Havs- och Vattenmyndigheten

Ändra sökning
Avgränsa sökresultatet
1 - 11 av 11
RefereraExporteraLänk till träfflistan
Permanent länk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Träffar per sida
  • 5
  • 10
  • 20
  • 50
  • 100
  • 250
Sortering
  • Standard (Relevans)
  • Författare A-Ö
  • Författare Ö-A
  • Titel A-Ö
  • Titel Ö-A
  • Publikationstyp A-Ö
  • Publikationstyp Ö-A
  • Äldst först
  • Nyast först
  • Skapad (Äldst först)
  • Skapad (Nyast först)
  • Senast uppdaterad (Äldst först)
  • Senast uppdaterad (Nyast först)
  • Disputationsdatum (tidigaste först)
  • Disputationsdatum (senaste först)
  • Standard (Relevans)
  • Författare A-Ö
  • Författare Ö-A
  • Titel A-Ö
  • Titel Ö-A
  • Publikationstyp A-Ö
  • Publikationstyp Ö-A
  • Äldst först
  • Nyast först
  • Skapad (Äldst först)
  • Skapad (Nyast först)
  • Senast uppdaterad (Äldst först)
  • Senast uppdaterad (Nyast först)
  • Disputationsdatum (tidigaste först)
  • Disputationsdatum (senaste först)
Markera
Maxantalet träffar du kan exportera från sökgränssnittet är 250. Vid större uttag använd dig av utsökningar.
  • 1.
    Bryhn, Andreas
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, Institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua.
    Lindegarth, Mats
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Bergström, Lena
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, Institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua.
    Bergström, Ulf
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, Institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua.
    Ekosystemtjänster från svenska hav: Status och påverkansfaktorer2015Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Människan har på många sätt stor nytta av havens ekosystem. Ekosystemen i haven producerar syrgas, atmosfäriskt vatten och livsmedel, och de ger inspiration, rekreationsmöjligheter och mycket mer, ofta utan att det kostar något. Att tala om ekosystemens nyttor för människor som ekosystemtjänster är ett sätt att synliggöra dessa nyttor. Ekosystemtjänster ger ett kompletterande perspektiv till exempelvis de naturvetenskapliga aspekterna och används i förvaltningen, politiken och samhällsdebatten. Att värdera ekosystemtjänster kan leda till att miljöproblem åtgärdas om dessa utgör kostnad för samhället vilken inte reflekteras i marknadsvärden. Ekosystemtjänster som begrepp har fått ett allt större genomslag i hanteringen av havsmiljöfrågor. Ekosystemtjänster ingår exempelvis i EU:s havsmiljödirektiv och en rad andra direktiv och policys. Denna rapport syftar till att bedöma statusen för havsbaserade ekosystemtjänster i Sverige, liksom till att utvärdera deras koppling till mänsklig påverkan. Statusbedömningen avser de tre havsområdena inom svenskt territorialhav och ekonomisk zon: Västerhavet, Egentliga Östersjön samt Bottniska viken. De tre statusklasser som används är god, måttlig och dålig. Flera av ekosystemtjänsterna statusbedöms med hjälp av indikatorer eller miljökvalitetsnormer, och en sådan typ av bedömning kommer troligtvis att bli vägledande inför framtida arbete med ekosystemtjänster. Andra ekosystemtjänster statusbedöms baserat på aktuell litteratur inom respektive område.  Mänskliga påverkansfaktorer, det vill säga mänskliga aktiviteter som ger en belastning på miljön såsom övergödning, klimatförändringar, marint skräp och selektivt uttag av fisk, har utvärderats utifrån hur stor deras samlade påverkan är på ekosystemtjänsterna baserat på aktuellt kunskapsläge. Påverkansfaktorerna har bedömts utifrån om de har en liten eller osannolikt negativ, måttligt negativ eller stor negativ samlad påverkan på ekosystemtjänsternas status. Där betydande kunskapsluckor finns har detta angetts. De ekosystemtjänster som bedöms ha dålig status (tabell 3) är upprätthållande av näringsvävar samt livsmedelsförsörjning (i samtliga svenska havsområden), upprätthållande av livsmiljöer (i Västerhavet och Egentliga Östersjön), samt tillhandahållande av råvaror (i Västerhavet). Ekosystemtjänster som bedöms ha god status är till exempel energiförsörjning och tillhandahållande av genetiska resurser, samt inspiration. Det finns även många ekosystemtjänster vars status bedöms som måttlig, exempelvis naturarv, rekreation samt upprätthållande av biologisk mångfald. Allmänt sett har Bottniska Viken en något bättre status avseende ekosystemtjänster än övriga havsområden, vilket beror på en mindre mänsklig påverkan på havsmiljön. Västerhavet och Egentliga Östersjön skiljer sig åt för ekosystemtjänsten tillhandahållande av råvaror, som har god status i Västerhavet och måttlig status i Egentliga Östersjön. I övrigt har de två områdena en likartad statusbild överlag. Bland påverkansfaktorerna bedömdes övergödning ha en stor negativ samlad påverkan på upprätthållande av livsmiljöer samt primärproduktion. Klimatförändringarnas ökade kolhalt i havet har en stor negativ samlad påverkan på biogeokemiska cykler. Ett stort uttag av fisk har en stor negativ samlad påverkan på upprätthållande av näringsvävar samt på försörjning av livsmedel.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 2.
    Emmerson, Richard
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Evaluation of the implementation of Ospar measures in Sweden2016Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Denna rapport presenterar resultat från en granskning av hur Sverige genomför de beslut, rekommendationer och andra överenskommelser som antagits av OSPAR.

    Rapporten belyser även hur OSPAR-arbetet hänger ihop med EU:s havsmiljödirektiv och våra svenska miljömålsystem och hur de olika processerna kan stärka varandra. Den ger oss också tankar och underlag som kan hjälpa oss att bygga upp ett uppföljningssystem för OSPAR-relaterade åtgärder.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 3.
    Fauville, Géraldine
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Gotensparre, Susan
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Marin pedagogik: Inventering av lokala behov av stöd och kunskapsmaterial2018Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Regeringen gav Havs- och vattenmyndigheten (HaV) i uppdrag att bidra till att stärka arbetet med utbildning för hållbar utveckling inom havs- och vattenfrågor, särskilt marin pedagogik. Uppdraget har genomförts av Havsmiljöinstitutet och forskare vid Göteborgs universitet som kontaktat lokala aktörer inom marin pedagogik, och inventerat deras behov av kunskapsmaterial och stöd.

    Marin pedagogik är ett verktyg för att skapa förståelse för hur havet påverkar oss människor och för hur vi påverkar havet, vilket kallas för ocean literacy på engelska och som översätts till havsmedvetenhet i rapporten. En marinpedagogisk aktör förmedlar information om havet och/eller sambandet mellan vatten och hav, vilket i sin tur kan ge upphov till havsmedvetenhet om mottagaren tar ställning till informationen och sätter in den i ett förståeligt sammanhang.

    Regeringsuppdraget avgränsades genom att inkludera aktörer vilka fokuserade helt eller delvis på havsvatten och som befinner sig utanför det obligatoriska skolväsendet.

    Aktörerna lyfter fram behov av:

    • finansiellt stöd (som bör vara långsiktigt)
    • nätverk (mötestillfällen skapas)
    • databas (för att dela med sig av marinpedagogiska resurser.

