Swedish Agency for Marine and Water Management

Change search
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Småskaligt kustfiske och insjöfiske: en analys
Responsible organisation
2001 (Swedish)Report (Other academic)
Abstract [sv]

Regeringen uppdrog den 19 april 2000 åt Fiskeriverket att analysera situationen för det småskaliga kustfisket och insjöfisket i Sverige. I uppdraget ingår även att lägga fram förslag på lämpliga åtgärder för att förbättra förutsättningarna för detta fiske. Fiskeriverket har tolkat uppdraget som att det gäller småskaligt fiske som bedrivs i yrkesmässig omfattning främst av licensierade fiskare. Det innebär att utredningen inte behandlar fritidsfisket eller turismfisket annat än att dessa fisken beskrivs i de sammanhang när de nyttjar samma resurs.

I kapitel 1-13 redovisas de olika slag av fisken som har identifierats inom ramen för uppdraget. I kapitel 14-21 tas upp frågor av mera horisontell karaktär. Det bör framhållas att de överväganden och förslag till åtgärder som läggs fram med anledning av uppdraget är till vissa delar förhållandevis översiktliga och förutsätts bli föremål för en mer detaljerad utredning och samråd före beslut om genomförande.

Definitioner

Någon allmänt antagen definition av begreppet småskaligt fiske finns inte men till kategorin räknas normalt allt insjöfiske. En avgränsning vad gäller saltsjöfisket som man tidigare administrativt har använt, också inom EU, är fartygsstorleken där gränsen är satt vid 12 meter. Med denna definition svarade fartyg under tolv meter för ca 43% av det totala antalet landningar av svenska fiskare under år 2000, samtidigt som dessa fartyg endast stod för ca 3% av den landade kvantiteten. Detta innebär att de mindre fartygen kännetecknas av ett fiskemönster med ett flertal korta fiskeresor.

Inom ramen för utredningen har definitionen av småskaligt fiske diskuterats med utgångspunkt i begreppet lokalt bedrivet fiske. Utredningen har därför kommit fram till att inte begränsa fisket efter fartygsstorlek, utan definierar det som ett fiske som i allmänhet består av fångstresor som är kortare än ett dygn. Det innebär att till kategorin småskaligt fiske har vi även räknat in något större fartyg än tolv meter. Totalt var det 1119 stycken fartyg, med en medellängd på 9 meter, som hade ett fiskemönster under år 2000 som till minst 90% bestod av fångstresor kortare än ett dygn. Av dessa var 125 fartyg över tolv meter. Kännetecknande för ett småskaligt fiske är också att man fiskar ett antal olika arter. Målarten varierar efter lokala, regionala och säsongsmässiga förutsättningar.

Räknat på kvantitet så bidrog detta småskaliga kustfiske definierat som ett endygnsfiske med ca 5% av den totala mängden landad fisk av svenska fiskare i saltsjöfisket under år 2000. Vilket motsvarar ett värde i förstahandsledet (baserat på avräkningsnotor) på ca 21% (209 mkr) av det totala saltsjöfiskets värde (971 mkr). Till detta kommer insjöfiskets fångster på ca 1 460 ton fisk till ett värde av ca 36 mkr. Sammanlagt svarar det småskaliga fisket, inklusive insjöfisket, för ca 5,4% av den totala kvantiteten motsvarande ca 24% av det totala värdet. Fångsterna i detta fiske går uteslutande till konsumtion, vilket innebär att om man drar bort den mängd fisk som går till foder blir det småskaliga fiskets andel av det totala konsumtionsfisket ca 18,5% räknat på kvantitet och ca 32% räknat på värdet. Till detta kommer den mängd fisk som några hundra fiskare fångar på egen fiskerätt på Ost- och Sydkusten och i insjöarna. Dessa fiskare har inte yrkesfiskelicens och har därmed ingen skyldighet att rapportera sina fångster, men många har huvuddelen av sin inkomst från fisket.

Analys av det småskaliga fisket

Småskaligt fiske är alltså inte ett enhetligt begrepp varför analysen är uppdelad i tretton kategorier dels efter en regional fördelning men också efter den typ av redskap som används i fisket och efter de arter man fiskar. I Östersjön har vi definierat sex olika fisken, vilka är: Fiske med lax- och sikfällor i Bottniska viken, Strömmings- och sikfiske i Bottniska viken, Trålfiske efter siklöja, Fiske med garn efter torsk och piggvar, Blank och gulålsfiske i Östersjön, Nät- och ryssjefiske i Östersjön och södra Bottniska viken. Även på Västkusten har vi definierat sex olika typer av småskaliga fisken efter redskapstyp och målart. Dessa är: Gulålsfiske på Västkusten, Kräftfiske med burar, Flummer- och krabbfiske, Småskaligt trålfiske på Västkusten, Biandfiske på Västkusten och Vadfiske med ljus på Västkusten. Till småskaligt fiske räknas också allt Insjöfiske.

Fiske med lax- och sikfällor i Bottniska viken

Detta är ett fiske efter lax och vandringssik med hjälp av stora fasta redskap, vanligtvis kombifällor eller finnfällor. Fisket är utbrett längs hela kusten av Bottniska viken. De omfattande kompensationsutsättningarna av Ostersjölax tillsammans med ett tidigare för högt fisketryck på biandbestånden, framför allt i centrala Östersjön, har medfört att naturlaxbestånden minskat drastiskt. För att skydda och återuppbygga dessa bestånd fastställdes en internationell plan för vildlaxens bevarande (Salmon Action Plan) 1997 som nu håller på att genomföras. Laxfisket är därför hårt reglerat längs Bottniska vikens kust. Den generella försommarfredningen har minskat möjligheterna att fånga lax, vilket innebär att den odlade laxen inte kan beskattas i önskvärd utsträckning. Bifångster och hög dödlighet hos vildlax som fångats i garnande fällor utgör ett stort problem för bevarande av vildlaxbestånden. Den höga yngeldödligheten på grund av M74 under vissa år innebär också en minskad rekrytering av vildlax.

Även utan reglering av laxfisket skulle sannolikt fisket ha minskat till följd av en minskad lönsamhet. Ett starkt skäl till detta är de växande problemen med sälskador. Sälen har omöjliggjort lax- och sikfiske i vissa skärgårdsområden och sälarna finns även uppe i älvarna. Ytterligare en orsak till det minskade fisket och den låga nyrekryteringen av yrkesfiskare är svårigheterna att få arrendera bra fiskevatten för fasta redskap, då vattenägarna gärna behåller dessa för sig själva. Fångst i vissa typer av fasta redskap medför en kvalitetsförsämring då laxen kan ha varit död en längre tid då redskapet vittjas. Detta innebär att konkurrensen från den odlade norska laxen är stor och ytterligare ett skäl till att lönsamheten har minskat. De skador som har skett på rekryteringen av vandringssik till följd av vattenkraftsutbyggnaderna har inte beaktats i tillräcklig grad i vattendomarna, varför nästan ingen utsättning av sik förekommer. Bestånden är därför svaga i flertalet kustområden. Ett annat problem är att fisket i Torneälvsområdet och Haparanda skärgård förvaltas av Finsk-svenska gränsälvskommissionen. Miljösituationen i Bottenviken har förbättrats vad gäller punktutsläpp, men den fortsatta belastningen av närsalter från tillrinnande vattendrag påverkar vattenkvaliteten negativt.

Åtgärdsförslag

- En ökad beskattning av den odlade laxen är önskvärd. En sådan selektiv beskattning av odlad lax kan grundas på en fettfenklippning, under förutsättning att levande fångande redskap används som medger att fångad vildlax kan sättas ut levande. Användning av levandefångande redskap skulle också innebära en generell kvalitetsförhöjning på den fångade fisken.

- En selektiv och skonsam fiskemetod som skulle kunna användas är notfiske som tillämpas i vissa älvar och vattendrag.

- Kommuner och kraftbolag är ägare till vattendrag och borde kunna upplåta fisket till yrkesfiskare.

- Olika åtgärder för att komma till rätta med sälskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador).

- Att rikta fisket mot fler arter borde ge bättre förutsättningar att upprätthålla ett långsiktigt fiske.

- Störst möjlighet att stärka fiskeresursen i området är förmodligen kompensationsutsättning av sik, vilket skulle kunna ske genom omprövning av vattendomar.

Strömmings- och sikfiske i Bottniska viken

Fisket bedrivs med strömmingsskötar och siknät. En stor del av strömmingsfångsten används för att producera surströmming. Flertalet av dessa fiskare ingår också i kategorin lax- och sikfällefiskare. Många fiskar också säsongsmässigt efter abborre, gädda, gös, ål och under perioder när bestånden är starka även torsk i Bottenhavet. En bedömning av problemen för fisket måste täcka alla dessa fiskeinriktningar. Försvåras fisket efter strömming och sik kan detta ge följdeffekter på fällefisket, då dessa fiskeinriktningar kompletterar varandra tidsmässigt. Både nät- och fällefisket efter havslekande sik och strömming försvåras dock kraftigt av risken för sälskador som idag utgör det största hotet mot fisket. Problemet kan sannolikt begränsas för fällorna, men är mycket svårlöst för fisket med nät. Kunskapen om strömmings- och sikfisket är bristfällig. Såväl strömming som sik förekommer i flera separata bestånd, för sikens del ett stort antal bestånd av såväl vandrande som stationär fisk.

