Swedish Agency for Marine and Water Management

Kunskapen om Bottniska vikens kustfiskbestånd har tidigare baserats på undersökningar av främst lokal karaktär. Inför Bottniska viken året beslöts att Fiskeriverket, med stöd av Naturvårdsverket, skulle genomföra ett mer enhetligt program som benämndes Kustfiskeprojektet. Fyra områden valdes, Rånefjärden, norra Kvarken (Holmöarna/Norrbyskär), Hornslandet och Gräsö östra skärgård, för studier av fiskbestånd och fiske. Resultaten sammanfattas här tillsammans med data från jämförbara tidigare undersökningar. Ett särskilt delprojekt med inriktning mot områdets sikar och deras rekrytering genomfördes i samarbete med Vilt- och Fiskeriforskningsinstitutet i Vasa och Helsingfors.

Trots att Bottniska vikens kust har en lång nord—sydlig utsträckning med konsekvenser för bl a vinterns längd och de generella produktionsförhållandena, är skillnaderna i fisksamhällets artsammansättning och täthet förhållandevis små mellan lokaler, förutsatt att man studerar likvärdamiljöer. I innerskärgårdar dominerar abborre och mört, medan sik ochströmming blir vanligare i exponerade områden. Vissa arter, t ex björkna och siklöja, har dock en utbredning som är förskjuten mot söder respektive norr. Uppfattningen att kustfisksamhället utarmas mot norr som en följd av födobrist, finner inget stöd i denna undersökning. I väl utvecklade skärgårdar finns fisk i höga tätheter oavsett breddgraden. Födobrist borde påverka individens tillväxt. När längdökningen hos abborre jämfördes mellan olika områden fanns dock ingen generell korrelation till breddgraden.

Kustfisksamhället utgörs av en blandning av marina och limniska artersom kan separeras i två grupper efter arternas temperaturpreferens ochvandringsbenägenhet; stationära varmvattenarter och migrerande kallvattenarter. Stora delar av Norrlandskusten saknar egentliga skärgårdar.I dessa områden förekommer varmvattenarterna endast i de fåtaliga skyddade miljöerna, medan man bara några hundra meter närmare öppet havhar ett samhälle dominerat av sik och strömming även under sommaren.I de stora skärgårdarna i norr och söder har däremot abborre, gers ochmört en vid utbredning, medan kallvattenarterna hänvisas till ytterskärgården. I de södra skärgårdarna vandrar mörten ofta långt ut mot öppethav i det varma ytvattnet under sommaren. I Bottenviken och norraBottenhavet ser man inte detta beteende, sannolikt beroende på avvikande temperatur- och födoförhållanden.

Med ledning av enkätsvar och fiskeristatistik skattades totalfångsterna 1991 av de viktigaste arterna sik, lax, siklöja och strömming i Bottniska viken till respektive ca 900, 500, 1 800 och 2 500 ton. Fritidsfisket tog en betydande del, för sötvattenarter som abborre och gädda ofta mer än 75% och för sik ca 50%. Norrbotten är det enda län där yrkesfisket överväger, främst beroende på trålfisket efter siklöja. Fiske med fasta redskap som laxfällor är vanligt. Ca 1 200 fiskeplatser nyttjades under 1992—1993 i Bottniska viken. Även här överväger binärings- och fritidsfiskarena. Sportfiske förekommer särskilt vid de sydligare kusterna, där det riktas motgädda, abborre, öring och strömming.