    Aktörerna efterlyser kunskapsmaterial av olika slag, främst:

    • skriftligt material/information (material anpassade för olika åldrar
    • Digitala resurser (för att inspirera och engagera ungdomar)
    • forskarkontakt (som behövs för metod- och faktakoll)
    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 4.
    Hernroth, Lars
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Ackefors, Hans
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Stockholms universitet, SU, Zoologiska institutionen.
    The Zooplankton Of The Baltic Proper: A long-term investigation of the fauna, its biology and ecology1979Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [en]

    This paper is based on the results from a long-term zooplankton investigation in the Baltic proper in the years 1968—1972. Additional results, obtained by the authors in more recent investigations, have also been used in order to enrich the material with information not obtained in the principal investigation.

    Seven standard plankton stations, covering seven sub-areas of the Baltic proper have been visited on average four to five times per year. All cruises have been made in connection with ordinary hydrographical expeditions which means that all zooplankton samples are accompanied by a complete list of hydrographical data.

    The paper describes the zooplankton fauna of the Baltic proper which comprises about 40 regularly appearing species excluding the micro zooplankton. The main part of the fauna in respect of biomass and production consists, however, of only 10—12 species. The most important were the cnidarian Aurelia aurita. the rotifers Synchaeta spp., the cladocerans Bosmina coregoni maritima and Evadne nordmanni, the copepods Pseudocalanus minutas elongatus, Temora longicornis, Acartia bifilosa, A. longiremis and Centropages hamatus and the larvacean Fritillariaborealis.

    Species of less importance were the larvae of Pleurobrachia pileus, the cladocerans Podon intermedius, P. leuckarti and Pleopsis polyphemodides (the latter is abundant in coastal areas), the copepods Eurytemora sp. and Oithona similis, the larvae of gastropod species, Mytilus edulis, Macoma baltica, Cardium glaucum. C.hauniense and My a arenaria, the chaetognath Sagitta elegans baltica and the larvacean Oikopleura dioica.

    Occaisonal species were the cnidarians Sarsia tubulosa and Cyanea capillata, the rotifers Keratella quadrata quadrata, K. qu. platei, K. cruciformis eichwaldi and K.cochlearis recurvispina, the larvae of Pygospio elegans and Balanus improvisus, the copepods Calanus finmarchicus, Limnocalanus macrurus and Cyclops sp., the mysidaceans Mysis relicta and M. mixta, the amphipod Hyperia galba and the chaetognath Sagitta setosa.

    All samples have been collected by vertical, fractionated hauls with a Nansennet. The mesh size was 0.160 mm in the years 1968—1971 and 0.090 mm in 1972. A correction of all results due to the poor filtering capacity of the Nansen net has been made. The additional results are mainly based on samples from the UNESCOWP 2 net.

    All specimens have been analysed to species and the copepods also to developmental stages. The biomass has been calculated as the sum of all individual volumes.

    The paper also describes the hydrography of the Baltic proper in general and presents the data for temperature, salinity and oxygen in the years 1968—1972.The relationship between the unique hydrography of the Baltic with its stable, brackish water contidions and the planktonfauna is discussed.

    The regulating factors for the vertical and horizontal distribution of the fauna were found to be either temperature or salinity or a combination of these factors.

    The seasonal variation in biomass values showed a rather good correlation with the temperature of the surface layer viz. the lowest biomass values (< 10 g m-2) were usually found in March—April, an increase started in May—June and a maximum (30—60 g m-2) was most often reached in August—September. There were great variations in biomass between the seven stations. The highest mean values (20—25 gm"2) were found in the southern and south-eastern parts of the Baltic proper and the lowest (12—13 gm-2) in the northern and south-western parts. Looking at the biomass values over the whole period of investigation, a remarkable stability has been found. There is no evidence of either increasing or decreasing trend.

    The production of zooplankton has also been estimated. According to our calculations the production amounts to about 20 gC m-2 year-1 (380 g wwt) in the southern Baltic proper and 10 gC m-2 year-1 (190 g wwt) in the northern part.

    The last part of the paper discusses the role of zooplankton in the energy flow of the whole pelagic ecosystem, i.e. from primary phytoplankton production to reproduction and recruitment of pelagic fishes.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 5.
    Li Zweifel, Ulla
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Egerup, Johanna
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Nilsson, Jonas
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Carneiro, Goncalo
    World Maritime University, Malmö.
    Utvärdering av projektverksamheten av havs- och vattenmiljöanslaget 2007-20122013Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Denna utvärdering baseras på delar av den projektverksamhet som finansierats genom   havs-­ och vattenmiljöanslaget (HVM-­‐projekt) under åren 2007-­‐2012 samt Lokala   vattenvårdsprojekt (LOVA-­‐projekt) under åren 2009-­‐2012. I rapporten återfinns en redovisning av vilken typ av insatser och projekt som finansierats, en utvärdering av åtgärdsprojektens miljöeffekter, och kunskapsprojektens användning som underlag i förvaltning av havs‐ och vattenmiljöer. Projektens samhällsnytta har också undersökts. Vidare har vi analyserat myndigheternas hantering av Projektverksamheten.

    Sett över hela perioden 2007-­‐2012 har tilldelade medel för de HVM-­‐projekt som ingått i utvärderingen motsvarat 30% åtgärdsinsatser och 62% kunskapsinsatser. Därtill har en  mindre del av medlen avsatts till informationsinsatser och projekt med anknytning till genomförandet av konventioner och EU-­‐direktiv. För året 2012 hade denna fördelning förskjutits och uppskattas ha motsvarat 53% åtgärdsinsatser och 41% kunskapsinsatser.  LOVA-­‐medlen har sedan dess inrättande fördelats motsvarande 60%  åtgärdsinsatser och 40% kunskapsinsatser.

    De viktigaste slutsatserna är:

    Insatser och projekt   

    Projekten har analyserats i förhållande till de villkor som anges för anslaget och den förordning som reglerar LOVA-­‐bidrag.

    För HVM-­‐projekt har mest medel tilldelats ämnesområdena biologisk mångfald, övergödning  och miljöfarliga ämnen. Detta motsvarar de utpekat största miljöproblemen för svensk havs-­‐ och vattenmiljö. De åtgärdsprojekt som genomförts har fokuserat på restaurering av levnadsmiljöer och att minska utsläpp av kväve och fosfor. Denna typ av åtgärder framhålls som angelägna i  såväl svenska som internationella miljömål. Fördelning av medel på olika ämnesområden och  projekttyper förefaller således välgrundad och balanserad. Dokumentation som underbygger de  prioriteringar eller övervägande som gjorts är dock bristfällig.

    LOVA-­‐bidrag ska enligt förordningen främst riktas mot projekt  som syftar till att minska övergödning vilket också har varit fallet. Enligt förordningen ska stöd ges till  ”genomförande av kostnadseffektiva åtgärder”. Utvärderingen visar att olika länsstyrelser har prioriterat olika projekttyper. Vi har inte haft tillgång till dokumentation som motiverar skilda prioriteringar eller som gör det möjligt att utvärdera åtgärdernas kostnadseffektivitet.

    För att öka transparensen rekommenderar vi att myndigheterna  förbättrar dokumentation av övervägande och analyser som leder fram till prioritering av ämnesområden och val av projekt. 

