Swedish Agency for Marine and Water Management

Fisk används i ökande utsträckning i miljöövervakningen utmed våra kuster, och medvetenheten om kustfiskets utvecklingsmöjligheter tilltar. Denna situation ställer krav på långsiktig övervakning av och prognoser över fiskbeståndens storlek och produktionskapacitet samt en fortlöpande kontroll av deras hälsotillstånd i vid mening. Föreliggande arbete beskriver ett basprogram utformat för att möta dessa krav. Systemet utgör också en bas för specialundersökningar av t ex fysiologi och miljögiftshalter. Såväl beståndsövervakningen som insamlingen av fisk för provtagning sker genom fiske med etablerad metodik—-nät och ryssjor. För en utförlig presentation av principerna bakom systemet hänvisas till Neuman (1985).

Övervaknings- och prognossystemet är utformat för kustbundna arter. Dessa uppträder huvudsakligen nära botten; de dominerande pelagiska fiskarna uppehåller sig främst längre ut till havs. För att det skall vara möjligt att koppla fiskens reaktioner till miljösituationen i undersökningsområdet, prioriteras stationära arter; i synnerhet gäller detta mätningar på individnivå. Vidare är systemet inriktat på relativt storvuxna arter, eftersom de ofta är av intresse för fisket, medger individuell kemisk och biologisk analys och är lätta att fånga med etablerad metodik.

De arter som övervakas, dvs bottenlevande, någorlunda storvuxna fiskarter, kan vid Östersjöns kuster grupperas i två samhällen: littorala, i huvudsak stationära varmvattenarter samt kallvattenarter, som lever djupare och är mindre stationära. I den förra gruppen är abborre, mört och gers vanligast, medan den senare främst består av skrubbskädda, torsk, simpor, tånglake och sik. Vid svenska västkusten dominerar kallvattenarter som torsk, plattfiskar, tånglake och rötsimpa även på grunt vatten; ål utgör här det enda starka inslaget av varmvattenfisk.

Uppläggningen av provfiskena, liksom all annan kontroll av mellanårsvariationer i biologiska förlopp, stälier hårda krav på statistisk planering. De metoder som här beskrivs har utvecklats efter mångåriga förstudier och statistiska prövningar. Genom stratifiering vad gäller val av art- och storleksgrupper, djupintervall, stationer och årstid har det varit möjligt att till rimliga kostnader skapa statistiskt tillfredsställande program. En klar skiljelinje har alltså dragits mot inventering; en sådan bredare insats bör dock ingå i den förundersökning som måste ligga till grund för varje enskilt övervakningsprogram.