Kalkningen av försurade sjöar och vattendrag är en av de största miljövårdande insatserna som genomförts i Sverige. Sedan slutet på 1970-talet har närmare sex miljarder kronor av statliga och kommunala medel bekostat spridning av drygt fem miljoner ton kalk. Kalkningen är fortfarande omfattande och årligen sprids ungefär 100 000 ton kalk till en kostnad av 130 mnkr.
Syftet med kalkningen är att höja pH-värdet i försurade sjöar och vattendrag till en nivå där det naturliga växt- och djurlivet inte påverkas negativt. De vattenkemiska målen baseras därför på toleransgränser för de djurarter som naturligt finns i vattenområdet.
Kalkningen ska utformas och genomföras så att pH-målen inte underskrids, men även så att målen nås till så låga kostnader som möjligt. Kalkning av rinnande vatten är särskilt komplicerad. Inte minst gäller det den vattenkemiska uppföljningen som ställer stora krav på provtagningstidpunkt i förhållande till tillfällen när risken för att underskrida pH-målet är som störst. Denna utvärdering baseras delvis på kemidata från den ordinarie uppföljningen, delvis också på data från en nationell provtagning, målvattendragsundersökningen, som genomfördes under perioden 2010–2016.
Rapporten har tagits fram av Havs- och vattenmyndigheten. Syftet är att redovisa i vilken utsträckning de vattenkemiska målen uppnås och hur effektivt kalkningen förmår höja pH och alkalinitet i förhållande till använd kalkdos. I rapporten identifieras faktorer i kalkningens genomförande som är avgörande för måluppfyllelse och kalkeffekt. Resultaten utgör ett viktigt underlag för en kommande uppdatering av den nuvarande vägledningen (Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag 2010:2) samt för nästa nationella kalkningsplan.