Swedish Agency for Marine and Water Management

Kalkning av kärr och andra myrmarker har idag stor omfattning i flera län och totalt kalkas närmare 100 km2 myr i landet. En långtidsstudie av kalkningens växtekologiska effekter påbörjades av Naturvårdsverket 1994. Syftet med denna fortlöpande studie är att kontrollera vad som händer med myrvegetationen efter kalkning och om det sker någon återhämtning efter avslutad kalkning.  Metodiken som har använts vid vegetationsanalyserna är anpassad till att följa gradvisa och långsiktiga förändringar inom såväl kalkobjekten som referensobjekten. Förändringarna skattas på ett objektivt sätt inom utlagda fasta provrutor. 

Den initiala och mest påtagliga förändringen vid kalkning av våtmarker är att det ofta heltäckande bottenskiktet av vitmossor slås ut och ersätts av naken dy och ett i regel glest, men ibland artrikt, skikt av brunmossor. Det levande vitmossesubstratet, där många små arter som sileshår och tranbär är rotade, försvinner. Det nakna substratet ger möjlighet för andra arter, som normalt inte klarar konkurrensen i den här miljön, att etablera sig.  Vissa pionjärarter är snabbt på plats efter påbörjad kalkning och blommar upp, för att därefter många gånger åter försvinna. Nick-, bränn- och päronmossa kommer in i stor mängd men försvinner sedan efter några år. Brunmossornas yttäckning kan på vissa myrtyper öka kraftigt, särskilt av arter som blek skedmossa och räffelmossa, medan den på andra myrtyper även efter lång tid förblir mycket låg. Även för regionen sällsynta arter kan etablera sig då de rätta förutsättningarna uppträder.  Efter en längre tid av upprepad kalkning kan mer kalkkrävande brunmossarter invandra. Det från början kalkfattiga kärret kan då sägas ha kommit in i en fas mot rikkärr med förekomst av arter som stor fickmossa och piprensarmossa. Även kalktåliga arter av vitmossa, som krokvitmossa, knoppvitmossa och purpurvitmossa, kan etablera sig. Fältskiktets förändringar varierar på de kalkade myrarna. Generellt ökar emellertid tätheten av gräs och halvgräs och därmed även lagret av icke nedbruten förna. Detta gäller särskilt blåtåtel, flaskstarr, trådstarr, tuvull och tuvsäv. 

I blöta kärr kan arter som vattenbläddra, sjöfräken och vattenklöver öka i förekomst.  Arter som generellt minskar efter kalkning är sileshår, tranbär och rosling. Småvuxna arter som missgynnas när vitmossorna försvinner, halvgräsen tätnar och förnaproduktionen ökar.  De myrar där kalkningen avslutats är av särskilt intresse för studier av återkolonisationen. Dessa myrar kan ge en antydan om åt vilket håll utvecklingen går och om de skador som uppstår efter kalkning med tiden kan läkas.  Resultaten från flertalet kortvarigt kalkade myrarna indikerar att bottenskiktet, där de kraftigaste initiala förändringarna uppstår efter kalkning, återgår till ett fattigkärrstadium när kalken väl lakats ut. Samma vitmossarter, som fanns före kalkning, återkommer med början i kantzonen varefter spridningen sker fläckvis ut över hela myren där fält- eller förnaskiktet inte är alltför tätt. De kalkgynnade arter som etablerat sig efter kalkningen försvinner återigen. De här resultaten är positiva eftersom det kan innebära att kalkningens påverkan på bottenskiktet inte är irreversibel och att en naturlig återhämtning sker efter avslutad kalkning. Data med långa tidsserier finns dock idag endast från några få myrar varför resultaten bör tolkas försiktigt. Data från referensmyrarna visar få förändringar i fältskiktet under de senaste 20 åren, förutom i Halland där tätheterna av graminider har ökat betydligt till följd av stort kvävenedfall. Vad gäller bottenskiktets vitmossor så har dessa ökat sin utbredning på myrar i bl.a. Dalarna, Jämtland och Västerbotten där vitmossorna i första hand breder ut sig på tidigare nakna dybottnar. Det sker även artförändringar på referensmyrarna. Genomgående är förändringarna små och orsakas troligen främst av fluktuationer i nederbörd och humiditet.