    Åtgärdsprojektens miljöeffekter   

    Utvärderingen av miljöeffekter baseras på projektägarnas slutrapporter. Få slutrapporterade  åtgärdsprojekt anger miljöeffekter baserat på mätning före och efter genomförd åtgärd. Detta  gäller både HVM- och  LOVA-­‐projekt. Det är därför inte möjligt att  ange  projektens miljöeffekter annat än i enstaka fall eller baserat på beräkningar av förväntade effekter.

    Brist på uppmätta miljöeffekter beror ofta på att effekterna inte kan klarläggas förrän flera år efter att projekten avslutats. Det är alltså i  många fall  för tidigt att utvärdera effekten av  åtgärder.                                                                                               

    I de slutrapporter vi tagit del av anges planer för uppföljning av åtgärdsprojekt i ungefär hälften  av fallen. För dem som anger planer för uppföljning är det dock oklart hur finansiering ska ske efter avslutat projekt liksom hur och till vem som framtida uppföljning ska rapporteras.

    Vi rekommenderar därför en stärkt uppföljning av åtgärdsprojekten. Alla projekt behöver inte följas upp genom mätprogram men den typ av åtgärder  som är önskvärda att utvärdera bör identifieras. Projekt som innefattar sådana åtgärder bör redan vid projektstarten garanteras medel för uppföljning. Vi ser också behov av stöd i planering av uppföljning, t.ex. i design av mätprogram. Om man önskar utvärdera miljöeffekter måst också högre krav ställas på  innehåll  i slutrapporter, till exempel redovisning av metoder och beräkningar. De miljöeffekter som anges i projektens slutrapporter måste också kvalitetssäkras.

    Information om åtgärdsprojekt som genomförts, planeras eller pågår behöver också samlas  och tillgängliggöras för användning i nationell, regional och lokal åtgärdsplanering.

    Kunskapsprojektens användning

    Resultat från kunskapsprojekten förefaller väl använda t.ex. för att uppfylla miljödirektiv, som  underlag för myndighetsutövning, för utveckling av övervakningsprogram med mera. Slutsatsen  baseras på ett frågeformulär som riktats till projektägare av HVM-­‐projekt samt intervjuer med  myndigheternas handläggare.     

    Kännedom om projektresultat förefaller dock vara starkt personknutet, detta gäller både HVM-­‐och LOVA-­‐projekt, och resultaten skulle sannolikt kunna användas i större utsträckning om de  är kända för fler. För närvarande finns risk att resultat och kunskap förloras.

    Vi har haft tillgång till slutrapporter för 49% av de bidragsfinansierade HVM-projekten och  fullständig redovisning  från 46% av slutrapporterade LOVA-­‐projekt. Därtill initierar havs-­ och  vattenmyndigheten projekt i form av uppdrag och överenskommelser för vilka vi haft begränsad tillgång  till resultat. En stor del av både kunskaps-­ och åtgärdsprojekt som genomförts har alltså inte ingått i utvärderingen.

    Vi rekommenderar att satsa på insamling och spridning av resultat. Dels bör det genomföras en insats för att samla alla slutrapporter eller annan redovisning från projekt som finansierats av anslaget. Vi föreslår även praktiska lösningar som att upprätta en databas över genomförda HVM-­ och LOVA projekt. Katalogisering av existerande rapporter, även sådana som producerats efter projektens avslut, och seminarier riktade mot potentiella brukare är andra förhållandevis enkla medel för att öka kännedom om resultaten.

    Viktigt är också att samla erfarenheter och rekommendationer från projektägare av  genomförda projekt, detta gäller både åtgärds-­ och kunskapsprojekt.   

    Projektens samhällsnytta   

    I utvärderingen har vi på önskemål från Havs-­ och vattenmyndigheten undersökt de genomförda projektens samhällsnytta d.v.s. den nytta som ligger utanför projektens omedelbara miljöeffekter. Undersökningen om samhällsnytta är baserad på information i projektägarnas  slutrapporter, intervjuer med myndigheternas handläggare, och ett antal  fördjupade  studier.

    På ett övergripande plan kan flertalet projekt kopplas till någon form av processrelaterad samhällsnytta, t.ex. kompetensutveckling hos deltagande individer och institutioner,  förstärkning av olika samverkansformer och produktion av  underlag för miljöförvaltning och politiska beslut. Vad gäller resultatrelaterad samhällsnytta, t.ex. förhöjda rekreationsvärden  eller ökad livsmedelsförsörjning, ges dock få exempel vilket sannolikt beror på att även projektens direkta miljöeffekter sällan är kända. Om samhällsnytta i framtiden ska utvärderas jämte projektens övriga effekter bör kriterier för samhällsnytta anpassas till olika projekttyper och indikatorer behöver utvecklas.  

    Myndigheternas hantering av projekt

    Hantering av projektverksamheten har analyserats baserat på dokumenterat material och  intervjuer med myndigheternas handläggare och utredare. Dokumentationen är bristfällig. Detta gäller både Naturvårdsverkets  och Havs-­ och vattenmyndighetens administration av havs-­ och vattenmiljöanslaget liksom länsstyrelsernas administration   av LOVA-­‐projekt. Rutiner för flera delar av hanteringen bör stärkas.

    Vi rekommenderar att en plan upprättas för vad som ska uppnås med havs-­ och  vattenmiljöanslaget. Planen förhåller sig förslagsvis till de mål och åtgärdsprogram för  havs-­  och vattenmiljön som redan existerar och på en analys av vad som är rimligt att uppnå med  utgångspunkt från anslagets storlek. Gemensamma riktlinjer för granskning av projektansökningar och godkännande av slutrapporter behöver vidareutvecklas.

    Övergripande slutsatser   

    Trots brist på faktiskt uppmätta miljöeffekter har vi valt att resonera kring projektens potentiella bidrag till att uppnå några av de miljömål som Sverige eftersträvar, till exempel de reduktionsmål för utsläpp av kväve och fosfor som överenskommits enligt Aktionsplanen för Östersjön. De genomförda HVM-­‐projekten har uppskattningsvis endast bidragit till att minska utsläpp av fosfor och kväve med några promille av reduktionsmålen. Detta beror i stor utsträckning på projektens inriktning mot åtgärder som kräver medverkan av markägare, t.ex.anläggning av våtmarker eller införandet av   nya metoder i jordbruket. De projekt som hittills genomförts har inte lyckats få med sig  tillräckligt många deltagare för att på frivillig basis åstadkomma signifikant minskade utsläpp av näringsämnen. Innan liknande projekt fortsättningsvis finansieras bör projektägarnas erfarenheter samlas och de juridiska  förutsättningarna för att genomföra denna typ av åtgärdsprojekt bör utredas.

    De uppgifter om reducerat utsläpp av näringsämnen som anges för LOVA-­‐projekt behöver  kvalitetssäkras. Redan den  begränsade granskning som  genomförts i denna utvärdering visar på  flera orimliga uppgifter. Baserat på en grov uppskattning beräknas dock genomförda LOVA-­‐åtgärder motsvara ett reducerat fosforutsläpp på cirka 30 ton fosfor per år d.v.s. motsvarande knappt 6% av de nyligen uppdaterade svenska reduktionsmålen för fosfor. Enligt de förväntade  miljöeffekter som anges av projektägare ligger dock de stora potentiella minskningarna av utsläpp i genomförandet av kommunala VA-­‐planer som framtagits med LOVA-­‐bidrag. Siffrorna  behöver dock granskas, utförbarheten av VA-­‐planerna (t.ex. avseende finansiering) är oklar, och  ett eventuellt realiserande av dessa planer ligger minst 5-­‐15 år framåt i tiden.

