Swedish Agency for Marine and Water Management

År 2010 upprättade länsstyrelserna regionala åtgärdsplaner för kalkning av sjöar och vattendrag på uppdrag av Naturvårdsverket. Den 1 juli 2011 övertog Havs- och vattenmyndigheten det nationella ansvaret för kalkningsverksamheten och vintern 2012 påbörjade myndigheten en granskning av åtgärdsplanerna. Syftet var att utvärdera kvaliteten i kalkningsverksamheten och erhålla ett underlag vid fördelning av statsbidragsmedel. Denna rapport utgör en sammanställning av de resultat som framkom vid granskningen.   

Åtgärdsplanerna innehåller detaljerade redovisningar av den pågående verksamheten i form av försurningsstatus, motiv, mål, målområden, kalkningsinsatser, uppföljningsprogram och uppnådda resultat. Dessutom redovisas planerade förändringar och kalkmängder för åren 2011-2015.   

För varje åtgärdsområde bedömdes kvaliteten utifrån nio olika aspekter, bland annat angivna pH-mål, vattenkemisk effektuppföljning, vattenkemisk måluppfyllelse och kalkningsstrategi. Dessutom uppskattades kalkbehovet baserat på förutsättningen att de vattenkemiska målen ska kunna uppnås i samtliga målområden. Bedömningarna gjordes med utgångspunkt från de råd, riktlinjer och riktvärden som anges i Handboken för kalkning av sjöar och vattendrag.  

Granskningen visade att kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten har förbättrats avsevärt under den senaste tioårsperioden. Idag framstår verksamheten överlag som välmotiverad och effektiv. Samtidigt är de regionala skillnaderna omotiverat stora. I några län kvarstår ett betydande behov av ytterligare kvalitetsförbättringar.  

Försurningsbedömningar av kalkade vatten behöver förbättras. Den pågående målvattendragsundersökningen kommer att bidra med ett utökat underlagsmaterial. Samtidigt är det uppenbart att mycket arbete kvarstår. Bedömningsverktyget måste förenklas och utbildningsinsatserna behöver öka.  

De vattenkemiska målen behöver ses över så att tillämpningen blir likartad. I flera län förekommer ett överutnyttjande av pH-mål 6,0. I andra län används pH-mål 5,6 utan att risken för skadligt höga halter av oorganiskt aluminium har beaktats.  Den vattenkemiska uppföljningen i vattendragen behöver förbättras. Detta gäller i olika grad för nästan alla län. En väl fungerande högflödesprovtagning är grundläggande för att bedöma måluppfyllelse och optimera kalkningsinsatsen.   

Den vattenkemiska måluppfyllelsen behöver förbättras i vattendragen. Förmågan att uppnå pH-målen varierar avsevärt från ett län till ett annat. För att öka måluppfyllelsen och höja effekten behöver kalkningsstrategierna optimeras i en fjärdedel av åtgärdsområdena. Kalkdoserarnas tekniska status behöver uppgraderas i några län och organisationen för tillsyn, larm och felavhjälpning behöver generellt stärkas. Omotiverad överdosering och kalkning av målområden som saknar kalkbehov bör, i olika omfattning, åtgärdas i samtliga län.  

Det totala årliga kalkbehovet beräknades till 105 000-121 000 ton inom befintliga åtgärdsområden, vilket kan jämföras med länsstyrelsernas planerade på 122 000 ton. Beräkningen visar att de vattenkemiska målen kan uppnås utan att det erfordrar en ökad kalkförbrukning i ett nationellt perspektiv. I vissa åtgärdsområden behövs utökad kalkning, men detta kompenseras av minskade behov i andra. Det finns en betydande besparingspotential i flera län. Endast i ett län behöver kalkanvändningen öka på länsnivå.   

Till följd av ökade omkostnader för kvalitetshöjande åtgärder och förväntade prishöjningar kommer behovet av statliga bidragsmedel sannolikt att öka. Besparingspotentialen liksom behovet av kvalitetshöjande insatser varierar mellan länen, vilket antyder att det också finns behov av en regional omfördelning.   

Länsstyrelser och huvudmän är ansvariga för att åtgärda brister i verksamheten. Förbättring av effektuppföljningen bör genomföras direkt. Försurningsbedömningar och pH-mål bör ses över i takt med att nya data inkommer. Justering av kalkdoser och avslutande av onödig kalkning bör ske inför nästkommande spridningstillfälle. Förändringar av kalkningsstrategin är i regel mera tidskrävande och bör prioriteras till åtgärdsområden där den kemiska målsättningen inte uppnås eller där kalkförbrukningen är omotiverat hög.  

Den regionala verksamheten behöver fortsatt stöd och styrning från Havs- och vattenmyndigheten. En betydande del av de förbättringar som uppnåtts under de senaste tio åren har åstadkommits via medelsfördelning och bidragsvillkor. Samtidigt finns det fortfarande uppenbara brister i verksamheten varför ytterligare och andra typer av styrmedel behövs. HaV behöver också bidra med utbildningsinsatser och rådgivning samt att bedömningsverktyg och vägledningar utvecklas i takt med att ny kunskap tillkommer.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 41 fiskarter och sju skaldjursarter.

Nytt för i år är att vi även beskriver fritidsfisket mer utförligt. Det fisket får allt större betydelse för utvecklingen av många av Sveriges bestånd av fisk- och skaldjur, till exempel sötvattens- och kustlevande arter som abborre, gädda, gös, lax, röding och öring, liksom marina arter som torsk och hummer

Översikten är utarbetad av SLU Aqua på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 41 fiskarter uppdelade i olika bestånd, samt sju skal- och blötdjursarter.

Nytt för årets upplaga är kapitlet om ekosystemtjänster. Avsnittet beskriver de fördelar människan får genom ekosystemen, till exempel hur fisk och skaldjur kommer till nytta för människan genom föda, rekreation och biologisk mångfald. Nytt för i år är också att rapportens diagram och figurer anpassats för läsare med defekt färgseende.

Översikten är utarbetad av SLU Aqua på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

I rapporten utvärderas effekten av kalkning på bottenfauna i vattendrag på nationell nivå med fokus på perioden 1984-2014. Sammanlagt ingick 960 lokaler från kalkade vattendrag och 150 från okalkade referenser. Antalet provtagningstillfällen uppgick till 6936 i kalkade vatten och 1738 från okalkade. Till stöd för utvärderingen inhämtades även vattenkemi från 2009-2014. Med utgångspunkt från vattenkemin indelades de okalkade vattendragen i sura, intermediära samt neutrala referenser. Efter kalkning i 21-25 år uppgick artantalet i kalkade vattendrag i genomsnitt till samma nivå som i neutrala referenser. Den största ökningen skedde efter att kalkning pågått i 5 år och fram till 14 år efter kalkstart. Därefter var ökningen blygsam. Den största förändringen konstaterades i vattendrag med okalkat pH <4,7 där antalet taxa i genomsnitt ökade med 15 per provtillfälle.  I förhållande till neutrala referenser var antalet taxa efter kalkning i 21-25 år likvärdigt för nattsländor, bäcksländor och tvåvingar, medan vissa skillnader noterades för dagsländor och skalbaggar. De förstnämnda uppvisade något lägre artantal och de sistnämnda något högre i de kalkade vattendragen. Sett till mindre frekvent förekommande grupper utan flygande stadier var antalet taxa för musslor och gråsuggor något högre än i neutrala referenser. Däremot hade snäckorna inte ökat nämnvärt och var betydligt färre än i neutrala referenser.  Efter kalkning i 21-25 år var artsammansättningen i kalkade vattendrag i stor utsträckning samma som i neutrala referenser. Det fanns emellertid en anmärkningsvärd skillnad såtillvida att förekomstfrekvensen för flera surhetskänsliga taxa var lägre än i neutrala referenser. Till en mindre del kan detta förklaras med en ringa kolonisation för snäckor och märlkräftor som saknar vingade stadier. Förekomsten av pH-värden lägre än 6,0 i kalkade vattendrag framstod inte som en viktig orsak eftersom den största skillnaden mellan kalkade och okalkade vatten återfanns där de uppmätta pH-värdena inte underskridit 6,4.    

Dagsländorna Nigrobaetis niger och Baetis rhodani ökade mest i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning. Därefter följde skalbaggarna Oulimnius sp. och Hydraena gracilis. Kolonisationshastigheten var avsevärt snabbare för de bägge dagsländorna, vilket antyder att dessa i stor utsträckning fanns kvar i refugier inom vattensystemen innan kalkning. Sammantaget var det 30 taxa som ökade med mer än 10 % i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning, men bara 4 som minskade i motsvarande omfattning.  Utvecklingen över tid efter kalkning avseende olika bottenfaunaindex för pH visade en ökning fram till ungefär 10-12 år efter kalkstart. Därefter skedde bara en smärre ökning, vilken i stor utsträckning kunde härledas till de vattendrag som skulle varit surast utan kalkning (pHokalk <4,7). För denna grupp tycks en viss ökning fortfarande pågå. Jämförelsen mellan olika kalkningsmetoder visade att doserare gav störst ökning avseende bottenfaunaindex, trots att dessa vattendrag uppvisade den svagaste vattenkemin. Detta var en av flera analyser som indikerade att bottenfaunan i kalkade vattendrag tycks påverkas i ringa omfattning av surstötar ned mot pH 5,6. Förekomst av sedimenterad kalk nedströms kalkdoserare utgör trolig orsak till att doserarkalkning gav den bästa responsen. 

I förhållande till satta vattenkemiska mål för pH uppvisade bottenfaunan ingen nämnvärd skillnad mellan pH-mål 5,6 och 6,0. Däremot hade vattendrag med pH-mål 6,2 högre värden för samtliga bottenfaunaindex, såväl före som efter kalkning. Mot bakgrund av att uppmätt vattenkemi var tämligen likvärdig mellan pH-målen 5,6 och 6,0 var också resultatet för bottenfaunan förväntat. Vattendrag med pH-mål 6,2 hade visserligen i genomsnitt högre uppmätta lägsta pH, men de högre noteringarna för bottenfaunaindex berodde mer troligt på avvikande naturgivna förutsättningar.        

I okalkade vattendrag uppvisade samtliga bottenfaunaindex som ingick i utvärderingen bra samband med lägsta pH. Bäst var BpHInorm som också uppvisade likartade utfall för norra och södra Sverige. I södra Sverige gav surhetsindex ett lika bra samband som BpHInorm, men i de nordliga länen var utfallet sämre. MISA uppvisade genomgående de svagaste sambanden med uppmätt lägsta pH.  I kalkade vattendrag var sambanden mellan indexen och lägsta uppmätta pH avsevärt sämre än i referenserna. Vid låga uppmätta pH-värden indikerade bottenfaunan högre värden och vid höga uppmätta pH indikerade bottenfaunan lägre värden än i okalkade vattendrag. Orsaken till skillnaden vid låga pH-värden var främst att de kalkade vattendragen i större utsträckning hyste dagsländorna Baetis rhodani och Nigrobaetis niger vid låga pH. Orsaken till skillnaden vid höga pH var att de kalkade vattendragen hade färre surhetskänsliga taxa vid höga pH. Utfallen av indexen ger därmed ett mycket osäkert underlag för att bedöma lägsta pH, eller om pH-målet underskridits, i kalkade vattendrag.  Att sambanden mellan pH och bottenfaunaindex var annorlunda i kalkade än i okalkade vattendrag utgör en indikation på att det kan vara svårt att fullt ut återskapa ursprungliga bottenfaunasamhällen med kalkning. Detta trots att artsammansättningen mellan kalkade vattendrag och neutrala referenser i stor utsträckning sammanföll. Den mest troliga förklaringen är att kalkningen visserligen kan bedrivas så att satta pH-mål inte underskrids inom en definierad målsträcka, men att bottenfaunan också påverkas av vattenkemin och artsammansättningen inom de okalkade delarna av vattensystemet. I dessa kan de vattenkemiska förutsättningarna avvika kraftigt mellan kalkade och okalkade vattendrag, vilket resulterar i att tillskottet av arter från vattensystemets källområden skiljer.

Kalkningen av försurade sjöar och vattendrag är en av de största miljövårdande insatserna som genomförts i Sverige. Sedan slutet på 1970-talet har närmare sex miljarder kronor av statliga och kommunala medel bekostat spridning av drygt fem miljoner ton kalk. Kalkningen är fortfarande omfattande och årligen sprids ungefär 100 000 ton kalk till en kostnad av 130 mnkr.

Syftet med kalkningen är att höja pH-värdet i försurade sjöar och vattendrag till en nivå där det naturliga växt- och djurlivet inte påverkas negativt. De vattenkemiska målen baseras därför på toleransgränser för de djurarter som naturligt finns i vattenområdet.

Kalkningen ska utformas och genomföras så att pH-målen inte underskrids, men även så att målen nås till så låga kostnader som möjligt. Kalkning av rinnande vatten är särskilt komplicerad. Inte minst gäller det den vattenkemiska uppföljningen som ställer stora krav på provtagningstidpunkt i förhållande till tillfällen när risken för att underskrida pH-målet är som störst. Denna utvärdering baseras delvis på kemidata från den ordinarie uppföljningen, delvis också på data från en nationell provtagning, målvattendragsundersökningen, som genomfördes under perioden 2010–2016.

Rapporten har tagits fram av Havs- och vattenmyndigheten. Syftet är att redovisa i vilken utsträckning de vattenkemiska målen uppnås och hur effektivt kalkningen förmår höja pH och alkalinitet i förhållande till använd kalkdos. I rapporten identifieras faktorer i kalkningens genomförande som är avgörande för måluppfyllelse och kalkeffekt. Resultaten utgör ett viktigt underlag för en kommande uppdatering av den nuvarande vägledningen (Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag 2010:2) samt för nästa nationella kalkningsplan.

Under det första decenniet av 2000-talet genomförde Naturvårdsverket en rad åtgärder med syfte att skapa gemensamma strukturer och förbättra kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten. Efter att ha granskat länsstyrelsernas regionala åtgärdsplaner för 2010-2015  konstaterade Havs- och vattenmyndigheten att kvaliteten förbättrats avsevärt, men att de regionala skillnaderna fortfarande var omotiverat stora. I syfte att kartlägga den regionala arbetsfördelningen och resursanvändningen samt behovet av fortbildning och stödsystem inhämtade Havs- och vattenmyndigheten under 2014 information från kalkningens regionala och lokala aktörer.  Uppgifterna insamlades via enkäter till länsstyrelser och huvudmän samt genom inhämtande av underlag i form av tidsredovisning och nyckeltal från länsstyrelserna. I föreliggande rapport presenteras resultaten av kartläggningen samt förslag på förändringar som kan leda till att resurser frigörs för kvalitetshöjande åtgärder.   

Kalkningsverksamheten finansieras huvudsakligen med statsbidrag som fördelas till huvudmän via länsstyrelsen. I nuläget finns drygt 150 huvudmän som huvudsakligen utgörs av kommuner. I enkätsvaren uppgav drygt 80 procent av huvudmännen att systemet med statsbidrag är bra. Utifrån denna synvinkel finns således ingen anledning att förändra nuvarande system.   

Till stor del finansieras kalkningsverksamheten via anslaget 1:12 ”åtgärder för havs- och vattenmiljö”. Inför 2013 genomfördes en förändring som innebar att länsstyrelsernas anslag till kalkning inte specificerades i förhållande till övriga verksamheter inom 1:12. Det nya förfaringssättet tycks inte generellt ha påverkat kalkningsverksamhetens finansiella utrymme under 2013. Det finns emellertid indikationer på att den biologiska uppföljningen minskade i några län.   

Länsstyrelsernas prioritering av verksamheten via ramanslagen varierade avsevärt. I förhållande till den förstärkning som länsstyrelserna erhöll på ramanslaget 2002 redovisade några län betydligt lägre lönekostnader 2013. Det förekom också att anslaget 1:12 belastats med lönekostnader som inte omfattas av villkoren i bidragsbeslutet och därmed borde belasta ramanslaget.    

Enkätsvaren samt länsstyrelsernas tidsredovisning visade att det föreligger stora skillnader mellan länen avseende såväl arbetsfördelning som tidsåtgång för de olika arbetsmomenten. Detta gäller även till vad och i vilken omfattning som konsulter anlitas. Skillnaderna mellan länen är delvis beroende på verksamhetens omfattning och karaktär. Till stor del framstår emellertid skillnaderna som en konsekvens av att länsverksamheten med tiden kommit att utformas på olika sätt.   

Tidsåtgången för länsstyrelsernas bidragsadministration kunde bara i liten utsträckning förklaras med verksamhetens omfattning och antalet huvudmän. På flera län finns utrymme för effektivisering av rutiner och arbetsmoment. I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:3  10 förhållande till den enkla redovisning som länsstyrelserna efterfrågar framstår många huvudmäns tidsåtgång för bidragsadministration inte heller som rimlig. Länsstyrelserna behöver kommunicera med huvudmännen i syfte att tydliggöra behovet av underlag och därmed reducera tidsåtgången.  

Upphandling av kalk och kalkspridning bör i större utsträckning samordnas mellan flera huvudmän och även mellan flera län. Små uppdrag innebär höga kostnader för kalk och kalkspridning. Genom att samordna upphandlingar och välja fleråriga avtal när detta är relevant och möjligt kan arbetstiden sannolikt mer än halveras.  

Försurningsbedömningen av kalkade vatten upplevs både som krånglig och osäker. Oklarheter kring beräkningsverktyg och bedömningsgrunder behöver redas ut. Dessutom behöver länsstyrelser och huvudmän ytterligare utbildning och vägledning.  

Översyn och justering av kalkdoseringen bör ske årligen. För all kalkning i landet kan detta teoretiskt genomföras på ungefär 50 arbetsdagar.  Enligt enkätsvaren arbetade länsstyrelser och huvudmän närmare 800 arbetsdagar med spridningsplanering under 2013. Endera är uppgifterna i enkätsvaren rejält överskattade eller så präglas arbetet av stor ineffektivitet.   

I princip behövs en lika omfattande organisation för att sköta en kalkdoserare som 20 eller 30. Detta talar för att doserardriften bör samordnas för att uppnå stordriftsvinster. Endera mellan flera huvudmän eller med liknande kommunala verksamheter. Ansvaret för att sköta kalkdoserarna åligger huvudmannen. Länsstyrelsen ska se till att driftorganisationen uppfyller nödvändiga krav och behöver därför vara insatt i teknik och skötselbehov. Mot denna bakgrund är det oroväckande att huvudmännen i flera län bedömer länsstyrelsens kompetens som mindre bra avseende doserare.  

Kalkningens effektuppföljning omsätter årligen närmare 25 miljoner kronor. Uppföljningens kvalitet och omfattning uppvisade omotiverat stora skillnader mellan länen. Det behövs system som säkerställer att vattenprover tas när kalkeffekten kan befaras vara otillräcklig, vilket i praktiken innebär vid höga flöden. För den biologiska uppföljningen behövs system som reglerar verksamhetens omfattning i förhållande till erhållna medel.  

Spridningskontrollens kostnader varierade avsevärt mellan länen. Till viss del torde detta vara en följd av olika ambitionsnivå. Till stor del beror emellertid skillnaderna på att olika schabloner tillämpas för att beräkna huvudmannens kostnader samt ett varierande nyttjande av konsulter. Detta talar för att det finns utrymme att minska kostnaderna för spridningskontrollen inom ett antal län.  

Baserat på det underlag som legat till grund för denna resurskartläggning bedöms den samlade arbetstid som länsstyrelser och huvudmän lägger på kalkningsverksamheten vara tillräckligt omfattande för att säkerställa en bra kvalitet. De brister i kvalitet som framkommit vid tidigare granskningar antyder därför att verksamheten inte på ett effektivt sätt förmår att omsätta tillgängliga resurser till effektiv arbetstid. En viktig orsak torde vara splittringen på många aktörer där flera huvudmän och ett antal länsstyrelser hanterar mycket små kalkmängder. Ineffektiva rutiner för hantering av exempelvis kalkdata, kemidata och bidragsutbetalningar utgör också ett problem. Likaså dubbelarbete och arbete som utförs av personal med otillräcklig erfarenhet och kompetens.   

Fördelningen av ekonomiska resurser mellan länen för bland annat administration, upphandling, spridningsplanering, spridningskontroll, försurningsbedömning och effektuppföljning har sedan 1990-talet skett via schabloner. Syftet med att använda schabloner är främst att skapa rättvisa förutsättningar mellan länen. Ursprungligen baserades schablonerna enbart på totalmängden spridd kalk. Varefter nya underlag funnits tillgängliga har justering gjorts för såväl spridningsmetoder som målområden. Det finns inget som pekar på att schablonerna i nämnvärd omfattning skapat orättvisa förutsättningar mellan länen.

Marine Monitoring AB has by the request of the Swedish Agency for Marine and Water Management conducted an investigation about how widespread the contamination of dumped chemical warfare agents (CWAs) are in the dumping areas of Måseskär and the Gotland Basin. Earlier investigation in the area outside of Måseskär has shown traces of degradables from the CWAs Clark I and/or Clark II in biological samples. Sample fishing has been done in the eastern parts of the dumping area outside of Måseskär that has not previously been studied, as well as in the Gotland Basin wherein gas bombs has been visually identified. Chemical analyses were done by the Finnish Institute for Verification of the Chemical Weapons Convention, University of Helsinki (VERIFIN).

Suitable target species were picked based on their commercial value and their ecology. On the west coast Norwegian lobsters, northern prawn and hagfish were captured and analysed. On the east coast cod and European flounder were captured and analysed. The sample fishing was conducted using passive gear such as cages, traps and nets. Sediment samples were also collected in the Gotland Basin.

The results from the chemical analyses of the biological samples showed traces of CWA in the form of Clark I and/or Clark II as well as Arsine oil. Traces of CWA occurred in a bulk sample of hagfish caught downstream of the wreck BAL141 on the west coast and in two of the six bulk samples of cod captured in the Gotland Basin. All of the sediment samples contained traces of Clark I and/or Clark II in the form of diphenylarsinic acid (3O) and of Arsine oil in the form of triphenylarsine oxide (4O) as well as methylated forms of Adamsite (2.1) and Clark (3.1). The samples contained measurable concentrations however below the limits of quantitation.

The risks of spreading of the content of the dumped CWAs rise as time passes because of corrosion of encapsulating shells. Natural currents lead to higher risks downstream of affected areas, something that can additionally worsen by bottom activities such as trawling in the area. All of the sediment samples taken in the Gotland Basin contained traces of CWAs which indicate that large sections of the area are contaminated. The same substances detected in the sediments were also found in the tissue of biological samples caught at the same locations. Affected biological samples have now for the first time been found within the territorial boarder at the dumping area on the west coast. This means a greater regulatory control from governmental agencies as to how the area will be used in the future.

The low concentrations of Clark I and/or Clark II detected during earlier studies 2016 and 2017 as well as in the present study does not mean a greater health risk at consumption according to the Swedish National Food Agency (personal communication, Salomon Sand, Swedish Food Agency, Sweden). Presence of the compounds does however imply that they can accumulate in the tissues of biological samples in the studied areas. Traces of CWAs should not be present at all in the organisms, neither in the wild or on the dinner table.

På uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten har en undersökning utförts i ett dumpningsområde utanför Måseskär där fartyg lastade med kemiska stridsmedel (CWA) sänktes efter andra världskriget.

Studien som utfördes av Marine Monitoring AB omfattade fiske efter fisk och skaldjur under 2016 och 2017 i anslutning till tidigare identifierade vrak. Kemiska analyser av de fångade organismerna utfördes av ALS Scandinavia AB och the Finnish Institute for Verification of the Chemical Weapons Convention, University of Helsinki (VERIFIN).

Valet av målarter gjordes med avseende på deras kommersiella betydelse, födoval samt deras avgiftningsförmåga. Bland fiskar valdes torsk, rödtunga, gråsej, vitlinglyra och pirål och av skaldjur havskräfta och nordhavsräka. På grund av utebliven fångst av nordhavsräka under 2016 års undersökning analyserades det året även den bottenlevande valthornssnäckan.

Två typer av försöksdesign användes. Den första frågeställningen var huruvida de fångade arterna var lämpliga som livsmedel. Fiske med garn gjordes därför i nära anslutning till och på vraken och räkburar placerades även i deras omedelbara närhet. Den andra frågan var om den intensiva bottentrålningen i området kunde medföra spridning av sedimentbundna kemiska stridsmedel till ett större område. Kräftburar placerades därför ut i ett område längs den dominerande strömriktningen.

Resultaten från de kemiska analyserna från 2016 och 2017 års undersökningar visade på spår av nedbrytningsprodukter från de arsenikhaltiga stridsmedlen Clark I och/eller Clark II i 6 av 49 prover. Vävnadsprover från en havskräfta, två fiskar av arten rödtunga, samt tre samlingsprover av nordhavsräka gav utslag vid analysen. Inga kemiska stridsmedel kunde påvisas i övriga prover.

De funna halterna är mycket låga men visar att dessa stridsmedel är sänkta i området, vilket är ny kunskap. Tidigare undersökningar (Sjöfartsverket, 1992 och Spiridonov, M.A., Zhamoida, V.A. 1999) har visat rester av nedbrytningsprodukter av senapsgas (thiodiglykol) och av arsener i sediment i dumpningsområdet.

De låga halterna av Clark I och/eller Clark II i vävnaden hos individerna medför ingen ökad hälsorisk vid konsumtion (personlig kommunikation, Salomon Sand, Livsmedelsverket) men rester av kemiska stridsmedel bör inte finnas alls i organismerna. Detektion av rester av kemiska stridsmedel har varit koncentrerad kring de centrala delarna av det vrakområde som undersökts av Sjöfartsverket (2015).

Det har under undersökningens gång varit fortsatt intensiv trålaktivitet inom området, men huruvida det har skett någon tydlig spridning av sedimentbundna kemiska stridsmedel utanför vrakområdet har inte kunnat fastställas.

A survey of the Nature 2000 habitat Mudflats and sandflats not covered by seawater at low tide (habitat code 1140) has been done in two Swedish water districts: Southern Baltic Proper and Bothnian Bay together with an evaluation of the Swedish manual for monitoring this habitat. The project was executed summer-autumn 2014.  The investigation focused on the benthic fauna in these shallow waters. The faunal species composition, and amount of fauna differed greatly between districts. In total, 34 and 13 taxa was encountered in the Southern Baltic Proper and the Bothnian Bay respectively, while only two were common for both districts. The total abundance and biomass was considerably higher in the Southern Baltic Proper, and the variation between samples lower there, which resulted in some parameters displaying a good precision. In the Bothnian Bay, on the other hand, the precision was poor due to rather large inter-sample variation. Use of an alternative 0.5 mm sieve in the Bothnian Bay improved the situation somewhat, but probably not enough to motivate inclusion of this sieve into the monitoring procedure.   

Some species listed as “typical” or “characteristic” for 1140 in the Swedish guidelines were encountered in the Sothern Baltic Proper. At least one was found rather frequently and associated with low variance and good precision. In this district, the amphipod Grandidierella japonica, a species new to Swedish waters was encountered. In the Bothnian Bay, no listed typical or characteristic species were encountered at all.  In the near future, the sampling zone within habitat 1140 need to be better defined in Swedish waters due to the lack of tide in the Baltic Sea. To delimit a zone that experiences a suitable frequency and duration of withdrawal of the sea water should be an important goal, to really be able to focus investigations onto faunal communities that really are characteristic of habitat 1140.  Altogether, the results indicate that the tested monitoring method may work relatively well in the Southern Baltic Proper, with a reasonable working effort, in term of achieving snapshot values with acceptable precision. For the Bothnian Bay however, a much larger sampling effort is needed to attain a similar quality, but it is questionable if this is worthwhile because of the lack of typical, and possibly other suitable, species there. Finally, the success of future follow-up surveys in this habitat is ultimately dependent on the random temporal variation of the fauna there, but this variation is unknown and not targeted in the present pilot-study.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES).

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) samt yrkesfiskets rapportering.

Rapporten omfattar 40 fiskarter uppdelade i olika bestånd, samt sex skal-och blötdjursarter.

Nytt för årets upplaga är en beskrivning av hur de provfisken som ligger till grund för analys och rådgivning utförs.

Översikten är utarbetad av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten.

Detta är den nionde utgåvan av den samlade översikten över fisk- och kräftdjursbeståndens status i våra vatten. Kunskap om fiskbestånden och miljön är en förutsättning för att utnyttjandet av fiskresurserna skall bli bärkraftigt. För svenska vattenområden beskrivs miljöutvecklingen i ett ekosystemsperspektiv, dels för att tydliggöra fiskens ekologiska roll och beskriva yttre miljöfaktorer som påverkar fiskbestånden, dels för att belysa fiskets effekter på miljön.

Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten är utarbetad av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. Rapporten sammanfattar utveckling och beståndsstatus för de kommersiellt viktigaste fisk- och kräftdjursarterna i våra vatten. Bedömningar och förvaltningsråd är baserade på Internationella Havsforskningsrådets (ICES) rådgivning, SLU Aquas nationella och regionala provfiskedata, samt yrkesfiskets rapportering.

I juli 2014 beslutade EU om ett ramdirektiv för havsplanering (2014/89/EU). Detta innebär att alla medlemsstater ska ha utarbetat havsplaner senast 2021. Ett av syftena med direktivet är att främja sammarbete mellan medlemsstaterna. Sverige har som enda land havsgräns till samtliga länder runt Östersjön, samt Norge. De svenska havsplanerna kommer därför att behöva relateras till minst nio olika planer. Som en förberedelse för införandet av havsplanering i Sverige anordnade HaV, i september 2013, ett möte i Visby med tjänstemän från grannländer plus Åland för att diskutera havsplanering.   Baserat på resultatet från Visbymötet beslöt HaV att genomföra ett besök hos samtliga grannländer under 2014.   Resultatet av besöken är att HaV har lagt grunden till ett bra samarbetsklimat mellan ansvariga institutioner och myndigheter i respektive land och HaV. Ett förhållande som kommer att vara av stor betydelse i det fortsatta arbetet med att koordinera de svenska planerna med grannländernas planer.  HaV har också fördjupat och breddat sina kontaktytor och ökat förståelsen för processerna kopplade till havsplanering i respektive land. Man kan konstatera att genomförandet av havsplanering i de flesta länderna är väl förberett och att startpunkten för länders arbete ligger inom en snar framtid för de flesta. Besöken har också tydligt visat på att samverkan behövs. Detta bekräftas bl.a. av att det vid flera av möten framkommit att vi behöver träffas på nytt, att det behövs löpande informations- och arbetsmöten mellan tjänstemän som har ansvar för planeringsfrågor om en mellanstatlig koordinering ska komma till stånd samt att det finns en rad mellanstatliga frågor att hantera, frågor som kan vara bilaterala eller multilaterala.

Regeringen gav genom ett beslut den 22 oktober 2015 Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att göra en översyn av förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten (fisk- och musselvattenförordningen). Behovet av att göra denna översyn har framförts av Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Västra Götalands län.  I rapporten görs en översyn av miljökvalitetsnormerna i förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten och en bedömning av om det finns normer som bör ändras, tas bort eller om samma skyddsnivå kan uppnås på annat sätt.  Havs- och vattenmyndigheten föreslår att fisk- och musselvattenförordningen upphävs. Som en följd av detta behöver ett antal föreskrifter upphävas eller ändras. Därutöver behöver viss vägledning tas fram för att täcka återstående skyddsbehov.

Det är svårt att få en överblick av i vilken utsträckning fisk- och musselvattenförordningen har påverkat den övervakning som bedrivs och hur mycket övervakning som bedrivs enbart utifrån förordningens krav. Havs- och vattenmyndighetens bedömning är dock att ett upphävande av förordningen inte kommer att påverka den övervakning som utförs på ett betydande sätt.   Konsekvensutredningen visar att fisk- och musselvattenförordningen kan upphävas och att detta medför i huvudsak positiva effekter för såväl miljön som berörda myndigheter och verksamhetsutövare.

Genom denna rapport lämnas ett förslag till hur ett optimerat övervakningsprogram avseende kustfisk bör utformas. Förslagen i rapporten kommer ligga till grund för en effektivare regional och nationell miljöövervakning och kan implementeras med början 2020.

I föreliggande förslag till revision av programmet har syftet varit att förbättra förutsättningarna för att övervaka kustnära fisksamhällen utgående från den utvärdering som publicerades 2017.

Det reviderade programmet ska i görligaste mån kunna möta samhällets krav för att bedöma havsmiljöns tillstånd, skapa underlag för nationell och internationell fiskeriförvaltning samt ge underlag för havsplanering. Fiskeområden inom programmet ska även kunna verka som referensområden vid kontroll av recipienter och övrig påverkan, eller vid uppföljning av åtgärder i kustmiljön. Programmet ska också utgöra underlag för att följa framtida, kända och okända, miljöförändringar som t ex ett varmare klimat samt utgöra underlag till forskning.

Under två dagar i slutet av maj 2016 arrangerade Havs- och vattenmyndigheten den fjärde upplagan av Havs- och vattenforum. 467 deltagare från hela landet kom till Göteborg för att ta del av aktuella uppdrag och insatser, och för att själva bidra med kunskap, frågor och önskemål.

Som vanligt innehöll forumet utställningar, miniseminarier, gruppdiskussioner, föreläsningar och debatter, som tillsammans gav en bred översikt över aktuella havs- och vattenmiljöfrågor.

Den här rapporten ger en kort sammanfattning av Havs- och vattenforum 2016.

Havs- och vattenforum 2016 var konferensen då vi åt fiskfenor, pratade pengar, önskade oss nya databaser och diskuterade hur en dom i Tyskland påverkar Vattensverige. Som vanligt innehöll forumet en blandning av utställningar (återspeglingar, knytkonferens och nyheten digitala torget) miniseminarier (djupdykningar), gruppdiskussioner, föreläsningar och debatter på den stora scenen, vattenanknuten underhållning, prisutdelning och inte minst mingel. Till de mest uppskattade föreläsarna hörde juridikprofessorn Gabriel Michanek som berättade om Weserdomen, Jonas Johansson från Kävlingeåns vattenråd som berättade om arbetet som belönades med Sjöstjärnepriset förra året, samt forskarna Friederike Ziegler och Kristina Bergman från sp Sveriges tekniska forskningsinstitut som berättade om hur man kan förvandla fiskrens till guld. Sistnämnda bjöd också på smakprov i form av rökta fiskfenor. 

Pengar var det genomgående temat, vilket bland annat avhandlades i en paneldebatt. Vi hörde regeringens utredare Göran Enander berätta om hur pfas kunde spridas till dricksvattentäkter under så många år utan att upptäckas. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht talade under rubriken Målen, makten och miljonerna, och HaV:s blivande generaldirektör Jacob Granit skickade ett videovykort. Dessutom delades vattenpriset Sjöstjärnan ut under högtidliga former till vinnarna i Emåförbundet. För underhållningen stod Vattenmannen & Speed samt Bipasha Huq och poeterna Sabrina Ibenjellal och Elise Ekmen från kulturinitiativet Förenade Förorter. På kommande sidor kan du läsa om årets återspeglingar, djupdykningar, knytkonferens och gruppdiskussion om databaser, samt ta del av ett sammandrag av de åsikter och kommentarer som samlades in från konferensdeltagarna.

När Havs- och vattenforum i Göteborg arrangerades för femte gången i ordningen, var inriktningen både nationell och internationell. Utöver att, som tidigare år, vara ett forum för människor som arbetar med förvaltningen av våra svenska vattenresurser, var avsikten att koppla ihop de lokala, regionala och nationella frågorna med de globala hållbarhetsmålen och FN:s Agenda 2030. Havs- och vattenforum 2017 var också en del i förberedelserna inför FN:s havskonferens, The Ocean Conference 5–9 juni, med Sverige och Fiji som värdländer.

Temat var ”Från källa till hav”, och på programmet, som delvis hölls på engelska, fanns flera internationella talare. Men som vanligt var spännvidden stor. Konferensen handlade om brett som smalt, lokalt som globalt. Vi lyssnade på ministrar, generaldirektörer, lokala aktörer och ideella organisationer. Vi testade ett digitalt fiskspel, minglade, pratade marin pedagogik och diskuterade globala hållbarhetsmål.

Under 2021-2023 hade SLU Aqua ett uppdrag från HaV att utvärdera den data som finns för fisk och kräftor i Sveriges stora sjöar. Projekten Miljöövervakning stora sjöarna och Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar lyfter fram datainsamlingen utifrån olika syften och olika sätt.

Denna rapport presenterar resultat från ett av dessa uppdrag.

Eftersom uppdragen går ihop gällande inriktning och syfte är detta en sammanfattning av bägge uppdragen. Inom projektet Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar gjordes en fördjupning i nuvarande datainsamling för att hitta förbättringar på hur man förvaltar fisket och ekosystemen.

Inom projektet Miljöövervakning stora sjöarna utvärderades datainsamlingen och hur den utförs utifrån krav och behov inom följande direktiv:

• Vattendirektivet
• Art- och habitatdirektivet
• EU:s förordning gällande invasiva arter

Båda uppdragen gällde stora delar av den löpande fiskerioberoende datainsamlingen av fisk och kräftor i de stora sjöarna. Man har särskilt fokuserat på de stora, långsiktiga uppdragen HaV har gett till SLU Aqua – Institutionen för akvatiska resurser:

• hydroakustiska expeditioner med tillhörande provtrålning i den fria vattenmassan för bedömning av status hos pelagisk fisk och kvantitativ uppskattning av beståndsstorlek
• provfisken med bottensatta översiktsnät för bedömning av status för bentiska arter
• kräftprovfisken med standardiserade betade burar.

Den fiskerioberoende datainsamlingen har varit särskilt viktig för resursförvaltningen. Bedömningar av statusen hos de viktigaste fisk- och kräftbestånden baseras på data från programmen och publiceras kontinuerligt i SLU:s webbportal Fiskbarometern https://fiskbarometern.se/rapport/2023.

Den fiskeriberoende datainsamlingen (till exempel fångststatistik från fisket) är också viktig för resursförvaltningen. Resultaten används inom flera områden som styr fisket, exempelvis licensprövningar, utfärdande av redskapsdispenser, utformning av tekniska fiskeregler, prioritering av fiskevårdsåtgärder med mera.

Vattenförvaltningsförordningen ställer krav på kontrollerande och operativ övervakning av en rad biologiska kvalitetselement som används för bedömning av ekologisk status. Ett av dessa är fisk.

Resultat från fiskundersökningar används därför också inom ramen för vattenförvaltningen. Enligt vattendirektivet ska särskild hänsyn tas till det som kallas betydande vatten, i Sverige handlar det om sjöar med en areal överstigande 100 km2. Storleken på sjöarna, att de ofta delas upp i flera vattenförekomster som fisk kan migrera mellan, den höga artrikedomen samt den ofta komplexa kombinationen av påverkanskällor medför utmaningar för bedömning av ekologisk status. I dagsläget saknas lämpliga bedömningsgrunder för fisk i betydande vatten och ofta används istället expertbedömningar.

Viktigt hitta synergier mellan behov inom resurs- och vattenförvaltning

Övervakningen av fisk och kräftor ska möta behoven inom både resurs- och vattenförvaltningen. Dessa två uppdrag som nu rapporteras kan ses som ett första steg i att optimera övervakningen så att den på sikt kan tillfredsställa behov inom bägge områdena. I många fall finns betydande överlapp mellan behoven inom resurs- och vattenförvaltningen och därför behöver framtidens övervakning hitta välavvägda upplägg som genererar synergieffekter. Utvecklingen av övervakningen och dess användning inom olika förvaltningsområden behöver också samordnas med länsstyrelser, vattenvårdsförbund och andra relevanta aktörer.

Betydelsen av målbilder och referenstillstånd

En utmaning inom både resurs- och vattenförvaltningen är att definiera målbilder och referenstillstånd i sjöar som under lång tid varit lokalt påverkade av mänskliga aktiviteter. De stora sjöarna saknar dessutom referensområden som är opåverkade av lokala påverkanskällor. Påverkan går ofta långt tillbaka i historien, långt innan man började med datainsamling på fisk, därför är det också svårt att jämföra med opåverkade referensperioder.

De båda uppdragen poängterar därför betydelsen av dels tydliga och välformulerade målbilder som tar hänsyn till lämpliga tidsperspektiv och dels att målformuleringar och uppföljning förankras med berörda aktörer som är involverade i resurs- och vattenförvaltningen. Viktigt är också att identifiera och hantera mål som står i konflikt med varandra, exempelvis gällande övergödning som sänker vattenkvalitet men i gengäld kan ge ökad resursproduktion.

Betydelsen av geografisk täckning

Resultaten från de parallella uppdragen understryker behovet av övervakning med en god täckning av olika delområden i sjöarna. Det är statistiskt fördelaktigt med undersökningar i många olika delområden jämfört med en hög ansträngning i ett fåtal delområden. Förbättrad täckning ökar dessutom möjligheten att kunna följa och bedöma ekologisk status i de mindre vattenförekomster inom de stora sjöarna där det just nu inte sker någon datainsamling med avseende på fisk.

En god täckning ger även data om fler geografiskt avgränsade delbestånd vilket kan ge bättre bedömningar av fiskresurserna. Då kan programmen också på ett bättre sätt fånga upp olika typer av habitat och olika miljö- och påverkansgradienter. Det kan bli lättare att bedöma effekter av fiske och andra påverkanskällor och även att identifiera och bevara de viktigaste områdena för fisken. Bättre täckning kan också öka sannolikheten att upptäcka och följa upp förekomsten av invasiva arter.

Utveckling av indikatorer för uppföljning

Både inom resurs- och vattenförvaltningen används indikatorer för att bedöma status (hos fisk- och kräftbestånden samt miljön) och hur fiskbestånden utvecklas över tid. Indikatorerna som används är idag olika för resurs- respektive vattenförvaltningen men det finns tematiskt överlapp och behov av samordning i utvecklingen av indikatorer och tillhörande referensnivåer.

De indikatorer som hittills har utvecklats för att bedöma ekologisk status i svenska sjöar kan inte tillämpas i större sjöar. Därför finns ett behov att utveckla nya indikatorer specifikt för dessa. Vissa påverkanskällor bedömdes vara särskilt viktiga att fånga upp. Dessa var övergödning, hydromorfologisk påverkan och påverkan på konnektivitet. Framtida arbete behöver identifiera hur dessa påverkanskällor påverkar enskilda fisk- och skaldjursbestånd och ekosystemet samt utveckla lämpliga indikatorer som kan följa utvecklingen.

Det sker för tillfället en utveckling av indikatorer för att bättra kunna bedöma bestånden av fisk och kräfta (Nadaffi med flera 2023). Förhoppningsvis kan en del av dessa metoder och ansatser även tillämpas i utvecklingen av indikatorer inom vattenförvaltningen. Exempelvis används indikatorer för uppföljning av havsmiljödirektivet också för bedömning av beståndens status ur ett resursperspektiv (Östman med flera 2023).

Urvalet av indikatorer som används inom förvaltningen kan få betydelse för prioriteringar inom datainsamlingen. Kraven på data kan skilja sig mellan olika indikatorer vilket innebär att olika indikatorer har olika behov vad gäller provtagningsdesign.

Utveckling av nya metoder för datainsamling

Ökade krav och behov när både vatten- och resursförvaltning ska optimeras, i kombination med ytterligare aspekter som införande av ekosystembaserad förvaltning och krav på att antalet fiskar som dödas i undersökningarna ska minska, innebär att övervakningens metoder behöver utvecklas. Detta kan delvis lösas genom att man ser över utformning, inriktning och omfattning av befintlig övervakning men det kan också innebära att man behöver komplettera datainsamlingen med andra, nya, metoder.

Nuvarande övervakning fångar dessutom inte upp alla relevanta arter, exempelvis gädda som är viktig för både fisket och ekosystemen, varför alternativa metoder som kan följa fler arter behövs. De senaste åren har det skett en teknisk utveckling av insamlings- och analysmetoder för fisk och kräftor (e-DNA, akustik till exempel) vilket kan vara aktuellt att implementera. Revidering av metodik inom övervakning tar dock tid och innebär, initialt, högre kostnader.

Förutom fiskerioberoende metoder och den fiskeriberoende datainsamlingen som görs idag lyfter bägge rapporterna möjligheten att samla in ytterligare data från fisket som en alternativ metod. Trots att det finns skillnader i val av metoder, upplägg och prioriteringar kan dessutom samverkan med våra grannländer också vara ett sätt att utveckla datainsamlingen och dess tillämpningar inom både vatten- och resursförvaltningen.

Denna rapport redovisar Göteborgs universitets uppdrag att undersöka förutsättningarna för att utveckla affärsmodeller som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara i pilotområdet Stockholms skärgård. I detta ingår att beskriva och diskutera möjligheterna att skapa ekonomiska incitament och sociala villkor som stödjer ett ekosystembaserat sätt att förvalta de marina resurserna i Stockholms skärgård och bidrar till en bättre havsmiljö. 

Rapporten har identifierat ett antal betydelsefulla verksamheter som genererar ekonomiska flöden i Stockholms skärgård och/eller påverkar dessa flöden genom sin påverkan på ekosystemtjänster i skärgården. Dessa verksamheter har delats in i fem övergripande kategorier och utgörs av Fiske, Övrig primärproduktion, Turism, Transport samt Fysisk infrastruktur. 

I vår analys av hållbara affärsmodeller inom dessa verksamhetskategorier kan vi urskilja fem viktiga företagsekonomiska faktorer för ett regionalt medförvaltarskap av marina ekosystemtjänster i området, nämligen tillgång till lokala och regionala råvaror, tillgång till lokal och regional förädlingskapacitet, priser som speglar faktiska kostnader för upprätthållandet av marina ekosystemtjänster, rådighet över regionala ekosystemtjänster samt relationen mellan fastboende och besöksnäringen i form av det rörliga friluftslivet och fritidsboende. 

Gemensamt för de hållbara affärsmodeller som har identifierats inom pilotområdet är att de erbjuder ett kvalitativt värde till kund, det vill säga ett värde som inte främst baseras på pris eller mängd utan på produkternas koppling till naturen och miljön, ofta i kombination med unika fysiska platser. Rapporten framhåller också att dessa och många andra skärgårdsverksamheter, genom sitt ideella eller informella arbete, bidrar till ett mervärde för intressenter som inte deltar i faktiska marknadsutbyten. Detta innebär att många skärgårdsverksamheter och fastboende upprätthåller natur-och kulturvärden i skärgården som gör den till en attraktiv besöksdestination, exempelvis för det rörliga friluftslivet, utan att kompenseras ekonomiskt för detta. 

Medan skärgårdslivet innebär flera utmaningar som påminner om andra glesbygder finns en stor resurspotential för ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. I rapporten framhålls att lokal och regional rådighet över dessa resurser är avgörande för att denna potential ska realiseras inom ramen för en ekosystembaserad förvaltning.

Havs- och vattenmyndigheten har tagit fram ett verktyg för analys av blå (vattenrelaterade) ekosystemtjänster. Verktyget kallar vi för VEsta. Vatten är en förutsättning för liv och många ekosystemtjänster är kopplade till vatten.

Många befintliga bedömningar av ekosystemtjänster fokuserar på de gröna ekosystemtjänsterna. Fokus för VEsta är de blå ekosystemtjänster även om de gröna tjänsterna också kan analyseras på liknande sätt i verktyget. Med blå ekosystemtjänster avses de tjänster som vi får från sjöar, vattendrag och hav.

Hur kan VEsta användas?

Spara ner dokumentet (se Excel-filen till höger) innan du gör din analys. Verktyget fungerar med Excel till Windows 365 och Excel 2019 eller senare.

Du kan använda VEsta i en mängd olika situationer för att få en övergripande indikativ bild av ekosystemtjänstpåverkan vid en förändring.

VEsta kan exempelvis användas när:

• en brygga ska anläggas,
• hus och andra byggnader ska byggas, i synnerhet nära vatten,
• mindre detaljplaner tas fram för områden nära vatten,
• verksamheter ska etableras i närheten till vatten,
• markanvändningen förändras på olika sätt.

Du kan använda VEsta i en mängd olika situationer för att få en övergripande indikativ bild av ekosystemtjänstpåverkan.

Hur fungerar verktyget?

Genom att besvara ett fyrtiotal frågor om miljöeffekterna som en förändring förväntas ge, genereras en bedömning på hur ekosystemtjänsterna påverkas.

En bedömning av varje ekosystemtjänst presenteras utifrån svaren på frågorna men även en övergripande bild ges i ett spindelnätsdiagram (utifrån nuläget). Det innebär att ju bättre frågorna besvaras angående effekterna, ju bättre kvalitet fås på ekosystemtjänstbedömningen i VEsta.

I tidig planeringsfas är användbarheten av verktyget begränsad eftersom man då sällan har en tydlig bild av effekterna. Användbarheten ökar allteftersom bilden framträder mer och mer. VEsta kan med fördel användas flera gånger under processen, även som utvärdering efter förändringen.

Ekosystem har dock mycket komplicerade relationer och interna samband. Kompletterande studier är många gånger nödvändigt för att förstå påverkan ekosystemtjänster på djupet.

Systemkrav för VEsta

VEsta kräver någon av följande versioner av Excel

• Excel till Windows 365
• Excel 2019 eller senare 

Boverkets verktyg för bedömning av ekosystemtjänster

Ester (se länk högre upp) är ett annat verktyg för ekosystemtjänstbedömning som Boverket tagit fram, se filen till höger. Detta verktyg är inriktat mot gröna ekosystemtjänster och kräver inte samma detaljeringsgrad, vilket är en fördel i många lägen. Verktyget lämpar därför sig bättre i situationer då detaljeringsgraden är svår att uppnå, till exempel vid tidig planeringsfas eller vid komplicerade detaljplaner. Samt då vatten inte berörs av exploateringen.

Ecosystem services, which are the direct or indirect, benefits that natural ecosystems and organisms provide humans and societies, are a prerequisite for human existence. For a long-term sustainable use and management of ecosystems there is a need of an investigation of related ecosystem services and their condition. 

This report presents the first Swedish national compilation of ecosystem services and their condition in lakes and watercourses. The aim of the report is to provide a national assessment of ecosystem services. The report is primarily aimed at managers working with lakes and watercourses, such as the Swedish agency for Marine and Water Management, the Swedish Environmental Protection Agency, County administrative boards, Water authorities and municipalities, and other stakeholders. The report also describes the complexity of nationally assessing ecosystem services.

To maintain a long-term management and use of ecosystem services, not only a compilation and assessment of condition are needed. There is also a need for an overview of anthropogenic pressures, namely human activities that have an impact on the environment which also affect ecosystem services abundance and condition.

Twenty-three different ecosystem services in freshwater (excluding groundwater) were identified and assessed in the five water districts in Sweden. The condition of each ecosystem service was rated as; good, good-moderate, moderate-poor, and poor status. Possible indicators for assessing condition for each ecosystem service are provided and their relevance for the assessment is commented. The indicators, which in this report are chosen to indicate the condition of the ecosystem services, were selected from existing directives; quality factors from the Water Framework Directive, indicators of environmental quality objectives, Species- and habitat Directive and indicators of the Bathing Water Directive. The proposed indicators were, in many cases, not complete for assessing ecosystem services and thus the assessment were supplemented with expert assessments. 

In the final expert assessments, most ecosystem services were classified as having moderate status. The ecosystem services ”flood control” and “provisioning of food” were assessed by various expert groups to have poor status in some of the districts. “Flood control” was, however, assessed to have good status by another district. Other ecosystem services that were assessed to have good status in one or several districts were “maintenance of biogeochemical cycles”, “maintenance of the water cycle”, “air and climate control”, “water purification”, “provisioning of drinking water”, “provisioning of water for irrigation and industry”, “recreation” and “natural heritage”. There are wide variations in the assessments between the districts, both because of a large variation among the classified indicators within the water bodies in the districts, as well as the differences in composition between expert panels. The results and difference in condition/status of ecosystem services between district, cannot therefore be compared directly and need to be treated with caution. 

In addition to the identification and assessment of ecosystem services in freshwater, 19 different pressures were identified, namely human activities that have impacts on ecosystem services, including hydropower, forestry, agriculture, fisheries and environmental toxins. This report provides a good overview and compilation of ecosystem services in freshwater in Sweden and a first overall national assessment. The report also provides important knowledge, bridging gaps regarding the assessment of ecosystem services. Further work is required to increase the knowledge of ecosystem services and the development of methodologies and indicators for assessments of condition. Moreover, further identification and assessment of environmental pressures are needed for increased understanding of the effects on the ecosystems and their ability to provide services. These are crucial elements for a sustainable management of the ecosystem and to secure the accessibility of their ecosystem services in the future.

Overall expert assessment of ecosystem services in the five water district in Sweden. See paragraph 3 for an explanation of the assessments. The assessment is highly dependent on the expert groups and thus the expertise they possessed. In some cases, the assessment was considered to be more or less uncertain. As the expert assessments are made separately for each district and hence not intercalibrated the results should not be compared between districts.

Den första fältundersökningen i Havs- och vattenmyndighetens nya övervakningsprogram av marina främmande arter har genomförts i två stora internationella hamnar och en betydande marina på Skånes kust.

Lokalerna utgör ”hotspots” för främmande arter. Resultaten påvisar nio främmande arter av totalt 78 taxa. De relativt enkla provtagningsmetoderna visade sig vara effektiva för att påvisa förekomst av främmande arter i vattnet och på olika substrat i hamnar och marinor. Den nationella marina miljöövervakningens temaområde om biologisk störning har ett nystartat övervakningsprogram av marina främmande arter.

Syftet är att genom att undersöka hotspots för introduktion av främmande arter så ökar möjligheten att upptäcka nyintroduktioner för landet och spridning till nya områden. Denna fältrapport sammanställer resultaten från startåret 2019 då undersöktes Malmö och Trelleborgs hamnar – båda med omfattande internationell sjöfart. Dessutom undersöktes Ystad marina med flera hundra båtplatser, nära Ystad hamn som är en av de största färjehamnarna i Sverige. Lokalerna utgör ”hotspots” där marina främmande arter förväntas introduceras till landet eller spridas från andra lokaler.

Provtagningen genomfördes under 2019 enligt ”Rapid assessment survey” (RAS) med semi-kvantitativ skattning av förekomst av främmande arter genom påväxtpaneler, skrap från olika substrat, bottenhugg och kvalitativ visuell inspektion av konstgjorda hårdbottenstrukturer i vattenmassan och vegetation. Genom så kallade artificiella habitat av krukskärvor i plastbackar som placerades på botten möjliggjordes nykolonisering av organismer. Det svenska förslaget på övervakningsmanual utvärderades samtidigt.

Under 2019 hittades totalt 78 taxa varav nio anses främmande för svenska vatten. Främmande arter hittades i alla lokaler. Genom RAS-metodiken och visuell inspektion identifierades 60 taxa och med artificiella habitat 48 taxa. Med den senare återfanns sju främmande arter, till skillnad mot sex med den förra metoden. Förekomst av främmande arterna av speciellt intresse är ostronpest (Crepidula fornicata), röd pungräka (Hemimysis anomala), svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus). I tillägg upptäcktes den nyligen till Sverige introducerade (år 2014) vitfingrad brackvattenskrabba (Rhithropanopeus harrisii) för första gången i havsbassängen Arkonahavet och Södra Öresund.

Dessa tre arter finns med på Helcom/Ospars ”Target species list” över arter som är av särskilt intresse inom barlastvattenkonventionen, på grund av deras negativa och skadliga påverkan på havsmiljön i Östersjön och Nordsjön.

Marine Monitoring AB has, on behalf of the Swedish Agency for Marine and Water Management, tested and evaluated methods for continuous surveillance of marine alien aquatic species in ports. The major aim for the surveillance system is early detection of introductions of alien species.  There is a program in place for control of alien species related to exemptions according to the ballast water management convention and the sea conventions Ospar and Helcom. The methods evaluated in this report aims to be more time and cost effective. It is called Rapid Assessment Survey (RAS) and is a part of Helcom Monitoring program on non-indigenous species. In this method, the sampling focuses on hard bottom organisms and takes place in hotspots for alien introductions consisting of ports, marinas and aquaculture sites. RAS can be broadened to extended Rapid Assessment Survey (eRAS) and then also include artificial habitats and fouling plates. This extended protocol is tested here.

Since the methods are developed for the Baltic the sampling was concentrated to that area. The Port of Nynäshamn, the Nynäshamn guest harbour and Bullandö marina was surveyed. Part of the harbour belonging to Preem AB in Brofjorden on the Swedish west coast was also investigated.

A total of 84 taxa was recorded. Seven of these are considered alien to Swedish waters: bay barnacle (Amphibalanus improvisus), mudworm (Boccardiella ligerica), freshwater hydroid (Cordylophora caspia), red gilled mudworm (Marenzelleria sp.), soft-shell clam (Mya arenaria), round goby (Neogobius melanostomus) and New Zeeland mud snail (Potamopyrgus antipodarum). Some of these species has been recorded in Swedish waters for a long time.

The methods tested worked well in general, but it is important to be aware of the conditions of eRAS. As focus is on hard bottom organisms some groups are overlooked, especially plankton and benthic fauna in soft bottoms. One difficulty encountered was access to hard bottom structures in the large ports. Demands are put on the people performing the survey for it to be time and cost effective, especially on the taxonomic knowledge and knowledge on the native flora and fauna. Time spent on each sampling location is likely to be reduced with repeated sampling. Extension of the survey from RAS to eRAS most probably led to the discovery of more alien species and it is recommended that eRAS is used for monitoring in the future. Choice of sampling locations should be done according to risk of introduction of alien species based on modelling of vectors and pathways of human aided spread. In addition, one need to evaluate result of previous surveys expert assessments.

Denna rapport beskriver metod och resultat för identifiering av optimala övervakningsstationer för tidigt upptäckt av marina invasiva främmande arter samt uppföljning av dess spridningsmönster. Metoden är baserad på beräkning av en samlad invasionsrisk för 34 målarter som analyseras individuellt och samlade i relevanta ekologiska grupperingar som till exempel sötvattenstoleranta arter, marina arter eller bentiska arter. I analysen ingår tre faktorer:

• Geografisk fördelning av lämpliga habitat beräknat med hjälp av utbredningsmodeller för varje art.

• Artspecifik riskbedömning.

• Introduktionsrisk i samband med fartygstrafik och vattenströmmar. 

Resultatet pekar på två separata spridningsmönster för invasiva arter till marina miljöer i Sverige; spridning av marina arter längs nordeuropeiska kustvatten och spridning av sötvattenstoleranta arter via den europeiska kontinenten. Dessa två spridningsvägar analyserades separat och resultaten stöder en jämn fördelning av övervakningsstationer längs den svenska kusten mellan Strömstad och Gävle, med fokus på de områden som pekas ut av de marina modellerna på västkusten och de områden som pekas ut av sötvattensmodellerna på östkusten. De mest lämpliga övervakningsplatserna är hamnområden.

Surveillance of ports and waterways is an important tool for the early discovery and prevention of new alien species. On behalf of the Swedish Agency for Marine and Water Management, Marine Monitoring AB carried out Test and evaluation of a new surveillance of alien aquatic species in harbours and vulnerable areas. The study is based on Methods for monitoring alien species. Protocol for sampling in harbours and waterways and the Swedish Agency for Marine and Water Management’s manual Monitoring manual: alien species. Alien species introduced by ballast water is considered one of the largest ecological and economical threats to the planet. Treatment of ballast water and monitoring of ports aims to reduce the spread of alien species and early discovery of new species.   

The harbour belonging to Preem AB in Brofjorden north of Lysekil was chosen to test the protocol. Three areas were investigated, two within the harbour area and one located in the waterway leading to the harbour. The surveillance protocol covers a number of organism groups ranging from phyto- and zooplankton to benthic fauna, fouling organisms and mobile epifauna. 

 A total of 365 species were recorded, five of these are considered alien to Swedish waters (the American comb jellyfish Mnemiopsis leidyi, the dinoflagellate Karenia mikimotoi, the red algae Dasysiphonia japonica, the Japanese oyster Crassostrea gigas and the bay barnacle Amphibalanus improvisus).  In general, the monitoring methods worked well, but some ambiguities exist and need to be clarified. The use of a boat equipped with a winch or line hauler is recommended, as the equipment used for several of the samplings is too heavy to be carried out safely manually. Sampling is extensive and time consuming, which also makes it expensive. Coordination with the various national monitoring programmes can provide benefits both economically and in terms of the use of taxonomical experts working in the programmes.

Den andra fältundersökningen i Havs- och vattenmyndighetens nya övervakningsprogram av marina främmande arter har genomförts i sex stora internationella hamnar och en betydande marina. Lokalerna utgör ”hotspots” för främmande arter. Resultaten påvisar sex främmande arter av totalt 93 taxa.

De relativt enkla provtagningsmetoderna visade sig vara effektiva för att påvisa förekomst av främmande arter i vattnet och på olika substrat i hamnar och marinor. Den nationella marina miljöövervakningens temaområde om biologisk störning har ett nystartat övervakningsprogram av marina främmande arter. Syftet är att genom att undersöka hotspots för introduktion av främmande arter så ökar möjligheten att upptäcka nyintroduktioner för landet och spridning till nya områden.

Denna fältrapport sammanställer resultaten från andra fältsäsongen 2020 då undersöktes

• Karlskrona
• Karlshamn
• Sölvesborgs och
• Trelleborg hamn i Östersjön
• Malmö hamn i Öresund samt
• Halmstad hamn i Kattegatt

Alla dessa hamnar har omfattande internationell sjöfart. Dessutom undersöktes Ystad marina med flera hundra båtplatser, nära Ystad hamn som är en av de största färjehamnarna i Sverige. Lokalerna utgör ”hotspots” där marina främmande arter förväntas introduceras till landet eller spridas från andra områden.

Provtagningen genomfördes enligt ”Rapid assessment survey” (RAS) med semi-kvantitativ skattning av förekomst av främmande arter genom påväxtpaneler, skrap från olika substrat, bottenhugg och kvalitativ visuell inspektion av konstgjorda hårdbottenstrukturer i vattenmassan och vegetation. Genom så kallade artificiella habitat av krukskärvor i plastbackar som placerades på botten möjliggjordes nykolonisering av organismer. Det svenska förslaget på övervakningsmanual utvärderades samtidigt.

Totalt hittades 93 taxa, varav sex anses främmande för svenska vatten som hittades i alla lokalerna. Genom RAS-metodiken och visuell inspektion identifierades 48 taxa varav fyra främmande. Metoderna artificiella habitat identifierade 65 taxa varav fem främmande, påväxtpaneler 27 taxa varav tre främmande.

Förekomst av främmande arterna av speciellt intresse är australisk kalkrörsmask (Ficopomatus enigmaticus) och vitfingrad brackvattenskrabba (Rhithropanopeus harrisii). Dessa finns med på Helcom/Ospars ”Target species list” över arter som är av särskilt intresse inom barlastvattenkonventionen, på grund av deras negativa och skadliga påverkan på havsmiljön i Östersjön och Nordsjön.

In 2001, the Government authorised the construction of an offshore wind farm at Lillgrund (48 wind turbines with 2.3 MW generators). The Lillgrund wind farm is located in the Öresund Strait in the southwest Sweden and it connects the brackish Baltic Sea with the Kattegat and North Sea area. In 2002, the Environmental Court defined the final terms and conditions for the wind farm development and the extent of the monitoring programme required. Lillgrund wind farm has been operating since 2008 and is currently the largest investment in offshore wind power that is in operation in Sweden. The National Board of Fisheries conducted a monitoring programme in the area in the years before (2002–2005) and after (2008–2010) the construction of the wind farm; a base line study and a study when the wind farm was operational, respectively. The aim was to investigate the impact of the wind farm, when operating, on the benthic (bottom-living) and pelagic (open-water living) fish as well as on fish migration. These studies have partly been integrated into work conducted as a part of the research project Vindval, funded by the Energy Agency. Throughout the project period, regular contact has been maintained between the National Board of Fisheries and Vattenfall (which owns and operates the wind farm), as well as with the regulatory authority (County Administrative Board of Skåne). The main results can be summarised in a number of points below: 

Acoustics (sound) 

• The overall sound energy from the wind farm under water, is mainly generated by vibration from the gearbox.

• An analysis of the sound pressure level for the wind farm area, showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (the so called park effect), where each individual turbine helps to increase the overall noise level in the area.

• Sound measurements from Lillgrund wind farm showed that noise levels within a distance of 100 metres from a turbine at high wind speeds are high enough to be a risk for some species of fish to be negatively affected, e.g. in the form of escape behaviour, or masking of vocal communication between individuals.

• Stress reactions can also occur at distances of more than 100 metres from a turbine. This is due to the fact that the noise from the turbines is continuous and louder than the ambient noise levels within some frequencies.

Benthic (bottom-living) fish

• The development of the fish community in Lillgrund was similar to that observed in the reference areas during the study period. For the wind farm as a whole, no effect was observed on the species richness, species composition or quantity of fish.

• Several species of bottom-living fish showed an increase in abundance close to the individual wind turbines compared with further away, especially eel (yellow eel) (Anguilla anguilla), cod (Gadus morhua), goldsinny wrasse (Ctenolabrus rupestris) and shorthorn sculpin (Myoxocephalus scorpius). The results more likely reflect a redistribution of fish within the wind farm, rather than a change in productivity or migration from surrounding areas. The increase in abundance is probably due to the wind turbine foundations providing an opportunity for protection and improved foraging.

• The distance within which an increased abundance could be observed was estimated for different species to be between 50–160 metres from a wind turbine.

Pelagic (open-water living) fish

• There was a dramatic increase in commercial fishing for herring (Clupea harengus) north of the Öresund bridge, in contrast to the south of this line, where it practically completely stopped during the first years of operation of the wind farm. This change may imply that the Rügen herring migration was affected by the Lillgrund wind farm. Due to the fact that there were other factors in addition to the wind farm contributing to the herring movements, it proved difficult to identify any correlation.  Fish migration

• According to the study, the wind farm at Lillgrund is not a definitive barrier for the migration of silver eels (Anguilla anguilla) that migrate through and close to the wind farm area. The same proportion of the tagged and released silver eels (approximately one-third), passed the transect line with receivers, both before the wind farm was constructed (the baseline period) and after it was in operation.

• There was no statistical difference indicating any alterations in the migration period for silver eel, but there was a tendency towards the migration taking longer at higher productivity (>20% of maximum effect) which could indicate that some eels were affected by the wind farm. There was a tendency towards the eels being recorded on fewer occasions than expected within the wind farm when functioning at low productivity (<20 %) and on more occasions than expected when functioning at higher productivity (>20 %), which may indicate that some individuals are less able to navigate past the wind farm at higher production rates.   

Conclusions

The study at Lillgrund has resulted in an increase in knowledge of how offshore wind farms can affect fish, which is very valuable. Even within an international perspective, there are very few studies of offshore wind farms in operation.  Three years of monitoring the effects of the wind farm on fish and fisheries is only a relatively short period. Some of the most significant results however, include the fact that some bottom-dwelling fish were attracted to the fundaments of the wind farm and the associated rocky protection layer (reef effect). In addition, an increasing noise level in the Öresund environment was observed and the results of the eel tracking may indicate that the migration pattern of some eels was, to some extent, affected by the wind farm. There is a need for caution however, when applying the results in other marine areas and on a larger scale. Lillgrund wind farm is one of the first large-scale wind farms and is located in an area with frequent and noisy shipping traffic as well as frequent and large fluctuations in external parameters such as salinity and currents. A key gap in our knowledge, despite these studies, is the lack of long term monitoring, to evaluate the long term ecological impacts of the reef effects observed. It would be ideal to re-visit the wind farm after a number of years to see how the fish populations have developed over the longer term, and see whether the observed accumulation of certain fish species near the structures continues, and if quantitative effects on the whole area are also are evident. Studies looking at whether noise as a physiological stress, can affect the fish species that live or pass through the wind farm environment are also required. In addition it would be useful to implement further studies, especially in the Baltic Sea, with regard to the cumulative impacts on migratory fish such as silver eels. The full report is available as a PDF in English.

In 2001, the Swedish Government authorised the construction of an offshore wind farm at Lillgrund in the Öresund Strait between Denmark and Sweden. In 2002, the Environmental Court defined the final terms and conditions for the wind farm development and the extent of the monitoring programme required.  Lillgrund wind farm came into full operation in 2008, and is currently the largest offshore wind farm in operation in Sweden.  The Swedish National Board of Fisheries conducted a monitoring programme, in the area, in the years before (2002–2005) and after (2008– 2010) the construction of the wind farm; a base line study and a study when the wind farm was operational, respectively. No investigation was conducted during the construction phase. The aim was to investigate the impact of the wind farm during the operational phase on the benthic and pelagic fish as well as on fish migration. These studies have partly been integrated into work conducted as a part of the Vindval Research Programme, funded by the Swedish Energy Agency.

Acoustics (sound) 

• The overall sound energy from the wind farm under water is mainly generated by vibration from the gearbox.

• An analysis of the sound pressure level for the wind farm area, showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (the so called park effect), where each individual turbine helps to increase the overall noise level in the area. 

• Sound measurements from Lillgrund wind farm showed that noise levels within a distance of 100 metres from a turbine at high wind speeds are high enough to be a risk for some species of fish to be negatively affected, e.g. in the form of direct escape behaviour, or masking of vocal communication between individuals. 

• Stress reactions can also occur at distances of more than 100 metres from a turbine. This is due to the fact that the noise from the turbines is continuous and louder than the ambient noise levels within some frequencies.   

Measurements of the underwater noise levels were carried out at varying distances from individual turbines, from longer distances away from the entire wind farm as well as within a reference site (Sjollen) 10 km north of the wind farm. The results show that the wind farm produces a broadband noise below 1 kHz as well as one or two tones where the 127 Hz tone is the most powerful (vibrations from the first stage in the gear box). The majority of the overall underwater sound energy from the wind farm lies around the tone of 127 Hz.  The maximum noise levels, generated by the wind turbine, working at full production (12 m/s), at 1 m were 136 dB re 1µPa(RMS) for the dominant tone of the turbine which was 127 Hz (integrated across 123–132 Hz) and 138 dB re 1µPa(RMS) at the full spectrum (integrated across 52–343 Hz). At a distance of 100 m from the turbine, the noise levels are reduced to 104–106 dB re 1µPa(RMS) across the full spectrum, which is close to the locally measured ambient noise in the Öresund Strait, but the noise level was still around 23 dB above the background level for the 127 Hz tone.

An analysis of the sound pressure level for the wind farm area showed a correlation between noise level and the number of turbines in the wind farm (called the park effect). Close to the wind farm (<80 m), the noise environment was dominated by the individual wind turbine with a calculated sound propagation loss of 17•log (distance). At greater distances (80 m to 7000 m) the sound propagation loss was non-linear and less than 17•log (distance). This is explained by the fact that the other turbines in the wind farm contributed to the total noise level. At even greater distances (>7 km) the entire wind farm functioned as a point source and the sound propagation loss was once again measured as 17•log (distance). The noise levels equivalent to those recorded and calculated from Lillgrund wind farm have not been shown to cause any physical injury to fish according to the current published scientific literature. It was only within some 100 metres from a turbine at high wind speeds that the noise levels were high enough to result in the risk of negative effects on some species of fish in the form of direct escape behaviour or possible masking of communication. The response depends upon the individual species’ sensitivity to sound. Fish have been shown to become stressed when they find themselves in a consistently noisy environment, which in turn can result in for example, lower growth rates or can have an impact on reproduction. Stress in general can also, in combination with other negative factors, make them more susceptible to disease etc., due to an impaired immune system. Animals can choose however, to remain in an area despite the disturbance, if the area is sufficiently important for their survival or reproduction.  Based on the calculated sound propagation around the wind farm, salmon and eel could theoretically detect the 127 Hz tone at 250 m and 1 km distances respectively at a productivity rate of 60 and 100 %, which is equivalent to a wind speed of approximately 6 and 12 m/s. The calculated distances would be limited by the hearing ability of both fish species and not the background noise levels in the Öresund Strait. For herring and cod, the theoretical detection distance was calculated to be between 13 and 16 km respectively for a production rate of 60 and 100 %. This distance should have been greater, but is limited for these species due to the ambient noise levels in the area. These calculations indicate that fish can potentially detect sound from the wind farm at relatively long distances. Local variations with regard to depth and physical barriers such as peninsulas, e.g. Falsterbonäset in the southern end of the Öresund Strait, can however, have a large impact on the actual sound propagation. 

Benthic Fish

• The temporal development of the fish community in Lillgrund was similar to that observed in the reference areas during the study period. For the wind farm as a whole, no effect was observed on species richness, species composition or on the abundance of fish. 

• Several species of fish however, showed an increase in abundance close to the wind turbines compared with further away, especially eel (yellow eel) (Anguilla anguilla), cod (Gadus morhua), goldsinny wrasse (Ctenolabrus rupestris) and shorthorn sculpin (Myoxocephalus scorpius). The results reflect a redistribution of fish within the wind farm, rather than a change in productivity or migration from surrounding areas. The increase in abundance is probably due to the wind turbine foundations providing an opportunity for protection and improved foraging. The distance within which an increased abundance could be observed was estimated, for different species, to be between 50– 160 metres from a wind turbine. 

• Fish distribution may to some extent have been influenced by the local acoustic environment, as a lower degree of aggregation close to the wind turbines at higher noise levels. The effect was most obvious for eelpout and eel (yellow eel). No response was seen for cod in relation to sound levels.   

Changes in the species composition of the fish communities over time were studied in comparison with two reference areas. Of these, the northerly reference area (Sjollen) had a larger marine component than the southern reference area (Bredgrund). The species composition at Lillgrund had similarities with both of the reference areas.  The results from fish sampling with fyke nets and gill net series indicate that there have been no significant changes in the number of species, the species composition or the fish abundance after the wind farm was built, looking at the wind farm as a whole. Some changes have however been noted in relation to individual species. An increased catch of shore crab and eel (yellow eel) was observed during the first two years of production, but not in the third year. The catch of eelpout increased in all areas during the period studied, but to a slightly lesser extent at Lillgrund when compared to the reference areas. For the other species, the changes observed at Lillgrund were similar to at least one of the reference areas. These results suggest that the fish communities within the wind farm were primarily affected by the same general environmental conditions as the fish communities within the reference areas, rather than by the effects of the wind farm.  An analysis of the distribution patterns of fish close to the turbines showed an increased abundance in the immediate vicinity of the wind turbines in four of the eight species of fish studied: specifically shorthorn sculpin, goldsinny wrasse, cod and eel (yellow eel). The effects were seen already after the first year and were similar over all three years studied. An effect was also identified for eelpout, but only in 2010. The aggregation effect was seen within a distance of 50–160 metres from the wind turbines, different for the different species.  A comparison of the relative effect of different factors, based on the data from an extended survey in 2010, showed that the observed distribution pattern could be explained to a larger extent by the presence of the turbines rather than the underwater topography of the area. The analysis also indicated weak effects of the local acoustic environment on fish distribution patterns, with a reduced presence of fish at higher noise levels. The response was strongest for eelpout and eel. No response in relation to noise level was seen for cod. For shorthorn scuplin and common shore crab a response was seen only 11 Swedish Agency for Marine and Water Management Report 2013:19  during the autumn. The magnitude of the effect of noise was, however, lower than the aggregation effect. Hence, fish aggregated close to the wind turbines in all conditions, but the effect was weaker when the noise levels were higher. It is recommended that the the wind farm area is reinvestigated after a number of years to follow the long-term development of the fish populations, and to see if the aggregation effect observed continues and potentially also increases over time. A prerequisite for a long term positive development of fish abundance is that the removal of fish, such as from fishing or predation by marine mammals and fish-eating birds, does not increase in the area. 

Pelagic Fish

• There was a dramatic increase in commercial fishing for herring north of the Öresund Link (close to the north of the wind farm) in the first years of operation of the wind farm, in contrast to south of the bridge that forms a part of the Öresund Link, where it virtually completely stopped. This change may imply that the Rügen herring migration was affected by the Lillgrund Wind Farm. Due to the fact that there were other factors in addition to the wind farm contributing to the herring movements, it proved difficult to identify any correlation.   

The evaluation was based on catch statistics from the commercial fisheries in the Öresund Strait (ICEs subdivision SD 23) and fisheries independent statistics from ICES for adult herring (Rügen herring) (ICES subdivision SD 21–23, western Baltic Sea and southern Kattegatt) and density of juvenile fish (ICES subdivision SD 24). There was a dramatic increase in commercial fishing for herring north of the Öresund Link in the first years of operation of the wind farm, in contrast to south of the bridge where it virtually completely stopped. The reason may be largely explained by the regulations banning drift-net fishing and a favourable market for herring, but potentially also because of the Öresund Link which was completed in 2000.The potential impacts of the wind farm are therefore difficult to distinguish from the impacts of these other factors because detailed resolution in the catch statistics are missing from the years before 1995 prior to the start of the building work on the Öresund Link. The statistics independent of commercial fishing from ICES showed no significant correlation between the density of herring juveniles in the western Baltic Sea and the number of adult herring (3 years old or more) in the following years in the Öresund Strait (ICES SD 21–24). There was however a weak tendency towards a negative development of the fish population over the period 1993 – 2010. The presence of Rügen herring and their migration through the Öresund Strait is likely strongly influenced by the fact that the population shows large fluctuations between the years. In addition, there is a possible overlapping effect on the soundscape from the wind farm and the Öresund Link, which has been in use since 2000.  Overall, the variety of factors together mean that it is difficult to identify any clear results with regard to if the migration of Rűgen herring is influenced by Lillgrund wind farm.

Fish Migration 

• According to the results from this work, the wind farm at Lillgrund is not a barrier for the migration of the eels that come into contact with it. An equally large proportion of the tagged and released silver eels (approximately one third) passed the transect line with receivers, at Lillgrund both before the wind farm was constructed (baseline study) and after it was in operation. 

• There was no statistically significant difference indicating any alteration in the migration speed of eels, but there were occasional longer migration times when the wind farm was working at higher levels of production (>20 % of maximum) which may indicate that some eels are affected by the wind farm. The fact that the eels also showed a tendency towards being noted on fewer occasions than expected within the wind farm at low productivity (<20 %) and on slightly more occasions than expected at higher productivity (>20 %), could indicate that they have greater difficulty in navigating past the wind farm at higher levels of productivity than lower. 

The impact of the wind farm on migration was studied via tagging of migrating silver eels. In total, 300 acoustically individually tagged eels were included in the study and of these, 100 contributed with useable information. The baseline study period started on a small scale in 2001 and ended in 2005. The majority of the eels were tagged and monitored during the production period (2008– 2010). All tagged silver eels were released south of the wind farm. 

The results showed that an equally large proportion of the tagged and released silver eels; approximately one third, passed a transect with receivers at Lillgrund wind farm, both during the baseline period 2001–2005, and when it was in production 2008–2009. The greatest proportion of eels passed through the deeper part of the transect by the navigation channel Flintrännan close to the Danish border at Drogden during the production phase (31 %) and baseline period (43 %). A somewhat larger proportion of the eels were registered passing the most easterly part of the transect, close to Klagshamn, during the production phase (14 %) compared with the baseline period (5 %). A behaviour which occurred during the production phase, was that some individuals moved back to the release site, after being in the vicinity of wind farm. The most commonly observed behaviour during the study in 2010 was that an eel was registered moving south of the wind farm in a more or less northerly direction, but without being registered to the north of the wind farm.  The range in the time taken for the movement of the eels from the release site to the transect running through the wind farm was very great, from four to more than 1000 hours. There was no statistically significant difference in the time taken to travel, between periods with low production (<20 % of maximum) and periods with high production (>20 %) or for individuals which passed through or outside of the wind farm.  Even if the eels did not show any statistically significant behaviour, changes in movement patterns may occur for some individuals. The fact that there was a tendency towards longer periods of time taken for movement at higher production levels (not statistically significant) (>20 %) could indicate that some individual eels are influenced by the wind farm. The proportion of eels that took more than a week (168 hours) to make the journey was 48 % during the period with higher production (>20 %) compared with 28 % at lower production. No significant difference in the proportion of passes within or outside of the wind farm respectively could be shown. The eels showed however, – a tendency of being recorded on fewer occasions than expected inside the wind farm at low production levels (<20 %) and on more occasions than expected at higher production levels (>20 %). The irregularities in the proportions, compared with the expected result, could indicate that individual eels stayed longer in the wind farm when it was functioning at higher productivity. If the eels discover the wind turbine only when they are very close and do not change course, then other factors such as the speed of the current across the shallow marine areas become significant and can mean that the time spent in the area is shorter and records fewer. At high productivity, the eels may hesitate and/or divert their course and be recorded from close to or within the area, to then be recorded on the transect outside of the wind farm.  The mechanisms that lie behind the possible impact from the electromagnetic field or the noise pattern are difficult to distinguish, as both can have an impact on the same areas. Travelling speed showed no linear relationship with the level of production in the wind farm. 

Conclusions

The study at Lillgrund has resulted in an increase in the understanding of how offshore wind farms can affect fish, which is very valuable. Even within an international context, there are currently very few experience-based studies of offshore wind farms in operation.  The results from three years of monitoring during the operational phase show that the effects of the wind farm on fish populations and fishing were limited. One of the clearest results showed that some benthic fish species were attracted to the foundations of the wind turbines with their associated scour protection (reef effect). In addition, the effect on the local noise environment in the form of increased noise in the Öresund Strait was documented. The results of the eel tracking study may indicate that some eels are influenced by the wind farm on their migration. Some care should be taken however, when applying the results of these studies in other offshore environments and on a larger scale. The monitoring has only been carried out for three years and thus reflects only a short-term perspective. Lillgrund wind farm is also one of the first large-scale wind farms and is situated in an area with regular and noisy shipping traffic and both frequent and large variations in environmental factors such as salinity and currents.  A key knowledge gap that remains after the completion of this work is the lack of studies over a longer period of time, to help identify the long term ecological effects of, for example, the reef effect. Ideally, the wind farm should be re-visited after a number of years to see how the fish populations have developed over the longer term, and see if the observed aggregation of certain fish species close to the wind turbines continues, and to possibly see if any quantitative effects have taken place. Studies are also required in relation to how stress may affect fish species/individuals which choose the reef-like foundations and their noisier environment. Additional studies, primarily for the Baltic Sea, are also required to establish if there are any cumulative effects on migratory fish such as silver eels.

Havs- och vattenmyndigheten har utifrån förvaltningens mål och strategin Framtidens Fiske gett forskarna Johan Blomquist, Lars Persson, Jesper Stage och Staffan Waldo i uppdrag att sammanställa och analysera inom vilka områden och för vilka indikatorer som fritidsfisket och yrkesfisket är jämförbara.

Rapporten är en viktig del i det påbörjade arbetet inom den nya framtagna strategin för framtidens fiske och kan kopplas till flera åtgärder inom handlingsplanerna fritidsfiske och fisketurism samt yrkesfiske. I rapporten diskuteras dels vilka indikatorer som alls är meningsfulla att jämföra med motsvarande indikatorer i andra fisken och dels vad som krävs för att åstadkomma jämförbara indikatorer för olika fisken.

I rapporten diskuteras även några utvecklingsmöjligheter för framtida datainsamling och framtida analysarbete inom fiskeområdet.

BalticSTERN (Systems Tools and Ecological-economic evaluation – a Research Network) is a research network with partners in all countries around the Baltic Sea.

The aim of the network is to combine ecological and economic models to make cost-benefit analyses and identify cost-effective measures to improve the environmental state of the Sea.

Results from BalticSTERN research during the period of 2009-2012 is presented in this final report aimed at decision makers. Supplementing this final report there are Background Papers (BG Papers), published on the BalticSTERN website and on the website of the Swedish Agency for Marine and Water Management.

This final report gives an overview and presents main results, while the BG Papers explore policy and research questions, as well as methods and results in more detail. Focus is on eutrophication, but some case studies on fish and fishery, oil spills and invasive species have also been undertaken within BalticSTERN and are discussed in a wider perspective in this report.

Syftet med denna rapport var att undersöka om de analyspaket för växtskyddsmedel i rå- och dricksvatten som erbjuds av svenska laboratorier, och om de analyser som faktiskt har utförts, omfattar alla relevanta substanser som kan förväntas förekomma i vattenmiljön. Syftet var också att undersöka vilken teknisk kvalitet på analyserna som laboratorierna erbjuder med avseende på rapporteringsgränser och mätosäkerhet. 

Det finns i Sverige tre stora kommersiella laboratorier som erbjuder analyser av växtskyddsmedel idag, ALcontrol, ALS och Eurofins. Dessa har kontaktats med frågor framförallt om vilka analyspaket för växtskyddsmedel som de erbjuder och vilka rapporteringsgränser och mätosäkerheter analyserna har. 

Analysdata för växtskyddsmedelsanalyser som utförts av vattenproducenter har sammanställts från databaserna Vattentäktsarkivet (VTAK) vid Sveriges Geologiska Undersökning och Regionala Pesticiddatabasen (RPD) vid Sveriges lantbruksuniversitet. Dataunderlaget består av 33 316 vattenprover tagna mellan 1985–2015. Försålda mängder av växtskyddsmedel har sammanställts för 1985–2014 utifrån Kemikalieinspektionens försäljningsstatistik, för att se om substanser som haft en betydande användning i Sverige analyserats av vattenverken och inkluderas i befintliga analyspaket. 

De analyspaket som erbjuds av de kommersiella laboratorierna har undersökts med avseende på vilka rapporteringsgränser och mätosäkerheter de erbjuder och om de lever upp till de krav som ställs i Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter (SLV, 2001) på en detektionsgräns på max 25 % av 0,1 µg/l och en utökad mätosäkerhet på max 30 %. Kravet på detektionsgräns har jämförts med laboratoriernas rapporteringsgränser då det är endast denna uppgift som det finns information om. Jämförelsen visar att det varierar mycket mellan analyspaketen för alla tre laboratorierna kring hur stor andel av ingående substanser som klarar kravet. Det är en mindre andel av analyspaketen där alla substanser klarar kravet på en utökad mätosäkerhet på max 30 %. För många av analyspaketen saknas information om mätosäkerheten.

En genomgång har även gjorts av analyskvalitet för de växtskyddsmedelssubstanser som pekas ut inom vattenförvaltningen som prioriterade ämnen, särskilda förorenande ämnen och ämnen på bevakningslistan. Genomgången visar att alla substanser utom oxadiazon och tiakloprid inkluderas i minst två analyspaket. Oxadiazon har dock aldrig varit godkänd i Sverige. För vissa substanser saknas analyspaket där rapporteringsgränsen är lägre eller lika med kvalitetskravet (gränsvärde, bedömningsgrund eller riktvärde) och ytterligare färre substanser ingår i paket med en rapporteringsgräns som är lägre eller lika med 30 % av kvalitetskravet, d.v.s. som klarar kravet i Havs- och vattenmyndighetens föreskrift som reglerar kvalitet för analyser som ska användas inom vattenförvaltningen. I de flesta analyspaketen har substanserna som pekas ut inom vattenförvaltningen en utökad mätosäkerhet på max 50 % vilket är kravet i samma föreskrift.

En genomgång av erbjudna analyser för substanser som sålts i stor mängd i Sverige visar att de flesta substanserna inkluderas i minst ett analyspaket. För merparten av substanserna klarar de erbjudna analyspaketen även kravet på en rapporteringsgräns på max 25 % av 0,1 µg/l men en mindre andel klarar kravet på max 30 % mätosäkerhet. Vissa av substanserna som sålts i stor mängd inkluderas dock inte i något analyspaket. Av alla prover som sammanställts från VTAK och RPD har 35 % analyserats för 35 substanser, 14,3 % har analyserats för 29 substanser och 9,7 % har analyserats för 25 substanser. En jämförelse av befintliga data från vattenverken och de analyspaket som laboratorierna erbjuder i dagsläget pekar på att det är fem analyspaket som benämns av laboratorierna som speciellt framtagna för analys av dricksvatten eller råvatten som står för över hälften av alla analyser som utförts av vattenverken. Detta visar att utformningen av dessa paket har en betydande påverkan på vilka substanser som analyseras och att det är viktigt att de inkluderar alla relevanta substanser. Resultat från den nationella miljöövervakningen av växtskyddsmedel har även jämförts med vilka analyspaket som erbjuds av de kommersiella laboratorierna och med befintliga analysdata från vattenverken. Resultaten visar att de flesta substanserna som hittas i fler än 10 % av alla prover av ytvatten inom miljöövervakningen under 2002–2012 även ingår i minst två analyspaket som erbjuds av kommersiella laboratorier. Några av dessa substanser har dock inte analyserats alls eller endast i några få prover som vattenverk utfört, trots att de ingår i vissa analyspaket. 

En genomgång av vilka substanser som har sålts i stora mängder jämfört med hur många analyser som har utförts av substansen visar att många av de mest försålda substanserna även har analyserats i ett stort antal prover. För vissa av dessa substanser har dock inga eller ett fåtal analyser gjorts trots stor försåld mängd. En granskning gjordes också för att undersöka om de substanser som är särskilt persistenta och läckagebenägna, baserat på substansernas halveringstid i jord (DT50 över 30 dagar) och förmåga att bindas till jordpartiklar (Kfoc/Koc under 500), har analyserats. Genomgången visar att några av dessa substanser inte analyserats alls eller endast i ett fåtal prover samtidigt som de har sålts i betydande mängder under 1985–2014. 

En sammanställning har även gjorts för substanserna aldrin, dieldrin, heptaklor och heptaklorepoxid som har det lägre dricksvattengränsvärdet 0,03 µg/l. Sammanställningen visar att dataunderlaget för dessa substanser är stort, 15 500–16 000 prover, och att cirka 95 % av proverna analyserats med rapporteringsgränser under eller lika med 0,03 µg/l. Nio olika fynd av någon av dessa substanser har gjorts under 1985–2015. Då dessa substanser antingen aldrig varit godkända eller varit förbjudna en lång tid i Sverige så bedömer Livsmedelsverket att risken är låg för att de ska utgöra problem i vattentäkter. För vissa substanser skulle det kunna vara mer aktuellt att analysera en eller flera av dess nedbrytningsprodukter istället för modersubstansen. Informationen om vilka nedbrytningsprodukter som är relevanta och läckagebenägna till yt- och grundvatten bör enklast kunna tas fram av Kemikalieinspektionen. Bekämpningsmedel är en mycket stor grupp av ämnen och synonymer och olika stavningar förekommer i analysprotokollen. Vi rekommenderar därför att laboratorierna anger varje substans unika CAS-nummer på analysprotokollen. Detta för att underlätta en säkrare och enklare tolkning av resultaten både för den som beställt analysen och för användning av data i andra sammanhang. Det bör också diskuteras om laboratorierna i analysprotokollen bör gå över till att ange kvantifieringsgräns istället för rapporteringsgräns för varje parameter, så att terminologin blir i överensstämmelse med det som anges i föreskrifterna.

Genomgången av befintliga analysdata och de analyspaket som erbjuds av de kommersiella laboratorierna pekar på att de analyspaket som laboratorierna anger som anpassade för dricksvattenanalys är de som i regel används av vattenproducenterna. Dessa analyspaket har i stor utsträckning utformats utifrån äldre statlig vägledning vilket visar att vägledning från myndigheter har en stor inverkan på vilka substanser som i slutändan analyseras. Ifall en ny vägledning ska utformas måste den hållas aktuell och uppdateras regelbundet t.ex. genom avstämning med Kemikalieinspektionens försäljningsstatistik för aktiva substanser. En ny vägledning bör också beakta att dricksvatten hämtas från både yt- och grundvattentäkter då befintliga vägledningar har haft fokus på grundvatten. Ifall en ny vägledning tas fram kan man överväga att dela upp den i ytvatten och grundvatten då vissa substanser endast är relevanta i ena fallet. Man kan också överväga att dela upp listan på substanser i ett baspaket samt några tilläggspaket för speciella grödor så att de substanser som används i dessa grödor inte behöver analyseras i områden där grödorna inte odlas.

En sammanvägning av dataunderlaget i denna rapport pekar på att det finns ett antal substanser (23 stycken) som har haft en betydande användning under olika tidsperioder och som man av olika skäl kan överväga att inkludera i framtida analyspaket. De substanser som framförallt faller ut baserat på deras egenskaper, med lång halveringstid och låg adsorption till jordpartiklar, är azoxystrobin, dimetomorf, flurtamon, imidakloprid, propoxikarbazon-Na och pyrimetanil. Substanser som främst faller ut på grund av en hög fyndfrekvens men i ett fåtal prover är boskalid, DMST, terbutylazin-desetyl och terbutylazinhydroxy. De substanser som i första hand faller ut för att de detekterats frekvent eller hittats i halter över 0,1 µg/l i nationell miljöövervakning är cykloxidim, cyprodinil, diflufenikan, fluazinam, karbendazim, metalaxyl, pikoxystrobin, pirimikarb, propamokarb, propikonazol, protiokonazol-destio, pyroxsulam och tiakloprid. 

Denna rapport utgör ett underlag för att se om det finns substanser som inte inkluderats i tidigare statliga vägledningar, och som därmed inte har analyserats alls eller mycket sällan, men där vi kan av olika skäl gör bedömningen att man kan överväga om de borde analyseras oftare. Resultatet ska dock inte ses som att vi föreslår en färdig lista över vilka substanser som bör inkluderas i en eventuell vägledning utan utgör ett underlag för vidare diskussion. Rapporten visar även att ett stort antal av de substanser som har haft en omfattande användning som växtskyddsmedel inom svenskt lantbruk under en länge tid också har inkluderats i ett stort antal vattenanalyser. Det innebär att sammanställningar baserade på tillgängliga analysdata för vanligt använda substanser utgör ett tillfredställande underlag för att undersöka en generell förekomst av växtskyddsmedel i yt- och grundvatten och bedöma långsiktiga trender. Däremot kan det finnas vattentäkter där man av ovan nämnda skäl eventuellt kan ha underskattat förekomsten av vissa enskilda substanser på grund av analyspaketens historiska och nuvarande utformning.

I denna rapport sammanställs och analyseras befintliga analyser av bekämpningsmedel i ytvatten i Skåne län under perioden 1983–2014. Data har hämtats från många olika källor, men huvuddelen kommer från den Regionala pesticiddatabasen (RPD) som förvaltas av Sveriges lantbruksuniversitet på uppdrag av Naturvårdsverket.  Det insamlade dataunderlaget har bearbetats för att undersöka utvecklingen av kemiska bekämpningsmedel i skånska vattendrag under närmare tre decennier. Resultaten har jämförts mot dricksvattengränsvärdet och mot riktvärden till skydd för vattenlevande organismer, samt med data från den nationella miljöövervakningen av bekämpningsmedel i ytvatten 2002–2012 för att studera eventuella skillnader och likheter mellan resultaten.  Generellt sett visar resultaten ingen tydlig trend när det gäller utvecklingen av summahalter över 0,5 µg/l i ytvattenprover från Skåne. Detta beror dock i stor utsträckning på att fler och mer aktuella substanser har inkluderats i analyserna under senare år, främst glyfosat som började analyseras först i slutet av 1990-talet och som därefter påträffats frekvent. Däremot visar resultaten att fyndfrekvensen av vanligt förekommande substanser i halter över 0,1 µg/l har minskat under senare år. Några vanligt förekommande substanser som uppvisar minskande halter i ytvatten under tidsperioden är bentazon, isoproturon, MCPA, mekoprop och terbutylazin.  Av resultaten framgår det att ytvatten generellt sett verkar vara mindre lämpligt att utnyttja som dricksvatten, då en betydande andel av alla prover i denna undersökning överskrider en summahalt på 0,5 µg/l, dvs. den gräns då vatten klassas som otjänligt för dricksvatten. De kommunala vattenverk som tar sitt dricksvatten från ytvatten hämtar dock detta från större täkter och de har en kontroll av sitt vatten för att säkerställa att halterna inte överstiger gränsvärdena. Denna slutsats stöds av att inga dricksvattenprover från skånska ytvattenverk i denna undersökning har klassats som otjänliga på grund av för höga halter av bekämpningsmedel.  Resultaten har också jämförts med riktvärden till skydd för vattenlevande organismer i ytvatten för att utvärdera om detekterade halter riskerar påverka de akvatiska ekosystemen. Resultaten visar att det är två substanser, diflufenikan och imidakloprid, som oftast påträffats i halter över sina riktvärden, i 33 % respektive 10 % av undersökta prover.  Analyser av vilka typer av bekämpningsmedel som förekommer i högst halter i ytvatten i Skåne visar att fynden främst kan härledas till substanser som är godkända för användning i dagsläget och som har sin huvudsakliga användning inom jordbruket.  En jämförelse mellan resultaten från skånska vattendrag och från den nationella miljöövervakningen visar på både likheter och skillnader mellan de bägge typerna av undersökningar. I båda är det de tre ogräsmedlen glyfosat, bentazon och isoproturon som är vanligast förekommande. Likaså är ogräsmedlet diflufenikan den vanligaste substansen att överskrida sitt riktvärde i de bägge undersökningarna. Däremot är fyndfrekvensen högre för flertalet substanser inom den nationella miljöövervakningen. Detta kan bland annat kan tillskrivas en mer intensiv, tidsintegrerad provtagning i denna undersökning jämfört med de momentanprov som utgör huvuddelen av de prover som finns i RPD. Även ett mer omfattande analysprogram med generellt lägre detektionsgränser bidrar till en högre fyndfrekvens inom den nationella miljöövervakningen.

Humans benefit greatly, and in many ways, from marine ecosystems. Marine ecosystems produce oxygen, atmospheric water and food, and they give inspiration, recreational opportunities and much more, often for free. Referring to the benefits for people from marine ecosystems as ecosystem services is a way to make them visible to society. Ecosystem services provide a complementary perspective to the natural scientific aspects, and are used in management, policymaking and the public debate regarding the sea. Valuing ecosystem services can initiate abatement of environmental problems in cases when these have a societal cost which is not reflected in market values. Ecosystem services as a concept has become increasingly influential in the marine environmental policy. Ecosystem services are for instance included in the EU’s Marine Strategy Framework Directive and a number of other international directives and agreements. This report aims to classify the status of marine ecosystem services in Sweden, as well as to evaluate their main anthropogenic pressures. The status classification is made with regard to the three different marine sub-regions of the Swedish economic zone: the Kattegat and Skagerrak, the Baltic Proper, and the Gulf of Bothnia. The three status classes applied are good, moderate and poor. Several of the ecosystem services are classified using indicators or environmental quality norms, and this approach is likely to be central in future assessments of ecosystem services. Other ecosystem services are status classified based on recent literature within the respective fields. Anthropogenic pressures due to human activities such as nutrient overenrichment, climate change, marine litter and extensive fishing, which exert pressure on the environment, are evaluated based on their assessed overall impact on the ecosystem services according to current available knowledge. The overall impacts on the ecosystem services are assessed as small or unlikely negative, moderate negative or large negative. Significant knowledge gaps are highlighted wherever found appropriate. Ecosystem services classified as having bad status (Table i) are maintenance of foodwebs and provision of food (in all Swedish marine sub-regions), maintenance of habitats (in the Kattegat and Skagerrak as well as in the Baltic Proper), and provision of raw material (fodder fish in the Kattegat and Skagerrak). Several ecosystem services were assessed as having good status, e.g. energy provision, provision of genetic resources and cultural inspiration. A number of ecosystem services are, in addition, classified as having moderate status, e.g. natural heritage, recreation, and maintenance of biodiversity. In general, the Gulf of Bothnia has a somewhat better status regarding ecosystem services than the other marine sub-regions, which concurs with a lower level of anthropogenic impact on the marine environment. Comparing the Skagerrak and Kattegat to the Baltic Proper, the ecosystem service provision of raw material differs, with poor status in the Kattegat and Skagerrak and moderate status in the Baltic Proper. Apart from that, their overall patterns regarding status are similar. Among the anthropogenic pressures, nutrient overenrichment has a large negative net impact on maintenance of primary production and habitats. The increasing carbon content in the sea associated with climate change has a large negative net impact on biogeochemical cycles. Extensive fishing has a large negative net impact on maintenance of foodwebs and on provision of food.

I rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES). Totalt redovisas underlag och råd för 48 fisk- och skaldjursarter.

De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering.

Fisken i havet är en resurs som rör sig fritt över nationella gränser. EU har därför en gemensam fiskeripolitik (GFP). Många arter som är viktiga för Sverige regleras inte i GFP och förvaltas därför nationellt.

Denna rapport syftar till att:

• beskriva utvecklingen av fiskeripolitiken
• förklara den nuvarande politikens mål och regelverk och dess relation till mål och regler på miljöområdet
• förklara politikens nationella genomförande och det nationella handlingsutrymmet
• exemplifiera hur Havs- och vattenmyndigheten arbetat med att reglera fisket.

I den här rapporten har Länsstyrelsen i Västra Götaland beskrivit hur de arbetar med fisketillsyn längs kusten och i Vänern. Rapporen beskriver organisation, samverkan, utbildning, planering, operativ tillsyn, uppföljning och administration.

Sport- och fritidsfisket bedrivs främst kustnära och i skärgårdsområden, både i havet och stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. En betydande del av fritidsfisket genomförs i områden där fisket inom givna regler är fritt för var och en, antingen på allmänt vatten eller på enskilt frivatten.

Det är HaVs förhoppning att rapporten ska belysa den viktiga uppgift som ligger i fisketillsynen och ge kunskap om hur man kan arbeta med planering, samordning, uppföljning och genomförande av operativ fisketillsyn.

Många kraftverksdammar saknar idag fiskvägar för uppströms vandrande fisk och de flesta för nedströmsvandrande fisk. Litteraturgenomgången visar att passage av fisk via turbinerna ofta ger omfattande skador och dödlighet och därmed inte är en tillfredsställande förvaltningsstrategi. Det bedöms vara tekniskt fullt möjligt att bygga väl fungerande fiskvägar för samtliga förekommande fiskarter i alla svenska vattensystem. I detta dokument ges rekommendationer om hur fiskvägar bör anläggas, designas och skötas för att nå god anlocknings- och passageeffektivitet för såväl uppströms- som nedströmsvandrande fisk. 

Att relativt många fiskvägar fungerar dåligt beror på att uppföljning, tillsyn och kontroll av deras effektivitet är eftersatt eller ofta helt saknas. Att etablera en fungerande fiskväg är en process som kan ta flera år då successiva justeringar behövs. Det går dock att få till bra passagelösningar, även förbi stora kraftverk med höga dammar.

För uppströmsvandring rekommenderas i första hand naturlika fiskvägar, som omlöp, eftersom de passar de flesta arter och storlekar. Omlöpen kan även fungera som nya strömhabitat och därmed ersätta något av de strömhabitat som förlorats. Är det enbart laxfisk eller andra goda vandrare som skall passera kan en teknisk fiskväg vara en godtagbar lösning. Även i områden med branta dalsidor som gör det svårt att anlägga naturlika fiskvägar och i områden med kulturmiljöer kan tekniska fiskvägar vara ett alternativ. Fiskslussar och fiskhisssar har låg effektivitet och kan inte rekommenderas generellt.

Väl fungerande fiskpassager bör föra vatten under en stor del av året såvida inte fiskvägen är inriktad på en enskild art med väl kända behov. Naturlika fiskvägar bör, i likhet med naturliga vattendrag, ha en fastställd minsta vattenföring som är tillräcklig för att bevara sträckans habitatvärden.

Ett vanligt problem är att det används för lite vatten i fiskvägen för att locka fisken till mynningen i tillräckligt hög utsträckning. Ofta behöver extra lockvatten användas för att få fisken att hitta fiskvägen, eller fiskvägarna eftersom det i breda vatten kan vara nödvändigt att ha flera fiskvägar, och vid behov även flera ingångar till fiskvägarna. Lockvattnet bör minst utgöra 5 % av medelvattenföringen på platsen, men det kan i vissa situationer behövas ännu mer vatten, och vid högflöden bör även lockvattnet öka i paritet med detta. Extra lockvatten behöver inte gå i fiskvägen utan kan ledas till fiskvägens nedre öppning.

Vid nedströmspassage skall anpassade låglutande galler, fiskgaller, användas som leder fisken till en eller flera passagemöjligheter. Spaltvidden mellan gallren ska vara sådan att fisken inte passerar, vilket för vissa arter innebär att spaltvidden inte tillåter fysisk passage av fisk, medan det för andra arter räcker att gallret är en beteendemässig barriär. Idealt skall fisken aldrig komma i direkt med gallret utan ledas rätt väg. I mycket stora älvar kan spjälgaller (louvers) vara ett alternativ, men referensexempel saknas i Sverige i dag, alternativet är låglutande fiskgaller. Beteendeavledning (ljus, ljud, el, bubblor) bör endast användas som åtgärd i kombination med en fysisk avledare, eller på de platser där en fysisk avledare av någon anledning bedöms vara omöjlig att uppföra.

Utformningen av flyktöppningen är också essentiell för avledarens funktion. För att tillgodose olika arters djuppreferens, kan man antingen placera en flyktöppning i ytan och ytterligare en vid botten (ål). Den vanligaste rekommendationen är att flyktöppningen ska vara successivt avsmalnande, för att åstadkomma en gradvis acceleration utan turbulens. Flyktöppningens, och därmed hela åtgärdens, funktion är beroende av den mängd vatten som tappas i förbipassagen. Enkelt uttryckt, kan man säga att ju mer vatten som tappas genom förbipassagen, desto större sannolikhet att den funkar väl. Internationellt rekommenderas att 2–10 % av det totala flödet används för att säkerställa nedströmspassage, varför rekommendationen är att överdimensionera flyktöppningar för att under åtgärdens driftsättande undersöka vilket flöde som krävs för god funktion

Det bör betonas att den rödlistade ålen kräver speciella anpassningar vid varje hinder för dess upp- och nedvandring. Rekommendationer på bra åtgärder ges i dokumentet. Kriterier för anlocknings- och passageeffektivitet (upp- och nedströms) i fiskvägar bör fastställas utgående från förekomst av långvandrare (lax, havsöring, ål, flodnejonöga, havsnejonöga), antalet hinder och den geografiska lokaliseringen av lämpliga habitat.  Litteratursammanställningen visar att många befintliga fiskvägar inte fungerar som avsett och bör utvärderas om minsta osäkerhet råder om deras funktion. Utvärderingarna bör ligga till grund för förbättringar av passagerna till dess tillräcklig effektivitet erhålls och resultaten tillställs tillsynsmyndigheten. 

I denna rapport redovisas resultatet av en enkätundersökning om de svenska hushållens betalningsvilja för en förbättrad vattenkvalitet i sjöar, vattendrag och kustvatten. Drygt 2000 personer i sex län svarade på enkäten.

Resultaten visar betalningsviljan för att förbättra vattenkvaliteten i det egna länet respektive i Sverige i övrigt. Vattenkvaliteten beskrevs i tre nivåer: låg-, medel- och hög vattenkvalitet.

Respondenterna fick svara på hur mycket de var villiga att betala för att minska andelen vatten med låg kvalitet, respektive öka andelen vatten med hög kvalitet.

Forskarna har utifrån resultaten i enkätstudien tagit fram en genomsnittlig betalningsvilja som kan användas för uppskattningar av värdet av en förbättrad vattenkvalitet i samtliga län i Sverige. I den uppskattade betalningsviljan inkluderas inte värdet av vatten som dricksvattenresurs.

Kommunerna har ett viktigt ansvar för att planera vattenförsörjning och avloppshantering. En förutsättning för en lyckad planering är att det finns en god kommunikation mellan politiker och tjänstemän inom kommunen och en förståelse för varandras roller och den lagstiftning som ligger till grund för det arbete som genomförs på de olika förvaltningarna. Lagstiftningen som reglerar va-försörjningen är splittrad och kan ibland vara svårtolkad.  Havs- och vattenmyndigheten har i denna rapport samlat bestämmelserna som reglerar dricksvattenförsörjning och avloppsvattenhantering, inklusive dagvatten. Förhoppningen är att rapporten ska bidra till att förenkla kunskapsinhämtandet för berörda beslutsfattare. Utgångspunkten är de EU-direktiv som finns men störst fokus har lagts på de nationella författningar som styr dricksvattenförsörjningen och avloppsvattenhanteringen. I olika avsnitt redovisas de grundläggande bestämmelserna i miljöbalken, lagen om allmänna vattentjänster och plan- och bygglagen. Dessutom finns avsnitt som behandlar lagstiftningen om markåtkomst och om olika samverkansformer som anläggningslagen, ledningsrättslagen och lag om förvaltning av samfälligheter. När det gäller dricksvatten tillkommer en beskrivning av livsmedelslagstiftningen.  Rapporten innehåller kortare referat av rättsfall som kan vara av betydelse för läsaren samt tips på litteratur för den som vill fördjupa sig i olika frågor. Dessutom finns ett avsnitt som innehåller grundläggande rättskunskap, bland annat förklaras skillnaden mellan lag, förordning och föreskrift. I samma avsnitt kan man läsa vilka grundläggande rättsliga principer som gäller för myndigheternas verksamhet och vad man särskilt ska tänka på som gäller vid myndighetsutövning. Målgruppen för rapporten är tjänstemän och förtroendevalda hos kommunerna men även handläggare vid andra myndigheter, som kommer i kontakt med frågor som rör vatten och avlopp.

I rapporten redogörs för i huvudsak tre frågor.

Den första frågan är om tillstånd krävs enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken för fiske som kan påverka miljön i ett Natura 2000-område.

Även om frågan alltid måste bedömas med hänsyn till de miljöeffekter som riskeras vid varje fiskesituation, visar den rättsliga analysen att 7 kap. 28 a § miljöbalken, i belysning av EU-rätten, har ett vitt tillämpningsområde som typiskt sett gäller för olika slag av yrkesfiske. Det beror på följande faktorer:

• Fiske (såväl bottentrålning som andra fiskemetoder) är ett slags ”verksamhet” enligt 7 kap. 28 § miljöbalken, och bör även ses som ”plan eller projekt” enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet.
• Fiske omfattas av tillståndsplikt om det på ett ”betydande sätt” kan påverka områdets skyddssyfte. Redan en liten sannolikhet för sådan påverkan är tillräcklig, eller som EU-domstolen uttalar i målet Waddenzee: ”när det på grundval av objektiva kriterier inte kan uteslutasatt planen eller projektet kan ha en betydande påverkan på det berörda området” (kursiverat här). Vid bedömningen av påverkan ska beaktas inte enbart direkta effekter, utan även indirekta (såsom påverkan på näringsväven) och kumulativa (såsom andra fiskares uttag). Det är inte avgörande om fisket sker inom Natura 2000-området utan hur det påverkar detta.
• Återkommande fisken bör ses som enskilda projekt som ska konsekvensbedömas för sig enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet (och därmed även enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken), även om fisket påbörjades innan ett Natura 2000-område skyddades. Tolkningen bygger på EU-domstolens praxis när det gäller artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. Dessutom är artikel 6.2 i direktivet tillämplig vid återkommande fisken. Artikeln innebär en allmän skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda miljön i området.
• Eftersom återkommande fisken bör ses som enskilda projekt, får övergångsregeln till 7 kap. 28 a § miljöbalken ingen verkan mot fiske som sker efter 1 juli 2001, oavsett när det skedde första gången. Dessutom gäller som sagt artikel 6.2 art- och habitatdirektivet.

Den andra frågan är om 7 kap 28 a § miljöbalken kan tillämpas på fiske utanatt stå i konflikt med den gemensamma fiskeripolitiken och EUs exklusiva kompetens.

Rättsläget har i betydande grad klargjorts genom artikel 11 i 2013 års grundförordning för fiske. Sveriges skyldigheter enligt artikel 6 art- och habitatdirektivet (och därmed 7 kap. 28 a § miljöbalken) gäller för såväl havsområdet innanför 12-milsgränsen som hela den ekonomiska zonen. Skyldigheten gäller även när åtgärderna rör andra staters fiskeverksamheter, men då ska ett särskilt förfarande tillämpas. Under vissa förutsättningar kan Sverige, vidta mer långtgående åtgärder för att bevara Natura 2000-områden, än som följer av artikel 6 art- och habitatdirektivet (se nedan).

Den tredje frågan rör vilka rättsliga lösningar som kan komma ifråga för att i framtiden kontrollera fiske som kan påverka Natura 2000-områden.

EU-rätten hindrar i princip inte att exempelvis Havs- och vattenmyndigheten utfärdar generella föreskrifter med sådana miljökrav på fisket att ”betydande miljöpåverkan” inte uppkommer och att därmed kravet på MKB och tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken inte aktualiseras. Av EU-rättspraxis följer dock att mycket höga krav måste ställas på innehållet i sådan lagstiftning. Reglerna ska ”säkerställa” att betydande påverkan på områdets skyddsobjekt inte kan ske vid något fisketillfälle (återigen med beaktande av möjliga direkta, indirekta och kumulativa effekter). I två rättsfall som redovisas i rapporten har medlemsstaternas lagstiftning med generella krav underkänts av EU-domstolen som tillräckliga för att undanta tillståndsplikt för viss verksamhet enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. I rapporten tas inte slutlig ställning till om det i praktiken alls är möjligt att undanta fiske generellt och hur i så fall de generella miljökraven i föreskrifter skulle utformas (den bedömningen kräver även annan kompetens än juridisk). Om generella förskrifter skulle komma ifråga, bör övervägas en ordning där föreskrifterna kontinuerligt uppdateras för att anpassas till förändringar i miljön. Föreskrifter behöver sannolikt preciseras för varje enskilt Natura 2000-område.

En annan lösning kan vara att generellt förbjuda allt eller visst slags fiske inom, kanske också i närheten av, ett Natura 2000-område. Artikel 11 grundförordningen för fiske hindrar ett sådant förbud om det är mer långtgående än vad som följer av artikel 6.2 art- och habitatdirektivet. Däremot ger artikel 20 möjligheter till sådana åtgärder innanför 12-milsgränsen. Om åtgärderna syftar till att bevara fiskebestånd och endast riktas mot egna fartyg kan artikel 19 tillämpas.En individuell kontroll enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken kan ske genom Havs- och vattenmyndigheten i stället för länsstyrelsen. Prövningen av eventuell påverkan på Natura 2000-områden skulle då kunna samordnas med annan tillståndsprövning av fiske. Om prövningen fortsatt ska ske av länsstyrelsen, bör HaV ge vägledning om tillämpningen vad gäller fiske. Vägledningen bör utformas i enlighet med EU-domstolens praxis.

På uppdrag av regeringen har Havs- och vattenmyndigheten under åren 20142017 finansierat olika projekt för utveckling av reningsteknik i syfte att minska utsläpp av läkemedelsrester och andra svårnedbrytbara föroreningar från kommunala avloppsreningsverk. Sex olika forsknings- och utvecklingsprojekt har genomförts under ledning av forskare kopplade till RISE, Tekniska verken i Linköping, Högskolan Kristianstad, IVL Svenska Miljöinstitutet, Umeå universitet, Lunds universitet och Kungliga tekniska högskolan. I de olika projekten har även kommunala va-organisationer och företag haft centrala roller. Inom ramen för dessa projekt har omfattande försök genomförts, från laboratorieskala till långtidsförsök i fullskala vid avloppsreningsverk i olika delar av landet. Utöver dessa projekt har ytterligare två projekt genomförts inom ramen för utlysningen. Vid Högskolan Kristianstad utfördes en interkalibreringsstudie i syfte att uppnå ökad analyskvalitet och öka medvetenheten om problem förknippade med spåranalys av läkemedelsrester. Vid Lunds universitet genomfördes en omvärldsbevakning med en studieresa till Tyskland och Schweiz för att överföra kunskap och driftserfarenheter från avloppsreningsverk som kompletterats med avancerad rening.  Resultaten från projekten visar att det finns teknik som idag kan tillämpas på svenska kommunala avloppsreningsverk i syfte att avlägsna olika typer av mikroföroreningar, däribland läkemedelsrester. De tekniska lösningar som utvärderats baseras i huvudsak på ozonering eller filtrering genom aktivt kol samt olika kombinationslösningar. Lösningarna har i de flesta fall testats och utvärderats i nära samarbete med personal på avloppsreningsverk, vilket är en förutsättning för att kunna utvärdera teknikerna på ett trovärdigt sätt. Detta skapar goda förutsättningar för fungerande lösningar i stor skala. I ett av projekten har även källsorterande system studerats. Arbetet har i flera fall banat väg för nya forsknings- och utvecklingsprojekt där de parter som arbetat inom nuvarande utlysning kan bidra till och leda utvecklingen av framtidens avloppsvattenrening. Det gäller exempelvis ekotoxikologiska effekter av ozonering, utveckling och förståelse av tillämpningar baserade på aktivt kol och utveckling av analysteknik.  Genom regeringsuppdraget och arbetet i de olika projekten har det skapats en mycket stark plattform att bygga vidare på för införande av avancerad rening vid svenska avloppsreningsverk. I denna rapport beskrivs i korthet och i populärvetenskaplig form bakgrunden till arbetet och resultat från de olika projekten. Kostnader för olika reningstekniker har tagits fram och sammanfattas i rapporten som också erbjuder vägar vidare för den intresserade läsaren.

Den totala omsättningen i de maritima näringarna är omkring 160 000 miljoner kronor, vilket utgör cirka 2,2 procent av Sveriges totala omsättning. I dessa näringar uppgår den totala anställningen till omkring 73 000 som utgör 2,8 procent av Sveriges totala anställningar. I en uppdelning av maritima näringar i sektorer är marin turism den största, följt av sjöfart och hamnar och stödtjänster.

Vi gav Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att identifiera och redovisa den ekonomiska betydelsen av Sveriges maritima näringar. Resultatet redovisas i denna rapport. Det kommer också att användas som en del i vår inledande bedömning för havsmiljöförordningen (havsmiljödirektivet).

The aim of this study was to produce potential distribution maps of the Natura 2000- habitat Mudflats and sandflats not covered by seawater at low tide (habitat code 1140), by using aerial photographs (orthophotos) and field authentication. Through field authentication, a calibration of the method was planned. The colours of the orthophotos were to be connected to the correct habitat.   Different areas with different conditions were visited in field. This included areas with and without the influence of freshwater, areas from the two districts Bothnian Bay and Bothnian Sea and areas from north to south in the county.   No differences in colour of the photos could be detected connected to the influence of freshwater. Generally we thought that the calibration method worked really well, with the exception for the northern part of the county, where the water was much darker. This might be due either to the high amount of humic particles coming from land, or the fact that the photos were taken on another time, when the water level was higher than in the southern part.   Our recommendation is therefore to increase the amount of field authentications in the north as well as when the photos have been taken when the water level was high.

En anläggning av en damm i ett strömmande vattensystem får stor inverkan på fiskfaunan även om en fungerande fiskväg anläggs genom själva dammkroppen. Orsaken är att ett lugnvatten skapas i ett tidigare strömmande område. Som en följd kommer fiskfaunan att förändras och arter som är anpassade till lugnvatten kommer att dominera över den tidigare strömfiskfaunan. Fiskfaunan förändras både uppströms, nedströms och i det nya lugnvattnet. 

De fiskar som gynnas av anlagda lugnvatten ökar predationen på strömfiskar som öring, harr och lax som lever på platsen eller försöker passera igenom lugnvattnet. Även andra vandrande arter påverkas, t.ex. ål. Vid höga migrationsförluster kommer bestånden av vandrade fisk att missgynnas. Detta innebär en direkt förlust av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i form av fiske.

Några av de studier som redovisas har observerat stor dödlighet hos utvandrande smolt av öring och ål även i mycket små dammar, dammar ovanför små strömkraftverk, dammar för närsaltretention eller i spegeldammar nedströms kraftverk.  Effekten av även små dammar är stor och i möjligaste mån skall man undvika att anlägga konstgjorda lugnvatten i strömmande vattendragsavsnitt. Den bästa möjliga tekniken vid anläggning av fiskvägar förbi mindre dammar kan därför vara att anlägga fiskvägen förbi både dammbyggnaden och lugnvattnet. Vidare bör man undvika att anlägga spegeldammar eller andra konstgjorda lugnvatten i tidigare strömhabitat.

I denna rapport har vi utvärderat effekten av kalkning på fisk i vattendrag på nationell nivå med fokus på perioden 1982–2012. Uppgifter om kalkdoser, kalkningsmetoder, vattenkemi och elfiskedata från 609 vattendrag över hela Sverige har använts. Sammanlagt ingick 1029 elfiskelokaler från kalkade vatten och 195 lokaler från okalkade referensvattendrag (totalt 17 492 elfisketillfällen). Referensvattendragen har utgående från pH och alkalinitet indelats i sura, neutrala och kalkrika.   

Totalt fångades 38 fiskarter, 2 kräftarter och 2 fiskhybrider vid elfiskena. Den vanligaste arten var öring som erhölls vid 90 % av elfisketillfällena, därefter kom elritsa (33 %) och stensimpa (24 %).  Den vattenkemiska effekten har inte utvärderats närmare, men det förelåg en tydlig effekt på pH av kalkning och efter 5-8 års kalkning var lägsta uppmätta pH signifikant över 6,0 som medelvärde för samtliga kalkade vatten. Andelen tillfällen med sura episoder (pH <6,0 respektive pH <5,6) minskade över tid. De vattendrag där det var svårast att upprätthålla pH över 5,6 hade små avrinningsområden (<10 km2), låg andel sjö och en låg kalkdos.   

Kalkning med doserare uppvisade en högre frekvens av sura episoder jämfört med sjö- och våtmarkskalkning. Efter ett antal år fungerade doserarkalkningen bättre, ofta efter att den kombinerats med våtmarkskalkning.  Resultaten från 30 års elfisken visar att kalkningsverksamheten successivt har nått förväntade resultat. Antalet fångade fiskarter ökade signifikant efter kalkstart och efter 13-16 år hade antalet nått nivån i neutrala referenser. På de kalkade lokalerna ökade 13 av 14 undersökta arter i förekomst och 8 av dessa signifikant: abborre, bergsimpa, braxen, gädda, lake, lax, mört och öring.   

Andel elfisketillfällen med konstaterad reproduktion, dvs. förekomst av årsungar, ökade signifikant efter kalkning och nådde samma nivåer som i neutrala referenser för öring, lax, stensimpa, elritsa, gädda, lake och mört. För öring tog det över 12 år efter kalkstart innan reproduktionen motsvarade den i neutrala referenser.  Den ekologiska statusen förbättrades signifikant. Sju år efter påbörjad kalkning uppnåddes en signifikant förändring i ekologisk status och efter tolv år visade medelvärdet för lokalerna på god ekologisk status.   

Sammantaget visade resultaten på en normalisering av fiskfaunan på kalkade lokaler. Genomgående var fiskfaunan signifikant skild från den i sura referenser och blev med tiden alltmer lik den i neutrala referenser, men var fortfarande klart skild från den i kalkrika referenser.  Det var tydligt att återkolonisationen av arter tog lång tid, vilket innebär att kalkningsverksamheten måste vara långsiktig. På lokaler med vattenkemisk provtagning minst fyra gånger under året undersöktes effekten av årets lägsta uppmätta pH på fisk. I neutrala referensvattendrag konstaterades reproduktion av öring vid i medeltal 82,8 % av elfisketillfällena. I kalkade vattendrag ökade andelen tillfällen med öringreproduktion med uppmätt lägsta pH. Ett lägsta pH på 5,6-5,9 låg i underkant för en reproduktion som i neutrala referenser, medan ett lägsta pH på 6,0-6,2 låg i överkant. Även för flera andra arter ökade andelen elfisketillfällen då reproduktion konstaterades med ökat lägsta uppmätta pH, t ex för elritsa, lax och simpor (berg- och stensimpa sammantaget). För elritsa krävdes ett lägsta pH på 6,0-6,2 för att nå reproduktion som i neutrala referenser, för simpor krävdes över 6,2.   

Ekologisk status är ett index som visar om fiskfaunan liknar den i opåverkade vatten. Medelvärdet för ekologisk status i neutrala referenser var 0,52. På kalkade lokaler där lägsta uppmätta pH under året understeg 6,0 var den ekologiska statusen signifikant lägre än i neutrala referenser. På kalkade lokaler som hade ett uppmätt lägsta pH på minst 6,0 var den ekologiska statusen högre och likvärdig med den i neutrala referenser.  Vår slutsats är att i försurade vattendrag innebär ett mål för lägsta pH på 5,6 en betydande risk att en normaliserad fiskfauna inte uppnås. Vi anser att målet för kalkningsverksamheten ska vara en normalisering av flora och fauna och utgående från fisk bör lägsta tillåtna pH därför sättas till minst 6,0.

Denna rapport presenterar förslag på hur Kustzonsmodellen kan användas för att effektivisera förvaltningen av Sveriges kustvatten.

Rapporten riktar sig framförallt till handläggare på myndigheter och forskare som arbetar med vattenförvaltning. Resultatet kan användas för vidare metodutveckling, men också för exempelvis utplacering av representativa övervakningsstationer eller som grund för gruppering av vattenförekomster.

Rapporten har tagits fram av SMHI, på uppdrag från Havs- och vattenmyndigheten.

Bakgrund

I Sverige finns en modell uppsatt för hela kustlinjen för beräkning av vattenkvalitet. Uppdragets syfte har varit att utforska nya användningsområden för denna kustzonsmodell inom vattenförvaltningen. Då uppdragets syfte främst har varit att testa nya sätt att använda kustzonsmodellen inom förvaltningen, ges få rekommendationer. Istället ger uppdraget ett underlag som kan användas vidare.

Förvaltningen av Sveriges kustvatten ställer krav på god kunskap om miljötillståndet. Information kan samlas in genom provtagningar av kustvattnet, men dessa kan aldrig bli heltäckande. Ett alternativ är att utifrån kunskap om mänsklig påverkan och kunskap om vattnens karakteristiska modellera tillståndet. Resultat från modellen kan sedan verifieras med provtagningar. Denna rapport presenterar förslag på hur Kustzonsmodellen kan användas för att effektivisera förvaltningen av Sveriges kustvatten.

This report represents the latest, most detailed and reliable assessment of nutrient loads from Swedish sources yet made. This report, together with its background reports, presents results, source data and calculations techniques with a level of detail intended to achieve full transparency and traceability as well as to permit further use of this work in Swedish water management. 

The Swedish Agency for Marine and Water Management gave SMED the task of evaluating sources of nitrogen- and phosphorus loads for the year 2014 and assessing the magnitude of those loads on lakes, water courses and the sea across Sweden. The aim was to produce the basis for Sweden’s national reporting to the Helcom ’Pollution Load Compilation 6 – PLC 6’ and to support water management work in Sweden. Similar calculations have been made previously but never with such high resolution in the input data. The work required processing and analysis of large amounts data to give complete information for the whole of Sweden, divided up into approximately 23 000 water bodies. 

This increased resolution, together with the improved quality of input data and newly developed calculation routines provide more reliable estimates of total loads even at the local scale. The development work that has been completed will form the basis of the next load assessment report, PLC 7, the indepth evaluation of the national environmental target ’Zero eutrophication’ and future work within marine and water management. 

The new calculations make use of new, high resolution land-use and soiltype maps, new data concerning purification in off-mains sewerage and storm water as well as a new height database (with 2 metres horizontal resolution). The height database has been used to calculate slope steepness, which is of great importance for estimates of phosphorus leakage. New observations in forest areas in southwestern Sweden have provided a better understanding of nutrient leakage in woodland areas and a new nutrient retention model has been developed as a result. These improved input data and high resolution calculation tools improve certainty in the results even at a local scale for individual water bodies. The results are made publically available through a new web tool, ’Technical Calculation System: Water’ (TBV, tbv.smhi.se).

The results are presented in terms of gross- and net loads. Gross loads are the amount of nutrients released at source to a water body or lake from for example a sewage treatment works or an agricultural field. Net loads are the proportion of the gross loads that reach the sea. Additionally, results are presented as anthropogenic and total loads. Anthropogenic loads come from human activities, such as crop production in agriculture or emissions from industry. Total loads are the sum of the anthropogenic loads and background loads, which are the natural loads which would occur even if people were not present. The boundary between what is background and what are anthropogenic loads is based on the Helcom definition where all soil use contributes with both a natural load and possibly also an anthropogenic load. For example loads from landuse covered with forest are considered background, while loads from a clearcut or agriculture are considered the sum of both anthropogenic and background loads. In results where only anthropogenic loads are presented, the background loads have been taken away.

Agricultural and forest land are the two largest sources of total loads to the sea for both nitrogen and phosphorus, with 34 100 and 34 900 tonnes of nitrogen and 1 100 and 850 tonnes of phosphorus, respectively during 2014. Together, these sources account for roughly 60% of the total load. For anthropogenic loads, agriculture is the largest source (23 300 tonnes nitrogen and 460 tonnes phosphorus), followed by emissions from sewage treatment works (14 000 tonnes of nitrogen and 240 tonnes of phosphorus). Loads from forest soils contribute only to the background loads while clear cuts, which a classed as an anthropogenic load contribute with only about 1500 tonnes of nitrogen and 20 tonnes of phosphorus. 

The Bothnian Sea, Baltic Proper and Kattegat are those sea areas which receive the most nitrogen from Sweden’s total loads (29 500 tonnes, 29 400 tonnes and 28 700 tonnes respectively, or approximately 25% each). In the Bothnian Sea however, the greater part of this load is ’natural’ background loads. The Baltic Proper and Kattegat receive the most anthropogenic nitrogen, 33% and 31% respectively.  For phosphorus, most goes to the Bothnian Sea (990 tonnes or 30% of the total load). Just under a quarter reaches the Baltic Proper (780 tonnes) and about a fifth reaches the Kattegat and the Bothnian Sea (680 and 630 tonnes respectively). 

The Baltic Sea Action Plan (BSAP) provides emissions targets, with the aim of achieving good environmental status in the Baltic Sea (including the Kattegat). According to this analysis, the target for phosphorus is achieved in all basins except the Baltic Proper, where the target is extremely challenging and it will be difficult to reduce the phosphorus loads under the load ceiling (308 tonnes).This requires substantial measures on the anthropogenic load, but further challenging, is that the background loads are a significant proportion of the total load. Total net phosphorus load to the Baltic Proper is 780 tonnes per year according to these calculations, of which 370 tonnes are background loads. This requires therefore that measures must even reduce the background load, for example through creation of wetlands. For even the Baltic  Proper to achieve good environmental status with regard to eutrophication, measures will be required in all sub-basins of the Baltic Sea.  Because of the major changes in methods and input data, it is not possible to directly compare how loads have changed since PLC 5 (based on 2006 data) or the in-depth analysis of the national environmental target ’Zero eutrophication’ (based on 2011 data). For example, the total area of agricultural land has fallen by 1900 km2 since 2006, which leads to a reduction in the estimated nutrient losses. The magnitude of this reduction cannot presently be read from the calculations as they have been made with higher resolution in data compared with earlier years. At the same time, the new calculations show that the anthropogenic part is lower than earlier calculated. Recalculation of the older PLC data with the new methods is necessary to clarify how much of the observed changes result from measures within farming and how much is due to the improved input data and calculations. Nutrient loads from point sources are calculated in the same way as before and for these it is clear that discharges have reduced. In PLC 6 (2014) sewage treatment works were responsible for 240 tonnes of phosphorus and 14 000 tonnes of nitrogen, while in PLC 5 (2006) loads were 350 tonnes of phosphorus and 17 000 tonnes of nitrogen (net). Industry have also reduced their impact and are responsible for 250 tonnes of phosphorus and 3 800 tonnes of nitrogen, compared with 320 tonnes phosphorus and 4 800 tonnes nitrogen in 2006.

Under 2021-2023 hade SLU Aqua ett uppdrag från HaV att utvärdera den data som finns för fisk och kräftor i Sveriges stora sjöar. Projekten Miljöövervakning stora sjöarna och Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar lyfter fram datainsamlingen utifrån olika syften och olika sätt.

Denna rapport presenterar resultat från ett av dessa uppdrag.

Eftersom uppdragen går ihop gällande inriktning och syfte är detta en sammanfattning av bägge uppdragen. Inom projektet Bestånds- och ekosystemanalys i stora sjöar gjordes en fördjupning i nuvarande datainsamling för att hitta förbättringar på hur man förvaltar fisket och ekosystemen.

Inom projektet Miljöövervakning stora sjöarna utvärderades datainsamlingen och hur den utförs utifrån krav och behov inom följande direktiv:

• Vattendirektivet
• Art- och habitatdirektivet
• EU:s förordning gällande invasiva arter

Båda uppdragen gällde stora delar av den löpande fiskerioberoende datainsamlingen av fisk och kräftor i de stora sjöarna. Man har särskilt fokuserat på de stora, långsiktiga uppdragen HaV har gett till SLU Aqua – Institutionen för akvatiska resurser:

• hydroakustiska expeditioner med tillhörande provtrålning i den fria vattenmassan för bedömning av status hos pelagisk fisk och kvantitativ uppskattning av beståndsstorlek
• provfisken med bottensatta översiktsnät för bedömning av status för bentiska arter
• kräftprovfisken med standardiserade betade burar.

Den fiskerioberoende datainsamlingen har varit särskilt viktig för resursförvaltningen. Bedömningar av statusen hos de viktigaste fisk- och kräftbestånden baseras på data från programmen och publiceras kontinuerligt i SLU:s webbportal Fiskbarometern https://fiskbarometern.se/rapport/2023.

Den fiskeriberoende datainsamlingen (till exempel fångststatistik från fisket) är också viktig för resursförvaltningen. Resultaten används inom flera områden som styr fisket, exempelvis licensprövningar, utfärdande av redskapsdispenser, utformning av tekniska fiskeregler, prioritering av fiskevårdsåtgärder med mera.

Vattenförvaltningsförordningen ställer krav på kontrollerande och operativ övervakning av en rad biologiska kvalitetselement som används för bedömning av ekologisk status. Ett av dessa är fisk.

Resultat från fiskundersökningar används därför också inom ramen för vattenförvaltningen. Enligt vattendirektivet ska särskild hänsyn tas till det som kallas betydande vatten, i Sverige handlar det om sjöar med en areal överstigande 100 km2. Storleken på sjöarna, att de ofta delas upp i flera vattenförekomster som fisk kan migrera mellan, den höga artrikedomen samt den ofta komplexa kombinationen av påverkanskällor medför utmaningar för bedömning av ekologisk status. I dagsläget saknas lämpliga bedömningsgrunder för fisk i betydande vatten och ofta används istället expertbedömningar.

Viktigt hitta synergier mellan behov inom resurs- och vattenförvaltning

Övervakningen av fisk och kräftor ska möta behoven inom både resurs- och vattenförvaltningen. Dessa två uppdrag som nu rapporteras kan ses som ett första steg i att optimera övervakningen så att den på sikt kan tillfredsställa behov inom bägge områdena. I många fall finns betydande överlapp mellan behoven inom resurs- och vattenförvaltningen och därför behöver framtidens övervakning hitta välavvägda upplägg som genererar synergieffekter. Utvecklingen av övervakningen och dess användning inom olika förvaltningsområden behöver också samordnas med länsstyrelser, vattenvårdsförbund och andra relevanta aktörer.

Betydelsen av målbilder och referenstillstånd

En utmaning inom både resurs- och vattenförvaltningen är att definiera målbilder och referenstillstånd i sjöar som under lång tid varit lokalt påverkade av mänskliga aktiviteter. De stora sjöarna saknar dessutom referensområden som är opåverkade av lokala påverkanskällor. Påverkan går ofta långt tillbaka i historien, långt innan man började med datainsamling på fisk, därför är det också svårt att jämföra med opåverkade referensperioder.

De båda uppdragen poängterar därför betydelsen av dels tydliga och välformulerade målbilder som tar hänsyn till lämpliga tidsperspektiv och dels att målformuleringar och uppföljning förankras med berörda aktörer som är involverade i resurs- och vattenförvaltningen. Viktigt är också att identifiera och hantera mål som står i konflikt med varandra, exempelvis gällande övergödning som sänker vattenkvalitet men i gengäld kan ge ökad resursproduktion.

Betydelsen av geografisk täckning

Resultaten från de parallella uppdragen understryker behovet av övervakning med en god täckning av olika delområden i sjöarna. Det är statistiskt fördelaktigt med undersökningar i många olika delområden jämfört med en hög ansträngning i ett fåtal delområden. Förbättrad täckning ökar dessutom möjligheten att kunna följa och bedöma ekologisk status i de mindre vattenförekomster inom de stora sjöarna där det just nu inte sker någon datainsamling med avseende på fisk.

En god täckning ger även data om fler geografiskt avgränsade delbestånd vilket kan ge bättre bedömningar av fiskresurserna. Då kan programmen också på ett bättre sätt fånga upp olika typer av habitat och olika miljö- och påverkansgradienter. Det kan bli lättare att bedöma effekter av fiske och andra påverkanskällor och även att identifiera och bevara de viktigaste områdena för fisken. Bättre täckning kan också öka sannolikheten att upptäcka och följa upp förekomsten av invasiva arter.

Utveckling av indikatorer för uppföljning

Både inom resurs- och vattenförvaltningen används indikatorer för att bedöma status (hos fisk- och kräftbestånden samt miljön) och hur fiskbestånden utvecklas över tid. Indikatorerna som används är idag olika för resurs- respektive vattenförvaltningen men det finns tematiskt överlapp och behov av samordning i utvecklingen av indikatorer och tillhörande referensnivåer.

De indikatorer som hittills har utvecklats för att bedöma ekologisk status i svenska sjöar kan inte tillämpas i större sjöar. Därför finns ett behov att utveckla nya indikatorer specifikt för dessa. Vissa påverkanskällor bedömdes vara särskilt viktiga att fånga upp. Dessa var övergödning, hydromorfologisk påverkan och påverkan på konnektivitet. Framtida arbete behöver identifiera hur dessa påverkanskällor påverkar enskilda fisk- och skaldjursbestånd och ekosystemet samt utveckla lämpliga indikatorer som kan följa utvecklingen.

Det sker för tillfället en utveckling av indikatorer för att bättra kunna bedöma bestånden av fisk och kräfta (Nadaffi med flera 2023). Förhoppningsvis kan en del av dessa metoder och ansatser även tillämpas i utvecklingen av indikatorer inom vattenförvaltningen. Exempelvis används indikatorer för uppföljning av havsmiljödirektivet också för bedömning av beståndens status ur ett resursperspektiv (Östman med flera 2023).

Urvalet av indikatorer som används inom förvaltningen kan få betydelse för prioriteringar inom datainsamlingen. Kraven på data kan skilja sig mellan olika indikatorer vilket innebär att olika indikatorer har olika behov vad gäller provtagningsdesign.

Utveckling av nya metoder för datainsamling

Ökade krav och behov när både vatten- och resursförvaltning ska optimeras, i kombination med ytterligare aspekter som införande av ekosystembaserad förvaltning och krav på att antalet fiskar som dödas i undersökningarna ska minska, innebär att övervakningens metoder behöver utvecklas. Detta kan delvis lösas genom att man ser över utformning, inriktning och omfattning av befintlig övervakning men det kan också innebära att man behöver komplettera datainsamlingen med andra, nya, metoder.

Nuvarande övervakning fångar dessutom inte upp alla relevanta arter, exempelvis gädda som är viktig för både fisket och ekosystemen, varför alternativa metoder som kan följa fler arter behövs. De senaste åren har det skett en teknisk utveckling av insamlings- och analysmetoder för fisk och kräftor (e-DNA, akustik till exempel) vilket kan vara aktuellt att implementera. Revidering av metodik inom övervakning tar dock tid och innebär, initialt, högre kostnader.

Förutom fiskerioberoende metoder och den fiskeriberoende datainsamlingen som görs idag lyfter bägge rapporterna möjligheten att samla in ytterligare data från fisket som en alternativ metod. Trots att det finns skillnader i val av metoder, upplägg och prioriteringar kan dessutom samverkan med våra grannländer också vara ett sätt att utveckla datainsamlingen och dess tillämpningar inom både vatten- och resursförvaltningen.

Giftiga båtbottenfärger motverkar påväxt på båtskroven men hotar livet i haven. Påväxt på båtbotten ökar bränsleförbrukningen och ger sämre manöveregenskaper vilket har negativ påverkan på miljön såväl som säkerheten. Båtbottenfärgernas oönskade effekter har inneburit att reglerna mot dem successivt skärpts men fortfarande är giftig båtbottenfärg det vanligaste skyddet mot påväxt och det finns många bottenmålade båtar i våra svenska vatten. Det finns idag inga alternativa lösningar till de giftiga båtbottenfärgerna som passar alla typer av båtar och båtägare. I avsaknad av alternativ är det viktigt att minimera och effektivisera användandet av båtbottenfärg samt att omhänderta färgrester och förorenat material i samband med rengöring. Det är också viktigt att båtägare i ökad grad använder sig av mekanisk rengöring i form av spolplattor, borsvättar och tvätt för hand som alternativ till att måla båten.  Havs- och vattenmyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att, i samråd med Naturvårdsverket och Transportstyrelsen, utreda miljöpåverkan av borsttvättar, spolplattor och tvätt på land samt att ta fram riktlinjer och riktvärden till stöd för kommunerna. Denna rapport och bilagda riktlinjer för båtbottentvätt av fritidsbåtar utgör vår samlade redovisning av uppdraget. Vi hoppas att kommuner och hamnägare finner dessa riktlinjer användbara och att miljöpåverkan från fritidsbåtsektorn kan minska i framtiden!

This action plan provides guidelines for preservation of the endangered plant Elatine hexandra (Six-stamened Waterwort) in Sweden. The action plan is a proposal, not a legally binding document.

Elatine hexandra is a small, aquatic or amphibious, vascular herb in the family Elatinaceae. In Sweden, it usually appears as a summer annual on the very edge of freshwater lakes or streams. Some populations have over-wintering individuals that occur at depths well below the ice-cover. Typically, the habitat is a moderately wave exposed littoral with inorganic, silty-sandy substrate, covered with a thin layer of mud. The lake habitats have clear water, a near neutral pH and may represent one of the two lake types that are included in the habitat directive, i.e. “Oligotrophic waters containing very few minerals of sandy plains” and “Oligotrophic to mesotrophic standing waters with vegetation of the Littorelletea uniflorae and/or of the Isoëto-Nanojuncetea”.

The species has been found in approx. 55 Swedish lakes or running waters since 1980. With a few exceptions, the occurrences are restricted to river basins of southwest Sweden with outlets in Skagerrak and Kattegat (County Administration Boards of Värmland, Västra Götaland, Jönköping, Halland and Kronoberg). In the Swedish red list Elatine hexandra is classified as Endangered (EN).

The main threats include deteriorating water quality. Eutrophication, acidification and brownification (increase in water color and dissolved organic matter) have adverse effects on growth and reproduction of the species. Other threats include exploitation of shorelines and water level regulations. The action plan proposes measures against deteriorating water quality in lakes with known occurrences of Elatine hexandra. Further, it points out the need for revision and ecological considerations of present water level regulations. Other suggestions aim to increase the conservation awareness among land owners, nature resource managers and municipality planners. These suggestions include production and spread of an information folder and implementation of conservation related information in the database WISS (Water Information System Sweden). WISS is an open information tool used in the planning cycle of river basin management. Finally, the action plan proposes additional investigations of the distribution in lakes and of the presence in seed-banks, as well as field studies on how growth and reproduction is affected by water regulations. With help of these results, lakes suitable for restoration measures can be selected. The action plan is valid for the period 2013-2018 and the costs are estimated to approx. 1 430 000 SEK.

The adoption of measures to protect and conserve the marine environment of the NorthEast Atlantic is a field in which the OSPAR Commission has been working for over thirty years. OSPAR measures in the form of Decisions and Recommendations for the protection of the marine environment have often acted as a forerunner of European Union environmental action. Substantial progress has been made in addressing discharges, emissions and losses of hazardous substances, nutrients and radioactive substances. While these fields still remain relevant, OSPAR’s work on measures has now moved on to focus on biological diversity.

Since 2011, the Swedish Agency for Marine and Water Management (SwAM) has been responsible for the coordination of Sweden’s work within the OSPAR Convention for the protection of the marine environment of the North-East Atlantic. SwAM is also responsible for the implementation of the EU Marine Strategy Framework Directive (MSFD) to achieve good environmental status in Sweden’s marine waters and for those national Environmental Quality Objectives most relevant to the aquatic environment.

This report examines and elaborates the contribution of the development and implementation of OSPAR measures to achieving good environmental status and moving towards Sweden’s environmental quality objectives. Following a general background on OSPAR, MSFD and Sweden’s system of environmental quality objectives, the development and history of OSPAR measures (decisions and recommendations) is described. The development of a methodology for evaluation of the implementation of OSPAR measures is presented. This methodology has then been used to guide an evaluation of the implementation of OSPAR measures in Sweden based on information report to OSPAR and available from national authorities. Finally a series of conclusions and recommendations are presented to guide future implementation work on OSPAR measures. It is clear that Sweden’s engagement in OSPAR has been of benefit in promoting marine environmental protection both in Sweden and other countries sharing the marine waters that surround Sweden. Overall, Sweden has a strong track record of engagement in OSPAR work and in fulfilling its commitments and obligations. The report does, however, highlight a small number of long-standing measures where implementation has not been completed either because the requirements of the measure have not been met or because a full implementation has not been demonstrated in the information reported even though it has occurred. For more the recently adopted biodiversity measures the implementation process is still underway. The evaluation highlights a number of steps that could be taken to secure this legacy through improved information recording and also points towards areas where an improved national implementation process could assist OSPAR work.

The report recommends that SwAM promotes that any future measures adopted by OSPAR have a more clearly described regional coordination role in the context of MSFD. This can help build synergy and reciprocity between the two processes with OSPAR offering a regional coordination mechanism to support MSFD objectives and the legal framework of the MSFD providing a means to underpin work towards OSPAR’s objectives. Alongside this efforts should continue to make use of OSPAR to pioneer new forms of action for which regional coordination would be of benefit (as has been the case in the past with hazardous substances and biodiversity, litter and noise), both within the context of MSFD and beyond. Increased recognition of the contribution of Sweden’s engagement in regional sea cooperation (including through OSPAR) to the system of environmental objectives would enhance understanding and profile of the regional sea work. An official description of how OSPAR and other regional sea work, such as through HELCOM, are seen to apply in areas where the convention areas overlap would help to guide work by other state authorities.

SwAM is recommended to continue Sweden’s positive record of engagement in OSPAR work by ensuring that the quality of information provided on the implementation of measures is sufficiently detailed to provide a fully auditable record of Sweden’s implementation of OSPAR measures. It is recommended that, for the avoidance of doubt, Swedish authorities reporting on implementation of OSPAR measures should always provide a national view on whether a measure has been fully implemented or whether work to implement the measure is still in progress.

Efforts to enhance the engagement of implementing bodies in work to implement OSPAR’s measures need to be nurtured and supported to build the engagement of other relevant national authorities, county administration boards and municipalities. It is suggested to consider an improved information recording on the national implementation process for OSPAR measures. This would benefit the implementation process for the more recently adopted biodiversity measures. There may be synergies that could be developed with existing information systems developed in other contexts, such as VISS (developed by the Water Authorities for Water Framework Directive measures) or Skötsel DOS (developed by SEPA for measures in protected areas). 

Within OSPAR, SwAM is invited to consider promoting approaches to develop a better shared understanding of how and when formal OSPAR decisions and recommendations should be developed which would help those Contracting Party delegates charged with the development of programmes and measures. SwAM is invited to propose that OSPAR work to develop its information systems includes the recording information on measures and their implementation. It is proposed that information on OSPAR measures compiled in spreadsheet form to support analysis in this project would provide a basis for a relational database on OSPAR measures. Building systems for reporting on implementation with improved content management by Contracting Parties would be beneficial to the OSPAR measures and actions programme (MAP). There may be benefits in coordinating this work with other Regional Sea Organisations. To support work according its commitment to apply an ecosystem approach OSPAR should also continue to develop its evaluation of the implementation of measures in close association with the development of its monitoring and assessment work. SwAM is invited to make use of the framework for the evaluation of the implementation of OSPAR measures developed in this project to support discussion in OSPAR on future implementation of measures and its link to the evaluation of the effectiveness of measures in OSPAR monitoring and assessment work.