Havs- och vattenmyndigheten fick den 29 juni 2017 ett regeringsuppdrag att utreda möjligheter, förutsättningar, konsekvenser och behov av att införa föreskrifter om rätt att under allvarliga och akuta förhållanden begränsa tillstånd att bortleda vatten för att undvika att allvarlig vattenbrist uppkommer. Om förutsättningar och behov föreligger ska myndigheten lämna förslag till föreskrifter. Myndigheten ska också belysa hur sådana föreskrifter förhåller sig till regleringen i 2 kap. 10 § lag om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV). Arbetet ska genomföras i samråd med SMHI, SGU, vattenmyndigheterna (VM) samt berörda myndigheter med sektorsansvar och slutredovisas till Regeringskansliet senast den 31 januari 2018.
Havs- och vattenmyndigheten har analyserat frågeställningarna och kommit till slutsatsen att det idag saknas förutsättningar att föreslå några generella regler för att begränsa uttag av vatten för att på så sätt motverka att allvarlig vattenbrist uppkommer. Myndigheten har därför heller inte konstruerat förslag till föreskrifter.
Det saknas förutsättningar att konstruera generella föreskrifter
Det finns i nuläget alltför stora kunskapsluckor kring uttagen av vatten. Kunskapsbristen gäller uttagens lokalisering, uttagna mängder och uttagsmönster. Eftersom många vattenuttag är undantagna krav på tillstånd eller anmälan i lagstiftningen så registreras och journalförs heller inte uttagna vattenmängder. Detta innebär att det är svårt att uppskatta hur mycket vatten som är möjligt att spara med hjälp av begränsningsregler. Det är heller inte möjligt att kontrollera efterlevnaden av eventuella begränsningsregler. Sammantaget innebär detta att det saknas praktiska förutsättningar att konstruera och sjösätta föreskrifter om begränsningar av vattenuttag i nuläget. Om kunskapen kring uttagen förbättras så skulle begränsningsregler kunna övervägas.
Definition av allvarligt och akut läge liksom av begreppet vattenbrist
Det kommer dock sannolikt även fortsättningsvis att finnas vissa svårigheter med att arbeta med generella föreskrifter i denna kontext. För att det ska vara möjligt att aktivera och avaktivera en föreskrift om begränsningar så måste det vara möjligt att definiera vad som är ett allvarligt och akut läge liksom vad som är att betrakta som vattenbrist. Vattenbrist innebär i grunden en obalans mellan tillgång och efterfrågan. Det innebär att begreppet styrs av fler faktorer än väderbetingelser. Även samhällets organisation och människors förväntningar och beteenden har betydelse. Hur detta kan se ut exemplifieras tydligt av utvecklingen på Öland. Det är väl känt att ön har mycket begränsade förutsättningar att magasinera grundvatten. Torrperioderna för ön förutspås blir längre till följd av förväntade klimatförändringar genom en högre temperatur och förlängd vegetationsperiod. Samtidigt ökar vattenförbrukningen på ön till följd av inflyttning, en expanderande livsmedelsproduktion och en ökande turism. Det vill säga tillgången minskar samtidigt som efterfrågan ökar. Efter en längre period av nederbördsunderskott från mitten av 2015 så drabbades ön av en akut vattenbrist under 2016. Vattenbristen blev mycket ansträngande för kommunerna att hantera. Den fråga som Havs- och vattenmyndigheten har att analysera är om akuta begränsningsregler kring befintliga uttag hade kunnat dämpa eller avhjälpa den uppkomna situationen på Öland. Myndighetens slutsats är att begränsningsregler inte hade varit en lösning på problemet.
Vädret varierar
Vädret varierar över åren och nederbördsfattiga perioder är en fullt naturlig företeelse. Efter längre perioder med nederbördsunderskott så sjunker vattennivåer i både yt- och grundvattenmagasin. Därtill påverkas vattenmagasinen av vattenbortledning. Hur mycket just vattenuttagen påverkar vattennivåerna i förhållande till naturliga påverkansfaktorer som nederbörd och avdunstning varierar mellan olika vattensystem. Det är därmed inte självklart att begränsningar av uttag skulle göra någon större skillnad för variationer i vattennivåer. Det innebär vidare att nyttan med att begränsa uttagen kan vara tveksam om syftet med begränsningen är att motverka sjunkande vattennivåer.
Uttagens betydelse för vattennivåerna
Många uttag som görs, främst ifrån ytvattensystem, går ofta direkt tillbaka till samma vattensystem, t.ex. via avlopp. Bortledning av vatten för exempelvis bevattningsändamål tas emellertid bort från systemet på permanent basis. Vid en överslagsberäkning för Vättern, där kunskapsläget kring uttagen är ovanligt bra, så framkommer att det vatten som tas ur sjön utan att återföras under ett helt år motsvarar ungefär samma mängd vatten som rinner ur sjön via Motala ström på 2 dygn vid normal vattenföring. Möjligheten att påverka vattennivån i Vättern genom begränsningar av uttagen från sjön är därmed försumbara. Det finns givetvis andra vattensystem som är betydligt mer påverkade av vattenbortledning och där förutsättningarna att påverka vattennivåerna genom begränsningar av uttag är större, men det finns i dagsläget ingen samlad bild av vilka dessa sjöar och vattendrag skulle vara. Detta kräver en separat kartläggning. Vatten som tas ur grundvattenmagasin återförs däremot till skillnad från ytvatten sällan direkt till samma magasin. I viss mån är de system som bygger på förstärkt grundvattenbildning och som frekvent används inom den allmänna dricksvattenförsörjningen ett undantag från denna regel. Däremot är det svårare att utan detaljkunskap kring uttagen bedöma ur vilket grundvattenmagasin som vatten hämtas. Geografiskt närliggande uttag av grundvatten kan hämta vatten från helt olika magasin. En begränsning av det ena uttaget behöver därmed inte med nödvändighet komma det andra magasinet till godo. Att kunskapen kring vattenuttagen behöver förbättrats har uppmärksammats av Vattenmyndigheterna som har i uppdrag att beskriva påverkan på både yt- och grundvattenförekomster bl.a. av uttag av vatten inom ramen för den svenska vattenförvaltningen. Vattenmyndigheterna har försökt att genom riktade åtgärder med krav om att ta fram regionala vattenförsörjningsplaner liksom intensifierad tillsyn över uttagen åstadkomma en förbättrad kunskap kring påverkansbilden på vattenförekomstnivå.
Befintlig lagstiftning
I bedömningen av föreskrifter som verktyg för att hantera vattenbrist får även framhållas att det finns befintlig lagstiftning som kan användas för att förebygga att ansträngda situationer uppstår till följd av torka. Denna lagstiftning handlar i första hand om att säkerställa en ansvarsfull planering och klimatanpassning av olika sektorer i samhället, men prövningar av uttag enligt de vattenrättsliga bestämmelserna i miljöbalken kan nyttjas bättre med avseende på hur uttagen ska bedömas och regleras i förhållande till nederbördsfattiga perioder. I sin helhet har Sverige gynnsamma förutsättningar att genom en god planering motverka att samhället får problem till följd av torka. Inom begreppet planering bör inrymmas både sådana åtgärder som handlar om att säkra tillgången till vatten under nederbördsfattiga perioder, men också om långsiktiga satsningar på vattenbesparande åtgärder som syftar till att minska den specifika förbrukningen inom olika sektorer.
2 kap 10 § Lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
Det finns också lagstiftning som kan användas i ansträngda situationer som uppstår till följd av torka, t.ex. i 2 kap. 10 § lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, LSV. Användningen av den lagstiftning som finns skulle underlättas av förbättrad vägledning. Ersättningsrätten som finns kopplad till bestämmelsen i 2 kap. 10 § LSV utgör en betydande svårighet för länsstyrelserna när de ska tillämpa bestämmelsen. Hur eventuella ersättningsanspråk som uppkommer till följd av bestämmelsen ska hanteras behöver tydliggöras för att länsstyrelserna ska anse att det vara möjligt att använda lagstiftningen. Det kan även övervägas om denna ersättningsrätt ska kvarstå i bestämmelsen.
Regionala vattenförsörjningsplaner
I en långsiktig planering av vattenförsörjningen skulle regionala vattenförsörjningsplaner kunna erbjuda ett bra kunskapsunderlag på länsnivå för vilka vattenresurser som finns i länet och över vilka anspråk som olika sektorer har på tillgängliga resurser. Det bör dock poängteras att det idag inte finns någon enighet kring innebörden av begreppet regional vattenförsörjningsplan eller någon samstämmighet kring vad sådana planer ska innehålla. Regionala vattenförsörjningsplaner lyfts ofta som en tänkbar lösning på flera komplexa problem som samhället hittills inte lyckats lösa med befintliga verktyg. För att regionala vattenförsörjningsplaner ska kunna fylla en funktion i att förbättra samhällets förmåga att hantera torka, så behöver det tydliggöras vad planerna ska innehålla för information och en myndighet bör ges ett ansvar för vägledning, samordning och utvärdering av arbetet. De länsstyrelser som arbetat fram regionala vattenförsörjningsplaner framhåller också själva att det är en stor utmaning att omsätta planerna i praktiska åtgärder. Detta beror till stor del på hur samhället valt att organisera planerings- och vattenförsörjningsarbetet mellan stat och kommun. Staten erbjuder kunskapsunderlag, men ytterst är det kommunen som genom sina Havs- och vattenmyndighetens rapport 2018:03 12 lokala prioriteringar omsätter kunskapen i praktiska åtgärder. Ett tydligt exempel är vattenproblematiken på Öland som beskrivs närmare i bilaga 4. Slutligen bör poängteras behovet av att systematisera information avseende vattentillgången och vattenanvändningen. Eftersom vattenbrist sällan förekommer i Sverige är det svårt att upprätthålla ett systematiskt arbete över tid kopplat till dessa frågeställningar. De vattennivåer som har uppmätts i grundvattenmagasin, sjöar och vattendrag under säsongerna 2016/2017 har i flertalet fall uppmätts tidigare, men det kan ha gått 20 eller till och med 40 år sedan sist. Samhällsaktörer på alla nivåer har varit oförberedda på händelseutvecklingen. Den enda rimliga förklaringen till detta är att torka, just för att det inträffar sällan, bedöms vara ett litet problem i olika verksamheter. Därför prioriteras också nödvändiga åtgärder för att hantera torka ned till förmån för andra behov som bedöms vara mer angelägna. För att samhället ska vara bättre rustat att hantera nästa tillfälle av torka behöver arbetet systematiseras och följas upp över tid. För att detta ska ske krävs sannolikt en tydligare styrning.
Göteborg: Havs- och vattenmyndigheten, 2018. , s. 79