    Fördelningen av medel från anslaget, framförallt HVM-­‐projekt, har under den utvärderade  perioden skiftat tyngdpunkt från kunskapsinsatser till åtgärdsinsatser. Vi vill understryka  koppling mellan och behovet av olika insatstyper;

    - många åtgärdsprojekt kan inte genomföras utan föregående kunskapsprojekt, t.ex.  kartläggning och förstudier,

    - det finns fortfarande kunskapsbehov för att genomföra åtgärder, bland annat utvärdering av olika åtgärders effekter liksom att bedöma var i landet som behoven av åtgärder är störst,

    - resultat av kunskapsprojekten fyller många förvaltningsbehov,

    - informationsinsatser med tydlig inriktning mot att ge underlag för ändrat beteende  kan  bidra till att långsiktigt förbättra tillståndet i miljön.

    Vi rekommenderar därför en fortsatt finansiering av alla dessa insatstyper. Sammanfattningsvis har vi tagit del av många väl genomförda projekt vars  resultat  förefaller väl  använda inom havs-­ och vattenförvaltningen. Vi har också tagit del a projekt som långt från nått de mål som satts upp för projekten, ofta på grund av ogynnsamma förutsättningar för genomförandet. Otillräckliga krav på projektägare påverkar också möjligheten att utvärdera projekten. Med tydligare mål, uppföljning av   projekt, och spridning  av resultat kan havs-­‐ och  vattenmiljöanslaget nyttjas mer effektivt.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 6.
    Moksnes, Per-Olav
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI. Institutionen för Marina Vetenskaper, Göteborgs universitet.
    Gipperth, Lena
    Juridiska institutionen och Centrum för hav och samhälle, Göteborgs universitet.
    Eriander, Louise
    Institutionen för Marina Vetenskaper, Göteborgs universitet.
    Laas, Kristjan
    Juridiska institutionen, Göteborgs universitet.
    Cole, Scott
    EnviroEconomics Sweden Consultancy, Östersund.
    Infantes, Eduardo
    Institutionen för Marina Vetenskaper, Göteborgs universitet.
    Förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige: Ekologisk, juridisk och ekonomisk bakgrund2016Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Ålgräsängar utgör viktiga och artrika habitat på grunda mjukbottnar som förser naturen och människan med flera viktiga ekosystemfunktioner och tjänster. Ålgräs är en biotop som identifierats som skyddsvärd i flera EU-direktiv och internationella konventioner. I Bohuslän har den areella utbredningen av ålgräs minskat med över 60 % sedan 1980-talet till följd av bl.a. övergödning och överfiske, vilket motsvarar en förlust på cirka 12 500 ha ålgräs. Även om åtgärder satts in för att minska övergödning och överfiske och vattenkvaliteten har förbättrats, har ingen generell återhämtning av ålgräs kunnat ses. Tvärtom fortsätter de återstående ålgräsängarna att minska, bl.a. till följd av den fortsatta exploateringen av grunda kustområden. 

    Syftet med denna rapport är att bidra till utvecklingen av en bättre förvaltning av ålgräsekosystem i Sverige, framför allt vad gäller restaurering, men också när det gäller prövning och tillsyn av verksamheter som kan påverka ålgräsekosystem och andra kustnära habitat. Rapporten ger en tvärvetenskaplig bakgrund till förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige där både ekologiska, juridiska och ekonomiska aspekter behandlas. Målet har varit att samla all aktuell information som är relevant vid förvaltning och restaurering av ålgräs, samt analysera dagens förvaltning, identifiera eventuella brister och ge rekommendationer hur den kan förbättras. Här beskrivs bl.a. möjligheter och begränsningar med ekologisk restaurering och ekologisk kompensation av ålgräsekosystem. Rapporten utgör också ett viktigt underlag för handboken om restaurering av ålgräs i Sverige (Moksnes m.fl. 2016).

    Även om det idag finns fungerande metoder för ålgräsrestaurering i Sverige är det viktigt att klargöra att restaurering av ålgräs är tidskrävande, dyrt och förenat med stora osäkerheter. När en ålgräsäng försvinner kan miljön försämras så mycket att ålgräs inte längre kan växa i området. Det är därför av största vikt att i första hand skydda återstående ålgräsängar, att restaurera ängar när så är möjligt och endast som en sista åtgärd tillåta kompensationsrestaurering av ålgräs. En bioekonomisk analys av tre ekosystemtjänster som ålgräset ger människan visar att ålgräsängar fyller en viktig funktion när det gäller produktion av kommersiella fiskarter samt upptag och långtidsförvaring av kol och kväve. Det ekonomiska värdet av dessa ekosystemtjänster skattas upp till cirka 0,5 miljoner kr per hektar, utan att värdet på många andra viktiga ekosystemfunktioner inkluderats (t.ex. minskad resuspension av sediment och stranderosion, ökad biologisk mångfald, m.m.). Skattade historiska förluster av ålgräs i Bohuslän beräknas bl.a. ha medfört att produktionen av torsk minskat med cirka 8000 ton sedan 1990, vilket motsvarar den totala svenska landningen av torsk 2013. Förlusten av ålgräs beräknas också ha medfört att cirka 6000 ton av lagrat kväve har frisatts i kustekosystemen, vilket motsvarar en belastning som är tre gånger högre än den årliga tillförseln till Skagerrak via vattendrag. En grov skattning av det totala ekonomiska värdet av dessa förlorade ekosystemtjänster sedan 1990, inklusive kolupptag varierar mellan 4 och 21 miljarder kr. 

    Det finns idag ingen svensk lagstiftning som specifikt skyddar ålgräs. Däremot finns en stor mängd lagar och regler som bl.a. avser att motverka försämring, återställa skadad miljö, och reglera vilken påverkan som är tillåten i olika områden. Det faktum att exploatering och annan skada på ålgräs tillåts att ske också i områden Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:8  12 där stora förluster av livsmiljön har skett, liksom i skyddade områden, visar dock att dagens rättsliga skydd är otillräckligt. Situationen strider mot kraven i vattendirektivet och havsmiljödirektivet om att uppnå och bibehålla god ekologisk status, och medför svårigheter för Sverige att leva upp till internationella åtaganden. 

    Förvaltningen av ålgräsekosystem försvåras av att Sverige saknar nationell miljöövervakning av ålgräs och att ålgräs mycket sällan inkluderats vid bedömning av ekologisk status enligt vattenförvaltningsförordningen. Detta medför bl.a. att den dokumenterade förlusten av ålgräs i Västerhavet inte påverkat statusklassningen av svenska kustvatten, vilket minskat möjligheterna att stoppa exploatering av kvarvarande ålgräsängar. Det är därför viktigt att revidera svenska bedömningsgrunder och indikatorer för vegetation så att ålgräsets utbredning inkluderas i nationell miljöövervakning och kan bidra till statusklassningen. En sådan förändring kopplat till ett tydligt förbud mot ytterligare försämring av vattenstatusen skulle medföra ett betydligt bättre skydd för hotade livsmiljöer som ålgräsängar. Det skulle också tydliggöra behovet av ekologisk restaurering av ålgräs i påverkade områden. 

    Ekologisk kompensation har använts mycket lite i den marina miljön i Sverige och ingen kompensationsrestaurering av ålgräs har ännu utförts. Kompensationsrestaurering av ålgräs kan vara ett verktyg för att tillämpa principen att förorenaren betalar och bidra till att motverka en stegvis nettoförlust av habitatet till följd av exploateringar. Till skillnad från en fiskeavgift som i första hand ersätter skador på fisket ersätter en kompensationsrestaurering förluster av samtliga ekosystemtjänster. Kompensation är dock inte oproblematisk, och det är centralt att den inte påverkar prövningen av tillåtligheten av en verksamhet, utan endast används som en sista åtgärd efter att så långtgående krav som möjligt har ställts på att undvika eller minska skadan. Detta är speciellt viktigt i södra Bohuslän där studier visar att restaurering inte längre är möjlig i alla områden. Dessutom utgörs de flesta områden där restaurering skulle kunna utföras av bottnar där ålgräs växte på 1980-talet varför kompensationen i dessa områden bara skulle leda till en minskad nettoförlust av den historiska utbredningen.

    I svensk lagstiftning finns flera alternativa regler att lägga till grund för krav på kompensation i fall då ålgräs kan komma att påverkas negativt. Miljöbalkens 16 kap. 9 § utgör det bästa stödet för att kräva full ekologisk kompensation eftersom alla ekosystemtjänster där kan användas som argument för kompensation. Idag utgör bristen på praxis en utmaning för att ställa långtgående krav på kompensation, men det är på väg att förändras i och med att kompensationskrav nu prövas allt oftare i domstol. Att utpeka ålgräsängar som biotopskyddsområden skulle stärka möjligheten att kräva kompensation, men framförallt ställa större krav på att undvika och minimera förlusterna.

    Erfarenheter från USA, där kompensationsrestaurering av ålgräs används som förvaltningsredskap sedan 1970-talet, visar på betydelsen av att utforma standardiserade regler för vilka metoder som ska användas, hur omfattningen på kompensation ska skattas, hur uppföljningen ska ske, hur resultatet ska bedömas samt vad som ska ske om restaureringen inte lyckas. En nationell vägledning för kompensationsrestaurering skulle underlätta användningen and möjligheterna att lyckas med denna typ åtgärd i Sverige. I denna rapport presenteras en detaljerad beskriving av hur en sådan vägledning skulle kunna utformas.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (pdf)
    bilaga
    Ladda ner (pdf)
    bilaga
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 7.
    Moksnes, Per-Olav
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI. Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
    Gipperth, Lena
    Juridiska institutionen och Centrum för hav och samhälle, Göteborgs universitet.
    Eriander, Louise
    Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
    Laas, Kristjan
    Juridiska institutionen, Göteborgs universitet.
    Cole, Scott
    EnviroEconomics Sweden Consultancy, Östersund.
    Infantes, Eduardo
    Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
    Handbok för restaurering av ålgräs i Sverige: Vägledning2016Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    I Bohuslän har mer än 60 % av allt ålgräs försvunnit sedan 1980-talet till följd av övergödning och överfiske. Även om åtgärder har förbättrat vattenkvaliteten i Västerhavet under senare år har ingen återhämtning av ålgräs skett. Istället fortsätter förlusten, bl.a. till följd av exploatering av grunda kustområden. Restaurering av ålgräs skulle kunna utgöra en åtgärd för att återskapa historiska habitat eller som kompensationsåtgärd när ålgräs förstörs vid exploatering.

    Denna handbok ger en detaljerad teknisk handledning för restaurering av ålgräs i skandinaviska vatten och tar upp alla viktiga steg i restaureringsprocessen, från utvärdering och val av lokaler, samråd och tillstånd, skörd och plantering, till övervakning och utvärdering av resultaten. Rekommenderade metoder är baserade på omfattande studier i Bohuslän 2010–2015, och är sannolikt tillämpbara för kustområden i hela Skagerrak och Kattegatt, inklusive Öresund. Delar av de metoder som beskrivs är troligen också användbara i södra Östersjön, men kompletterande studier behöver utföras innan metoderna kan rekommenderas också för detta område.

    Även om väl fungerande metoder för ålgräsrestaurering nu finns tillgängliga för svenska förhållande är restaurering av ålgräs tidskrävande, dyrt och förenat med osäkerheter. När en ålgräsäng försvinner kan miljön förändras så mycket att den inte längre tillåter ålgräs att växa i området. Det är därför inte alltid möjligt att restaurera en förlorad äng. Följaktligen är det av största vikt att förvaltningen i första hand fokuserar på att skydda återstående ålgräsängar, och endast som en sista åtgärd tillåter kompensationsrestaurering som en lösning vid exploatering.

    Innan en storskalig restaurering påbörjas är det centralt att utvärdera om rådande miljöförhållanden tillåter ålgräs att växa i tilltänkta lokaler. I Bohuslän utgör grumligt vatten och dåliga ljusförhållanden, drivande fleråriga algmattor på botten, fintrådiga algmattor på ytan och störningar från strandkrabbor de vanligaste orsakerna till att planteringar misslyckas. För att utvärdera miljöförhållandena rekommenderas att övervakning och testplanteringar görs i potentiella lokaler under minst 12 månader innan en eventuell storskalig restaurering påbörjas. Generellt rekommenderas endast lokaler där ljustillgången vid planteringsdjupet är minst 25 % av ljuset vid ytan, och där testplanteringar visar positiv skottillväxt efter ett år. Innan restaureringsarbetet påbörjas måste också berörda myndigheter kontaktas för att få information om eventuella samråd, anmälningar, tillstånd och dispenser som kan behövas. För de metoder som rekommenderas i handboken behöver dock i normalfallet endast en anmälan om samråd göras hos länsstyrelsen vid ålgräsrestaurering. 

    För ålgräsrestaurering i svenska vatten rekommenderas att singelskottmetoden används där vuxna skott transplanteras för hand ett och ett utan sediment från donatorängen med hjälp av dykare. För att öka vinteröverlevnaden rekommenderas generellt att planteringen görs på 1,5–2,5 m djup, i början av juni där skotten planteras med 25–50 cm mellanrum (4–16 skott per kvadratmeter). Det rekommenderas också att den planterade ytan är minst 1000 m2 totalt för att öka chanserna för positiva självgenererade effekter från den planterade ängen. De rekommenderade metoderna ger inga mätbara negativa effekter på donatorängarna. De är också relativt snabba där ett dyklag på fyra personer beräknas kunna skörda och plantera en hektar ålgräs (40 000 skott) på 10 arbetsdagar. Vid optimala förhållanden kan skottätheten öka nästan 10 gånger över sommaren. Den arbetsamma metoden begränsar dock omfattningen av restaureringarna till relativt små projekt (<10 hektar per år), vilket är en mycket liten andel i jämförelse med de 1000-tals hektar ålgräs som förlorats i Bohuslän sedan 1980-talet. Ålgräsrestaurering kan därför inte som ensam åtgärd förväntas återskapa den historiska utbredningen av ålgräs. Däremot kan restaurering på strategiskt valda platser, i kombination med storskaliga åtgärder som förbättrar miljön och tillväxtförhållandena för ålgräs i kustområdet, utgöra ett viktigt komplement som möjliggör och påskyndar en naturlig återhämtning av livsmiljön.

    Övervakning av en restaurerad ålgräsäng är nödvändig för att kunna utvärdera om målet med restaureringen uppnåtts. Den bör därför vara en självklar del i budgeten för varje projekt, och ställas som krav vid kompensationsrestaurering. I denna handbok rekommenderas att restaureringen utvärderas och bedöms genom att jämföra i första hand skottäthet, biomassa och areell utbredningen av den restaurerade ängen med samma variabler i referensängar under 10 år.

    Den totala kostnaden för att restaurera en hektar ålgräs med de rekommenderade metoderna skattas till mellan 1,2 och 2,5 miljoner kr (inklusive val av lokal och utvärdering). Dessa värden inkluderar kostnaden för att utvärdera potentiella restaureringslokaler under ett år (ca 0,39 miljoner kr) samt att övervaka restaureringen i 10 år (ca 0,39 miljoner kr), vilka inte påverkas av storlek på restaureringen. Kostnaden för skörd och plantering av ålgräs är däremot direkt proportionell mot skottäthet och areal hos planteringen och beräknas variera mellan 0,44 och 1,73 miljoner kr per hektar. Om skotten behöver förankras kan planteringskostnaden fördubblas. Det är därför viktigt att identifiera optimala planteringsmetoder vid utvärdering av restaureringslokaler.  Metoder för restaurering med ålgräsfrön i Västerhavet är också framtagna, men kan idag inte rekommenderas på grund av mycket höga och varierande förluster av frön. I jämförelse med skottmetoder är frömetoder mer osäkra, tar två år längre tid för att återfå en äng och beräknas kosta två till tre gånger mer med tillgängliga metoder.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (pdf)
    bilaga
    Ladda ner (pdf)
    bilaga
    Ladda ner (pdf)
    bilaga
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 8.
    Moksnes, Per-Olav
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Tullrot, Anita
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Västra Götalands län.
    Larson, Fredrik
    Utförare miljöbevakning, Länsstyrelser, Länsstyrelsen Västra Götalands län.
    Åtgärdsprogram för ålgräsängar: Zostera spp2017Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Detta är ett åtgärdsprogram för ålgräsängar (Zostera marina och Z. noltii) i Sverige. Åtgärdsprogrammet är vägledande och innehåller förslag till åtgärder som bör genomföras perioden 2017–2021. Det långsiktiga målet med programmet är att säkra ålgräsängars viktiga ekosystemfunktioner till kustmiljön genom att förstärka skydd mot exploatering, förbättra miljöförhållandena för tillväxt av ålgräs, samt att underlätta och påskynda naturlig återhämtning av livsmiljön genom restaurering och andra åtgärder. Visionen är att ålgräsängar åter ska växa på historiska utbredningsdjup och arealer över hela sitt potentiella utbredningsområde i Sverige, och där förse naturen och människan med ekosystemfunktioner och tjänster.  

    Ålgräs är det dominerande sjögräset i Sverige och utgör basen för mycket artrika biotoper som förser naturen och människan med en lång rad viktiga ekosystemfunktioner och tjänster.

    Ålgräsängar utgör bl.a. uppväxthabitat för flera viktiga fiskarter som torsk, vitling och ål. Ålgräset skapar också klarare vatten genom att stabilisera havsbotten och minska resuspension av sediment, och motverkar övergödning och klimatförändringar genom att binda näring och kol i sedimentet.  Ålgräs är en biotop som identifierats som skyddsvärd i flera EU-direktiv och internationella konventioner.  Ålgräsängar är hotade ekosystem vars utbredning har minskat dramatiskt över norra halvklotet de senaste 100 åren. I skandinaviska vatten har djuputbredningen av ålgräs minskat med 50% sen i början av 1900-talet på grund av övergödning och försämrad vattenkvalitet. I Bohuslän har den areella utbredningen av ålgräs minskat med över 60 % sedan 1980-talet till följd av bl.a. övergödning och överfiske, vilket motsvarar en förlust på cirka 12 500 ha ålgräs. Även om åtgärder satts in för att minska påverkan, och vattenkvaliteten har förbättrats, har ingen generell återhämtning av ålgräs kunnat ses. Tvärtom fortsätter de återstående ålgräsängarna att minska, bl.a. till följd av en fortsatt exploatering av grunda kustområden.   

    För att stoppa pågående förluster och möjligöra en återhämting av ålgräsängar runt Sveriges kuster behöver följande göras: 

    • Genomför en fullständig kartering av ålgräsets utbredning i Sverige. 
    • Inkludera areell utbredning och djuputbredning av ålgräs i nationell och regional miljöövervakning. 
    • Förbättra miljöförhållandena för ålgräs genom att intensifiera arbetet med att minska näringsbelastning till havet, öka bestånden av stora rovfiskar i kustekosystemen, samt minska aktiviteter som kan påverka vattenmiljön negativt så som muddring, dumpning av muddermassor, båttrafik, m.m. i närheten av ålgräsängar. 
    • Förbättra skyddet för ålgräs mot kustexploatering genom att uppdatera befintliga naturskydd och inrätta nya skyddade områden som inkluderar ålgräs, beakta samlad påverkan av småskalig exploatering vid prövning  av ärenden, samt att öka tillsynen av tillståndgiven och otillåtna vattenverksamhet som kan påverka ålgräsängar. 
    • Restaurera förlorade ålgräsängar i områden där detta är möjligt för att underlätta en naturlig återhämtning av ålgräs. Använd också ålgräsrestaurering som kompensationsåtgärd när ålgräsängar förstörs vid exploatering, men endast som en sista åtgärd efter att krav ställts på att undvika eller minska skadan. 
    • Informera allmänhet och beslutsfattare, samt utbilda personal vid mark- och miljödomstolar, handläggare av vattenärende, m.fl. om ålgräsängars betydelse, känslighet för störningar, samt vad som kan göras för att minska påverkan.  
    • Öka kunskapen om hur klimatförändringar, landavrinning, dumpning av muddermassor, båttrafik, m.m. påverkar ålgräsängar i Sverige, samt utveckla nya åtgärder som kan förbättra miljön lokalt och underlätta återetablering av förlorat ålgräs.  

    Detta åtgärdsprogram beräknas kosta totalt 82 miljoner kronor att genomföra under programmets giltighetsperiod 2017–2021.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 9.
    Sundblad, Eva-Lotta
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Gipperth, Lena
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Grimvall, Anders
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Morf, Andrea
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Social analys - en havsrelaterad samhällsanalys: Underlagsrapport för Sveriges inledande bedömning i havsmiljöförordningen2012Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Havsmiljöförordningen, SFS 2010:1341, (HMF) ingår i en strategi för en ekosystembaserad förvaltning och ett hållbart nyttjande av havsmiljön som avses i Havsmiljödirektivet (2008/56/EG). Förordningen syftar till att upprätthålla eller nå en god miljöstatus i havsmiljön. Enligt HMF ska Havs- och vattenmyndigheten se till att det görs en inledande bedömningen av havsmiljön i de svenska delarna av de två förvaltningsområdena Nordsjön och Östersjön (13 § - 16 §). Den inledande bedömningen, som ska vara avslutad den 15 juli 2012 och rapporteras till Europeiska kommissionen senast den 15 oktober samma år, ska ligga till grund för fastställande av god miljöstatus, miljömål och miljöövervakningsprogram samt utarbetande av åtgärdsprogram för att nå uppsatta mål.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 10.
    Svansson, Artur
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Physical And Chemical Oceanography Of The Skagerrak And The Kattegat: I. Open Sea Conditions1975Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
  • 11.
    Vallin, Are
    et al.
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Grimvall, Anders
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Sundblad, Eva-Lotta
    Utförare miljöbevakning, Institut, Havsmiljöinstitutet, HMI.
    Djodjic, Faruk
    Utförare miljöbevakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Changes in four societal drivers and their potential to reduce Swedish nutrient inputs into the sea2016Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    För att minska övergödningen i Östersjön och Västerhavet ska Sverige reducera belastningen av näringsämnen på haven enligt det svenska miljökvalitetsmålet Ingen övergödning och internationella överenskommelser, framför allt Baltic Sea Action Plan. I en tidigare rapport från Havsmiljöinstitutet1 identifierades 17 samhällsfenomen av relevans för övergödningen. Fyra av dessa analyseras vidare här med utgångspunkt från befintliga data. De är:

    o Konsumtion av animaliskt och vegetabiliskt protein. Konsumtionen av proteinrika livsmedel har ökat och det ger upphov till utsläpp av näringsämnen både under produktion och efter konsumtion. Kväve och fosfor läcker från jordbruket och hamnar även i avloppsvattnet från hushållen så att de bidrar till utsläpp från enskilda avlopp och reningsverk.

    o Matsvinn. Ätbar mat som slängs i onödan orsakar onödiga emissioner i produktionen.

    o Tillsats av fosfor i livsmedel. Fosfor tillsätts som bland annat stabiliseringsmedel och smaksättare och hamnar i avloppsvattnet.

    o Hästhållning. Antalet hästar ökar och detta medför emissioner vid foderproduktion, samt vid beten och hagar där hästarna vistas.

    Syftet med rapporten är att kvantifiera potentialen för att belastningar på havsmiljön reduceras om dessa fenomen förändras. Slutsatserna bygger på beräkningar och antaganden och det har varit nödvändigt att göra många förenklingar vilket gör att resultaten inte ska tolkas som en förutsägelse (prediktion) av framtiden. Avsikten är istället att nå fram till riktvärden att förhålla sig till i vidare diskussion om de reella förändringar som kan ske i samhället. Denna kunskap är värdefull för att kunna identifiera och värdera nyttan av nya åtgärdsområden för havsmiljöförvaltningen.

    De tre första fenomenen avser påverkan från livsmedel på emissioner av näringsämnen. Emissioner uppstår vid livsmedlens produktion men även vid avloppsreningsverk, eftersom mängderna kväve och fosfor som tillförs avloppssystemen är direkt kopplat till konsumtionen av livsmedel.

    Konsumtion av animaliskt och vegetabiliskt protein. Proteinrika livsmedel innehåller alltid betydande mängder kväve och i allmänhet också avsevärda mängder fosfor. I Sverige konsumeras i genomsnitt 174 gram (g) rått benfritt kött per dag (data från år 2009). Griskött är vanligast (79 g) men även nötkött, kyckling och lamm konsumeras i betydande mängder (50, 40 respektive 5 g). Dessutom äts i genomsnitt 39 g fisk, 28 g  ägg och 840 g  mejerivaror och 15 g baljväxter. Mejerivaror inkluderar mjölk och ost och är här utryckt i mjölkenheter. Med baljväxter avses inslag i en diet som förutom bönor, ärtor och linser även innehåller baljväxter i förädlad form såsom tofu.

    Genom att undersöka hur emissionerna av näringsämnen förändras från nuvarande genomsnittliga kost till alternativa dieter är det möjligt att värdera nyttan för havsmiljön av att människor ändrar diet. Tre alternativa dieter med olika protein-produkter används i analyserna och dieterna benämns: Rekommenderad diet (i linje med bland annat Livsmedelsverkets kostråd), Klimatsmart diet (byte från rött kött till kyckling) samt Mer Baljväxter.

    I analysen av hur en minskad konsumtion av protein påverkar emissionerna användes två olika metoder. Först gjordes en sammanställning av data om emissioner av kväve och fosfor från befintliga Livscykelanalyser (LCA) av svenska livsmedel. Denna sammanställning visar att kött från nöt och lamm skapar större emissioner än fläsk och i sin tur kyckling, om man räknar utsläppen per kg protein från dessa livsmedel. Baljväxter, kyckling, mejeriprodukter och ägg har liknande utsläppsnivåer. Viktiga faktorer i beräkningarna är bland annat effektiviteten i omvandling från foder till protein och hur mycket kraftfoder (till exempel spannmål och raps) som djuren äter utöver foder från vallar (hö och ensilage) och naturbeten. Eftersom LCA-studierna är utformade för att visa på skillnader mellan produktionssystem och underliggande data är hämtade från ett fåtal gårdar använde vi inte dessa för att räkna på belastningar från svensk produktion som helhet. För detta syfte utgick vi istället ifrån hur jordbruksmarken används. Närmare bestämt tog vi hänsyn till hur stora landarealer som krävs för att producera foder till djur och livsmedel som kan konsumeras direkt av människan, samt hur läckaget från jordbruksmarken varierar med markanvändningen. Kalkylen avsåg den andel av den svenska konsumtionen som produceras i Sverige.

    När vi beräknade läckageförändringen som följer av de tre dieterna tog vi även hänsyn till var i Sverige en förändrad konsumtion av olika köttslag kan få genomslag, d v s var jordbruksmarkens markanvändning förändras och vilket läckage som kan följa av detta. Foderproduktionen för vart och ett av de animaliska livsmedlen antogs ske i samma produktionsområde som djuren föds upp. För den friställda marken, det vill säga den mark som inte längre behövs för livsmedelsproduktion om proteinintaget minskas eller på annat sätt förändras, antogs läckaget på sikt bli detsamma som för en gräsmark som inte plöjs, sås eller gödslas.

    Beräkningar av de olika dieternas emissioner utfördes för två nivåer av det sammanlagda intaget av protein genom de produkter som ingick i kalkylen. Den nuvarande proteintaget via dessa produkter är 80 g per person och dag och vi räknade på såväl detta intag som en minskning till 60 g. Om man även tar hänsyn till konsumtion av spannmålsprodukter och annan mindre proteinrik mat så får en genomsnittlig svensk idag i sig totalt ca 108 g protein per dag. Detta kan jämföras att världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att en person som väger 70 kg bör konsumera 58 g för att tillgodose kroppens grundläggande behov.

    Förändrade dieter innebär även att det avloppsvatten som kommer till kommunala reningsverk och enskilda avlopp får en ändrad sammansättning. För att beräkna hur dieterna påverkar utsläppen från avloppssystemen användes officiell statistik avseende reningsgrader vid kommunala reningsverk2 samt tillgängliga schablonvärden för enskilda avlopp3. Emissioner från såväl svenska som importerade produkter inkluderades i beräkningarna. 

    Matsvinnets inverkan på belastningen av havet studerades med hjälp av data över mängden onödigt matavfall från hushållen och hur detta avfall fördelar sig mellan olika huvudtyper av livsmedel. Kalkyler gjordes såväl baserat på emissioner i jordbruket som efter konsumtion. Vi antog att med ett reducerat svinn för svenskproducerade proteinrika livsmedel kan emissionerna från motsvarande jordbruksproduktion undvikas. Vidare antog vi att matsvinnet minskar med 50 procent, vilket är enligt med genomförandet av FNs hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals). Med dessa utgångspunkter beräknades att de årliga emissionerna av näringsämnen i jordbruket skulle kunna minska med 470 ton kväve och 6 ton fosfor. Efter att även retentionen i sjöar och vattendrag beaktats uppskattades belastningen på havet kunna minska med ca 300 ton kväve och 4 ton fosfor per år. Emissioner uppstår även på grund av att hushållen häller ut flytande mat i vasken. Efter en reduktion till hälften av emissionerna, och med beaktande av retentionen, blir resultatet att kvävebelastning kan reduceras med 50 ton och fosforbelastningen med 2 ton per år.

    Fosforhaltiga tillsatser i livsmedel utnyttjas av livsmedelsindustrin för att stabilisera produkterna eller påverka deras smak. Vår utgångspunkt är att dessa tillsatser inte behövs för människors hälsa och därmed är potentialen för belastningsminskningar lika stor som dagens belastning från sådana tillsatser. Belastningen på havet uppstår när fosfor från maten hamnar i avloppsvatten och reningsverken inte renar allt ingående fosfor. En uppskattning baserad på den totala användningen av fosfortillsatser i den svenska livsmedelsindustrin indikerade att 28 ton fosfor når haven via enskilda avlopp och att 32 ton fosfor når haven efter att ha passerat kommunala reningsverk. Beräkningar gjordes även för ett urval produkter där tillsatsen av fosfor är känd: coladrycker, smältost, importerad kyckling och charkuterier. Den samlade konsumtionen av enbart dessa produkter uppskattades leda till att den årliga belastningen av fosfor på havet ökar med omkring 15 ton.

    Hästhållning. Sverige har för närvarande ca 360.000 hästar och antalet ökar. En genomsnittlig häst antas väga ca 420 kg, och behöva ca 1,5 kg grovfoder (torrvara) per 100 kg samt 0,3 kg spannmål per 100 kg häst och dag. Emissioner av kväve och fosfor sker från betesmarker samt åkermark som används för produktion av foder. Genom att bedöma hur mycket mark som krävs för att producera tillräckligt med foder för att föda alla Sveriges hästar samt vilka läckagekoefficienter som gäller för denna mark beräknades de sammanlagda emissionerna av fosfor och kväve från hästhållningens foderproduktion (se nedanstående tabell). Läckaget beräknades även från delar av rasthagarna som kan anses vara högriskområden för fosforläckage, det vill säga de områden där hästar utfodras och vistas stora delar av dygnet. Emissionerna av fosfor från sådana områden uppgår till drygt ca 11,5 ton per år (exkl. retention). Emissioner av fosfor och kväve (ton per år) från foderproduktion samt hästhagar.  TOTAL-P TOTAL-N FODER: HÖ, ENSILAGE INKL BETE 28 800 FODER: SPANNMÅL 22 940 HÄSTHAGAR 11.5 Uppgift saknas TOTAL 61 >1.740  

    På grund av brist på data är det svårt att kvantifiera de belastningsminskningar som skulle kunna uppstå vid förändrad hästhållning. Två saker är dock värda att påpeka: Räknat per ytenhet är det genomsnittliga läckaget från hästhållningen mindre än för jordbruksmark i allmänhet. Lokalt kan utsläpp från intensivt betade marker och rasthagar vara stort vilket kan påverka vattendrag, sjöar och grundvatten. Vi gör antagandet att förbättringar kan nås genom åtgärder i rasthagar. 

    För att ge perspektiv på dessa beräknade belastningsminskningar, som avser alla bassänger kring Sveriges kuster, kan de jämföras med de minskningar från 2010 som behövs i Egentliga Östersjön. Enligt Sveriges åtagande i Helcom samarbetet (Baltic Sea Action Plan, BSAP) ska belastningen minska med 2.916 ton kväve och 400 ton fosfor till 2021. Om vattenmyndigheternas åtgärdsprogram genomförs finns ett kvarvarande minskningsbehov av 1866 ton kväve och 194 ton fosfor. Men programmen är bara föreslagna och ännu inte beslutade. De därefter återstående minskningskraven kan delvis avräknas mot åtgärdsöverskott I andra bassänger. Det innebär att kvävebetinget kan nås 2021, medan det då fortfarande återstår ca 80-100 ton fosfor att reducera. Denna rapports beräknade potentialer av minskat proteinintag är betydligt större än Sveriges återstående åtagande år 2010.  Av de fyra analyserade samhällsfenomenen har reduktionen av proteinintaget en större potential att reducera belastningen på havet än vad den tillsatta fosforn i maten har. Hästhållning och matsvinn har betydligt mindre potential. Eftersom de samhällsfenomen som analyserats är komplexa har det varit nödvändigt att göra ett ganska stort antal förenklande antaganden för att beräkna belastningar och potentialer. Vi har exempelvis antagit att Sveriges självförsörjningsgrad och arealen öppen mark ska vara oförändrad. Vidare har vi antagit att reningsgraden i avloppssystemen kommer att vara oförändrad. Utan tvekan skulle stora ändringar i hushållens dieter påverka Sveriges produktion av djurfoder och människoföda. Men det är knappast möjligt att förutsäga hur och var markanvändningen skulle förändras. Vi har därför inte spekulerat i marknadstrender eller ekonomiska konsekvenser för lantbrukare utan använt teoretiskt uträknade läckage koefficienter för att räkna ut möjliga näringsemissioner. Här finns också förenklingar som att läckagekoefficienten hålls oförändrad. En annan osäkerhetsfaktor är att förändringar i jordbruksmark inte kan förväntas leda till omedelbara ändringar i läckage utan kan dra ut på tiden. Effekterna för dietförändringar analyserades för tre alternativa dieter. Dieten Mer Baljväxter visade störst potential även om skillnaderna är ganska små. Skillnaderna kan eventuellt vara ännu mindre beroende på att läckagekoefficienterna är mer osäkra för baljväxter än för andra grödor. Stor osäkerhet finns även i data som gäller tillsatt fosfor, matsvinn samt hästhållning. Men det är ändå tydligt att slutsatsen kvarstår att tillsatt fosfor i livsmedelsindustrin innebär ett betydande tillskott till avloppen. Det är av samma omfattning som de tidigare emissionerna från maskindiskmedel.

    Myndigheternas åtgärdsprogram för mindre övergödning fokuserar på så kallade end-of-pipe-lösningar. Vi vill hävda att det finns möjligheter att arbeta med alternativ. Istället för att ytterligare reglera hur lantbrukare ska undvika emissioner av näringsämnen skulle belastningen på havet kunna minskas genom att på olika sätt påverka vilken mat som efterfrågas av konsumenterna. Såväl konsumenter som producenter, upphandlare, detaljhandlare och opinionsbildare i media kan bidra. Då det finns en tydlig trend att öka proteinintaget finns en risk för att näringsämnesbelastningen på haven ökar om inte åtgärder vidtas. I vår tidigare rapport har vi framhållit köttkonsumtionens roll för både klimatet och övergödningen av havet. I denna rapport, påvisas att det snarare är den totalt sett höga konsumtionen av proteinrika livsmedel som bör minska. Att byta kött mot grönsaker innebär oftast en reducerad belastning på haven, men ett högt intag av vegetabiliskt protein, såsom bönor, är inte nödvändigtvis bättre än att konsumera kött från betande djur eller kyckling.

    Ladda ner fulltext (pdf)
    fulltext
    Ladda ner (jpg)
    presentationsbild
1 - 11 av 11
RefereraExporteraLänk till träfflistan
Permanent länk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf