligt stor fångst av ål. Eftersom den största delen av fångsten utgörs av skaldjur och andra fiskarter än ål utgör den bristande selektivitet i detta fiske ett allvarligt problem; de bifångster som görs av ungfisk och strandnära arter skulle kunna medföra en utfiskning/uttunning av kustnä­ra fiskbestånd av exempelvis torsk.

    Studien har haft som mål att dels försöka uppskatta bifångsternas storlek i ålfisket, dels den fiskeriinducerade dödligheten som detta fiske ger upphov till. Beräkningar av ålfiskets totala bifångst och den dödlighet som detta fiske orsakar har emellertid karaktären av räkneexempel, eftersom såväl bifångstens storlek som fiskeridödlighet kan förmodas variera mellan olika år, årstider och lokaler längs västkusten. Till variationen i fiskeridödlighet kan vidare ytterligare faktorer förväntas bidra som lokala mängden strandkrabbor och vitfågel och den enskilde fiskarens hanteringen av bifångsten vid vittjning och återutsättning.

    Antalet satta ryssjehus vid västkusten under ålfiskeperioden skattades ligga inom intervallet 30 000 till 45 000 parryssjor, vilket ger en årlig fiskeansträngning om ca 10-15 miljoner ryssjehusnätter. Resultatet stöds av uppgifter från yrkesfiskets loggböcker och av Kustbevakningens fältstudier. Dödligheten för bifångad fisk studerades i experimentfisken. Andelen torsk som dog till följd av ryssjefisket visade sig vara kopplad till graden av aktsamhet vid själva vittjningsförfarandet: ca 70% av den bifångade torsken observerades omkomma när redskapen vittjades på ett ”oaktsamt” sätt mot endast 7% vid ”skonsamt” fiske. Även för gråsej var andelen döda högre vid ”oaktsamt” fiske än för ”skonsamt” fiske. I motsats till torskfiskar tycktes däremot inte själva vittjningsförfarandet påverka plattfiskens överlevnad, utan den dödlighet som kunde noteras för dessa arter hade uppträtt i stor utsträckning redan innan vittjning.

    Sammantaget ger studien indikationer på att ålfiskets nuvarande utformning och intensitet måste ses som ett förvaltningsproblem för de organ som har till uppgift att upprätthålla ett varaktigt resursutnyttjande, eftersom det inte kan uteslutas att fiske med småryssjor i kombination med andra, ur beståndsvårdandesynpunkt, negativa faktorer som predation från säl och skarv och allmänt sett hårt fisketryck, kan ha en omfattning som påverkar de fiskbara beståndens storlek. Därför bör slutsatsen vara att ålfisket i likhet med annat fiske skall sträva efter att minimera sina bifångster samt öka den bifångade fiskens överlevnad, exempelvis genom att utveckla nya fiskemetoder.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 12.
    Thörnqvist, Stig
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Andersson, Jan
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Mo, Kerstin
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Biologiska kontrollundersökningar vid Barsebäcks kraftverk 1985-1997: Biologiska recipientkontroll vid kärnkraftverken. Årsrapport för 19981999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Biologiska kontrollundersökningar vid Barsebäcks kraftverk 1985-1997

    Resultaten från de biologiska undersökningarna vid Barsebäcks kärnkraftverk under åren 1985-97 sammanfattas i denna rapport. Undersökningarna har omfattat studier av fisksamhället genom provfisken med små ryssjor i det kylvattenpåverkade området nära kraftverket. Vidare har förluster av ålyngel, som sugs in med kylvattnet, skattats. Skador på fiskars könsorgan genom kylvattenpåverkan har registrerats vid undersökningar i andra kärnkraftverksrecipienter, varför en studie av gonader från multe genomförts vid Barsebäck.

    Några förändringar gentemot tidigare vad avser fångstmängder eller artfördelningar, som skulle kunna tolkas som effekter av kylvattenutsläppet, har inte registrerats. Årsproduktionen vid kraftverket har minskat något under perioden och var c:a 10% mindre 1994-1997 och 30-40% mindre 1992-1993 jämfört med 1989-1991. Den minskade energitillförseln till omgivningen som detta medför kan vara en förklaring till att temperaturskillnaderna inom det provfiskade området blivit mindre. Detta till trots kvarstår en tendens för några av de vanligaste arterna att fångas i högre utsträckning i det av kylvatten utsläppet mest påverkade området. Tydligast är denna tendens för gulål under våren och sommaren. Det kan som tidigare tolkas som en anlockning till varmare vatten men också bero på att fiskens rörelseaktivitet stiger med temperaturen.

    En av stationerna belägen i den så kallade biandningszonen, där temperaturpåverkan är liten och mycket variabel, avviker från den allmänna tendensen i rangordningen mellan stationerna genom att ofta uppvisa de högsta fångsterna av flera arter. Troligtvis skiljer sig biotopen här från de andra i något annat avseende än temperaturen.

    Fångsterna av gulål har ökat under början av 90-talet, sannolikt på grund av en kombination av högre temperatur under fiskeperioderna och nyrekrytering till det fiskbara beståndet. Likaså avspeglas den förbättrade rekryteringen av ungtorsk under senare år i fångsterna, medan däremot rekryteringen av tånglake försämrats. Att resultaten i provfiskena, förutom att de ingår i en recipientkontroll, belyser storskaliga variationer i fiskars rekrytering gör dem ytterligare värdefulla.

    Mängden ålyngel, som sugs in med kylvattnet, har varit mindre under senareår jämfört med resultaten från början av 80-talet. Antalet kontroller per år har dock minskat, vilket ökar risken att den skattning som ligger till grund för kompensationsutsättningarna blir felaktig. Om storleksfördelningen för de ålyngel som passerar kylvattnet liknar den för ålyngel som fångas i undersökningar vid Öresundsbron, är dödligheten troligtvis större än vad som tidigare antagits. Det kan därför inte uteslutas att förlusterna av ålyngel genom kylvatteninsuget har underskattats, och att de därför inte kompenserats fullt ut. Metodiken vid ålyngelkontrollen bör förbättras. De hittillsvarande resultaten visar, att förekomsten av glasål kulminerar i mars, medan förekomsten av pigmenterade ålyngel nårsin kulmen i juli. Kontrollerna av rensmaterialet från silstationerna bör därför koncentreras till denna period.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 13.
    Wahlberg, Magnus
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Sandström, Alfred
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Vetemaa, Markus
    Institute of Zoology and Hydrobiology, University of Tartu, Estonia.
    A review of the literature on acoustic herding and attraction of fish: Visual ecology of fish - a review with special reference to percids : Reproduction biology of the viviparousblenny (Zoarces viviparus L.)1999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [en]

    A review of the literature on acoustic herding and attraction of fish

    A literature study of fishing methods using acoustic herding, passive acoustic steering and acoustic attraction is presented. All three techniques are used world-wide in traditional fishing, but their applications to modern fisheries are very few. Optimization in terms of selectivity and increase in catches seems promising for acoustic attraction, and many successful trials have been carried out on various fish species of different hearing abilities. The results from acoustic herding are more negative and a more thorough knowledge of fish behaviour is needed before such techniques can be improved. When examining passive acoustic steering, little evidence has been found that fish actually use acoustic cues to detect fishing gear. Theoretical calculations show that claims that fish can detect the Aeolean tones generated by the water flowing through the net can probably be discounted, but measurements of the acoustic field around the fishinggear have to be made to finally confirm this. However, it has been shown that the fishinggear leading structures currently used are far from optimal. Studies of the sensory basis of gear detection by fish are needed to improve such structures. Psychoacoustic studies have shown that fish are essentially sensitive to very low frequency sounds. Therefore, improving acoustic fishing techniques demands an efficient, low-frequency sound source. It is shown that the fishing boat itself can be modified to become a relatively efficient transducer at the desired frequencies.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 14.
    Westerberg, Håkan
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Fjälling, Arne
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Martinsson, Anders
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Haamer, Joel
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Smith, Susan
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Stenberg, Charlotte
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Frimansson, Hans
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Thulin, Anna
    Utförare miljöbevakning, Myndigheter, Fiskeriverket.
    Sälskador i det svenska fisket - Beskrivning och kostnadsberäkning baserad på loggboksstatistik och journalföring 1996-1997: Bottenodling av blåmusslor—redovisning av försöksresultat perioden 1997—19992000Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sälskador i det svenska fisket - Beskrivning och kostnadsberäkning baserad på loggboksstatistik och journalföring 1996-1997