Åtgärdsförslag

- Kompensationsutsättning av sik i de utbyggda älvarna bör kunna förstärka bestånden av vandringssik och ge underlag för ökat fiske, genom omprövning av vattendomar.

- Vandringshinder orsakade av vägnätet bör åtgärdas i vattendrag och grunda havsvikar för att stärka fiskrekrytering till kustområdet.

- Fortsatt restaurering av flottledsrensade kustmynnande vattendrag är också betydelsefullt.

- Olika åtgärder för att komma till rätta med sälskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador).

- Åtgärder som stärker torskbestånden i Östersjön ger också positiva effekter för fisket i Bottenhavet eftersom torsken historiskt sett ingått som en del i detta kustnära fiske längs Norrlandskusten.

Trålfiske efter siklöja

Detta är ett högeffektivt och exklusivt romfiske under kort period som bedrivs som komplement till annat fiske i Norrbottens län. Siklöjan är påtagligt överfiskad, både beståndens och lekbeståndens biomassa minskar. Resursen har under en längre tid varit kraftigt överbeskattad och bifångsterna av icke könsmogna individer har medfört att endast en mindre del av beståndet nått könsmognad. Bifångsterna av andra fiskarter är tidvis också ett problem. Det minskade antalet tråltillstånd på senare år har delvis motverkats av att fiskets effektivitet ökats med bl.a. hjälp av modern navigationsutrustning. Kunskap om vilka miljöeffekter fisket medför på produktionsbottnar, bottenfauna och andra stationära fiskbestånd är ringa. Trålfisket försvårar möjligheten till acceptabel avkastning för nät- och skötfisket vid nu rådande täthet i siklöjebeståndet.

Åtgärdsförslag

- Fortsatta redskapstekniska insatser bör genomföras för att utveckla ett mer artoch könsspecifikt fiske efter siklöja för att minimera bifångsterna av undermålig siklöja och av andra arter. Tills vidare är det enda sättet att avstå helt eller delvis från att fiska i områden där bifångsterna är höga.

- Under år 2000 har ett försök med lokal förvaltning av siklöjefisket inletts och kommer att fortsätta ytterligare minst en säsong (se vidare avsnittet Förvaltningsformer).

- En analys bör göras av effekterna av att slopa 14 metersgränsen för siklöjetrålare. Alternativa begränsningar av fartygens fiskekapacitet bör i så fall övervägas. Med större fartyg skulle dessa fiskare, under den tid isen ligger i detta område, kunna bedriva annat fiske längre söderut i Östersjön och därmed kunna bedriva fiske under större del av året.

Fiske med garn efter torsk och piggvar

Här kombineras fiske efter torsk med fiske efter piggvar. Fisket kompletteras tidvis med fångst av lax, sill/strömming och skrubbskädda. Fiskets tyngdpunkt är förlagd till Gotland, Öland, Blekinge och Skåne och bedrivs huvudsakligen på allmänt vatten. Övergödningen av Östersjön med åtföljande syreproblem utgör ett allvarligt hot mot torskbeståndet. Tidigare viktiga lekområden är numera utslagna till följd av vikande salt- och syrehalter. Bortfall av fiskeplatser genom utbyggnad av vindkraft till havs hotar historiskt mycket betydelsefulla fångstplatser för både torsk och piggvar. Det dominerande östra torskbeståndet i Östersjön är enligt ICES utanför biologiskt säkra gränser och det småskaliga torskfisket i Östersjön har drabbats hårt av de vikande bestånden. Låga fisktätheterna har medfört att näten ligger ute längre tid, vilket medför dålig kvalitet, onödiga förluster av förstörd fisk och bifångster. Kunskapsläget är dåligt för flera arter, däribland piggvaren. Bifångster av däggdjur och fåglar förekommer i garnfisket, om än i okänd omfattning.

Åtgärdsförslag

- Den viktigaste åtgärden är att återuppbygga torskbestånden. Utan att garnfisket har tillgång till torsk kan det inte överleva.

- Kunskapsuppbyggnad för icke kvoterade arter är viktig som stöd för biologiska förvaltningsåtgärder.

- En utveckling av förvaltningsprocessen mot ett större deltagande av fiskarena skulle kunna bidra till att öka kunskapen om i synnerhet lokalt förekommande bestånd.

- Möjligheten att reglera piggvarsfisket via maskstorlek i stället för fisklängd bör övervägas, liksom reglering av garnlängd och sättid. En art för vilken beståndssituationen är god och som bättre skulle

kunna nyttjas i fisket är skrubbskäddan.

Blank- och gulålsfiske i Östersjön

Detta är ett fiske på den mot söder vandrande blankålen med stora fällor (ålbottengarn, ålflytgarn och ålhommor). Andra viktiga sidofångster är abborre, gädda, sik, gös och flundra. Normalt är ålfisket en del av ett blandat fiske och utgör huvudsysselsättning endast under vandringssäsongen augusti-november. Fiske efter stationär gulål med främst ålryssjor har störst omfattning i Öresund men kan i de flesta fall ses som en bisyssla till annat fiske. På ostkusten bedrivs ett stort gulålsfiske på enskild rätt. En långvarig rekryteringsminskning är för närvarande det helt dominerande hotet för alla typer av ålfiske i Östersjön. Orsaken är oklar, men miljörelaterade faktorer har framförts som förklaring.

Åtgärdsförslag

- Åtgärder som ökar utvandringen av blankål kan eventuellt minska risken för en beståndskris. Sådana åtgärder är t.ex. utsättningar, ökat minimimått, undanröjande av hinder för åluppvandring, miljöförbättringar i ålbiotoper och minskat fisketryck. I ett läge där ålen är en av de ekonomiskt viktigaste arterna för svenskt kustfiske blir konsekvenserna av en fiskebegränsning stora.

- Älutsättningar har visat sig vara en verksam och lönsam metod för att öka utbytet i fisket, vilket påvisats i flera utvärderingar och bör understödjas.

Fiske med nät och ryssjor i Östersjön och södra Bottniska viken

Detta är ett fiske efter bl. a. torsk, plattfisk, abborre, gädda, sik och strömming. Det bedrivs från Uppland i norr till Småland i söder, och i viss utsträckning även runt Öland och Gotland och i Blekinge. Fisket med nät och ryssjor i Östersjön måste behandlas som en del av ett sammansatt fiske, eftersom det oftast utgör ett komplement till ett ålfiske med fasta redskap. Miljörelaterade störningar har medfört kraftiga beståndsreduktioner i stora områden under 1990-talet. Övergödning och miljögifter har sannolikt medverkat till en utarmning av bestånden inom stora områden. Förutom den dokumenterade tillbakagången för abborre och gädda har sannolikt även lokala sikbestånd utvecklats negativt. Vikande torskbestånd har berövat dessa fiskare en viktig inkomstkälla och skarvar och sälar har under senare år orsakat betydande olägenheter. Kunskapen om resursens storlek och nyttandegrad är ofullständig beroende på ett omfattande fritidsfiske och fiske med enskild rätt, men också på begränsad beståndsövervakning.

Åtgärdsförslag

- Åtgärder bör inriktas mot att höja förädlingsvärdet och att genom förändringar av fiskemönster och lagring anpassa uttaget till marknadens efterfrågan. Fiskets utveckling grundar sig bl.a. på att flera av arterna har en förhållandevis hög prisnivå eller en potential för bättre ekonomiskt utbyte.

- Fiskarens tillgång till goda fiskeplatser bör underlättas.

- Olika åtgärder för att komma till rätta med sälskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador).

- Möjligheten till ett kustnära torskfiske under vinterhalvåret skulle kunna utgöra ett betydande tillskott för denna kategori fiskande. Åtgärder för att återuppbygga torskbeståndet till en nivå där den återigen förekommer kustnära är mycket viktigt.

- Åtgärder för begränsning av närsaltsbelastning och för återställande av skadade reproduktionsmiljöer, främst i tillrinnande sötvatten är viktiga.

- Utsättning av abborre, gädda och sik är också en möjlighet att förstärka resursen för detta fiske.

Gulålsfiske på Västkusten

Även på västkusten fiskar man efter uppväxande gulål. För närvarande domineras fisket av småryssjor men lokalt används också agnade tinor, s.k. ålkupor. Fisket kombineras bl.a. med hummerfiske. Ålryssjor ger stora bifångster av ett stort antal fiskarter, inte minst av torsk och plattfisk. Detta gör att ålfisket kan ses som en konkurrent om torskfiskeresursen, både till det storskaliga torskfisket och till olika typer av kustnära fiske baserat på torsk och plattfisk. Sälskadorna är ett snabbt ökande problem, som redan omöjliggör ålfiske på flera viktiga fiskeplatser och orsakar avsevärda ekonomiska förluster.

Åtgärdsförslag

- Möjligheten att reducera bifångsterna i ryssjefisket ligger i reglering av antalet redskap och tillåten liggtid och genom tekniska åtgärder vid vittjningen så att bifångster kan släppas ut levande.

