Fiskeriverket redovisar genom denna rapport fyra uppdrag som regeringen gav verket i juni 2006. Dessa uppdrag är
a) att göra en översyn av behovet av åtgärder i syfte att förbättra uppvandringen av vildlax och havsöring i de svenska älvarna m.m.,
b) att utreda frågan om det är optimalt att fisketuristiskt företagande jämställs med andra fiskeberoende näringar i fiskeriförvaltningen,
c) att utforma licenser för fisketuristiskt företagande i olika typer av vattenområden,
d) att utreda fisketurismens, fisketuristiska företagandets och sportfiskets samhällsekonomiska effekter.
Som grund för sina slutsatser har Fiskeriverket bl.a. genomfört två större enkätstudier. Studierna avser dels fritidsfiskets utövare, dels fritidsfiskebaserad verksamhet, i första hand i form av ett företagande.
Fritidsfiskets utövare
Under år 2006 fiskade totalt 1,0 miljon svenskar i åldern 16 till 74 år vid åtminstone något tillfälle. Antalet fiskedagar uppgick till närmare 13,8 miljoner. Det är fler män än kvinnor som fritidsfiskar och i genomsnitt fiskar också männen fler dagar per år. Störst andel fiskande bland befolkningen finns i Norrlands inland följt av Norrlandskusten och Norra Götalands/Svealands inland. Syftet med fritidsfisket tycks för de flesta var rekreation och fångst av fisk för egen konsumtion. Huvuddelen av utövarna fiskar med handredskap medan ca en femtedel använder mängdfångande redskap (nät, burar eller tinor); de flesta av dessa nyttjar dock även handredskap.
Fångsterna i fritidsfisket mätt i behållen vikt, skattades år 2006 till totalt ca 18 100 ton, varav ca hälften fiskats i havet. Totalt uppgick antalet fiskedagar i haven till knappt fem miljoner. Fritidsfisket i mellersta Östersjön och Skagerrak svarade för både de största kvantiteterna och flest antal fiskedagar. Antalet fiskedagar i inlandsvatten uppgick till nästan åtta miljoner.
Handredskapsfisket stod för 60 procent av totalfångsten. Fångsten per fiskedag är med andra ord betydligt lägre vid fiske med handredskap. Av handredskapsfiskets fångster kom merparten från inlandsvatten. De generellt viktigaste arterna räknat i fångstmängd är gädda och abborre. Andra viktiga arter är öring, sill/strömming, torsk och makrill, plattfisk samt sik, harr, lax och röding. Sik och sill/strömming samt kräfta är särskilt viktiga arter för fisket med mängdfångande redskap.
Det mesta fritidsfisket bedrivs i vatten i närheten av hemmet, dvs. mindre än tio mil från bostaden eller fritidshuset. Fisketurism däremot är koncentrerat till framför allt Norrlands inland.De samlade utgifterna för fritidsfisket år 2006 uppgick till 1,7 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 125 kronor per fiskedag eller ca 1 700 kronor per fiskande individ och år. Den enskilt största utgiftsposten vid fiske avsåg fiskeutrustning. Andra stora utgiftsposter avsåg resor, båt, fiskeavgifter samt kostnader för turbåt/guidning.
Fritidsfiskbaserad verksamhet
Fiskeriverket har under våren 2007 genomfört en enkätundersökning tillsammans med Livsmedelsekonomiska institutet om de fritidsfiskebaserade företagen/föreningarna i Sverige avseende 2006 års verksamhet.
Utöver beroendet av fisk utmärks de fritidsfiskebaserade företagen av att de ofta är småföretag och att de ofta verkar i glesbygdsregioner. De flesta är beroende av turister för sin verksamhet och många vänder sig till utländska marknader för att få kunder. Dessa egenskaper gör att de har många möjligheter och problem gemensamt med andra småföretagare, glesbygdsföretag och turismverksamheter. Fiskeriverkets mandat att påverka näringen ligger inom fiskeriförvaltningen, men även andra aspekterna kan utgöra hinder för tillväxten i branschen även då beståndssituationen är god. Företagen har i enkäten fått svara på frågor både kring fiskeriförvaltning och kring marknadsföring, infrastruktur, företagsklimat m.m.
Näringen som helhet uppvisade, i likhet med en majoritet av andra svenska småföretag, en stark framtidstro. Nästan hälften (44 procent) av de studerade företagen uppger att deras omsättning ökat de senaste tre åren. Ungefär hälften (51 procent) av företagen tror att deras omsättning kommer att öka de kommande tre åren.
