Swedish Agency for Marine and Water Management

Det är välkänt att vattendragens strandmiljöer har en grundläggande betydelse för strömvattenekosystemens funktion och produktion. Skyddet av vattendragen och strandmiljöerna har dock länge varit eftersatt och istället har dessa miljöer varit utsatta för en omfattande påverkan. I skogslandskapet har främst skogsavverkningar, hyggesbehandlingar och anläggningen av skogsbilvägar påverkat de mindre vattendragens funktion och produktion. I jordbrukslandskapet har vattendragen påverkats kraftigt av elimineringen av våtmarker och det intensiva åkerbruket.

I båda landskapstyperna har påverkan medfört förändringar i vattendragens avrinning, temperaturregim, tillförsel av organiskt material, sediment och näringsämnen. Detta har i allmänhet resulterat i en reduktion av strandmiljöernas och vattendragens biologiska produktion och mångfald. Särskilt laxfiskar som öring, harr och lax har påverkats negativt av markanvändningen inom vattendragens avrinningsområden. Flera studier har visat att frekventa och höga sedimenttransporter påverkar tillgången på lämpliga lekbottnar och utkläckningen av yngel, och att även höga vattentemperaturer sommartid och låga vintertid kan försämra fiskens överlevnad. Dessutom har en minskad förekomst av död ved i vattendragen medfört en ökad erosion i vattenfåran och en förlust av vinterståndplatser, vilket ytterligare har försämrat fiskens överlevnadsmöjligheter.

Flera undersökningar har dock visat att skogs- och jordbrukets påverkan på strömvattenekosystemen kan begränsas genom avsättning av skyddszoner längs vattendragen. Skyddszonerna verkar exempelvis dämpande på avrinningsökningen och utjämnar flödestopparna. De begränsar också erosionen i vattenfåran, samt uttransporten av sedimentmaterial och näringsämnen från fastmarken till vattendragen. Enligt genomförda studier kan skyddszonerna reducera avrinningsvattnets halt av sedimentpartiklar med 23-97%. Upptaget av kväve och fosfor har varierat mellan 24 och 94%, respektive 6 och 96%. När skyddszonerna har varit bredare än 10 m har upptaget av näringsämnen i regel varit högre än 50% Upptaget av nä­ringsämnen har i allmänhet ökat med vegetationszonens bredd. Den allmänna rekommendationen är därför att skyddszonerna skall vara minst 15 m breda och ha en flerskiktad vegetation för att effektivt begränsa påverkan på vattendragens vattenkvalitet. Andra faktorer som påverkar skyddszonernas effektivitet som sediment- och näringsfilter är markens lutning, jordartstypen samt avrinningens storlek och intensitet.

Undersökningarna har också visat att skyddszonerna skall vara minst 20 m breda och ha minst 60% av den urpsrungliga krontäckningen kvar för att undvika förändringar i vattendragens vattentemperatur efter avverkning. En omfattande forskning beträffande nedfallet av död ved har dessutom visat att skyddszonerna vid mindre vattendragskall vara minst 20-30 m breda för att bibehålla en oförändrad tillförsel av död ved tillvattendragen. Även bevarandet av vattendragens biologiska produktion och mångfald beträffande fisk och bottenfauna kräver minst 20-30 m breda skyddszoner. Bredare zoner är främst aktuella vid större vattendrag och sjöar samt vattendrag där lokala förhållanden som t ex brant lutning och erosionsbenägna jordar kräver bredare skyddszoner.

För att erhålla en fullgod anpassning av skyddszonernas utformning till lokala förhållanden är det nödvändigt att klassificera vattendragen och strandmiljöerna med avseende på vattendragstyp respektive vegetationstyp, biologiska värden, påverkansgrad, marklutning, och erosionskänslighet. Under senare tid har hierarkiska klassificeringssystem baserade på geomorfologiska-hydrologiskaprocesser utvecklats och även anpassats för att klassificera vattendragen med avseende på behovet av skyddszoner. De hierarkiska klassificeringssystemen har fördelen att de kopplar klassificeringen av vattendragen i stor regional skala med klassificeringen av enskilda biotoper och bottenstrukturer. Klassificeringen utgår från en uppdelning av vattendragen i fem rumsliga klassificeringsnivåer; vattendrag (avrinningsområde), större vattendragsavsnitt, mindre vattendragssträckor, habitat (höljor/forsar) och mikrohabitat (bottenstrukturer).

Skyddszonerna gör vanligtvis störst nytta om de avsätts längs de mindre vattendragen högt upp i avrinningsområdet där huvuddelen av avrinningsbildningen sker. I en delfall kan det dessutom vara nödvändigt att avsätta skyddszoner längs temporära vattendrag och andra områden av betydelse för avrinningsbildningen. Skyddszonerna bör vara sammanhängande och avsättas på båda sidor om vattendragen. Vid utformningen bör man eftersträva multifunktionella skyddszoner med en flerskiktad vegetation med örter, buskar och träd. Viktiga funktioner som skyddszonerna skall uppfylla är erosionsbegränsning, sedimentupptag, upptag av nä­ringsämnen, utjämning av flöden, reglering av ljusinflödet till vattendragen, utjämning av vattentemperaturen och tillförseln av organiskt material som löv och död ved. Bredden på skyddszonerna är beroende av vattendragens storlek, vattendragstyp och skyddsvärden och strandmiljöernas mark- och vegetationsförhållanden. För att bestämma skyddszonsbredden rekommenderas att man först bestämmer minsta acceptabla skyddszonsbredd för varje eftersträvad skyddszonsfunktion och skyddsklass, och sedan utvidgar zonerna när vattendragstypen och mark och vegetationsförhållandena kräver detta, t ex vid erosionsbenägna jordar och brantmarklutning. Vid avgränsningen av skyddszonerna har man vanligtvis utgått från vattendragens högvattensnivåer, men även vattendragens medelnivåer har använts som utgångspunkt.

Riktlinjer för skyddszonernas utformning har i varierande omfattning varit baserade vattendragens skyddsvärden, olika vatten- och miljökvalitetsmål, samt skyddszonernas förmåga att reducera påverkan ur olika aspekter, t ex skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen som kväve och fosfor, förmågan att begränsa temperaturför­ändringar och skyddszonernas betydelse för vattendragens tillförsel av död ved. Riktlinjerna har också tagit hänsyn till vattendragens storlek, vattendragstyp, fiskförekomst och marklutning. I en del fall har riktlinjerna förordat en uppdelning i en inre helt orörd skyddszon närmast vattendragen och en yttre skötselzon med särskilda regler för avverkning. De anvisade skyddszonsbredderna har i regel varierat från 5 m upp 50 m för mindre till medelstora vattendrag beroende på markanvändning, vattendragstyp och skyddsvärde. I vissa fall har ännu bredare skyddszoner anvisats. Speciellt gäller detta större vattendrag och sjöar där anvisade skyddszoner har varierat från 30 upp till 200 m. I skogslandskapet har riktlinjerna i stor utsträckning beaktat skyddszonernas multifunktionella betydelse och särskilt skyddszonernas betydelse för tillförseln av död ved till vattendragen. I jordbrukslandskapet har riktlinjerna däremot varit mera inriktade på skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen och endast i liten utsträckning beaktat andra aspekter. Det rekommenderas att avsättningen av skyddszoner kopplas till kvantifierbara mål vad gäller miljökvalitet och biologisk mångfald.