- Olika åtgärder för att komma till rätta med sälskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador).

Kräftfiske med burar

Detta är ett fiske efter havskräfta med burar, en tiondel av havskräftsfångsten tas upp med burar i skärgården. För gruppen utgör burfisket huvudinkomstkällan. En tredjedel av fiskarena nyttjar även hummertinor. Burfiskarna upplever att brist på fiskevatten är det största hindret för att öka burfisket. Konkurrensen om fiskeplatser gäller både med trålare och vadfiskare. En önskan som ofta påtalas är att flytta ut trålgränsen. Idag saknas de biologiska data som behövs för att kunna göra goda beståndsuppskattningar och bedömning av kräftbeståndens status. Burfisket är ett ensamfiske som är fysiskt arbetsamt, vilket hämmar nyrekryteringen. Det har dock flera fördelar framför trålfisket (mindre miljöpåverkan, mindre dödlighet på småkräfta, bättre kvalité etc.) men uppvisar en sämre lönsamhet jämfört med trålfisket. Burfiskad havskräfta är exempel på en produkt som har förutsättningar för att uppfylla de krav som kan komma att ställas på ett miljömärkt fiske.

Åtgärdsförslag

- Effekten på havskräftbeståndet skiljer sig mellan burfiske och trålfiske efter havskräfta varför dessa bör behandlas separat i förvaltningen.

- En utflyttning av trålgränsen skulle öka områden tillgängliga för burfisket, men samtidigt skulle detta påverka det småskaliga trålfisket negativt.

- Okad säkerhet ombord och rationaliserad hantering av burar skulle troligen öka intresset för nyrekrytering av unga fiskare.

- Genom att införa åldrande panel på burar kan man minimera risken för spökfiske.

- En utveckling av levandeförvaring av burfångad havskräfta skulle kunna innebära att tillgången kan anpassas till efterfrågan så att det t.ex. finns tillgång till levande havskräftor även vid dåligt väder. För burkräfta betalas ca 20% högre  kilopris jämfört med trålfångad kräfta eftersom den är av större storlekssortering och är renare och livs kraftigare.

Hummer- och krabbfiske

Hummerfisket har stor betydelse för upp emot en tredjedel av västkustens kustfiskare på grund av det höga priset, men det är bara huvudinkomstkälla för ett fåtal fiskare. Även krabban har på motsvarande sätt stor betydelse. Hummerbeståndet har minskat drastiskt i sydöstra Kattegatt. En trolig orsak är övergödning med låga syrehalter. Kunskapen både om hummerns biologi och om hummerfiskets omfattning är dock inte tillräcklig för en god  beståndsuppskattning. Beståndssituationen för krabba är däremot god. Hummerfisket är djupt rotat i Bohuslän. Fisketrycket anses ha ökat under 1990-talet och många kustbor vill att man skall vara skriven i kustsamhällen för att ha rätt att fiska hummer. Yrkesfiskare vill ha fördelen att börja fisket 14 dagar före det icke yrkesmässiga fisket. Förslag har också framkommit om införande av områden där det under hummerns fredningstid skulle vara förbjudet att använda några av de redskap som kan fånga hummer. Den beståndsfrämjande effekten av införandet av dylika områden indikerar dock en marginell betydelse jämfört med t.ex. höjning av minimimåttet. Risken med spridning av amerikansk hummer, som redan  observerats vid den Norska Skagerrakskusten, kan innebära problem. Tappade tinor kan fortsätta att fiska (s.k. spökfiske) under lång tid och därmed tära på resursen. Kustbevakningen uppger att det, beroende på det stora antalet redskap som används och sättet dessa är märkta på, är svårt att kontrollera begränsningar i antalet redskap.

Åtgärdsförslag

- En ökning av nuvarande minimimått till 85 mm carapaxlängd skulle ge betydande förstärkning av hummerbeståndet. 

- Genom att införa förbud mot att fånga hummer med andra redskap än tinor försedda med flyktöppningar skulle man kunna reglera fiskeansträngningen efter hummer.

- Krav på flyktöppningar i skaldjursryssjor (krabbryssjor med grövre duk) skulle sannolikt minska dödligheten av småhummer.

- För att förhindra spridningen av den amerikanska hummern till svenska vatten bör åtgärder vidtas, exempelvis att endast tillåta levandeförvaring av amerikansk hummer i recirkulerande kärl.

- Inrättande av hummerfredningsområden kan vara ett sätt att skydda hummern och begränsa hummerfisket.

- Ett sätt att gynna yrkesfisket efter hummer är att ytterligare begränsa antalet redskap för fritidsfisket (se vidare avsnittet Tillträde till resursen).

-För att undvika s.k. spökfiske kan man införa nätpanel som åldras och går sönder för att spökfångad bifångst ska kunna fly.

Småskaligt trålfiske på Västkusten

Detta fiske är en kombination av kräfttrål, fisktrål och räktrål beroende av tillgång och pris på målart i området. Havskräftan är den viktigaste arten men andra viktiga arter är torskfiskar och i norra Bohuslän trålar små båtar även efter  nordhavsräka. I takt med att bestånden av bottenfisk i Västerhavet minskar kommer allt fler trålare att börja fiska efter havskräfta. Effektiviseras fisket efter havskräfta, t. ex. genom trippeltrål, kan kvoten komma att fiskas upp för tidigt på året, med fiskestopp som följd. I dagsläget finns ingen artselektiv kräfttrål utvecklad, vilket innebär att regleringar av t.ex. torsk sannolikt kommer att drabba även kräftfisket. Bifångsterna av småkräfta och småfisk är ett problem inom kräfttrålfisket.

Åtgärdsförslag

- Det är viktigt att öka selektionen i trålarna för att minska bifångsterna. Därigenom kan både beståndens storlek och landningarna öka, samtidigt som man ökar förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart fiske.

- Förbättrade kunskaps- och dataunderlag för resursskattningar av fisk och skaldjur är nödvändiga för att undvika kraftig nedgång i värdefulla fiskbestånd.

-För ytterligare förslag till åtgärder se vidare avsnittet Tekniska regleringar.

Blandfiske på Västkusten

Biandfisket bedrivs efter exempelvis torsk, plattfisk, skaldjur, makrill och pigghaj med ett flertal olika redskapstyper, dock ej trål. Förutom olika typer av garn, används fasta redskap, ryssjor, landvad, backor, tinor och handredskap. Huvudproblemet inom detta fiske är den rådande försvagningen av många bestånd. Sett över en tjugoårsperiod har fångsterna av exempelvis torsk, kolja, bleka, kummel, pigghaj och rödspotta minskat kraftigt i hela Västerhavet. Fångstminskningen har troligen orsakats av ett för högt fisketryck inom flera segment och att fisket inte är tillräckligt selektivt i kombination med regelbundet återkommande syrebrister i olika delar av fiskens livsmiljöer. Dessutom utnyttjas inte fiskens tillväxtpotential på grund av för lågt satta minimimått. De flesta bestånd som utgör resursbasen för biandfisket beskattas endast i ringa grad av detta fiske. Undantag kan vara lokala bestånd av exempelvis torsk, kolja och rödspätta, där ett intensivt garnfiske har potential att utöva ett för hårt fisketryck. Bristen på kunskap om de flesta av de bestånd som utnyttjas i detta fiske är ett allvarligt och akut problem för att rätt typ av åtgärder ska kunna sättas in för att på sikt förbättra resursbasen. Förlorade garn kan vara ett problem då de under lång tid (över ett år) kan fortsätta att fiska (s.k. spökfiske) och därmed åstadkommer oönskade uttag av en begränsad resurs. Ett annat problem inom detta fiske är bristfällig selektion. Förlorade fångster på grund av angrepp från säl förekommer, vissa av fiskemetoderna har relativt hög känslighet även för skarvangrepp. Ett annat problem är en fortsatt övergödning med åtföljande igenväxning av lek- och uppväxtområden med fintrådiga alger och dåliga syrgasförhållanden i instängda havsområden som följd.

Åtgärdsförslag

- Viktigaste åtgärden för detta fiske är att återuppbygga resursen, vilket måste omfatta alla typer av fisken som nyttjar resursen. Exempel är förbättrad selektion, höjda minimimått och maskstorlekar i trålar.

- Kunskapen om både reglerade och oreglerade arter måste öka särskilt ifråga om beståndsseparering, rekrytering och vandringar för att kunna förbättra förvaltningen av resurserna.

- Fångsterna i kustfisket av makrill som endast är någon enstaka procent av totalfångsten bör kunna ökas med hänsyn till att makrillen befinner sig kustnära under vår och sommar.

- Fisket efter lax bör styras till sådana områden där fångsten främst består av odlad lax.

- Fiske efter havsöring bedrivs nästan uteslutande av icke licensierade fiskare. Inom detta fiske finns ett visst utrymme för det licensierade fisket att i kombination med annat småskaligt fiske bedriva nätfiske.

Vadfiske med ljus på Västkusten

Detta är ett snörpvadsfiske med ljus efter sill och skarpsill till konsumtion som bedrivs kustnära, oftast innanför trålgränsen. Det är annorlunda till sin karaktär än övriga fisken, varför det kan diskuteras om det är ett småskaligt fiske. Fisket varierar kraftigt år från år, vilket sammanfaller med årsklassernas stora växlingar. Orsakerna till variationerna i bestånden är inte kända, då bestånden av skarpsill och sill i skärgårdarna är jämförelsevis dåligt studerade. Bifångster av undermålig sill och skarpsill och unga stadier av andra fiskarter har hittills inte varit så stora att lysfisket utgjort något hot mot fiskbestånden. Under senare år har snörpvadsfisket dock förändrats på flera sätt vad gäller ökad ljuskvalitet och ljusstyrka samt ökad redskapsstorlek, vilket innebär att resultaten från tidigare undersökningar inte kan användas som jämförelsematerial. Samtidigt har vi haft en markant och kontinuerlig nedgång i vitfiskförekomst längs Västerhavskusten och beståndssituationen för flera arter är bekymmersam, vilket innebär att även små mängder bifangst kan påverka fiskbestånden negativt. Effekter av redskapen på bottnar förekommer i grunda innerskärgårdar.

Åtgärdsförslag

- Detta fiske bör ses över vad gäller redskapsstorlek, ljusstyrka och utformning av redskapen vad gäller påverkan på andra arter och på bottnarna.

- Ytterligare kartläggning av bifångsternas storlek och sammansättning liksom eventuell variation i tid och i olika områden bör också genomföras.

- Bättre kunskap om lek och rekrytering hos de olika bestånden behövs också för att få en god beståndsuppskattning som underlag till olika regleringar av fisket.

- För ytterligare förslag till åtgärder se vidare avsnittet Tekniska regleringar. 

Insjöfiske

Samtliga yrkesfiskare i syd- och mellansvenska sjöar bedriver fiske med nät, fiske med fasta redskap bedrivs av de som har egen fiskerätt. Man fångar en rad olika arter såsom gös, abborre, gädda, ål och sik. Det förekommer också ett nätfiske efter främst sik och röding i Norrbottens sjöar. Enligt yrkesfiskarna själva utgör det ökande antalet skarvkolonier det största hotet mot ett framtida yrkesmässigt insjöfiske. I första hand är det inte konkurrensen om resursen som oroar, utan att skarvarna äter upp det mesta som fångas i näten och jagar inne i och i anslutning till de fasta redskapen. I de stora sjöarna utgör skarvskador ännu så länge problem huvudsakligen i Vänern och Hjälmaren. Tätheterna av skarv ökar emellertid snabbt även i Mälaren och Vättern. I några av de mindre sjöarna, såsom Ymsen i Västra Götalands län, Roxen i Östergötlands län och Bolmen i Kronobergs län, är problemet av stor omfattning. I vissa fall har tillgången till vatten  begränsat möjligheterna för insjöfisket att expandera. I många sjöar föreligger också en konkurrens om resursen mellan yrkesfisket och andra kategorier fiskande. Konkurrensen gäller i första hand lax, öring, röding och gös, medan arter såsom gädda, lake och i viss mån abborre är dåligt nyttjade i det yrkesmässiga insjöfisket. Det finns i dagens läge inte resurser till utsättning av ål. Om utsättningarna av ål skulle upphöra, far detta allvarliga konsekvenser för insjöfisket. Problem föreligger vidare att rätt kunna vårda bestånden i alla sjöar där nätfiske bedrivs. Detta gäller särskilt om flera arter med olika tillväxtpotential beskattas genom nätfiske. Tidvis kan bifångsten av undermåliga individer också vara omfattande. På samma sätt finns risk för ett högt och/eller icke selektivt resursutnyttjande i många sjöar i Norrbottens län. Nedgången i det tidigare mycket lönsamma fisket efter siklöja för romberedning i Mälaren och Vänern utgör också ett problem. Detsamma gäller för röding- och sikbestånden i Vättern. Det allvarligaste hotet har gällt de naturreproducerande bestånden av lax och öring i Vänern. Arternas/stammarnas existens i Klaräven och Gullspångsälven har varit hotad till följd av begränsad rekrytering p.g.a. kraftverksutbyggnad samt hög fiskedödlighet i Vänern. Generellt sett utgör dagens sammantagna insjöfiske inget direkt hot mot resursen. Dock kan konstateras att några arter, främst röding och sik i Vättern samt gös lokalt i Vänern, är överbeskattade. Ett gemensamt problem för flertalet sjöar (undantaget Vättern) är kiselalger som fastnar på fisknät och försvårar eller förhindrar fiske.

Åtgärdsförslag

- De möjligheter som står till buds för att stärka resursen består främst i att höja minimimåttet på vissa arter samt försöka minska bifångsterna av undermåliga individer vid nätfiske.

- För att undvika bifångst av andra arter behövs bättre kunskap om var i sjön olika fiskarter uppehåller sig.

- En höjning av minimimåtten för gös, röding och ål skulle öka avkastningen och för gös och röding även lekbeståndens storlek. Minimimåttet för röding i Vättern kan höjas men då måste storleken på minsta tillåten maska också ökas, vilket

skulle avsevärt försvåra sikfisket. Underlag för en sådan förvaltning av sik och rödingbestånden saknas idag.

- Maskvidden i fällorna bör anpassas till rådande minimimått eller så bör redskap för levandefångst införas för att medge återutsättning av levande lax.

- Det behövs bättre kunskap både om bestånden i de olika sjöarna och om fiskets omfattning och bedrivande, såväl om yrkesfisket som fritidsfisket.

- Den största möjligheten för insjöfisket ligger i att öka förädlingsgraden. Den stora volymen av det svenska insjöfiskets fångster transporteras nu hel och isad ned till kontinenten.

- Produkter baserade på lågprisarter, såsom lake och karpfiskarter, vilka beskattas och utnyttjas i mycket liten grad för närvarande kan också utvecklas.

- Olika åtgärder för att komma till rätta med skarvskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador).

-För ytterligare förslag till åtgärder se vidare avsnittet Tekniska regleringar. 

Överväganden i särskilda frågor

Analysen av det småskaliga fisket visar både på olikheter och likheter mellan de olika typerna av fisken utredningen definierat. I det följande behandlar vi vissa särskilda frågor som är gemensamma för och berör flera av fiskena. Dessa är  fiskets ekonomi, Tillträde till resursen, Förvaltningsformer, Tekniska regleringar, Säl och skarvskador, Utsättningar av lax och ål, Marknadsfrågor och Kunskapsbehov. En förutsättning för existensen av ett lokalt bedrivet, småskaligt fiske är långsiktig lönsamhet. En nödvändig bas är då en stabil och långsiktigt tillgänglig fiskeresurs. Detta är gemensamt för alla fiskarkategorier, men det småskaliga fiskets karaktär - med begränsad räckvidd genom korta fiskeresor - skärper kraven till att fisken skall finnas i fiskbara bestånd inom hela sitt naturliga spridningsområde. Detta kan endast uppnås genom ett minskat generellt fisketryck och ett medvetet arbete för att återuppbygga svaga bestånd även utanför kustzonen. Det har varit utredningens uppgift att se vilka åtgärder som kan vidtas för det småskaliga fisket. Till en del går det att utveckla förutsättningen för denna grupp av fiskare utan att det behöver komma i konflikt med övriga grupper fiskare. Exempel  på detta är åtgärder för att minska säl- och skarvskador och utsättning av ål eller annan fisk. Fördelningen av en begränsad resurs gör det emellertid oundvikligt att vissa åtgärder slår mot andra kategorier fiskande. För att det småskaliga fisket skall fortleva krävs också att det är ett attraktivt alternativ i konkurrensen på arbetsmarknaden. En föryngring och nyrekrytering kräver att yrkesfiskelicenser blir lättare åtkomliga för småskaligt fiske. Bättre arbetsmiljö, säkerhet och utbildning är också viktiga faktorer.

Fiskets ekonomi

Studier av fiskeföretagens ekonomi visar att samtliga grupper av företag uppvisar positiva kontantflöden under perioden 1995-1999. Kontantflödet, som är resultatet före avskrivningar och finansiella poster, är en indikator på ett företags  möjlighet att klara sig på kort sikt (2-3 år). Under den undersökta perioden har flödet dessutom ökat för företag med fartyg längre än 12 meter. För övriga företag finns endast uppgifter för ett enstaka år. Studierna bekräftar även att utvecklingen på marknaden är minst lika avgörande för lönsamheten som de faktiska fångsterna. Särskilt för de som fiskar torsk har minskade fångster till stor del kompenserats med högre avräkningspriser. Sedan Sveriges inträde i EU har fiskeföretagen och fiskarna kunnat ta del av EU:s strukturstöd. Stöd har exempelvis lämnats till nybyggnation och modernisering av fiskefartyg, beredningsverksamhet, utbildningsinsatser och olika utvecklingsprojekt (redskap, förvaringsmetoder, distribution m.m.) Traditionellt har kustfisket i många fall kombinerats med jord- och skogsbruk, detta existerar fortfarande men omfattningen minskar. Det finns en allmän uppfattning att det under senare år är andra inkomstmöjligheter som har ökat i betydelse, som t.ex. tillfälliga anställningar, turistverksamhet, vidareförädling och direktförsäljning. För att öka förståelsen av kustfiskehushållets ekonomiska beroende av fisket sett i relation till andra inkomster så har en studie gjorts av 1 000 familjers inkomstdeklarationer för 1997. Det visar sig att de flesta hushållen är beroende av både näringsverksamhet och inkomst av tjänst. Fiske är den viktigaste näringsverksamheten, men inkomster från andra verksamheter som jord- och skogsbruk och turism är ofta viktiga. I samband med uppdraget har även en studie av insjöfiskarens hushållsekonomi genomförts. Studierna visar i bägge fallen på att inkomst av tjänst är avsevärt viktigare för hushållsekonomin än rörelseinkomsten. Den senare uppgår i genomsnitt till 58 000 kr och tjänstinkomsten till 119 000 kr för en kustfiskare och 54 400 respektive 110 000 kr för insjöfiskaren. När det gäller inkomst från näringsverksamhet, är kvinnornas bidrag obetydligt. Inkomsten av tjänst kommer däremot främst från kvinnorna. Vid jämförelse av kust- och insjöfiskarnas hushållsekonomi med liknande näringsidkares som jordbrukare och renägare visar det sig att likheterna mellan näringarna är klart större än skillnaderna. Alla hushåll är mycket beroende av tjänsteinkomsterna. 

Tillträde till resursen

De begränsade fiskeresurser som står till Sveriges förfogande medförde att fiskelagstiftningen 1994 kom att innehålla omfattande redskapsbegränsningar. Undantagna från dessa begränsningar är bl.a. de som getts rätt att fiska med stöd av en yrkesfiskelicens. Denna licens erbjuder även en möjlighet för kustboende att bedriva ett binäringsfiske för avsalu.

Licenser

Vid ansökan om nyetablering ska en licensansökan prövas i två avseenden. Grundläggande är hänsynen till den biologiska resurs som står till förfogande. Dessutom ska ansökan prövas mot den inkomst den fiskande har eller förväntas få av sitt fiske. I sammanhanget ska hänsyn också tas till övriga inkomstkällor. Då det gäller inkomster från annat än fiske utgör idag i första hand annan anställning utgångspunkt för bedömningen, där en heltidsanställning medför svårighet att få licens. Med hänsyn till situationen inom stora delar av fiskerinäringen, inte minst inom det kustnära fisket, bör emellertid bedömningen i första hand göras mot bakgrund av hushållets samlade ekonomi. Svarar fiskeinkomsten för ca 1/5 av hushållets ekonomi måste den bedömas vara väsentlig för försörjningen. Syftet med denna modifierade syn på möjligheterna att få yrkesfiskelicens ska huvudsakligen ses som ett led i en föryngring av fiskarkåren. Några definitiva  åldersgränser för vilka som kan komma ifråga för ny licens bör däremot inte sättas. Vid bedömningen av tillgången på fisk beaktas i dagsläget i första hand den allmänna tillgången på fisk, vilket innebär att möjligheten att få ny yrkesfiskelicens är begränsad. Lagstiftningen hindrar emellertid inte att man vid bedömningen av den allmänna tillgången på fisk låter prövningen ske mot det fiske som den sökande avser att bedriva och då bedöma vilken betydelse detta fiske har för det allmänna resursutnyttjandet. Det bör därför tydligt framgå av ansökan om yrkesfiskelicens vilket fiske den sökande avser bedriva och en licens kan därefter begränsas till att omfatta i huvudsak det sökta fisket. Detta skulle möjliggöra en bedömning av de biologiska konsekvenserna av det fiske ansökan avser. Nackdelen är att det skulle minska fiskarens möjligheter att byta fiskeinriktning. Inget hindrar emellertid att licensen efter förnyad prövning kan ges ett annat innehåll. Det bedrivna fisket kan följas upp genom de loggboksuppgifter som lämnas. Att sådana uppgifter inte lämnas på riktigt sätt kan därmed bli en grund för att avslå en förnyad licensansökan. De ändringar av praxis som här övervägts ligger inom ramen för gällande lagstiftning och skulle, utan att ändra de grundläggande principerna i fiskelagen, kunna bidra till att ge ökade möjligheter att bedriva ett småskaligt fiske och att föryngra fiskarkåren.

Redskapsbegränsningar för fritidsfisket

Vid genomgången av de olika fiskena har utredningen kunnat konstatera att det småskaliga fisket konkurrerar i vissa fall om resursen med fritidsfisket. För att skapa ett ökat utrymme för det småskaliga yrkesfisket lämnas här förslag till vissa  ändringar i den redskapsanvändning som bör tillåtas för fritidsfiskare. I vissa fall övervägs ändringar av förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen (fiskeriförordningen), i vissa fall kan ändringarna ske i Fiskeriverkets föreskrifter. En fritidsfiskare får samtidigt använda 600 krok vid revfiske. Denna bestämmelse är inte närmare specificerad varför den också gäller drivlinor. Enligt rådets förordning ((EG) 88/98) om fastställande av vissa tekniska åtgärder för bevarande av fiskresurserna i Östersjön, Bälten och Öresund får vid fiske efter lax eller öring med drivande eller förankrade långrevar användas högst 2 000 krok per fiskefartyg samtidigt. Detta betyder i praktiken att fritidsfiskare kan vid fiske med långrevar efter lax eller öring använda lika mycket redskap som i yrkesfisket. Denna möjlighet bör begränsas på så sätt att en fritidsfiskare endast får använda en bottensatt långrev med 100 krokar (Fiskeriförordningen). En grov  uppskattning från en enkätundersökning som utfördes år 1995 visar att 160 licensierade och 7 000 icke licensierade fiskare deltog i hummerfisket detta år. De licensierade fiskarna landade drygt 30 ton medan de icke licensierade landade  omkring 150 ton. För att skapa ett ökat utrymme för det småskaliga yrkesfisket att ta del av denna resurs borde antalet hummertinor för fritidsfisket begränsas till tio stycken per fiskande. Vid märkning av fiskeredskap får ett särskilt registreringsnummer som kan tillhandahållas av länsstyrelsen användas. Länsstyrelsen tycks inte pröva huruvida de som tilldelas sådana nummer kan förväntas bedriva fiske. Detta har inneburit att tvååringar fått registreringsnummer. Detta förfaringssätt underlättar för den som vill undandra sig redskapsbegränsningarna. Kustbevakningen har små möjligheter att övervaka ett sådant missbruk. Ett sätt att undvika detta är att begränsa möjligheten för länsstyrelsen att dela ut registreringsnummer till fritidsfisket. Vidare överväger verket att föreskriva om att det av märkningen ska framgå den fiskandes födelseår. Redskapsbegränsningarna i fiskeriförordningen gäller inte den som fiskar med äganderätt. Den  biologiska situationen bör dock kunna ge stöd för begränsningar av redskapsanvändning varför förutsättningar finns för att Fiskeriverket med stöd av sitt bemyndiganden angående fiskevård bör kunna inskränka vattenägarens  redskapsanvändning. En annan begränsning som skulle gynna det småskaliga kustfisket är att begränsa användningen av nät vid icke yrkesmässigt fiske efter lax och öring. Idag bedrivs ett sådant fiske med nät i avsevärd omfattning. Denna resurs skulle genom en sådan begränsning i stället kunna beskattas av det småskaliga yrkesmässiga kustfisket. 

Förvaltningsformer 

Begreppet lokal eller regional förvaltning används i en rad olika betydelser. Gemensamt är att de syftar till en förbättrad vård och hushållning av fiskbestånden genom att det lokala engagemanget ökas. Tydliga regler för hur ett sådant lokalt ansvarstagande ska ske finns i fråga om fiskevårdsområden, dvs. en reglering byggd på en äganderätt. En annan typ av regionala beslut med tydliga förutsättningar är där länsstyrelserna fattar myndighetsbeslut inom av Fiskeriverket uppställda ramar. Förutom dessa båda typer av regionalt beslutsfattande knyts ett stort intresse till förvaltningsmodeller där de fiskande själva reglerar sitt fiske. Ett försök av denna karaktär pågår inom trålfisket efter siklöja i Norrbottens skärgård. Dessutom har intresse visats för olika former av kustzonsförvaltning, i synnerhet på Västkusten. Samrådsprocessen kring räkfisket och de skyddsvärda marina organismerna i området vid Koster-Väderöarna är ett exempel på detta. För att genomföra en lokal/regional förvaltning bör en rad frågeställningar klaras ut, exempelvis vilka parter som ska ingå i samarbetet, i vilka former en reglering ska ske, hur kontrollen ska ske och vad som händer då någon inte följer reglerna. Dessutom måste det vara meningsfullt ur biologisk synvinkel att lokalt/regionalt reglera fisket. Om fisket kraftigt påverkas av förhållanden utanför regionen, t.ex. på grund av rörliga bestånd eller andra typer av fisken. Fiskeriverket ser positivt på ett fortsatt regionalt samarbete mellan myndigheter, olika kategorier fiskande och forskare i syfte att stärka delaktigheten från nyttjarnas sida i fiskeriförvaltningen. Många konflikter och misstag kan undvikas med ökad kommunikation mellan olika aktörer. Dessa diskussioner bör i sin tur leda till förslag till beslutande myndigheter om önskvärda åtgärder. Miljövårdsberedningen föreslår i sitt betänkande "Levande skärgård" att berörda länsstyrelser utser tre försöksområden. Förutsättningarna skiftar dock kraftigt mellan områden, inte minst på grund av ägandeförhållandena. Miljövårdsberedningen liksom berörda länsstyrelser pekar på att en nyckelfråga för Ostkusten är det fria  handredskapsfisket, som utreds i särskild ordning. Att genomföra den typ av försök med skötselområden, som i sig kräver regeländringar, bör inte ske förrän den pågående utredningen om det fria handredskapsfisket lagt fram sina förslag och  dessa behandlats av regering och riksdag. Det är dock viktigt att dessa försöksområden bygger på lokala initiativ. Behovet av biologiskt underlagsmaterial ökar troligen vid lokal/regional förvaltning. En viktig fråga i sammanhanget är  informationsinsamling från det icke yrkesmässiga fisket. Inom ett fiskevårdsområde eller ett skötselområde bör som villkor ställas att alla som bedriver ett fiske också rapporterar sina fiskeansträngningar och sin fångst i någon form. Som  framgår av genomgången av de olika fiskena är det uppenbart att det icke yrkesmässiga fisket påverkar såväl beståndssituationen som möjligheterna att bedriva ett småskaligt kust- och insjöfiske. 

Lokal förvaltning

Inför siklöjefisket i Norrbotten hösten 2000 beslutade Fiskeriverkets styrelse om en försöksverksamhet med en s.k. lokal förvaltning av siklöjebeståndet. Siklöjeförsöket i Norrbotten tillkom på initiativ av de fiskande i området. Det är av stor vikt att även andra försök av detta slag grundas på initiativ från berörda fiskare. Förutom en biologisk grund till en reglering krävs att den grupp som har att förvalta en resurs också kan skapa former för ett gemensamt beslutsfattande. Fiskeriverket avser att göra en studie, bl.a. mot bakgrund av erfarenheter i siklöjefisket, och formulera de krav som bör ställas på en lokal förvaltning. Verket måste därefter pröva förvaltningsformerna från fall till fall och närmare fastställa villkoren för egenförvaltningen. En fråga som i sammanhanget särskilt måste behandlas är kontrollen. Denna ställer delvis nya krav på Fiskeriverket. Idag sker kontrollen, i de fall sådan ansetts angelägen för myndigheten, genom att i första hand Fiskeriverkets tjänstemän inhämtar biologisk information från fiskade bestånd. Detta ansvar bör följa med ansvaret för förvaltningen. 

Modell för regional förvaltning 

Denna modell är en typ av samrådsmodell som inriktar sig i huvudsak på yrkesmässigt fiske på allmänt vatten. Vilka arter som ska omfattas av förvaltningen måste grunda sig på de biologiska förutsättningarna, hur fisket bedrivs och på en avvägning gentemot andra intressen i området. Grundläggande är att öka fiskarenas engagemang och inflytande i förvaltningsprocessen på ett lokalt eller regionalt plan och att samtidigt förbättra det biologiska underlagsmaterial som ligger till grund för förvaltningsbeslut. Dessa beslut kan antingen tas av fiskets egna organisationer eller på myndighetsnivå. Modellen är i första hand tillämplig i en region med stark lokal förankring i ett fiske som till stor del grundar sig på lokala bestånd. Det på bl.a. piggvar och torsk grundade kustfisket utmed Gotlands ostkust kan vara ett exempel. Den viktigaste förutsättningen är de berörda yrkesfiskarnas egna bidrag och engagemang. Den kan tillämpas oavsett om de berörda bestånden regleras genom totala fångstkvoter eller annan internationellt fastställd reglering eller om regleringen huvudsakligen grundar sig på nationella regler. 

Andra förvaltningsverktyg

Internationellt pågår en omfattande diskussion kring åtgärder för att effektivisera fiskeriförvaltningen. Kommissionen redovisar i sin Grönbok inför omprövningen av den gemensamma fiskeripolitiken att den ämnar ta ett initiativ att börja undersöka konsekvenserna av sådana förvaltningsverktyg som ännu inte används allmänt i Europa, t.ex.

- marknadsbaserade system för tilldelning av kvoter, dels individuellt överförbara kvoter, dels auktioner, som skapar en marknad för fiskerättigheter och kan öka rättighetsinnehavarnas intresse för fiskets långsiktiga hållbarhet,

- "samförvaltningssystem",

- tillträdesavgifter för fiskerätt, åtminstone för vissa delar av gemenskapsflottan. Sådana mekanismer skulle enligt Kommissionen under vissa förutsättningar kunna spela en viktig kompletterande roll i gemenskapens fiskeförvaltning.

Fiskeriverket har i ett första yttrande till regeringen över EU-kommissionens Grönbok sett alternativa förvaltningsmodeller som ett intressant initiativ, men påpekar samtidigt att denna typ av reglering, i den mån den kan bli aktuell, måste vara ett instrument som står till varje medlemsstats förfogande. Därmed får den inte ändra grunden för den gemensamma fiskeripolitiken, exempelvis i form av en relativ stabilitet som huvudsakligt instrument för en fördelning av fiskeresursen mellan olika medlemsländer. Ett projektarbete bör inledas och bygga vidare på erfarenheterna från tidigare diskussioner. Syftet bör då vara att Fiskeriverket och fiskets organisationer gemensamt ska kunna göra en bedömning om i vilken mån kompletterande instrument behöver introduceras i den svenska fiskeriförvaltningen.

Tekniska regleringar

I underlagsmaterialet liksom i de kontakter utredningen haft har flera förslag om tekniska regleringar, många gånger med mycket stor detalj eringsgrad, kommit fram. Det är varken möjligt eller lämpligt att inom ramen för denna utredning utarbeta slutliga, detaljerade förslag om hur tekniska regleringar eller regler för selektiva redskap ska utformas. Fiskeriverket har också i uppdrag av regeringen att till den 1 oktober 2001 redovisa betydelsen av de minskade kvoter som står till det svenska yrkesfiskets förfogande. I detta sammanhang kommer också att tas upp frågor om foderfisket i Östersjön. Utredningen vill i detta sammanhang föra ett generellt resonemang kring trålgränser och det storskaliga fiskets åverkan på kustnära lek- och uppväxtplatser. De överväganden som i övrigt presenteras är av den karaktären att de kräver en mer detaljerad genomgång. Denna typ av frågor behöver remitteras i gängse ordning före slutlig ställning tas till eventuella förändringar. Trålgränsen på Västkusten bör, liksom på Ostkusten, även omfatta vadfiske. Fiske med trål eller vad innanför trålgränsen bör ske efter ett dispensförfarande eller genom generella regler om det antal fartyg som får bedriva ett visst fiske liksom om villkor som avser område, tidsperiod, fartygsstorlek, redskapsmängd eller redskapens storlek och utformning. Det bör också övervägas om trålgränsen på Västkusten ska följa nuvarande sträckning eller om en ny trålgräns bör etableras längre ut, men anpassad till internationella överenskommelser. Det fiske som huvudsakligen bedrivs på Västkusten innanför trålgränsen är trålning efter havskräfta. Trålning efter vitfisk har minskat i och med  bristande tillgång på sådan fisk kustnära. Dock är bifångsterna för närvarande av torsk och plattfisk stora i  havskräfttrålningen. Exempel på villkor som kan ställas på trålning efter havskräfta generellt och i de inflyttade trålområdena i synnerhet, för att öka selektiviteten, är att fisket ska ske med enkeltrål försedd med 70 mm fyrkantsmaska. Beslut om nya regler för fisk-, kräft- och räktrål förväntas fattas under hösten 2001 efter förhandlingar mellan EU och Norge. Exempel på villkor som kan ställas i lysfisket är, förutom antalet fartyg, fartygens  eller redskapens storlek samt att fisket begränsas till perioden oktober-december. I vissa fall kan trålfisket innebära att andra typer av fiske försvåras  eller omöjliggörs.  Ett sådant exempel är burfisket efter havskräfta. Det kan exempelvis i sammanhanget övervägas om inte ytterligare områden innanför trålgränsen ska reserveras för burfisket. Det bör också beaktas att vissa områden helt kan behöva skyddas från fiske för att  dessa mer begränsade områden ska kunna fungera som lek- och uppväxtplatser för fisk. Längs Sydkusten finns en frivillig överenskommelse mellan svenska garn- och trålfiskare om en fördelning av fiskeplatserna. Denna gräns ligger någonstans runttio nautiska mil från baslinjen. En möjlighet är att formalisera denna gräns och då särskilt beakta att viktiga uppväxtområden för torsk hamnar innanför denna gräns. 

Säl- och skarvskador

Säl

Sälen utgör, som redan framgår av uppdraget, det idag kanske största enskilda problemet för det småskaliga kustfisket. De skador sälen åsamkar kustfisket har uppskattats till storleksordning 50 mkr, varav ungefär hälften utgörs av  redskapsskador och resten förlorad fångst. Till detta kommer de indirekta kostnader som dessa skador innebär. De huvudsakliga metoderna att minska sälens skador på fisket är en kombination av skadeersättningar, tekniska skyddsåtgärder, bidrag till sådana åtgärder och jakt. Alla dessa inslag kommer under överskådlig tid att krävas. För knubbsälspopulationen på Västkusten bör så snart möjligt en förvaltningsplan upprättas. Utöver dessa åtgärder bör åtgärder övervägas som gör det möjligt att flytta fisket till tider och platser där sälproblemen är mindre. En möjlighet kan exempelvis vara ett fiske längre in i älvmynningarna, även om sälskador förekommer även där. En sådan åtgärd försvåras dock av att det många fall rör sig om enskilt vatten. Särskilt har det från fisket påpekas att de statliga vattenägarna borde kunna ha en generösare inställning till att upplåta sina vatten för yrkesmässigt fiske. I avvaktan på mer långsiktiga åtgärder är skadersättningar nödvändiga och storleken på dessa bör höjas så att ersättningen, som idag endast är ca 30% av den faktiska kostnaden, kommer på en rimligare nivå. Resultaten från arbetet med att utveckla tekniska skyddsmetoder har haft väsentliga framgångar när det gäller fisket med fasta redskap efter lax och sik. Denna typ av åtgärder, är där de fungerar, den viktigaste långsiktiga lösningen på konflikten mellan sälar och fiske. Den del av kustfisket som bedrivs med nät och krok saknar emellertid idag skyddsmetoder. Redskapsutveckling är en kostnadskrävande och långsam process. För att få genomslag krävs också att investeringsbidrag lämnas till inköp av nya typer av redskap. När projektet "Sälar&Fiske" avslutats kommer redskapsutveckling liksom utveckling av andra tekniska skyddsmetoder att överföras till ett Viltskadecenter. Därmed kommer allt forsknings- och utvecklingsarbete relaterat till skador som orsakas av fredat vilt att vara samlat i en enda organisation. Bland de insatser som bör bli aktuella märks:

- En detaljerad studie av hur skador uppträder i olika garnfisken.

- Akustiska sälskrämmor modifieras och prövas i garnfiske.

- Redskapsmodifieringar i garnfisket.

- Utvecklingen av sälsäkra fällor utvidgas till fisk- och ålbottengarn.

En jakt på säl måste genomföras på ett sådant sätt att den står i överensstämmelse med landets internationella åtagande liksom att den sker så att fiskets möjligheter att få ersättning för åsamkade skador inte minskar. Det kan emellertid  konstateras att, bl.a. på grundval av de studier som gjorts, någon begränsad jakt riktad enbart mot gråsälar som specialiserat sig på att vittja fiskeredskap inte förefaller vara någon framkomlig väg för denna art. Ska sälskadorna på fisket märkbart minska måste jakten syfta till att reducera sälbeståndet i de vatten där ett mer intensivt fiske bedrivs. För närvarande pågår inom HELCOM ett arbete att se över reglerna för jakt på säl. Utfallet av detta arbete kommer till stor del att vara styrande för hur jaktfrågan framgent kan behandlas i Sverige. Detta förutsätter även att Sverige aktivt driver frågan inom HELCOM. 

Skarv 

Enligt yrkesfiskarna utgör de växande skarvpopulationerna ett av de största hoten mot det yrkesmässiga insjöfisket liksom mot fisket på Ostkusten. Förutom att konkurrera om resursen äter skarvarna upp det mesta som fångas i näten liksom  att de jagar inne i och i anslutning till de fasta redskapen. Fiske efter siklöja med skötar är ett exempel på ett fiske som är omöjligt att bedriva i vissa delar av Vänern under det ekonomiskt synnerligen viktiga romfisket på hösten. Inom EU pågår diskussioner om att föra upp mellanskarven i fågeldirektivets bilagor på så sätt att det skulle möjliggöra en allmän jakt. Tills denna förändring skett bör den skyddsjakt som idag bedrivs utvidgas så att den kan ske, även under  häckningstid, vid fasta redskap upp till 300 meter. Utanför häckningstid bör licensierade yrkesfiskare och fiskare som fiskar med enskild fiskerätt ges möjlighet till skyddsjakt även vid ryssjor och bottensatta nät och då med samma avståndsbegränsning som för fasta redskap. Aggprickning kan också användas som en metod att begränsa skarvpopulationen. En mer omfattande jakt på skarv måste på sikt vara en viktigt åtgärd för att kunna behålla ett insjöfiske. Hur  omfattande en sådan jakt skulle vara är dock i dagsläget svårt att avgöra. Det har också påpekats att jakten blir effektiv först med en internationell samordning. Samtliga mellanskarvar i Nordvästeuropa bedöms tillhöra samma bestånd och en reglering av skarvbeståndet i ett område innebär oftast att andra tar deras plats. Idag lämnas ingen ersättning ur Viltskadefonden till fiskare som drabbats av skarvskador. Delvis beror detta på att de skador fiskare lider kan vara svåra att beräkna. Det är emellertid viktigt att de fiskare som drabbas har möjlighet att få en rimlig ersättning. Det är därmed också viktigt att en framtida jakt utformas på så sätt att möjligheten till ersättning kvarstår. Något mer omfattande utvecklingsarbeteför att få fram fiskeredskap som reducerar skarven skador på och vid redskapen pågår inte. Detta beror bl.a. på att kunskapsläget i ett flertal frågor med koppling till skarven behöver förbättras. 

Utsättningar av ål och lax

Ål

Utsättning av ål är ett viktigt inslag i ålfiskevården. Utsättningarna förekommer dels genom en omflyttning av ål från Västkusten till Ostkusten, dels genom import av glasål från i första hand England. Omflyttningen syftar främst till att nyttja de svenska vattentillgångarna på ett bättre sätt samtidigt som de utgör en ryggrad i det småskaliga fisket längst Ostkusten och i insjöarna. Utsättning av importerad glasål utgör en direkt förstärkning av det för svenskt fiske tillgängliga  ålbeståndet. Det saknas dock tillräcklig kunskap för att kunna förutse och därmed optimera utfallet av varje enskild utsättning. För att erhålla nödvändig kunskap krävs åldersanalys av stickprover från den kommersiella fångsten i ett antal betydande fiskerier samt ett omfattande märkningsprogram, inkl. avläsning hos uppköpare, rökerier och fiskare. Effekten av naturligt rekryterade ålar till olika vattensystem är oklar. De redovisade exemplen visar dock att ålutsättningar tycks ha varit klart lönsamma i de allra flesta fall. Lönsamheten i ålutsättningar beror på ett flertal faktorer; priset för utsättningsmaterialet, värdet på den vuxna ålen, räntenivåer och tiden mellan utsättning och fångst (dvs. tillväxthastighet). Dessa faktorer gör det svårt att göra säkra prognoser, i synnerhet som tiden mellan utsättning ochfångst rör sig om sju år eller mer. Intensiteten i fisket avgör till stor del lönsamheten på lokal nivå. Ett intensivt fiske efter blankål och stor gulål,  antingen med hjälp av fasta redskap eller med någon form av utvandringsfälla, nyttjar en stor del av avkastningen lokalt. I mer öppna system, där det är svårt att nyttja resursen optimalt, kan lönsamheten lokalt vara låg, samtidigt som delar av avkastningen tillfaller andra fiskare, främst svenska sådana, men även till en mindre del tyska och danska ålfiskare. Det ska noteras att vid värderingen av ålutsättningen måste hänsyn tas till att en stor del av ålfångsten sker av andra än yrkesfiskare. Alutsättningar medför förhoppningsvis även att antalet lekvandrande ålar ökar, vilket bedöms kunna gynna rekryteringen av nya generationer ål. Denna positiva effekt ska således adderas i kalkylerna. Alutsättningar finansieras numera huvudsakligen genom fiskevårdsmedel. För år 2000 avsatte Fiskeriverket 5 mkr till utsättningar i enlighet med en plan som presenterats av SFR. För innevarande år har 3,5 mkr på motsvarande sätt avsatts. Fiskeriverket saknar för närvarande medel för att i fortsättningen kunna finansiera ålutsättningar. Verket har också hos regeringen föreslagit att medel anvisas för ändamålet eftersom detta är enda förutsättningen att kunna fortsätta med utsättning av ål i tillräcklig omfattning. Dessa utsättningar bör kombineras med ett ökat minimimått. Nu sker en stor del av uttaget i gulålsfisket på åldersklasser där ålarna har flera års tillväxt kvar före utvandringen. En ökning av minimimåttet vid oförändrad fiskeinsats gör att medelvikten på de ålar som fångas ökar, samtidigt som antalet ålar som överlever till blankålsstadiet och vandrar ut ökar. På grund av den ökade medelvikten kan fångstvikten, och därmed fångstvärdet, öka trots att antalet ålar som fångas minskar.

Lax

Utsättningarna av lax längs Norrlandskusten sker så gott som uteslutande inom ramen för olika vattendomar där det primära syftet är att kompensera för den skada som älvregleringarna åstadkommit. Den odlade laxen är ur biologisk  bevarandesynvinkel av underordnad betydelse. Dessa värden knyts i första hand till de olika vildlaxstammarna. För att återuppbygga dessa stammar genomförs för närvarande IBSFC:s laxplan Salmon Action Plan). I långa stycken har resultaten så här långt visat sig goda. I framför allt svenska och finska vatten finns en outnyttjad fiskeresurs i form av odlad lax som inte fångas i samband med att den återvänder till den älv där den satts ut. Möjligheterna att bedriva ett fiske - såväl ett yrkesmässigt fiske som ett sportfiske - på dessa laxar är i många fall mycket begränsade på grund av regleringar. För att utnyttja denna resurs krävs ett fiske i de s.k. terminalfiskeområden, dvs. i de kustnära områden där odlad lax uppehåller sig. För att förbättra förutsättningarna för att fiska denna lax, eventuellt vid sidan av de nationella laxkvoterna, har regeringen beslutat om att fettfenklippning ska genomföras på all odlad lax. De ekonomiska kalkyler som presenterats kring det norrländska laxfisket har i all väsentligt koncentrerats kring en jämförelse mellan laxens värde i ett sportfiske resp. dess värde i ett yrkesmässigt fiske. Det är emellertid inte utredningens uppgift att genomföra en sådan jämförande analys. Det kan bara konstateras att det är kring den återvändande vildlaxen, dvs. ca 10% av laxbeståndet, som detta konkurrensförhållanden finns. Några utvärderingar av den odlade laxens - och därmed utsättningarnas - värde i Östersjön har inte gjorts. Grunden för en vattendom är att kompensera för den skada som regleringen medfört. Detta innebär att de fiskarter som utsättningsskyldigheten omfattar varierar. Klart vanligast är krav på utsättning av lax, men det förekommer också krav på utsättning av öring eller sik. I vissa fall har Fiskeriverket medgivit att utsättningsskyldighet för sik begränsas och kompenseras med större utsättningar av lax. Detta förfarande har inneburit en vinst både för  företaget - i form av lägre kostnader - och för fisket, då priset för lax varit högt. I dagsläget har dock en omsvängning skett på marknaden och sikpriset är idag väl i paritet med laxpriset. Dessutom har siken den fördelen att den kan fiskas under en större del av året än laxen. Konkurrensen med andra nyttjandegrupper är inte heller lika påtaglig. En återgång till utsättning av sik skulle vara en åtgärd som idag skulle gynna det småskaliga kustfisket. Vid omprövning av vattendomar kan också frågan tas upp om inte en ökad mängd sik skulle kunna ingå i utsättningsskyldigheten i stället för en skyldighet att sätta ut lax. Sälskadorna längs Norrlandskusten innebär att fisket med fasta redskap med fördel flyttas in i älvmynningarna. Dessa vatten är i många fall, inte minst i de reglerade älvarna, enskilda och ägs av statliga företag/kraftföretag eller kommuner. I vissa fall har bolag/kommuner låtit yrkesfiskare fiska på dessa vatten. Det vore önskvärt att fler av dessa offentliga vattenägare visade en generösare attityd mot yrkesfisket. 

Marknaden för fisk

Det lokalt bedrivna fisket inklusive insjöfisket svarar för ca 32% av landningsvärdet för konsumtionsfisk. Av det totala landningsvärdet utgör det nästan en fjärdedel eller 245 mkr. De viktigaste typerna av småskaligt kustfiske med den definition utredningen valt är fisket med torsk- och piggvarsgarn och nät och ryssjefiske i Östersjön samt trålfiske på Västkusten. Sett till art är torsken den klart viktigaste arten i det småskaliga kustfisket. Genom en förändrad hantering av fisken, ofta kopplad till en vidareförädling, kan det ekonomiska utbytet för det enskilda fiskeföretaget ökas. Detta är en viktig utveckling, i synnerhet som den biologiska resursen i allt väsentligt är fullt nyttjad. I vissa fall går det dock att påvisa en outnyttjad biologisk potential. Några exempel på detta har pekats ut. Genom strukturstödet har under den föregående perioden en rad insatser gjorts. Det har gällt såväl marknadsföring av fiskets produkter som olika utvecklingsprojekt. Under den nuvarande strukturperioden fortsätter detta arbete. Genom ett speciellt stöd för kollektiva åtgärder inom det småskaliga kust- och insjöfisket ska regionala program upprättas. I flera av dessa kommer vidareförädling och andra sätt att öka fiskens värde att ingå. Fiskeriverket har under perioden 1995-2000 bedrivit en verksamhet - Svensk Fisk - som haft till uppgift att förbättra möjligheterna till avsättning av fiskprodukter på den svenska marknaden. Denna verksamhet ska nu tas över av fiskerinäringens organisationer och den kan bli ett värdefullt stöd för att förbättra avsättning av produkter, även från det småskaliga kustfisket. Projekt som pågår eller som kan komma att initieras under strukturperioden är följande:

- Förbättra möjligheterna till bibehållen kvalitet på fisken genom att ta hänsyn till kvalitetsaspekter under själva fisket samt att förbättra hanteringen ombord.

- Förbättra landningsmöjligheter för en bättre hantering och förvaring av fångsten samt för en anpassning av landningsförhållanden till det småskaliga fiskets villkor.

- Förbättra och samordna transporter från det småskaliga fisket.

- Utveckla system för kvalitetsgarantier mellan olika led för att på så sätt underlätta handeln och för att bättre ta till vara på fångsten.

- Anpassa fisket i tid och omfattning till markandens villkor och efterfrågan och till de förändringar som sker inom livsmedelsbranschen.

- Utveckla system och organisationer för att underlätta avsättningen och marknadsföringen av fisk.

- Skapa lokal marknadsprofil eller varumärke som tar tillvara det småskaliga fiskets fördelar, t.ex. miljömärkning.

- Oka nyttjandet och förädlingsgraden genom lokal förädling och utveckling av nya produkter.

-Ta tillvara outnyttjade arter genom att utveckla nya produkter och marknader.

Kunskapsbehov

Kunskapsläget är dåligt för många av de arter/bestånd som utgör resursbasen för det småskaliga fisket. För att nå en ekologiskt hållbar utveckling på fiskets område krävs ökade övervaknings- och forskningsinsatser, ökad kunskap om fiskpopulationerna och deras naturliga variationer samt olika miljöfaktorers inverkan på fisken men också kunskap om fiskets påverkan på den akvatiska miljön. För att kunna utveckla långsiktiga förvaltningsplaner och förvaltningsmodeller behövs även ökad kunskap om såväl yrkes och fritidsfiskets fångster liksom om de socioekonomiska förutsättningarna för fiske. Kunskap om viktiga lek- och uppväxtområden är också viktigt för att dessa ska kunna skyddas från olika typer av störningar. Fiskeriverket har vid tidigare tillfällen till regeringen redovisat att verket sett det som mindre angeläget att skapa en mer strukturerad insamling av data vid sidan av det system med loggböcker och de landningsnotor som finns. Uppgiftsinlämnandet till EU har på senare år ökat i omfattning, bl.a. har ett system med korskontroll av uppgifter utvecklats. En av de mest påtagliga iakttagelser som utredningen gjort är den stora betydelse det  icke yrkesmässiga fisket har för ett flertal av för kustfisket viktiga arter och bestånd. Mot denna bakgrund liksom för de krav som ställs på ettuppgiftslämnande till följd av EU:s datainsamlingsförordning bör ett mer heltäckande system för insamling av data utvecklas.

Place, publisher, year, edition, pages
Göteborg: Fiskeriverket , 2001. , p. 153
Series
Blandade rapporter från Fiskeriverket/Fiskeristyrelsen ; 2001
Keywords [sv]
fisk, fiske, lax, sik, strömming, Bottniska viken, Östersjön, Västkusten, kräfta, hummer, krabba, trålfiske, garn, säl, torsk, piggvar, gulål, insjöfiske, ekonomi, förvaltning
National Category
Environmental Sciences Fish and Wildlife Management
Research subject
Finance, National; Environmental Objectives, A Rich Diversity of Plant and Animal Life
Identifiers
URN: urn:nbn:se:havochvatten:diva-496OAI: oai:DiVA.org:havochvatten-496DiVA, id: diva2:1582019
Available from: 2021-07-28 Created: 2021-07-28 Last updated: 2021-07-28

Open Access in DiVA

fulltext(51711 kB)96 downloads
File information
File name FULLTEXT01.pdfFile size 51711 kBChecksum SHA-512
6659404fa2d05d3d17536ac48c02dfa780c004b58647d1d72c398372ad0cc07eeda659c4b4c14105d655179a2309931c277753a7ff199a8c10356773ac2457f6
Type fulltextMimetype application/pdf

Environmental SciencesFish and Wildlife Management

Search outside of DiVA

GoogleGoogle Scholar
Total: 96 downloads
The number of downloads is the sum of all downloads of full texts. It may include eg previous versions that are now no longer available

urn-nbn

Altmetric score

urn-nbn
Total: 911 hits
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf