Swedish Agency for Marine and Water Management

Begreppet konnektivitet beskriver möjligheten att uppfylla fungerande ekosystems behov av spridning och fria passager för djur, växter, sediment, organiskt material och näringsämnen. I denna rapport ligger fokus på konnektivitet för djur och växter, så kallad biologisk konnektivitet.

Ursprunget till denna rapport är behovet av att ta fram kunskapsunderlag för att utveckla bedömningsgrunder inom vattenförvaltningen med fokus på kvalitetsfaktorn Konnektivitet i kustvatten. Rapportens syfte är att öka förståelsen för konnektivitet i kustnära miljöer och hur den påverkas av olika verksamheter. Syftet är också att belysa hur ett förändrat klimat kan påverka denna viktiga biologiska funktion.

Det finns flera exempel på hur störningar kan få konsekvenser för näringsvävar i kusten genom att konnektiviteten störs mellan kust och hav, längs med kusten eller mellan kustområden och inlandsvatten. Idag finns ett mycket stort antal barriärer i kustområden och många vattendrag har vandringshinder redan i de nedre delarna av avrinningsområdet. Längs kusten kan strömmar påverkas som en effekt av exploatering, vilket påverkar de organismer som behöver sprida sig passivt med denna transportmekanism. Med förändrat klimat kan också förutsättningar för konnektivitet förändras och detta är något som behöver beaktas i åtgärdsarbetet.

Det finns många organismgrupper i kusten som har behov av konnektivitet för att fullgöra sin livscykel. Fröer och larver har behov av att sprida sig passivt med strömmar medan exempelvis fisk och vissa arter av bottenfauna kan förflytta sig utan hjälp av andra processer. Konnektivitet är en viktig biologisk funktion som berör flera organismgrupper. Det finns emellertid olika typer av biologisk konnektivitet och olika organismgrupper har olika processer för att nå nya geografiska områden.

Vid en bedömning av tillståndet för fisk i inlandsvatten bör även bristande konnektivitet i kusten för de fiskarter som vandrar mellan havet och upp i avrinningsområdena beaktas. Eftersom fisk utgör en viktig predator för bottenfauna, men även är konsument av djurplankton i kusten, behöver konnektiviteten för vandrande fiskar beaktas i bedömningen av kustekosystem.

Kunskapssammanställningen pekar på att det finns kunskapsluckor inom biologisk konnektivitet och att mer kunskap behövs om hur fysisk påverkan kan leda till bristande konnektivitet och förändrad populationsdynamik. För det fortsatta arbetet behöver fler faktorer identifieras som skulle kunna fungera som stöd för att bedöma biologisk konnektivitet i kustområden.