Den starka framtidstron syns också i svaren om de största hindren för en utveckling av verksamheten. Höga kostnader för arbetskraft uppges vara det största hindret. Andra faktorer som ses som hinder är brist på fisk/stor fisk och svårigheter att nå ut med information om företaget. Företagen har även fått ange vilka policyåtgärder de velat att samhället vidtog för att underlätta utvecklingen av det fritidsfiskerelaterade företagandet. Det vanligaste förslaget var hjälp med marknadsföring följt av förbättrad förvaltning av bestånden.
I enkäten har fyra typer av fisken som upplever problem med beståndssituationen identifierats. Dessa är fisket efter lax och havsöring (både söt- och saltvatten), fisket efter gädda och abborre i haven, fisketefter hummer, och fisket efter torsk och makrill. I fisket efter öring, röding och harr i insjöar och rinnande vatten, fisket efter gädda, abborre och gös i insjöar, och i kräftfisket har företagen inte angett brist på fisk som ett stort problem.
Lax och havsöring
Såväl företagen som bedriver sin verksamhet i havsområdet som de som bedriver verksamhet i sötvatten anger att en förbättrad förvaltning av fiskbestånden är den viktigaste åtgärden. Även arbetskraftskostnader och hjälp med marknadsföring är högt prioriterade områden. Företagen själva har bl.a. pekat på begränsningar inom yrkesfisket som den förvaltningsåtgärd som främst skulle underlätta för verksamheten.
Gädda och abborre i haven
Det största upplevda problemet för fisket efter gädda och abborre i haven är brist på fisk. Företagen har angett att förbättrad förvaltning av fiskbestånden är det mest prioriterade området och att de föredragna åtgärderna är fångst- och redskapsbegränsningar i yrkesfisket. Även begränsningar i fritidsfiskets fångster är en viktig åtgärd. Fångsterna med fasta redskap respektive handredskap är ungefär lika stora för gädda och abborre i haven.
Hummer
Brist på fisk uppfattas som ett stort hinder av en majoritet av företagen. Hummerbeståndet hade en topp under mitten av 1990-talet och har därefter sjunkit, bl.a. som en följd av ökat fisketryck. För att lösa problemet med brist på fisk behöver fisketrycket minska, och här står fritidsfisket i dag för ca 80 procent av fångsterna.
En åtgärd för att öka företagens fångster är att ge dispens för att använda mer redskap än vad som är tillåtet i dag. Hummerfisket bedrivs med mängdfångande redskap, vilket gör det förhållandevis enkelt att öka fiskeansträngningen per gäst. Tiden att lägga i ett antal tinor extra givet att gästen ändå är med på fisketuren är liten, samtidigt som möjligheterna till fångst ökar kraftigt. En dispens löser inte det långsiktiga problemet med beståndet, men ger företagen på kort sikt möjlighet att expandera sin fritidsfiskerelaterade verksamhet. En sådan åtgärd kräver dock att beståndet inte tar skada av det ökade fisketrycket.
Torsk och makrill
Både torsk och makrill fiskas utanför biologiskt säkra gränser. Problematiken med torsken är välkänd där det primära problemet är för högt satta kvoter för yrkesfisket. Handredskapsfisket står endast för en mindre del av torskfångsterna, ca fem procent. Beståndet av makrill delas av många länder och svenska fångster utgör endast en mindre del av de totala makrillfångsterna.Företagen ser brist på fisk och stor fisk som de största problemen för utvecklingen och prioriterar i linje med detta förbättrad förvaltning av bestånden som statlig insats för att främja verksamheten. De förvaltningsåtgärder som näringen helst sett införda är begränsningar i yrkesfisket.
Ägandet av vatten
Allmänheten får enligt fiskelagen bedriva fiske med med vissa redskap och med begränsade redskapsmängder på allmänt vatten. Möjligheterna att bedriva fritidsfiske på enskilt vatten varierar beroende på område. Fiske med handredskap är fritt även på enskilt vatten, dock med vissa begränsningar bl.a. vad gäller laxfiske längs Norrlandskusten. För de fisketurismföretag som inte själv äger fiskevatten, finns vissa möjligheter att få tillgång till fiske på enskilt vatten t.ex. genom arrende eller genom köp av fiskekort. Bristande rådighet över fiskevatten upplevs dock av de fritidsfiskebaserade företagen ofta som ett problem.
Genom bildande av fiskevårdsområde, där enskilda fiskerättsägare går samman i fiskevårdsområdesföreningar, ges förutsättningar både för gemensamma insatser för fiskevård och till upplåtelse av fiske t.ex. genom försäljning av fiskekort. Hittills har ca 2 000 fiskevårdsområden bildats, dock nästan uteslutande i inlandsvatten.
De fiskerättsliga reglerna i fjällområdena skiljer sig från vad som gäller i övriga landet, bl.a. i det avseendet att staten i dessa områden äger enskilt avtten och att fiskerätten är delad mellan samebymedlemmarna och fiskevattensägaren. De statligt ägda vattnen ovan odlingsgränsen är inte allmänt vatten i betydelsen tillåtna fiskevatten för envar. Länsstyrelserna har vissa möjligheter att hyra eller arrendera ut ett vattenomrråde till exempelvis en turistentreprenör.
Förvaltningen
Grundläggande för svensk fiskeriförvaltningen är det regelverk som fastlagts i den gemensamma fiskeripolitiken inom EU. Utöver detta regelverk finns även en nationell lagstiftning, dels som komplettering till och verkställighet av EG:s förordningar, dels för bestämmelser av nationell karaktär.
Fiskeriverket har genom fiskeförordningen givits bemyndigande att reglera fisket genom föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande i havet och de stora sjöarna upp till första definitiva vandringshindret. Fiskeriverkets föreskriftsrätt i övriga inlandsvatten är starkt begränsat. Gemenskapslagstiftningen kräver att det vid yrkesmässigt nyttjande av fiskeresursen ska finnas nationella system med fiskelicenser anknutna till fartygen, i Sverige kallat fartygstillstånd. För att få bedriva yrkesmässigt fiske krävs även en yrkesfiskelicens. Vid licensgivningen prövas både fiskeinkomstens betydelse för försörjningen och tillgången på fisk vid nyetablering. Flertalet av de företagare som bedriver fisketuristisk verksamhet uppfyller inte inkomstkravet för att få licens, då företagen ofta har inkomst även från annan verksamhet än fiske.
En viktig del i förvaltningen är de insatser som görs för fiskevården. Fiskeriverket förfogar över medel i form av anslag 43:9 (år 2006 knappt 27 miljoner kr), vilket kan användas till åtgärder som främjar fiskevård, främst i vatten där allmänheten har rätt att fiska. Huvuddelen av dessa medel använda för länsvisa fiskevårdsinsatser, bl.a. biotopvård, inventering, planering och fisketillsyn. En mindre del av anslaget används också för att främja fritidsfisket. Utöver fiskevårdsanslaget kan även åtgärder för fritidsfisket i viss utsträckning finansieras via EU:s strukturfonder. Nationell finansiering, främst till att förbättra förutsättningarna för fiskebestånden, kan även ges bl.a. i form av medel till bevarande av biologisk mångfald.
Även fisketillsynen är en viktig del av förvaltningen. Fiskeriverket har det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen, men Kustbevakningen ansvarar för fiskekontroll till sjöss inom sitt förvaltningsområde, dvs. i havet och i Vänern och Mälaren. Fysisk tillsyn utförs även i viss utsträckning av länsstyrelserna eller av de fisketillsynsmän som länsstyrelserna förordnar.
Förvaltningen av lax och öring
Den internationella aktionsplanen för Östersjölaxen har som mål att minst 50 procent av den beräknade potentiella produktionsnivån ska uppnås senast år 2010. Produktionen av vild lax, som vandrar ut i Östersjön årligen, har hittills mer än tredubblats, men ökningen har framför allt skett i de stora vattendragen.
Den nationella försommarfredningen längs delar av Norrlandskusten har tillsammans med fredningsområden utanför vildlaxvattendragen varit framgångsrik. Avsikten har varit att gynna uppvandring av vild lax i älvarna och efter hand som många bestånd förbättrats har vissa lättnader kunnat medges för kustfisket.
Det yrkesmässiga fisket efter lax i Östersjön har minskat kraftigt de senaste åren och efter utfasningenav drivgarnsfisket den 1 januari 2008 kommer troligen denna utveckling att ytterligare förstärkas, vilket antas påverka beståndsutvecklingen. Även förekomsten av säl har påverkat yrkesfisket.Den nationella förvaltningen av öringen omfattar främst fredningsområden med redskapsbegränsningar kring å- och älvmynningar i syfte att skydda havsöring och även lax under lekvandring uppströms genom mynningsområdet. Förvaltningen har varit framgångsrik på syd- och västkusten, medan utvecklingen inte varit lika positiv på ostkusten och då särskilt i Bottenhavet och Bottenviken. Minimimåttet har därför höjts i Bottenviken och det strandnära nätfisket har förbjudits under vår och höst.
En genomgång har gjorts av förvaltningen av lax i Finland, Danmark, Norge, Island, Storbritannien, Irland, Kanada och USA. Förvaltningen varierar påtagligt mellan länderna. Det rör sig om skillnader bl.a. avseende fördelning av fiskerättigheter, prioriteringar mellan fritidsfiske och yrkesfiske, licenskrav och avgifter.
Fredningstider och fredningsområde är ett återkommande inslag i de flesta ländernas förvaltningar, liksom redskapsbegränsningar. Ett flertal länder har system med särskilda licenser för fritidsfisket och i vissa fall tar staten ut fiskevårdsavgifter. Även fiskerättsägaren kan ta ut avgifter. I flertalet länder är delar av fiskevattnen privat ägda och fritidsfiske kan där oftast endast ske efter tillstånd från fiskerättsägaren.
Fiskresursen i havet
Bottenhavet, Bottenviken och Ålands hav
Viktiga arter för fritidsfisket i detta område är främst sötvattensarter och laxfiskar. Av sötvattensarter har abborren den starkaste potentialen för fritidsfisket. Abborrbestånden är goda och fisketrycket är för närvarande lågt. Gäddbestånden tycks vara stabila och i avsaknad av riktat yrkesfiske på gädda är den en viktig resurs för fritidsfisket. Gösen har däremot visat en nedåtgående trend, särskilt de både för beståndet och för fisket värdefullaste äldre och större individerna. Detta tyder på att fisketrycket på gös är högt. Bestånden av alla sötvattensarter i Bottniska viken är starkt beroende av miljöförhållandena.
Bestånden av abborre, gös och gädda gynnas generellt av varma somrar vilket gör att deras storlek kan variera kraftigt mellan åren. Detta gör det svårt att göra prognoser om sötvattensarternas utnyttjandepotential även på kortare sikt. Då dessa bestånd ofta är mycket lokala är det viktigt att undvika ett för högt lokalt uttag, eftersom risken då är stor att det lokala beståndets reproduktionspotential kraftigt minskar.
Bestånden av laxfiskar är svaga i Bottniska viken. Återvandringen av odlad lax till älvarna har minskat påtagligt under senare år, sannolikt på grund av en minskad överlevnad under havsfasen av annan orsak än fiske. Det finns dock viss potential för ett ökat fiske efter odlad lax i och utanför vissa vattendrag, om fiskemetoden möjliggör att vild lax som fångas kan återutsättas oskadad. Fisket efter öring är i stort beroende av utsättningar av odlad öring. Ett ökat fiske kan leda till ett ökat fisketryck även på de små vildöringbestånden. En lösning för att möjliggöra ett hållbart fritidsfiske på öring är att fiska selektivt på odlad öring. Detta förutsätter dock att man använder sådana redskap som medger återutsättning av levande vild öring.
Sik är en annan art som är av lokalt högt intresse för fritidsfisket. Bestånden anses vara vikande, men det befintliga bedömningsunderlaget är svagt. Nätfisket efter sik har stora problem av skador orsakade av sälstammen. I Bottenviken finns lokalt ett stort intresse för fiske efter kustharr. Bestånden anses dock vara hotat, framför allt den del som tillbringar hela sin livscykel i havet, men situationen är svårbedömd på grund av bristfällig data.
Egentliga Östersjön
Bestånden av de för fritidsfisket viktigaste sötvattensarterna abborre, gädda och gös har minskat i egentliga Östersjön. Abborre och gädda lider av rekryteringsproblem, särskilt i ytterskärgårdar och områden med öppen kust. I drabbade områden bör fisketrycket inte öka. I områden med normal yngelproduktion, främst i innerskärgården finns det potential för ökat fiske. Fisketrycket på gös vid ostkusten är högt vilket har lett till minskande beståndsstorlek och låg medelålder. För att bestånden skulle kunna bevara sin reproduktionsförmåga, bör fisketrycket minskas och därmed finns det inget utrymme för ökat uttag av gös längst ostkusten. På längre sikt kan fiskemöjligheter skapas genom bättre förvaltning av bestånden.
De vilda laxbestånden har svag status i Östersjön, men de senaste åren har en viss återhämtning skett. Återhämtningen av vildlaxbestånden är dock ännu inte så stark att något ökat uttag av vild östersjölax kan ske. Bestånden av öring på sydkusten är generellt stabila men små och tål inte storskaligt fiske. Sikfångsterna i Egentliga Östersjön har varit relativt oförändrade under senare år, men beståndets tillstånd är svårbedömt på grund av bristfällig data.
Torskbeståndet i Egentliga Östersjön är på låg nivå och tål inget ökat fiske. Däremot är bestånden av plattfiskar livskraftiga. Särskilt skrubbskädda skulle kunna nyttjas mer även i fritidsfisket. Piggvarsbeståndet är för närvarande känsligt för variationer i rekryteringen och därför bör inte fisketrycket öka från dagens nivå.
Öresund
Öresund är ett av få svenska kustområden där bottenfiskarter som torsk, kolja, vitling, bergtunga och rödspotta fortfarande förekommer i höga tätheter och där den vuxna andelen av bestånden kan anses som relativt hög och stabil. Även förekomsten av andra viktiga arter för fritidsfisket som sill, näbbgädda/horngädda och öring kan beskrivas hög och stabil.
De relativt goda fisketillgångarna i Öresund beror i hög grad på trålförbudet och möjliggörs av att områdets fiskpopulationer är relativt separata och självreproducerande. Pågående märkningsstudier i Öresundsområdet visar att torskbeståndet i Öresund har ett mycket stationärt beteende. Märkningsstudierna indikerar också att viss utvandring av torsk från Öresund sker under lekperioden till det angränsande Kattegatt, vilket skulle kunna tolkas som att lektorsk i Kattegatt tidvis uppehåller sig i Öresund. Samma nordliga vandringsriktning har observerats vid tidigare märkningsstudier i Öresund. Däremot finns det inga indikationer på någon omfattande migration mellan västra Östersjön och Öresund.
Beräkningar av den nuvarande fiskeridödligheten i Öresund visar att denna är hög, dvs. att torskbeståndet är överfiskat. Så även om torskbeståndet befinner sig på en relativt stabil nivå, hade avkastningen kunnat vara betydligt högre om fiskeridödligheten hade minskats till en lägre nivå. Det yrkesmässiga fisket sker emellertid till övervägande delen med nät, vilket bevarar ett reservkapital av större fisk, eftersom fångsteffektiviteten minskar betydligt över en viss fiskstorlek.
En framtida förvaltning av Öresunds fisktillgångar bör inbegripa både yrkes- och fritidsfiskets olika aktörer. Utgångsläget kan beskrivas som ganska gott. Ett visst överfiske tycks ske, men den ursprungliga populationsstrukturen kan förmodas finnas kvar. Genom att anpassa fisketrycket till lägre nivåer kan uttaget i biomassa öka för både fritids- och yrkesfisket.
Kattegatt
Fisktillgången i Kattegatt kan generellt beskrivas som låg. Vid sidan av torsk har flera tidigare vanliga bottenfiskarter som kolja, bleka, vitling och långa minskat påtagligt i förekomst. Viktiga arter för det nutida fritidsfisket är lax och öring, makrill, sill, näbbgädda/horngädda samt hummer och krabba.
Statusen för västkustens laxbestånd kan anses vara någorlunda tillfredställande mot bakgrund av den generellt minskande överlevnaden och näringstillgången under havsfasen. Många av uppväxtvattendragen är emellertid små och mycket sårbara. Längs kusten bedrivs ett mycket litet yrkesmässigt kustfiske med fasta redskap. Öringbestånden längs västkusten har en generell god status. God tillgång på lekfisk, relativt produktiva vattendrag, liten predation och omfattande fiskevård i form av biotop- och kalkningsåtgärder och fiskeregleringar har medfört att beståndsstatus är god i flera vattendrag. Öringen på västkusten utgör ingen målart för yrkesfisket, utan beskattas uteslutande i ett fritidsfiske.
Avgörande för fritidsfiskets utveckling är i hur grad det kommersiella fiskets överutnyttjandet av fiskbestånden kan minskas. Endast om fiskeribetingade dödligheten reduceras kan en återuppbyggnad av bl.a. torskbestånden förväntas ske. Eftersom många fiskbestånd har minskat i storlek så mycket och över så lång tid att viktiga lokala delbestånd helt kan ha försvunnit, måste potentialen för ett mer utvecklat fritidsfiske i Kattegatt beskrivas som tämligen lågt, åtminstone i det medellånga tidsperspektivet. Ett positivt undantag utgör västkustens öringbestånd.
Skagerrak
Bestånden av kommersiellt viktiga bottenfiskarter som torsk, kolja, vitling, långa och bleka har under de senaste 20-30 åren minskat starkt i Skagerraks kustområden. Kustbestånd visar heller inga tecken på återhämtning utom möjligen i Gullmarsfjorden. Efter denna historiska beståndsförsvagning av flertalet kommersiella bottenfiskarter är fritidsfisket numera inriktat på framförallt öring, makrill och hummer. Ett visst fiske efter sill och vitling förekommer i innerskärgården. Möjligheterna till fiske efter plattfisk varierar; i Havstenfjorden är ett lokalt bestånd av piggvar betydelsefullt för fritidsfisket.
Bottenfisksamhället karaktäriseras numera av ungfiskbestånd av sandskädda, rödspotta, lerskädda, vitling och torsk. Förekomsten av större, vuxen fisk har inte ökat trots att rekryteringen av ungfisk har varit god under vissa år.
I det öppna Skagerrak har emellertid tillgången på bottenfisk som torsk, gråsej och rödspotta visat på en viss ökning under vissa år. Gråsej visar på en generell ökning i hela Nordsjöområdet under 2000-talet.
Torsk, liksom andra arter, visar på en ökande tillväxthastighet från Östersjön till Skagerrak. Dessutom är temperatur- och födoförhållanden närmast optimala i Skagerrakområdet för många marina fiskarter, vilket ytterligare ökar produktiviteten. Teoretiskt sett skulle således möjligheterna för ett omfattande fritidsfiske vara goda. Avsaknaden av lokala bestånd medför emellertid att potentialen för en utveckling av fritidsfisket är begränsad även på medellång/lång sikt. Avgörande för utveckling av fiskepotentialen i kustnära områden är hur fisketrycket anpassas, dvs. regleringar av både fritids och yrkesfiske är väsentliga.
I likhet med västkusten i övrigt har utvecklingen av lax- och framförallt öringbestånden vid Skagerrakkusten varit god.
Samhällsekonomiskt värde
De samhällsekonomiska undersökningar av fritidsfisket som genomfördes av Fiskeriverket och som tidigare gjorts av andra tyder på stor potential och stora samhällsekonomiska värden. Generellt sett så är resultaten av de värderingsstudier som gjorts på det svenska och det nordiska fritidsfisket i samma storleksordning oavsett metod. Räknar man upp de till en rikstäckande svensk nivå visar de att nettovärdet av fritidsfisket ligger strax under en miljard kronor. Detta motsvarar i genomsnitt ett konsumentöverskott på ca 55 kronor per fiskedag. Totalvärdet innefattar inte värdet av barn och ungdomars fiske samt fisket för de som är äldre än 74 år. Studierna visar att nettovärdet per fiskedag (konsumentöverskottet) varierar från mellan 50 kronor och 200 kronor per fiskedag beroende på typ av fritidsfiske och egenskaperna hos det enskilda fisket.Ett samhällsekonomiskt värde uppstår även genom vinsterna i de företag som bedriver verksamhet baserat på fritidsfiske. Enligt undersökningen finns drygt 1 300 företag med en total omsättning på knappt 500 miljoner kronor. Den ramstudie som kompletterat enkätundersökningen visar på att verksamhetens omfattning kan vara det dubbla. En stor andel av verksamheten sker i glesbefolkade regioner. Den totala sysselsättningen motsvarade under 2006 cirka 1 000 årsarbeten. Det totala antalet individer som är involverade i näringen är betydligt större, men många av de anställda är deltids- eller säsongsarbetande.
Sammanfattning av förslagsdelen, generellt
De fyra regeringsuppdrag Fiskeriverket redovisar genom denna rapport har olika fokus och är olika detaljerade. Fiskeriverket har därför i rapporten i första hand valt att lämna sådana förslag som skapar förutsättningar för Fiskeriverket och länsstyrelserna att på ett tydligare sätt kunna arbeta med dessa frågor. De förslag som läggs rör därför till stora delar fiskelagen, fiskeriförordning och Fiskeriverkets instruktion men även medelsbehov och förutsättningar i övrigt för att genomföra de föreslagna intentionerna.
För att Fiskeriverket bättre skall kunna förvalta fiskresursen behöver regeringen förtydliga verkets ansvar så att det omfattar alla kategorier fiskande. I detta bör ingå möjlighet att fördela fiskemöjligheter mellan fiskare som bedriver fisket med olika redskapstyper och olika redskapsmängd och i olika områden, oavsett om fisket sker som ett fritidsfiske, ett fiske grundat på yrkesfiskelicens, enskild rätt eller bedrivs i form av ett fritidsfiskebaserad företagande. Av ett sådant förtydligande följer att vid uppföljning av förvaltningsbeslut skall effekter på såväl yrkesfiske, fritidsfiske som fiske med stöd av enskild rätt tydligare vägas in i ett beslut.
Genom en ändring av fiskelagen och fiskeriförordningen år 2003 gavs Fiskeriverket möjligheter att meddela föreskrifter om fiskets bedrivande. Av förarbetena framgår dock att bemyndigandet är begränsat till att enbart omfatta yrkesfisket. För att kunna gynna fritidsfiske och fritidsfiskebaserad verksamhet finns behov av ett utökat bemyndigande som möjliggör en fördelning av fiskemöjligheter mellan olika kategorier av fiskande. Ett sådant bemyndigande skulle t.ex. kunna möjliggöra begränsningar av användningen av vissa redskap i vissa områden och perioder av annat än fiskevårdskäl, exempelvis i avsikt att gynna uppvandring av stor lax och havsöring i älvarna.
För att kunna genomföra en fördelning av fiskemöjligheterna mellan olika kategorier fiskande, särskilt då dessa fisken ställer olika biologiska krav på den fångstbara fisken behöver verket kunna ställa upp mer ambitiösa förvaltningsmål nationellt än vad den gemensamma fiskeripolitiken anger, exempelvis beträffande storleksfördelningen inom bestånden eller spridd geografisk förekomst.
För att säkerställa att fiskeriförvaltningen är effektiv måste kunskapen om de förvaltade bestånden, framför allt sådana bestånd där ett lokalt fisketryck kan antas ha en betydande inverkan på utvecklingen, förbättras. Detta är särskilt viktigt om Fiskeriverket skall kunna fastställa högre nationella mål för fiskeriförvaltningen. För de vatten för vilka Fiskeriverket har ett förvaltningsansvar, i första hand längs kusterna och i de stora sjöarna, finns behov av att kunna begära in uppgifter om det fiske som bedrivs Därför bör det finnas en möjlighet att ställa krav på registrering av och fångstrapportering från de personer som bedriver fiske med stöd av enskild rätt med en redskapsmängd som överstiger den som är tillåten för allmänheten.
Förbättrade uppgifter om fångsterna från fritidsfisket liksom från det fiske som bedrivs med stöd av enskild rätt kommer att öka kunskapen om beståndssituationen i kust- och strandnära områden och därigenom förbättra underlaget för förvaltningsbeslut. Regeringen har tidigare aviserat att den avser att ge Fiskeriverket ansvar för insamlingen av statistik för fritidsfisket. Det bör noteras att omfattningen av den statistikinsamling som kan genomföras i hög grad styrs av vilka resurser som finns tillgängliga för Fiskeriverket och anslaget 43:9 är redan hårt belastat.
För att betona att Fiskeriverket har ett jämbördigt ansvar för alla kategorier fiskande bör även det riksintresse för yrkesfisket som i dag finns vidgas så att det även omfattar andra kategorier fiskande. Regeringen har tidigare angett att särskilt intressantaområden för fisketurism, fisketuristiskt företagande och sportfiske bör identifieras inom ramen för områden av riksintresse när en översyn görs. Fiskeriverket anser dock att när det gäller fritidsfiskefinns en oklarhet i förhållande till det ansvar för riksintressen som Naturvårdsverket har avseende friluftsliv. Det kan finnas skäl att vidare utreda hur frågan om områden av riksintresse för fritidsfiske lämpligen ska hanteras.
Med utgångspunkten att fritidsfiske sker för rekreation och fångst av fisk för egen konsumtion bör det övervägas om inte den redskapsmängd som får användas i fritidsfisket bör begränsas. Den redskapsmängd som i dag är tillåten för fritidsfisket skulle kunna minskas utan att rekreationsupplevelsen och möjligheten att fånga fisk för egen konsumtion påverkades. Det finns därför enligt Fiskeriverkets bedömning anledning att se över den nuvarande begränsningen av redskapsmängd för fritidsfisket inom ramen för fiskelagsutredningen.
För att kunna utveckla fritidsfisket behövs även att Fiskeriverkets och länsstyrelsernas roll inom fisketillsynen stärks och förtydligas. En effektiv tillsyn och kontroll liksom fungerande information om regelverket är av avgörande betydelse för en framgångsrik förvaltning och en positiv utveckling av bestånden. Kraven på tillsyn och information, framför allt på lokal och regional nivå, kommer att öka ytterligare med nationella förvaltningsmål. En av förutsättningarna för att dessa mål ska kunna uppnås är en god regelefterlevnad inom fritidsfisket och hos dem som fiskar med stöd av enskild rätt. Länsstyrelserna har i detta avseende en viktig funktion. Fiskeriverket bör ges ansvar för att samordna och följa upp fisketillsynen för att möjliggöra en effektivare användning av tillgängliga kontrollresurser.
Det framgår i dag inte tydligt av länsstyrelsernas instruktion eller av gällande lagstiftning vilket ansvar länsstyrelserna har för fisketillsynen. Länsstyrelserna kan förordna fisketillsynsmän, men i övrigt anges inte vilken inriktning eller målsättning denna tillsyn skall ha. För att säkerställa en tillfredsställande tillsyn i hela landet och då främst i de områden där Kustbevakningen inte har något övervakningsansvar, finns det behov av att ett sådant förtydligande görs. I detta sammanhang bör också övervägas vilka medel som kan användas för att finansiera ett tillsynsansvar hos länsstyrelserna.
Tillsynen bör kombineras med informationsinsatser liksom åtgärder för att främja tillgängligheten till fritidsfisket. Möjligheten att bedriva fritidsfiske i närområdet kan antas gynna främst de grupper som har begränsade möjligheter att förflytta sig längre sträckor på egen hand (t.ex. barn och ungdomar). En förbättrad tillgänglighet kan också bidra till att en utveckling mot en större andel kvinnliga fritidsfiskare. Tillgängligheten till fiskeområden bör när så är möjligt vägas in i den fysiska planeringen, vilket är kommunernas ansvar.
Huvuddelen av de hinder som begränsar de fritidsfiskebaserade företagens utvecklingsmöjligheter är av generell karaktär, gemensamma för de flesta småföretag i glesbygd. Frågan om en särskild licens till fisketuristiska företag tas särskilt upp i regeringens uppdrag till Fiskeriverket. I stället för en sådan typ av licens föreslås att dessa företag skall kunna ges ett särskilt tillstånd med undantag från redskapsbegränsningarna eftersom de företag där fiskebestämmelserna utgör den begränsande faktorn huvudsakligen utövar fiske efter hummer och sötvattenskräfta. Ett tillstånd bör kunna begränsas till den eller de fiskarter som turistverksamheten omfattar. Dessutom bör villkor i tillståndet ange total tillåten fångstmängd, exakt geografiskt område, tider på året då fisket får bedrivas, m.m. Även möjligheterna att sälja fångsten bör kunna begränsas.
Sammanfattning av förslagsdelen, vildlax
Fiskeriverket bör, som tidigare nämnts, kunna fastställa nationella förvaltningsmål med en högreambitionsnivå än vad som föreskrivs av gemenskapen. Genom en, för varje älv, individuellt utformad förvaltning av de vilda laxbestånden där åtgärder för att förbättra de naturliga uppväxtområdena prioriteras och genomförs på en lokal nivå bedöms förutsättningar för en ökning av mängden fisk för turistfisket. I detta sammanhang bör, förutom det hittills använda produktionsmåttet antal utvandrande smolt per år och älv i förhållande till den uppskattade potentiella produktionen i den aktuella älven, även fastställas mål för antalet uppvandrande laxar i älvarna, vilket bättre kan användas för att styra tillgången på fisk för fisketuristisk verksamhet i älvarna.
Individuella förvaltningsmål bör om möjligt tillämpas för alla laxproducerande älvarna och verket kommer att sträva efter att ett tillräckligt kunskapsunderlag tas fram för att möjliggöra att individuella mål kan fastläggas. I ett första skede bör de fyra stora orörda nationalälvarna (Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven) prioriteras. I mån av tillgängliga resurser bör även förutsättningarna i älvar som Råne älv, Byske älv, Åby älv, Lögde älv, Öre älv, Ljungan, Mörrumsån samt Ätran och Örekilsälven, där redan lokala initiativ har tagits för att bygga upp en ekologiskt hållbar turistnäring, kartläggas närmare.
En mer lokalt anpassad nationell reglering av fisket, där lokala intressegrupper i samråd med berörda länsstyrelser, bör få större möjlighet att medverka i utformning av regler för hur fisket ska bedrivas. Lokala och regionala fiskeregler bör utformas inom ramen för vilka typer av regler som Fiskeriverkets nationella föreskrifter medger. Den lokala förvaltningen bör kunna tas fram inom ett samarbete med Fiskeriverket utifrån lokalt förankrade förslag som förhandlas fram av berörda parter, framför allt berörda fiskevattenägare både i älvdalen och runt mynningsområdet samt de som yrkesfiskar i området involveras i den lokala förankringsprocessen.
Målsättningen bör vara att samarbetsråd på frivillig basis bör inrättas för i första hand de fyra nationalälvarna och därefter för övriga älvar där det finns intresse för att medverka vid framtagande av individuella förvaltningsplaner. Syftet är framför allt att underlätta arbetet med den nationella regleringen av fisket i älvarna och vid kusten samt att öka förutsättningarna att Fiskeriverkets beslut ska accepteras på en lokal nivå.
Göteborg, 2007. , p. 146