    Sälskadorna i det svenska fisket har ökat kraftigt under 1990-talet. Speciellt utsatta är passiva redskap - nät, fällor och ryssjor. Vid ostkusten står gråsäl för den största delen av skadorna, på västkusten orsakar knubbsäl de flesta störningarna i fisket. Vikare ger i begränsad utsträckning skador på Bottenvikens nätfiske.

    De flesta sälskadorna inträffar under vår och höst. Under en period på sommaren tillbringar både gråsäl och knubbsäl stor del av tiden på land för pälsbyte, och födoaktiviteten är lägre. Vintertid är fisket med de mest utsatta redskapstyperna av liten omfattning. De flesta sälskadorna sker längs Bottniska vikens kust. Frekvensen av skador tycks i detta område inte ha något samband med avståndet till sälkolonierna.

    Kvantitativa data om sälskador har samlats in med hjälp av journalförare från och med 1996. Sammanlagt har ett 60-tal fiskfällor och andra redskap följts med daglig, detaljerad statistik. I direktiven för EU:s fiskeloggbok har från och med 1996 fiskare uppmanats att rapportera sälskador. Dessa två källor har använts för att beräkna den ungefärliga totala skadan i fisket. Metoden bygger på att med journalföringsdata beräkna en parameter som ger den sannolika andelen skadad och förlorad fisk vid en fångstansträngning. Denna parameter varierar med redskapstyp och fiskart. Från loggboksstatistiken tas sedan uppgifter om totalfångst, fiskeansträngning i allt loggboksfört fiske och andelen ansträngningar med sälskada. Från dessa data kan den totala fångstförlusten beräknas.

    För fisket av lax och sik är dataunderlaget bäst och för denna del kan fångstförlusten under 1997 beräknas till 14 milj.kr, vilket motsvarar cirka 50% av den potentiella fångsten. Lägger man till övriga skador i hela svenska fisket blir summan cirka 22 milj. kr. Osäkerheten i dessa beräkningar är avsevärd, och det sanna värdet antas ligga i intervallet 11-33 milj.kr. Räknat i värde utgör skadorna i fällor och ryssjor 70% av hela skadan, i fångstvolym däremot endast cirka 35%, vilket beror på att sälskadorna i nätfisket efter strömming är kvantitativt stora. Det finns inga mer aktuella beräkningar, men skadorna ökar sannolikt minst med samma takt som gråsälspopulationen, dvs för närvarande 7% per år. Skadan 1999 kan då skattas till 25 milj. kr.

    Till den direkta fångstförlusten kommer indirekta kostnader orsakade av sälproblemen. En viktig komponent är att vissa fångstplatser måste överges helt, och att fiskaren måste reducera antalet redskap för att hinna med lagning av skadorna och en tätare vittjning. Skadorna ger också en onormal förslitning och kapitalförlust. Exakta beräkningar är svåra att göra, men dessa skador torde uppgå till storleksordningen 10 milj. kr sammanlagt.

    Sälens angrepp på redskap kan leda till att den fastnar och drunknar. Bifångsten av gråsäl 1996 har studerats med hjälp av en intervjuundersökning. Räknas uppgifterna om till hela det svenska fisket var bifångsten detta år cirka 400 gråsälar. Nära hälften av dessa sker i lax, sik och siklöjefällor i Bottenviken. Den garntyp som ger störst risk för bifångst är laxdrivgarn. I dag är sannolikt bifångsten i fisket den största orsaken till dödlighet för gråsäl.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
1 - 14 av 14
RefereraExporteraLänk till träfflistan
Permanent länk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf