Swedish Agency for Marine and Water Management

Endre søk
Begrens søket
1 - 4 of 4
RefereraExporteraLink til resultatlisten
Permanent link
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annet format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annet språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Treff pr side
  • 5
  • 10
  • 20
  • 50
  • 100
  • 250
Sortering
  • Standard (Relevans)
  • Forfatter A-Ø
  • Forfatter Ø-A
  • Tittel A-Ø
  • Tittel Ø-A
  • Type publikasjon A-Ø
  • Type publikasjon Ø-A
  • Eldste først
  • Nyeste først
  • Skapad (Eldste først)
  • Skapad (Nyeste først)
  • Senast uppdaterad (Eldste først)
  • Senast uppdaterad (Nyeste først)
  • Disputationsdatum (tidligste først)
  • Disputationsdatum (siste først)
  • Standard (Relevans)
  • Forfatter A-Ø
  • Forfatter Ø-A
  • Tittel A-Ø
  • Tittel Ø-A
  • Type publikasjon A-Ø
  • Type publikasjon Ø-A
  • Eldste først
  • Nyeste først
  • Skapad (Eldste først)
  • Skapad (Nyeste først)
  • Senast uppdaterad (Eldste først)
  • Senast uppdaterad (Nyeste først)
  • Disputationsdatum (tidligste først)
  • Disputationsdatum (siste først)
Merk
Maxantalet träffar du kan exportera från sökgränssnittet är 250. Vid större uttag använd dig av utsökningar.
  • 1.
    Abrahamsson, Ingemar
    et al.
    Havs- och vattenmyndigheten.
    Ahlström, Johan
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Västerbotten.
    Haag, Tobias
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Jönköpings län.
    Nilsson, Fredrik
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Västra Götalands län.
    Kvalitet och kalkbehov inom kalkningsverksamheten: En granskning av de regionala åtgärdsplanerna2013Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    År 2010 upprättade länsstyrelserna regionala åtgärdsplaner för kalkning av sjöar och vattendrag på uppdrag av Naturvårdsverket. Den 1 juli 2011 övertog Havs- och vattenmyndigheten det nationella ansvaret för kalkningsverksamheten och vintern 2012 påbörjade myndigheten en granskning av åtgärdsplanerna. Syftet var att utvärdera kvaliteten i kalkningsverksamheten och erhålla ett underlag vid fördelning av statsbidragsmedel. Denna rapport utgör en sammanställning av de resultat som framkom vid granskningen.   

    Åtgärdsplanerna innehåller detaljerade redovisningar av den pågående verksamheten i form av försurningsstatus, motiv, mål, målområden, kalkningsinsatser, uppföljningsprogram och uppnådda resultat. Dessutom redovisas planerade förändringar och kalkmängder för åren 2011-2015.   

    För varje åtgärdsområde bedömdes kvaliteten utifrån nio olika aspekter, bland annat angivna pH-mål, vattenkemisk effektuppföljning, vattenkemisk måluppfyllelse och kalkningsstrategi. Dessutom uppskattades kalkbehovet baserat på förutsättningen att de vattenkemiska målen ska kunna uppnås i samtliga målområden. Bedömningarna gjordes med utgångspunkt från de råd, riktlinjer och riktvärden som anges i Handboken för kalkning av sjöar och vattendrag.  

    Granskningen visade att kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten har förbättrats avsevärt under den senaste tioårsperioden. Idag framstår verksamheten överlag som välmotiverad och effektiv. Samtidigt är de regionala skillnaderna omotiverat stora. I några län kvarstår ett betydande behov av ytterligare kvalitetsförbättringar.  

    Försurningsbedömningar av kalkade vatten behöver förbättras. Den pågående målvattendragsundersökningen kommer att bidra med ett utökat underlagsmaterial. Samtidigt är det uppenbart att mycket arbete kvarstår. Bedömningsverktyget måste förenklas och utbildningsinsatserna behöver öka.  

    De vattenkemiska målen behöver ses över så att tillämpningen blir likartad. I flera län förekommer ett överutnyttjande av pH-mål 6,0. I andra län används pH-mål 5,6 utan att risken för skadligt höga halter av oorganiskt aluminium har beaktats.  Den vattenkemiska uppföljningen i vattendragen behöver förbättras. Detta gäller i olika grad för nästan alla län. En väl fungerande högflödesprovtagning är grundläggande för att bedöma måluppfyllelse och optimera kalkningsinsatsen.   

    Den vattenkemiska måluppfyllelsen behöver förbättras i vattendragen. Förmågan att uppnå pH-målen varierar avsevärt från ett län till ett annat. För att öka måluppfyllelsen och höja effekten behöver kalkningsstrategierna optimeras i en fjärdedel av åtgärdsområdena. Kalkdoserarnas tekniska status behöver uppgraderas i några län och organisationen för tillsyn, larm och felavhjälpning behöver generellt stärkas. Omotiverad överdosering och kalkning av målområden som saknar kalkbehov bör, i olika omfattning, åtgärdas i samtliga län.  

    Det totala årliga kalkbehovet beräknades till 105 000-121 000 ton inom befintliga åtgärdsområden, vilket kan jämföras med länsstyrelsernas planerade på 122 000 ton. Beräkningen visar att de vattenkemiska målen kan uppnås utan att det erfordrar en ökad kalkförbrukning i ett nationellt perspektiv. I vissa åtgärdsområden behövs utökad kalkning, men detta kompenseras av minskade behov i andra. Det finns en betydande besparingspotential i flera län. Endast i ett län behöver kalkanvändningen öka på länsnivå.   

    Till följd av ökade omkostnader för kvalitetshöjande åtgärder och förväntade prishöjningar kommer behovet av statliga bidragsmedel sannolikt att öka. Besparingspotentialen liksom behovet av kvalitetshöjande insatser varierar mellan länen, vilket antyder att det också finns behov av en regional omfördelning.   

    Länsstyrelser och huvudmän är ansvariga för att åtgärda brister i verksamheten. Förbättring av effektuppföljningen bör genomföras direkt. Försurningsbedömningar och pH-mål bör ses över i takt med att nya data inkommer. Justering av kalkdoser och avslutande av onödig kalkning bör ske inför nästkommande spridningstillfälle. Förändringar av kalkningsstrategin är i regel mera tidskrävande och bör prioriteras till åtgärdsområden där den kemiska målsättningen inte uppnås eller där kalkförbrukningen är omotiverat hög.  

    Den regionala verksamheten behöver fortsatt stöd och styrning från Havs- och vattenmyndigheten. En betydande del av de förbättringar som uppnåtts under de senaste tio åren har åstadkommits via medelsfördelning och bidragsvillkor. Samtidigt finns det fortfarande uppenbara brister i verksamheten varför ytterligare och andra typer av styrmedel behövs. HaV behöver också bidra med utbildningsinsatser och rådgivning samt att bedömningsverktyg och vägledningar utvecklas i takt med att ny kunskap tillkommer.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
    Download (jpg)
    presentationsbild
  • 2.
    Ahlström, Johan
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Västerbotten.
    Abrahamsson, Ingemar
    Havs- och vattenmyndigheten.
    Haag, Tobias
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Jönköpings län.
    Nilsson, Fredrik
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Västra Götalands län.
    Arbetsfördelning och resursanvändning inom kalkningsverksamheten2015Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Under det första decenniet av 2000-talet genomförde Naturvårdsverket en rad åtgärder med syfte att skapa gemensamma strukturer och förbättra kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten. Efter att ha granskat länsstyrelsernas regionala åtgärdsplaner för 2010-2015  konstaterade Havs- och vattenmyndigheten att kvaliteten förbättrats avsevärt, men att de regionala skillnaderna fortfarande var omotiverat stora. I syfte att kartlägga den regionala arbetsfördelningen och resursanvändningen samt behovet av fortbildning och stödsystem inhämtade Havs- och vattenmyndigheten under 2014 information från kalkningens regionala och lokala aktörer.  Uppgifterna insamlades via enkäter till länsstyrelser och huvudmän samt genom inhämtande av underlag i form av tidsredovisning och nyckeltal från länsstyrelserna. I föreliggande rapport presenteras resultaten av kartläggningen samt förslag på förändringar som kan leda till att resurser frigörs för kvalitetshöjande åtgärder.   

    Kalkningsverksamheten finansieras huvudsakligen med statsbidrag som fördelas till huvudmän via länsstyrelsen. I nuläget finns drygt 150 huvudmän som huvudsakligen utgörs av kommuner. I enkätsvaren uppgav drygt 80 procent av huvudmännen att systemet med statsbidrag är bra. Utifrån denna synvinkel finns således ingen anledning att förändra nuvarande system.   

    Till stor del finansieras kalkningsverksamheten via anslaget 1:12 ”åtgärder för havs- och vattenmiljö”. Inför 2013 genomfördes en förändring som innebar att länsstyrelsernas anslag till kalkning inte specificerades i förhållande till övriga verksamheter inom 1:12. Det nya förfaringssättet tycks inte generellt ha påverkat kalkningsverksamhetens finansiella utrymme under 2013. Det finns emellertid indikationer på att den biologiska uppföljningen minskade i några län.   

    Länsstyrelsernas prioritering av verksamheten via ramanslagen varierade avsevärt. I förhållande till den förstärkning som länsstyrelserna erhöll på ramanslaget 2002 redovisade några län betydligt lägre lönekostnader 2013. Det förekom också att anslaget 1:12 belastats med lönekostnader som inte omfattas av villkoren i bidragsbeslutet och därmed borde belasta ramanslaget.    

    Enkätsvaren samt länsstyrelsernas tidsredovisning visade att det föreligger stora skillnader mellan länen avseende såväl arbetsfördelning som tidsåtgång för de olika arbetsmomenten. Detta gäller även till vad och i vilken omfattning som konsulter anlitas. Skillnaderna mellan länen är delvis beroende på verksamhetens omfattning och karaktär. Till stor del framstår emellertid skillnaderna som en konsekvens av att länsverksamheten med tiden kommit att utformas på olika sätt.   

    Tidsåtgången för länsstyrelsernas bidragsadministration kunde bara i liten utsträckning förklaras med verksamhetens omfattning och antalet huvudmän. På flera län finns utrymme för effektivisering av rutiner och arbetsmoment. I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:3  10 förhållande till den enkla redovisning som länsstyrelserna efterfrågar framstår många huvudmäns tidsåtgång för bidragsadministration inte heller som rimlig. Länsstyrelserna behöver kommunicera med huvudmännen i syfte att tydliggöra behovet av underlag och därmed reducera tidsåtgången.  

    Upphandling av kalk och kalkspridning bör i större utsträckning samordnas mellan flera huvudmän och även mellan flera län. Små uppdrag innebär höga kostnader för kalk och kalkspridning. Genom att samordna upphandlingar och välja fleråriga avtal när detta är relevant och möjligt kan arbetstiden sannolikt mer än halveras.  

    Försurningsbedömningen av kalkade vatten upplevs både som krånglig och osäker. Oklarheter kring beräkningsverktyg och bedömningsgrunder behöver redas ut. Dessutom behöver länsstyrelser och huvudmän ytterligare utbildning och vägledning.  

    Översyn och justering av kalkdoseringen bör ske årligen. För all kalkning i landet kan detta teoretiskt genomföras på ungefär 50 arbetsdagar.  Enligt enkätsvaren arbetade länsstyrelser och huvudmän närmare 800 arbetsdagar med spridningsplanering under 2013. Endera är uppgifterna i enkätsvaren rejält överskattade eller så präglas arbetet av stor ineffektivitet.   

    I princip behövs en lika omfattande organisation för att sköta en kalkdoserare som 20 eller 30. Detta talar för att doserardriften bör samordnas för att uppnå stordriftsvinster. Endera mellan flera huvudmän eller med liknande kommunala verksamheter. Ansvaret för att sköta kalkdoserarna åligger huvudmannen. Länsstyrelsen ska se till att driftorganisationen uppfyller nödvändiga krav och behöver därför vara insatt i teknik och skötselbehov. Mot denna bakgrund är det oroväckande att huvudmännen i flera län bedömer länsstyrelsens kompetens som mindre bra avseende doserare.  

    Kalkningens effektuppföljning omsätter årligen närmare 25 miljoner kronor. Uppföljningens kvalitet och omfattning uppvisade omotiverat stora skillnader mellan länen. Det behövs system som säkerställer att vattenprover tas när kalkeffekten kan befaras vara otillräcklig, vilket i praktiken innebär vid höga flöden. För den biologiska uppföljningen behövs system som reglerar verksamhetens omfattning i förhållande till erhållna medel.  

    Spridningskontrollens kostnader varierade avsevärt mellan länen. Till viss del torde detta vara en följd av olika ambitionsnivå. Till stor del beror emellertid skillnaderna på att olika schabloner tillämpas för att beräkna huvudmannens kostnader samt ett varierande nyttjande av konsulter. Detta talar för att det finns utrymme att minska kostnaderna för spridningskontrollen inom ett antal län.  

    Baserat på det underlag som legat till grund för denna resurskartläggning bedöms den samlade arbetstid som länsstyrelser och huvudmän lägger på kalkningsverksamheten vara tillräckligt omfattande för att säkerställa en bra kvalitet. De brister i kvalitet som framkommit vid tidigare granskningar antyder därför att verksamheten inte på ett effektivt sätt förmår att omsätta tillgängliga resurser till effektiv arbetstid. En viktig orsak torde vara splittringen på många aktörer där flera huvudmän och ett antal länsstyrelser hanterar mycket små kalkmängder. Ineffektiva rutiner för hantering av exempelvis kalkdata, kemidata och bidragsutbetalningar utgör också ett problem. Likaså dubbelarbete och arbete som utförs av personal med otillräcklig erfarenhet och kompetens.   

    Fördelningen av ekonomiska resurser mellan länen för bland annat administration, upphandling, spridningsplanering, spridningskontroll, försurningsbedömning och effektuppföljning har sedan 1990-talet skett via schabloner. Syftet med att använda schabloner är främst att skapa rättvisa förutsättningar mellan länen. Ursprungligen baserades schablonerna enbart på totalmängden spridd kalk. Varefter nya underlag funnits tillgängliga har justering gjorts för såväl spridningsmetoder som målområden. Det finns inget som pekar på att schablonerna i nämnvärd omfattning skapat orättvisa förutsättningar mellan länen.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
    Download (jpg)
    presentationsbild
  • 3.
    Näslund, Ingemar
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Jämtlands län.
    Kling, Johan
    Havs- och vattenmyndigheten.
    Bergengren, Jakob
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Jönköpings län.
    Vattenkraftens påverkan på akvatiska ekosystem: en litteratursammanställning2013Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Arbetet med EU:s ramdirektiv för vatten har visat att fysisk påverkan är det vanligaste vattenmiljöproblemet (European Environment Agency 2012). Inom detta område är vattenkraften en av de största påverkanskällorna. Mot bakgrund av detta har Vattenmyndigheterna tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten genomfört ett gemensamt projekt i syfte att ta fram information och vägledning för hur vattenkraften och dess miljöpåverkan skall hanteras i arbetet med vattenförvaltningen. Inom ramen för detta projekt har föreliggande litteratursammanställning genomförts. Syftet är att utöka kunskapsunderlaget inom området vattenkraftens påverkan på den akvatiska miljön. Detta för att utveckla arbetet med karaktärisering och statusklassning av vattenförekomster samt förbättra bedömningsunderlaget inför de statushöjande åtgärder som skall genomföras.

    Den viktigaste fysiska förändringen som en följd av vattenkraftutbyggnad är tillkomsten av dammar. De innebär att barriäreffekter uppstår, det vill säga att förutsättningar för uppströms förflyttning samt nedströms transport av sediment och dött och levande organiskt material i systemet, begränsas eller hindras. Även i övrigt förändras den fysiska miljön, bland annat genom de morfologiska förändringar som blir resultatet av rensning, kanalisering och torrläggning. Andra följdverkningar av vattenkraftutbyggnad är förändringar i erosion, vattentemperatur, isförhållanden och vattenkvalitet. 

    Vattenkraft har också en omfattande inverkan på hydrologin i vattensystemet. Regleringen av nivåer och flöden i dammar och kraftverk innebär förändringar i det totala flödesmönstret (säsongsvariationen), men även kortsiktiga fluktuationer i vattenföring samt förändringar när det gäller extremt höga och låga flöden. Energiproduktionens årscykel innebär vanligen omvänd vattenföring i de reglerade älvarna där huvuddelen av årets flöde passerar under vinterhalvåret, medan vårfloden reduceras eller uteblir och flödena under sommar och höst är lägre än under oreglerade förhållanden. Korttidsreglering innebär att flödet kan ändras flera gånger på kort tid, inom dygnet eller till och med inom en timme. Nolltappning innebär att flödet genom och förbi kraftverket helt kan stängas av vilket torrlägger vattendraget eller skapar perioder med sjöliknande förhållanden nedströms. I reglerade sjöar är fluktuationerna större och vattennivåerna, sett över en årscykel, generellt sett väsentligt annorlunda jämfört med under oreglerade förhållanden. 

    De hydrologiska och morfologiska förändringarna omsätts i påverkan på de akvatiska ekosystemen. Förutom de direkta effekterna av dammar (barriärer) omvandlas vattensystemen från att vara mångformiga till mer homogena miljöer. Strömsatta partier med heterogena habitat däms över eller torrläggs vilket gör att strömvattenkrävande arter försvinner eller reduceras i antal. Primär- och sekundärproduktion samt omsättning av organiskt material påverkas negativt vilket innebär att systemets biologiska produktionspotential sänks. Bottenfauna- och fisksamhällen förändras. Riktning och omfattning beror av lokala förhållanden, regleringsintensitet m.m. Över huvud taget är förändringarna av floran och faunan omfattande när det gäller artsammansättning, tätheter av organismer och produktionsförutsättningar. Därmed förändras också den biologiska mångfalden. 

    De slutgiltiga effekterna på ekosystemet varierar stort mellan olika vattenkraftanläggningar. Det beror på skillnader i anläggningarnas tekniska utformning, de geologiska och hydrologiska förutsättningarna i avrinningsområdet, klimat, regleringspåverkan uppströms och nedströms, den akvatiska faunans och florans artsammansättning, effekter av annan mänsklig aktivitet m.m. Vissa effekter uppstår alltid oavsett om det är ett strömkraftverk eller ett reglerkraftverk, medan andra är mer kopplade till regleringen.

    Även interaktionen mellan vatten- och landmiljön påverkas. Översvämning/störning av landmiljön, deposition av sediment och organiskt material samt utbytet mellan yt- och grundvatten är exempel på processer som har långtgående inverkan på ekosystemens struktur och funktion i strandnära landmiljöer. Dessa processer förändras eller uteblir i samband med reglering/kraftutbyggnad. 

    Förutom de lokala effekterna av vattenkraftanläggningar, uppstår förändringar i vattensystemet som helhet. Dessa förändringar är i många fall kumulativa. Vattenkemin förändras på sätt som gör att effekterna kan spåras ute i Östersjön, bland annat som en följd av minskad uttransport av kisel. Transporten av material reduceras eller förändras i hela systemet, temperaturregimen blir annorlunda som en följd av höga vinterflöden, överdämning ändrar närsaltbalansen nedströms samt ökar emissionen av växthusgaser. 

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
    Download (jpg)
    presentationsbild
  • 4.
    Setzer, Malin
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Jönköpings län.
    Grände, Anna
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Jönköpings län.
    Halldén, Anton
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Jönköpings län.
    Kartläggning av samrådsstrukturer inom fiskförvaltning i Sverige2023Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Det pågår ett arbete för att styra över den svenska fiskeriförvaltningen mot ett mer ekosystembaserat arbetssätt. Det nya arbetssättet ställer högre krav på delaktighet och samverkan mellan fiskets olika aktörer. Fasta så kallade samrådsstrukturer har i flera sammanhang lyfts fram som ett effektivt sätt att samverka inom den komplexa fiskförvaltningen. Kunskapen om vilka samrådsstrukturer och processer som finns inom svensk fiskförvaltning är i vissa avseenden bristfällig. Det gäller framför allt de samrådsstrukturer som finns på regional och lokal nivå, där lokala aktörer samarbetar med andra lokala eller regionala aktörer. Då dessa samrådsstrukturer utgör en viktig pusselbit för att utveckla den svenska fiskförvaltningen avser denna kartläggning att ge en bild av hur det ser ut idag. I rapporten ingår även en analys av vilka framgångsfaktorer som finns när man ska arbeta med långsiktiga samrådsstrukturer. Analysen landar också i konkreta rekommendationer för vad man ska tänka på när man startar och driver samrådsstrukturer inom fisket.

    Kartläggningen utgår från en enkätundersökning som involverade alla länsfiskekonsulenter på landets länsstyrelser, men även andra relevanta intresseorganisationer kontaktades. Inkomna enkätsvar har sammanställts och bidrar med information till både pågående, nybildade och framtida samrådsstrukturer. Totalt har 87 samrådsstrukturer kartlagts, varav 47 är inom vattenområden där Havs-och vattenmyndigheten har föreskriftsrätt. Övriga 40 samrådsstrukturer ligger i vattenområden med i huvudsak enskild fiskerätt där berörda fiskerättsägare har det primära förvaltningsansvaret. Kartläggningen innefattar även frågor och analys av var det finns organisationer som har potential att utvecklas och implementera arbete med regional och lokal förvaltning av fisket i sin verksamhet. Kartor, både analoga och digitala, har tagits fram för att visualisera och tydliggöra var olika samrådsstrukturer finns idag och var det kan finnas behov av ytterligare samrådsstrukturer.

    Eftersök i litteraturen har gett information om både utmaningar och framgångsfaktorer gällande arbetet inom samrådsstrukturer och ekosystembaserad fiskförvaltning. För att bekräfta dessa och hitta ytterligare viktiga aspekter att tänka på valdes nio av de 87 kartlagda samrådsstrukturerna ut för en mer djuplodande intervju. Intervjusammanställningen, enkätsvaren och litteraturstudien har tillsammans möjliggjort framtagandet av rekommendationer och ledord för utformning av nya eller hantering och utveckling av befintliga samrådsstrukturer.

    Förhoppningen är att rapporten kan bidra med värdefull information om hur situationen ser ut och vad man ska tänka på i det fortsatta arbetet med att utveckla samrådsstrukturer inom fisket. Det bör även finnas goda möjligheter att följa upp inventeringen.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
    Download (jpg)
    presentationsbild
1 - 4 of 4
RefereraExporteraLink til resultatlisten
Permanent link
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annet format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annet språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf