Kustfiskeprojektet har som syfte att vidga vår kunskap om fisk och fiske längs Sveriges kuster. I denna del behandlas Öresund och Västerhavet. Data har hämtats från studier av enskilda arter, recipientprogram, yrkesfiskets loggböcker samt enkätundersökningar av yrkes- och fritidsfiske inom avgränsade kustavsnitt.
Västkusten är den produktivaste och artrikaste delen av Sveriges kustområden. Gynnsamma närings-, salthalts- och strömförhållanden medför att kustzonen fungerar som barnkammare och uppväxtområde för fiskarter och skaldjur, av vilka många är av stort ekonomiskt intresse. Artantal och biomassa av både fisk och skaldjur ökar från Öresund i söder till Skagerrakkusten i norr som en effekt av stigande salthalt.
Det strandnära fisksamhället domineras av skärsnultra, stensnultra, svartsmörbult, ål, tånglake, röt- och oxsimpa. Ung torsk och plattfisk förekommer också rikligt i provfiskefångsterna. Tätheten ung torsk, mätt i ryssjeprovfiske, återspeglade årsklassvariationerna i Västerhavet. Metodiken kan alltså användas för att indikera rekrytering.
Trålprovfisket gav information om fisksamhället i kustzonens yttre del. Vitling var den vanligast förekommande arten. Sandskädda, rödspätta, lerskädda och torsk dominerade bland bottenbundna arter. Även i detta fiske var inslaget av ung torsk och plattfisk stort, medan fisk av kommersiell storlek förekom mycket sparsamt.
Provfisken i Öresund, norra Halland och Bohuslän visar att bestånden av bottenlevande arter som ål, simpor och snultror, liksom ungfiskbestånden av torsk, rödspätta, tunga och skrubba, i stort sett varit oförändrade under de 10-20 år som dessa fisken har pågått. I norra Halland kan dock en ökning noteras i antalet fångade strandkrabbor. De vikande fångster av exempelvis vuxen torsk i kustzonen, som på senare tid påtalats, kan enligt dessa resultat inte förklaras av en försämrad rekrytering.
Mängden ålyngel som driver in till Europas kuster har minskat sedan 1980-talets början. Detta har inte påverkat ålfisket vid västkusten enligt såväl provfiskeresultat som journalföringar av yrkesfisket. Förklaringen kan vara en täthetsberoende dödlighet under den första tillväxtfasen i kustvattnen som medför att variationerna i rekrytering suddas ut.
Förkustfisket är de viktigaste arterna ål, sill och skarpsill samt olika skaldjur, medan torsk- och plattfiskar är av mindre betydelse för närvarande. Vissa arter som ål utnyttjas maximalt, medan en potential för ett utökat fiske finns exempelvis för krabbtaska och valthomssnäcka. Anmärkningsvärt är att yrkesfisket är starkt koncentrerat till endast två arter, ål och havskräfta.
Antalet yrkesfiskare och fiskefartyg har minskat sedan 1970-talet. Under 1997 fanns 420 licensierade yrkesfiskare på västkusten och cirka 1000 fiskebåtar och fiskefartyg. Flest fiskare finns i norra Bohuslän, runt Göteborg samt i Varberg och Falkenberg. De flesta kustfiskarena är inriktade på fiske med ryssjor, tinor och burar, därnäst är bottentrålsfiske och garnfiske vanligast.
Västkustens fiskresurser är också en stor tillgång för sport- och husbehovsfisket. Makrill, torsk, öring och hummer är fritidsfiskets viktigaste arter i de norra delarna av västkusten, medan torsk, sill och öring i stor utsträckning fiskas i de södra delarna. Fritidsfiskets sammanlagda fångster överstiger yrkesfiskets för laxfisk och vissa arter av plattfisk, åtminstone i kustnära områden.
Skattningar av arealavkastningen inom olika kustavsnitt, visar på en årsmedelfångst på över 30 kg per hektar i Bohusläns kustområden, medan den endast uppgår till ca 15 kg i Öresund. Marknadsvärdet för det totala fiskets fångster enligt 1997 års prisnivå kan vid Fjällbacka i norra Bohuslän skattas till mellan 1000 och 1500 kr per hektar, medan det ekonomiska värdet är betydligt lägre i områden där fångsterna av skaldjur är låga eller tämligen låga som i Halland och Öresund.
Göteborg: Fiskeriverket , 1999. , p. 57