Fosfor och kväve, zink och andra tungmetaller, bakterier och kemikalier, olja och läkemedelsrester. Det här är bara ett urval av det vi fyller våra vatten med, och den som vill arbeta för en bättre vattenmiljö har en del att stå i. Samtidigt borde det finnas gott om affärsmöjligheter för företag som vill hjälpa till att rena våra hav, sjöar och vattendrag.
Att hitta företag som ser affärsmöjligheter i det nedsmutsade vattnet är inte svårt. Svårare är att hitta företag som tjänar pengar. På uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har jag sökt upp tio exempel på företag som faktiskt lyckas. Urvalet är helt mitt eget.
De företag som har lyckats har ofta en lång historia, många har sin grund i forskning på universitet, andra är företag som har haft en existerande affärsmodell och sett nya möjligheter i skapandet av renare vatten. Kunskapsnivån är i många fall mycket hög.
Flera av företagen ligger i framkant i respektive bransch. Vissa försöker, själva eller genom branschorganisationer, påverka myndigheterna att ställa högre miljökrav. Av de tio företag som ingår i listan över bolag som lyckats tjäna pengar skulle över hälften bli än mer lönsamma om myndigheterna skärpte kraven. Några exempel: FriGeos affärsmodell är beroende av att Havs- och vattenmyndigheten är restriktiva med tillstånd för dumpning av muddrings-massor till havs. Aquateq försöker övertyga kommunerna att deras lösning för tömning av trekammarbrunnar blir billigare på längre sikt, då upp-handlingarna har sitt fokus på lägsta pris. Baga Water Technology kämpar för att små reningsverk ska certifieras i det land där de används, då vatten-temperaturen spelar viss roll för reningens kvalitet.
Flera företag vittnar om konservatismen som bromsande kraft. Det kan handla om en konservativ bransch, som fartygsbranschen, eller ett konservativt tänkande hos kommunernas upphandlare och inspektörer. Devisen ”vi gör som vi alltid har gjort” kanske fungerar, åtminstone på kort sikt, men den ger inte mycket utrymme för nya idéer.
Göteborg: Havs- och vattenmyndigheten, 2012. , p. 13