Swedish Agency for Marine and Water Management

Svenskt småskaligt kustfiske - problem och möjligheter

Kustfisket har varit av stor betydelse i Sverige. Eftersom salthalten varierar från 25‰ i Skagerrak ner till 3‰ i Bottenviken, fiskas ett stort antal arter. Dessa och deras förekomst vid olika kuststräckor beskrivs. Sill/strömming, som förekommer vid alla kuststräckor, har historiskt spelat en dominerande roll för flertalet fiskare. I mitten av 1900-talet minskade dock kustfisket efter denna art i betydelse p g a minskad efterfrågan och lägre priser. Eftersom även binäringar som jordbruk och kustsjöfart gick tillbaka, har antalet yrkesfiskare minskat med ungefär 80% det senaste halvseklet.

Flertalet återstående kustfiskare har ersatt sill/strömming med andra målarter. Med hjälp av de officiella loggböckerna har de ca 1 000 licensierade fiskare som 1997 fiskade från båtar <12 m grupperats i följande kategorier utgående från målarter och redskap:

Bottniska viken

- lax- och sikfällor

- strömmings- och siknät

Östersjön (inkl Öresund)

- torsk- och piggvarsgarnålbottengarn

- nät och ryssjor

Västkusten

- ålryssjor

- kräftburar

- trålare

- kombinationsfiskare

I Bottniska viken är lax och sik de för fisket viktigaste arterna. I södra Sverige dominerar torsk och ål, tillsammans med sötvattenarter och plattfiskar vid Ostkusten samt skaldjur, främst havskräfta, vid Västkusten.

Det småskaliga kustfiskets starka och svaga sidor diskuteras. För samhället är dess främsta fördel bidraget till sysselsättningen i glesbygder. Vidare är dess inverkan på bestånden i allmänhet måttlig, och det finns fortfarande underutnyttjade resurser av kustarter, som också har en växande marknad. Tillgången till de viktigaste målarterna minskar dock p g a hårt fiske eller naturliga orsaker. Andra problem, t ex handelsmönster som missgynnar småskaligt fiske samt sälangrepp på redskap och fångster, bidrar till att kustfisket fortsätter att utvecklas negativt. Åtgärder för att vända utvecklingen föreslås. De viktigaste är:

• öka de lokala fiskarenas inflytande på resursförvaltningen

• minska fisketrycket på torsk och skapa särskilda kvoter för kustfisket

• uppmuntra lokal beredning, levandelagring och en reduktion av antalet mellanhänder i handeln för högre och stabilare priser till fiskaren.

Kvicksilver i kustfisk

För att förbättra folkhälsan borde vi öka vår fiskkonsumtion radikalt, då fisk är ett livsmedel med många positiva kvaliteter. Fiskens innehåll av miljögifter är dock ett hinder för en sådan utveckling. Livsmedelsverket har utfärdat kostråd, som rekommenderar restriktivt intag av vissa fiskarter för främst kvinnor i fertil ålder. Fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern bör inte ätas obegränsat beroende på höga halter organiska miljögifter och motsvarande gäller för sötvattenfisk oberoende var den fångats då den kan innehålla kvicksilver. Under senare år har miljögiftshalterna generellt sjunkit, och det kan vara skäl att revidera kostrå­den. För detta fordras dock moderna analysdata. Kvicksilver är huvudproblemet för de arter som är vanliga i kustfisket, dvs de magra sötvattenfiskarna. Kustlaboratoriet genomförde 1996-1999 insamlingar av abborre, gädda, lake och gös från sex skärgårdsområden från norra Uppland till Östergötland, samt i ett område i Skärgårdshavet. Huvuddelen av proven bestod av abborre. Analysresultaten redovisas tillsammans med en sammanställning av övriga tillgängliga data från sentida undersökningar som erhölls efter kontakter med bl a länsstyrelser och kommuner.

Resultaten av Kustlaboratoriets undersökning överensstämde väl med data från övriga undersökningar. Halterna var med några undantag låga eller mycket låga. I datamaterialet ingick flera områ­den som anses vara kontaminerade efter tidigare stora utsläpp av kvicksilver med kvarvarande depåer i sedimenten. I endast ett fall, Gävlebukten, tycktes detta ha resulterat i förhöjda halter i fisk. Abborre och gädda hade halter något över 0,5 mg/kg, medan gös låg betydligt lägre. Då halterna också var jämförelsevis höga i de prov som insamlades söder om Gävlebukten i Gräsö och Forsmarks skärgårdar indikerar resultaten en regional belastning. I alla andra områden låg halterna i intervallet 0,1-0,3 mg/kg, vilket är naturlig halt enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. I Riksmuseets miljögiftsövervakning kontrolleras kvicksilverhalterna i strömming, abborre och sillgrissleägg. Provserierna på abborre och sillgrissla visar signifikant negativ trend, vilket indikerar att förekomsten av kvicksilver minskat med tiden i Östersjön. Sammantaget tyder tillgängliga data på att kvicksilverkontaminering inte är något generellt problem för fisk i kustvattnen.